Utanför dansgolvet Även om dansen var det viktigaste för ungdomarna så var dansplatsen också samtidigt en samlingsplats. Sommartid var paviljongerna och logarna öppna och dragiga och myggorna hade fritt tillträde. Vintertid var det dans inomhus i lokaler som kanske var uppvärmda av en vedeldad, glödande röd kamin.
Folkets hus i Kusmark. Okänd fotograf. Skellefteå museum.
I ungdomslokalen fanns en järnkamin som det eldades i under den kalla tiden. Det fanns ved i vedlidret bakom lokalen. Jag minns också hur vi ibland sågade ved för hand. Med ”bågasåjen”! Vi gick till ungdomshuset på förhand för att elda. Vi eldade ”stååvin” så att den glödde. Det var nästan riskabelt att stå för nära. (Man Öb 1943)
Kaminen som värmekälla var en erfarenhet som de västerbottniska och de österbottniska ungdomarna hade gemensamt. När vi kom vägen fram efter att ha stått packade i en trång buss med isiga fönster, kom vi in i ett kallt, råfuktigt föreningshus. Där eldades det i en vedkamin (eller kanske två). På ”flicksidan” där vi stod var kaminen eldröd så en av flickorna brände hål på sin kjol. Hon blev förstås ledsen, men annars var det inget fel på humöret. (Kvinna Öb 1937) Det fanns en kamin i ett hörn. Man kom in direkt i danslokalen och det var kallt i det hörnet, men sen var det varmt av männi skorna och synnerligen varmt i hörnet där kaminen var. (Kvinna Vb 1944) När dansen väl kommit i gång hade kaminens värme spelat ut sin roll och svetten lackade i de dansandes pannor. Och det är ju ganska fantastiskt, en del lokaler har kvar kaminerna än, för dom värmde upp dom med kaminer ett tag. Sen behövde dom ju inte elda mer än till folk hade börjat dansa, för sen värmde ju folk upp det själv. (Man Vb 1936)
