Vi Läser – finlandssvensk litteratur

Arvejord Maria Turtschaninoff

En förtrollande episodroman om människoöden i en liten österbottnisk by. Skogen är en vildmark att tämja, en visthusbod, en tillflyktsort, landets gröna guld och ett rum för själen.

Det är som att läsa Kerstin Ekmans naturbeskrivningar, en kunnig och uppmärksam skildring där människan aldrig är mer än en del. dagens nyheter

Ordets gåva Tove Jansson 2

Ordets gåva samlar roliga, vassa, vemodiga och humoristiska citat ur hela Tove Janssons litterära produktion!

12 BOKTIPS FRÅN

Med rabattkoden VILÄSER får du 30 % rabatt på alla titlar i vår webbshop forlaget.com under resten av 2022.

Myrornas rekordbok

Katja Bargum, Jenny Lucander

Myrornas värld myllrar av rekord. Vet du vilken myra som är starkast, giftigast eller snabbast?

De kan bo i femtio graders hetta i öknen, inuti ett ekollon, på rymdstationen eller hemma hos dig.

Rolig, informativ och med annorlunda och riktigt intressant fakta!

underbara clara

Lyser och lågar Ulla-Lena Lundberg

I centrum av Lyser och lågar finns den brinnande kampen för folkbildning, upplysning och den glödande, allt uppslukande kärleken.

En liten guldgruva för den som intresserar sig för Finland runt förra sekelskiftet, välskriven, oupphörligt intressant och gripande, en berättelse där det är ”kvinnorna som håller världen i händerna”. btj

Gulbetor & ricottamoln Tara Junker

Matinfluencern Tara Junkers recept-samling för livsnjutare, Gulbetor & Ricottamoln, utgår från Junkers egna matminnen och rena råvaror som är lätta att hitta i varje affär. Junkers matlagningsfilosofi utgår från hennes bakgrund som näringsexpert, men det allra viktigaste är förstås att njuta!

Kokboken Gulbetor och ricottamoln går helt i linje med det personliga och enkla som vi sett som en trend inom kokboksgenren. göteborgsposten

Tara Junker

Hundra dagar hemma Matilda Gyllenberg

När jullovet är slut går elvaåriga Nike inte tillbaka till skolan. En fartfylld barnroman som blandar detektivmysterium med sam hällsproblematik. Illustrerad av Maria Sann

Med ett målande och ofta humoristiskt språk fångar Gyllenberg det inre mörker som kan drabba ett barn. sveriges radio

Sommarboken Tove Jansson – Jubileumsutgåva!

Tove Janssons Sommarboken

fyller 50 år! Jubileumsåret till ära utkommer romanen i en vacker, inbunden nyutgåva.

Republikens president

Rosanna Fellman

Rosanna Fellmans andra diktsamling är ett flerspråkigt satiriskt diktepos om politisk makt, där symbolik och konsumtion påverkar den nationella identiteten.

Fellman diktar fram en burlesk dystopi. aftonbladet

En morgontrött fågelskådares år

Lars Sund

En underhållande berättelse om en fågelskådares relation till fåglar och naturen under ett år präglat av pandemi och klimatkris.

En varning på vacker prosa. Skärper vi oss inte tystnar kvittret. upsala nya tidning

Hur gick det sen?

Tove Jansson

Klassikern Hur gick det sen? fyller 70 år 2022! Mumintrollet är på väg hem till sin mamma men stöter på bekymmer. Vad tror du att det hände sen?

Fler suveräna böcker hittar du på forlaget.com

Glöm bort din saknad Ann-Luise Bertell

Lika mödolöst och kroppsligt som tidigare skildrar Ann-Luise Bertell en flickas uppväxt.

En fascinerande uppväxtskildring. dagens nyheter

En av Finlands främsta ungdomsboks författare Siiri Enoranta har skrivit en uppslukande framtidsberättelse om oskuldsfullhetens slut.

Nominerades till Nordiska rådets barnoch ungdomslitteraturpris 2021.

forlaget

Andra gången gillt? 2020 tilldelades

Vi Läser –finlandssvensk litteratur priset Årets magasin i Publishingpriset »för ett initierat och själfullt magasin.« 2022 är vi nominerade igen!

Det var en ryss, en svensk och en finlandssvensk

fackböcker i min smak

  I en sal på lasarettet av Björn Wiman  A curious history of sex av Kate Lister

 Ebba Stenbock: i maktspelets skugga av Anu Lahtinen

berättelserna, ger oss nycklar till andras liv och samtidigt till vårt eget.

Rättspsykologen Julia Kork man är även hon en tolk på sitt vis. Hon anlitas i knepiga rätts fall där vittnesmålen är speciellt komplicerade. Hon framhåller att minnet är bedrägligare än vi tror. Vad vi minns är inte bara begränsat utan kan vara full ständigt fel. Att minnas är inte att veta.

foto: cataportin

Att höra till en språklig minoritet innebär ofta att inte riktigt passa in. Som finlandssvensk handlar det om att skava mot det finska och samtidigt mot det svenska i Sverige. Som finlandssvenskar förhåller vi oss till båda, vi iakttar och förvånar oss, hävdar oss och anpassar oss, så gott det går. Kanske är det just därför som flera finlands svenskar tagit på sig rollen som tolkar i tiden, ibland djärvt nyskapande, som modernisterna med Edith Södergran i spetsen, ibland hopplöst gammal dags.

det här special numret av Vi Läser vittnar om detta: finlandssvenskar som förmedlar berättelser om en omvärld som just nu känns obegriplig. Vi får möta journalisten Anna-Lena Laurén som modigt och klarsynt låter oss veta vad människor i Ryssland och Ukraina verkli gen tänker och genomlever. Laurén hör till dem som lyfter skönlitteraturens betydelse för bildning och förståelse för andra kulturer, och hon är inte den enda. Det finns en lång tradition av finlandssvenska översättare som i decennier öppnat upp en myllrande litterär tradition i Ryssland. Som översättare ledsagar de oss in i

Svenska litteratur sällskapet i Finland (SLS) ger ut detta specialnummer i samarbete med Vi Läser. SLS är en allmännyttig förening som arbetar för att sprida kunskap om den svenska litteraturen och kulturen i Finland.

Detta nummer utges med stöd av SLS, Svenska kultur fonden, Föreningen Konstsamfundet och Svenska folkskolans vänner.

Anna-Lena Laurén och dottern Sissel.

agneta rahikainen Marknadsföringschef, Svenska litteratursällskapet i Finland agneta.rahikainen@sls.fi

Storsatsning på Topelius

i mål

Efter 22 utgåvor, som omfattar allt från lyrik, barnlitteratur och dramatik till dagböcker, avslutas nu utgivningsprojektet "Zacharias Topelius skrifter".

– SLS största forskningsoch editeringsprojekt genom tiderna har nu förts i hamn, säger Henrik Meinander, ordförande för utgåvans redaktionsråd.

Projektet avslutas med "Religiösa skrifter och psalmer".

– Det känns rätt och rimligt att avsluta med den. Om någon av hans skrifter är levande tradition i vårt land så är det hans psalmtexter.

Alla delar har utkommit digitalt på topelius.sls.fi och tolv verk finns även tillgängliga i tryck.

Möt en språklig minoritet som tagit på sig rollen som brobyggare, uttolkare och omtolkare – på gott och ont.

Vad har du i din hylla, Mark Levengood? 7 noterat Syskonfejder, Albert Edelfelt-renässans – och »mummel«. 12 anna-lena laurén Från Kiev till Knivskär med stjärnkorrespondenten. 22 mark levengood I en källare i Gamla stan möts vi av en oväntad syn. 24 rim och reson Därför är finlands svenska författare så förtjusta i rim. 26 konsten att minnas Ett mord, en misstänkt samt en rättspsykolog som vet allt om minnet. 34 mina sidor Tio mer eller mindre okända sidor av Adrian Perera. 38 min kanon Kritikern Annina Rabe väljer 15 litterära milstolpar. 44 essän De första ryska klassikerna på svenska – en finlandssvensk affär. 48 på drift på åland Tio kulturella skäl att åka till 100-årsfirande Åland. 50 mårten westö Om avundsjuka och försoning i en broderrelation. 51 boktips Från Lyser och lågar till Tingen – beställ från din bokhandel!

Innehåll

Anninas darlings.

Vad hände på Viking Sally?

REDAKTIONENS FAVORIT

I Ulla-Lena Lundbergs släkt har bildningsivern lyst och lågat i genera tioner. I hennes nya roman får vi följa tre generationer i ett finskt samhälle på väg mot modernitet. Det är en lika njut bar som bildande läsning: Ulla-Lena Lundbergs prosa är sinnlig och vacker och hon skriver fram de stora folkrörelsernas tid så att läsaren förstår att kampen för social rättvisa och bildning inte kom gratis. Hennes huvudpersoners klassresor äger rum under dramatiska år i Finlands historia, då omstörtande händelser avlöser varandra: från staden Vasas brand till det blodiga inbördeskriget. Dessa händel ser utgör den fond mot vilken Lund bergs släkthistoria utspelar sig: den formar sig till en kamp för att få egen utbildning, men också för att göra bildning tillgänglig för andra. Bonddottern Betty är analfabet, men gifter sig med den kunskapstörstande militä ren Valentin. Han har i barndomen fascinerats av bokstävernas magi och lärt sig att läsa på egen hand. Bettys och Valentins dotter går fruntimmer skola, blir lärare och gifter sig med sin Robert, den förste rektorn på Finns folkhögskola. Denna folkhögskola –den andra i sitt slag i Finland – kom att bli ett viktigt nav i Finlands intellektu ella liv. Deras dotter, Karin, vägrar ha något med skolvärlden att göra och gifter sig med bonden Gunnar, men läser och skriver dikter och sprider på så vis kunskapsglädjen vidare. yukiko duke

Noterat

böckerna och författarna vi pratar om just nu

redaktör: jonas eklöf

»Lika njutbar som bildande läsning.«

så många år har författaren eva frantz kommenterat eurovision tillsammans med johan lindroos. trettonde gången gillt blir det i maj när tävlingen går av stapeln i liverpool.

12»Jag är ett syskon i världen«

Syskonrelationer

Nyårsnatten 1872 dog den finska författaren Aleksis Kivi. Som av en händelse avled Kivi – mest känd för romanen Sju bröder – i brodern Alberts stuga Syvälahti vid Tusby träsk. 150 år senare utkommer Anneli Jordahl med Björn jägarens döttrar, där hon låtit sig inspireras av Kivis klassiker.

I Jordahls version är det dock inte sju oborstade bröder som drar till skogs, utan sju nästan lika vilda systrar. Men syskonrivaliteten – den är inte mindre.

2022 är året då Albert Edelfelt – en av den finska konsthistoriens mest älskade personer – har hamnat i strålkastarljuset på nytt. I våras släpptes den intressanta äktenskapsbiografin Ett gott parti: Scener ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv av Maria Vainio-Kurtakko. I oktober utkom Albert Edelfelt – Modernt konstnärs liv i sekelskiftets Europa, samtidigt som Göteborgs konstmuseum uppmärksammar konstnären i en separatutställning.

Vinn Parland

Böcker ska inte bara vara läsvärda, utan gärna eleganta också. Få har lyckats så bra med kombinationen starkt innehåll och snygg/kongenial kostym som Henry Parland-serien, formgiven av Antti Pokela. Nu kan en vinnare ta hem ett paket med samtliga verk. Frågan lyder: Vad heter Parlands debut? Mejla tavling(a)vilaser.se.

En annan som fördju pat sig i syskonrelationer och dess inneboende riva litet, är Ann-Luise Bertell. I romanen Vänd om min längtan skildrade hon bröderna Harald och Jakob. I romanen Glöm bort din saknad är det två

systrar, Marlene och Sus, som står i centrum.

Varför är du så intresserad av syskonrelatio ner?

– Jag tror att jag är väldigt mycket syster själv, min bror har betytt och bety der mycket för mig i mitt liv. Jag är ett syskon i värl den liksom.

Hur är relationen mellan Marlene och Sus? – Marlene vill gärna vara storasyster, hon är en timme äldre. Hon tar ansvaret och vill ta hand om och skydda sin syster. Sus är bättre på att göra det som förväntas och behaga omgivningen. Hon är också bättre på mycket praktiskt och det väcker en viss aversion hos Marlene.

Det uppstår rivalitet mellan dem.

För läsare förtjusta i syskonrelationer finns det även flera aktuella fack böcker, som Åren: Två bröder berättar av Kjell och Mårten Westö samt Merete Mazzarellas bok om brodern Martin, Den violetta timmen

Och vi kommer att få se fler sammandrabbningar mellan syskon. Ann-Luise Bertell igen: – Ja, absolut! jonas eklöf

från två systrar till sju råbarkade bröder

Glöm bort din saknad av Ann-Luise Bertell En parallell roman till Vänd om min längtan, berättad av dottern Marlene. Sedd genom hennes blick skildras en by i Österbotten, dess invånare och systern Sus.

Den violetta timmen av Merete Mazzarella När Meretes bror Martin –en av Finlands första öppet homosexuella – går bort börjar hon utforska vem lillebrodern egentligen var. En gripan de och tänkvärd skildring av syskonskap och sorg.

Sju bröder av Aleksis Kivi Denna roman om sju bröder från 1870 räknas som en milstolpe i finsk litteratur historia. Över sättningen från 1948 är gjord av Elmer Diktonius. 1987 kom en nyutgåva i Thomas Warburtons språkdräkt.

ingemar »ingo« johansson var världsmästare i boxning och en av sveriges största sportprofiler genom tiderna. i en intervju i dagens nyheter berättar hustrun edna alsterlund om en mindre känd sida: poesiälskaren med en särskild fäbless för svenskspråkiga poeter från vårt östra grannland.

är ett kapitel för sig.

»Ingo låg i poolen och deklamerade finlandssvensk lyrik.«

Ann-Luise Bertell skriver om syskon.

Vilket är ditt favoritord, Ralf Andtbacka?

– Jag väljer att lyfta fram substantivet mummel, eftersom det uppmanar oss att lyssna noggrannare. Det är dessutom ett ord med ton, vibration och resonans.

Mmm. »Mummel«. Vad tänker du på när du hör det?

– I det som inte artikuleras på ett överdrivet sätt eller skriks ut finns potential, lockelse och hemlighetsfullhet. Sångaren Michael Stipe i R.E.M. mummelsjöng låttexterna på bandets tidiga plattor och jag upplevde alltid detta som intressantare, mer poetiskt.

Får ordet dig att tänka på någon annan än Michael Stipe?

– 1600-talsskalden och språkforskaren Georg Stiernhielm som hade en säregen teori om språkljuden. Enligt den är konsonanterna mestadels livlös materia som besjälas av vokalerna. Döden molmar i mull, som det heter i hans episka hexameterdikt Hercules, mitt absoluta favoritverk på svenska jämte Bibelöversättningarna och SAOB. M-ljudet finns i mullen och stumheten men också i munnens mummel, som en del av en balanserad språkljudsekologi. Funkar det lika bra i tal- som i skriftspråk? – Visst, ljudmässigt påminner mummel om det heliga ordet Aum eller Om i hinduismen och buddhismen. Det skrivna ordet har en tilltalande visuell gestalt utan låsande helsymmetri. Vilket är ditt favoritords raka motsats?

– Propaganda. Vem skulle må bra av att använda ditt favoritord oftare? – Maktlystna populister som vill reducera världen till falsk och livsförnekande entydighet.

Vilka andra ord var ”bubblare” när du skulle välja ord? – Videkisse, slänt, hugsvalelse, vankelmod och assit ... Assit?

Ja, svenskösterbottniskt dialektord för alls intet.

Ralf Andtbacka är aktuell med diktsamlingen Dürers hare samt nyutgåvan av Wunderkammer (släpps 17 november) där »mummel« nämns tre gånger. Andtbacka driver även poesiförlaget Ellips, som under 2022 har återlanserat skriftserien lilla e

ANN-HELEN ATTIANESE

Viva Viva – Livet, döden och maten i mitt Italien

ISBN 978-952-7005-96-5

BERNDT BERGLUND

En gastronoms blodiga händer

ISBN 978-952-7523-00-1

HANNA GRANQVIST & TANJA AUMANEN

Tor och gråten 978-952-7005-90-3

FILIPPA HELLA

Jag lindar mitt hjärta ISBN 978-952-7320-19-8 (UTGIVEN PÅ BOKLUND PUBLISHING)

HANS HÄSTBACKA

I skogsrenens marker / Metsäpeuran mailla

ISBN 978-952-7523-04-9

ZINAIDA LINDÉN

Till min syster bortom haven

ISBN 978-952-7523-03-2

EVA HÖGLUND

Kompisdeckarna: Den farliga lasten ISBN 978-952-7005-91-0

BO LÖNNQVIST

Briljanter och näver –Vinjetter till sinnenas kulturhistoria

ISBN 978-952-7523-02-5

GÖSTA KARLSSON

Från tonårssoldat till krigsveteran ISBN 978-952-7005-94-1

ANNE MANNER Agent Karma

ISBN 978-952-7005-95-8

SVEN-ERIK KLINKMANN

Situationen –En undersökning ISBN 978-952-7005-93-4

MIKAELA NYKVIST

Allt handlar om barnen –Kerstins bok

ISBN 978-952-7005-98-9

Köp våra böcker på boklund.fi

MARIANNE PELTOMAA

Om detta talar vi inte

ISBN 978-952-7005-97-2

CATERINA STENIUS

Sanningen är alltid större –En essä på sju famnars djup ISBN 978-952-7005-99-6

Två sanningar ISBN 978-952-7005-92-7

CLAUS STOLPE

Ett splittrat USA – Ukraina, polarisering och två ödesval ISBN 978-952-7523-01-8

Boklund är en distribrutör och nätbokhandel med fokus på små och medelstora finlandssvenska utgivare.

MARIANNE NORDMAN OCH CHRISTER HOLM

hallå där!

Daniel Birnbaum

Du har skrivit förordet till nyutgåvan av den finlandssvenske konsthistorikern Sixten Ringboms The Sounding Cosmos från 1970. En milstolpe enligt många. Håller du med?

– Ja, det är en bok som förändrade synen på den tidiga modernismen. När boken kom ut dominerade en formalistisk syn på det moderna måleriets utveckling från Manet till Pollock. Hela den andliga värld som konstnärer som Mondrian, Kandinsky, Malevitj och deras samti da var djupt engagerade i bortsåg man ifrån. Att de alla läste böcker av esoteriska tänkare som Rudolf Steiner och Helena Blavatsky ville man inte kännas vid.

Mottagandet blev blandat. Vad var det som sågs som så kontroversiellt?

– The Sounding Cosmos blev hårt kritiserad, och Ringbom faktiskt lätt skandaliserad, för hela detta lite märkliga tankegods av teosofiska och andra esoteriska strömningar ville moderna konstteoretiker inte veta av. Vad är mest intressant i boken?

– För mig har den blivit viktig som en pusselbit i att förstå hur vissa konst närer kommit att tolkas. På senare tid har jag ägnat mycket tid åt Hilma af Klint, som delade många av Kandin skys intressen. Ringboms bok är en perfekt inledning till hela denna era.

Hur kom du själv i kontakt med Sixten Ringbom?

– Jag hade konsthistori kern Åke Fant som lärare på gymnasiet. Han fors kade kring Bauhaus, Stei ner och skrev den första större boken om Hilma af Klint. Han var vän till Ringbom och citerade honom ofta. På senare tid har jag jobbat med att ge ut af Klints samlade verk i sju band. Det har varit bra att kolla upp saker hos Ringbom. Jag tycker man stöter på en hel del konstvetare med finlandssvenskt påbrå. Någon annan du vill lyfta här?

– Den jag mest intresserat mig för är den spränglärde E.N. Tigerstedt, som skrev otroliga studier om allt från Platon till Paul Valéry.

The sounding cosmos av Sixten Ringbom utkom tidigare i år.

Favoritbilden! nina ulmaja

Ett aha-ögonblick för Nina Ulmaja var när hon insåg hur mycket Ediths tid återspeglas i vår egen. »Vi har också tacklats med lungsjuk domar, flyktingar och krig.«

Fotografen Edith Södergran

– Idén till boken kom när jag fick se ett foto grafi taget av Edith Södergran medan jag formgav Stina Ekblads biografi, säger Nina Ulmaja. Jag blev helt tagen av att den under bara poeten också visade sig vara en så spän nande fotograf, något som inte var allmänt känt. Ju mer jag studerade hennes bilder och pluggade fotografisk historia insåg jag att hon måste få upprättelse som fotograf!

I sökandet insåg den prisbelönade formgivaren och författaren Nina Ulmaja också en annan sak: hur lite hon visste om Finlands historia, trots att hon är född där.

– Ediths fotografier ledde mig även till min egen historia, säger Nina Ulmaja, som kom till Sverige som 5-åring tillsammans med sina föräldrar i den stora vågen av arbetskraftsinvandring.

– Jag är tvåspråkig och insåg att även det är en unik ingång till Edith Södergran ur ett svenskt perspektiv. Finska var ett av hennes många språk. Jag har under arbetets gång fått

frågor om vad Edith Södergran har med Finland att göra och började undra varför vi vet så lite om Ediths bakgrund, och jag så lite om min egen.

Södergran är en av Nordens mest mytomspunna författare. Nina Ulmaja konstaterar att det finns »enorma mängder« material: så många forskare och författare hade ju redan skrivit »allt« om henne – och byggt på myten.

– Det var en lättnad att hitta Agneta Rahikainens Kampen om Edith. Hon har skrivit klarsynt om mytbildningen. Min ingång till Edith var att hennes fotografier ännu inte utforskats ingående. Och för att kunna »läsa« bilder behövs bakgrundskunskap om henne, men också om tiden och miljöerna hon rörde sig i.

En annan Edith blev titeln på din bok som utkommer i vår. Om du skulle välja en bild som kan sägas fånga titeln, vilken blir det?

– Det blir omslagsbilden, en infärgning jag gjort av ett av hennes mest kända självporträtt. Så levande tänkte jag mig Edith medan jag skrev.

daniel birnbaum

Poetens okända bildskatt fick Nina Ulmaja att upptäcka sin egen släkthistoria.

Lugnet före

»Jag gjorde samma fel som alla andra och tänkte att Putin inte kan vara så galen och tontig *.« Vi följde Anna-Lena Laurén från Kiev till Knivskär för ett samtal om kriget i Ukraina, vurmen för vildvuxna stickspår och varför hon inte dejtar i Ryssland.

stormen

*tontig är ett finlandssvenskt ord för dum, enfaldig.

av philip teir foto cata portin /paul hansen

anna-lena lauréns båt finns en fiske håv ifall någon av hennes två pudlar, Sotis och Snöis, skulle ramla i vattnet. Det har lyckligtvis aldrig hänt. Båten, en finsktillverkad Vator från 70-talet, har så höga kanter att den borde vara ganska säker. Man kan packa ett helt Ikea-möblemang i den. Det har AnnaLena gjort när hon skulle möblera sin stuga på Knivskär i Åbolands skärgård. Hon kallar båten för en arbetshäst. Hon kommer att behöva sin arbetshäst denna morgon på sjön.

När vi väl lämnat båthamnen i Kirjais ser vi ganska snart hennes vän, hamnchefen och byggmästaren Ben Rosenlund och sonen Ville i sin båt. Ben vinkar till oss, och Anna-Lena förstår att något är på tok. Båten står och flyter ute i havet. Motorstopp.

– Har vi bråttom? undrar Ben.

Nej, det har vi inte.

Snabbt har Ben knutit fast en lina i Anna-Lenas akter så att hon kan bogsera. Väl framme vid gäst bryggan där Ben kan förtöja sin båt lyckas hon svänga in så att hela följet glider in perfekt. Till och med Anna-Lena, en mångfaldigt prisbelönt

journalist som sällan för något väsen om sig själv, är märkbart stolt.

Jag är glad att jag för en gångs skull fick hjälpa Ben, som hjälpt mig så många gånger, säger AnnaLena och tillägger: Man måste hjälpa om någon är i sjönöd. Så är det bara.

Anna-Lenas pappa köpte Knivskär innan han träffade Anna-Lenas mamma på 70-talet. I dag kommer föräldrarna inte ut lika ofta. Anna-Lena har låtit bygga ett nytt hus på ön. Hon får vatten från en brunn i klipporna och elen produceras av solpaneler.

– Att folk inte har solpaneler på sina stugor är det dummaste som finns, säger Anna-Lena.

– Det är också det enda dumma i Finland, säger Sissel, 12 år, som tar emot oss vid bryggan.

Sissel är patriot, förklarar Anna-Lena. Resan borde ha tagit tio minuter. Vi har varit borta minst en halvtimme. Sissel har inte messat eller ringt.

Hon vet att det är så dyrt att ringa med ryskt nummer.

Sommarlovet är upphackat i år. Kriget i Ukraina innebär att ryska myndigheter skärpt sina visumkrav. Anna-Lena och Sissel måste förnya sina visum var tredje månad, och det måste ske på plats i Ryssland.

anna-lena laurén

född: 1976 i Pargas. bor: I Sankt Petersburg. familj: Dottern Sissel, hundarna Sotis och Snöis. skriver helst: »Betraktelser av små ting.« läser helst: »Anna Karenina av Lev Tolstoj.« önskan: »Att någon gång hinna läsa och tänka. Fast å andra sidan skulle jag inte kunna leva utan att få vara på fältet.«

En lugn oas. Knivskär i Åbo lands skärgård. Här tillbringar Anna-Lena och dottern Sissel mycket av sin lediga tid.

Dagen efter intervjun ska Anna-Lena köra bil den sex-sju timmar långa resan. Innan kriget gick det snabbare. Man kunde åka snabbtåg från Helsingfors.

Det här visumkrånglet är Rysslands sätt att göra livet svårt för utländska journalister. I stället för att kasta ut oss gör de det så besvärligt som möjligt att stanna kvar.

Planen är att Sissel ska återuppta skolgången i Sankt Petersburg efter lovet. Hon går i den finska skolan. Hälften av eleverna har flyttat till Finland sedan kriget bröt ut. Men Anna-Lena, som sitter i skolans styrelse, vill stanna i Ryssland där hennes liv och jobb finns.

Och jag vill att Sissel går klart sexan.

Dessutom tar dottern lektioner i kosackridning, en ridsport där man utför olika våghalsiga trick på hästen medan den är i rörelse. Det är en gren som bara finns i Ryssland och Ukraina. Sissel blev nyligen Sankt Petersburgs-mästare i sin årsgrupp.

Det är Rysslands sätt att göra livet svårt för utländska journalister.

Anna-Lena Laurén rapporterar från Charkiv tillsammans med Paul Hansen när de tvingas fly inkommande eld.

Det är ganska talande att de enda två länderna i världen där man kan träna sporten är Ryssland och Ukraina, säger Anna-Lena.

Vi bjuds på abborre och färskpotatis. Anna-Lena skalar potatisen med kniv medan hon sitter på klipporna utanför huset. Det går snabbt och effektivt, som allt hon gör.

Jag har lärt mig av min mamma att man ska skala potatis med kniv. Aldrig borsta den ren, för då får man inte bort all jord. Vi odlar egen. Vi köper också, men bara potatis som är upptagen för hand, direkt av odlare i Pargas. Potatis är heligt i vår familj. Fotografen Niklas Meltio har berättat om när ni är på fältet. Du frågar envist tills du får ett svar med substans.

Exakt! Och det kan ta ganska lång tid. Vissa ryska fotografer, speciellt i början, trodde att jag var dum i huvudet. De försökte hjälpa, »Hon menar det här…«. Men man får hålla på och hålla på. Det är jättemycket en del av att vara journalist. Att våga vara den som framstår som lite korkad. Det värsta en rysk person vet är dessutom att vara någon som säger att de inte vet. Det är därför ryska journalister ofta föreläser. De vill att det ska bli tydligt i rummet att här sitter en som vet. Hon erkänner att hon inte trodde att Ryssland skulle anfalla Ukraina. När kriget inleddes den 24 februari väcktes hon i svinottan av sin chef på Dagens Nyheter.

Det var en märklig känsla. En enorm chock, och samtidigt har jag hela tiden vetat att detta kan hända. I en diktatur kan man göra helt vansinniga saker. Inte bara bryta mot lagen, utan även ta beslut som ur diktatorns synvinkel borde vara vansinniga. Det är ofta det man glömmer. Vi tror att de tänker lite som vi, att Putin undviker att göra si och så för det motarbetar hans intresse. Men han är en diktator. Jag hade varit mentalt förberedd på att det en dag kan komma en situation där Ryssland anfaller ett grannland, ja även Finland. Även om det är väldigt, väldigt osannolikt, så kan det hända. Men när det väl händer är det svårt att tro. Hade ni era väskor packade?

Nej, det hade vi inte. Jag räknade länge med att det inte blir krig. För att jag gjorde samma fel som alla andra och tänkte att Putin inte kan vara så tontig. Han kan inte vara så galen. Men det var precis vad han kunde.

Anna-Lena läser upp sina meddelanden till vännen Aleksej och hans fru.

– »Helvete. Krig.« skriver Aleksej efter att ha sett på nyheterna. Jag skriver att det här är slutet för Putin. Han har blivit fullständigt galen. Aleksej svarar: »Jag vet inte om det är slutet för Putin, men vi kommer alla att få det väldigt svårt.«

Anna-Lena Laurén i samspråk med 5-åriga Tanja i familjen Lobova, som bor i Vasylkiv. I många forna Sovjetländer uttrycker man sig gärna »högtidligt och lite innehålls löst«, konstaterar Anna-Lena. »Det gäller att få ner människor från den där nivån.«

Den finsktillverkade

70-talsbåten Vator är en vanlig syn i finska skärgården, med sina höga kanter signalerar den stabilitet och sunt förnuft.

Det är många känslor som går igenom Anna-Lena de första månaderna. Framför allt att hon kanske inte kommer att kunna återvända till Ryssland. Hon har sitt liv, sina vänner och sitt jobb där.

Men det tyngsta är nog ändå att Ukraina lider så hårt. Det är helt fruktansvärt. Jag känner så många människor där. Det är svårt att förstå att Mariupol, en stad som jag varit i, inte finns längre. Och alla de här vanliga människorna i Ukraina. Att deras hus är bombade, det är det värsta.

Anna-Lena Lauréns röst brister.

Det som gäller mitt och Sissels liv, det är jättejobbigt, absolut, men man sätter ju det hela tiden i perspektiv till vad som händer där, och då blir det en annan känsla. För oss är det mest besvärligt att inte veta någonting.

när den här texten skrivs klart under hösten har AnnaLena och Sissel återvänt. Sissel har börjat skolan och återupptagit sin kosackridning, och dessutom kommit sjua i Rysslandsmästerskapen. Anna-Lena har publice rat ett uppmärksammat reportage om den ryska medel klassen och hur den förhåller sig till kriget.

I över 15 år har Anna-Lena lärt sina läsare mycket om vanliga ryska medborgares vardag. Det har på sätt och vis varit en stor del av hennes värv: att beskriva hur ryssar resonerar i vardagen, att ge oss konkreta bilder av hur ett folk agerar i en diktatur, eller en »sammetsdiktatur«, som hon tidigare kallade landet.

jag frågar henne om den ryska journalistiken och hur den skiljer sig från den nordiska. – Ryska journalister älskar stickspår. Jag minns ett reportage om Putins palats i dagstidningen Novaja Gazeta. De hade skickat ut en reporter som pratade med människor som bodde i närheten. Det blev en massa text om konflikter i byn, och olika personers privata bekymmer. Även om jag själv inte skulle skriva så, och DN aldrig skulle publicera en sådan text, så tycker jag att det är roligt att läsa som motvikt till det nordiska, som är så mallat. Det är också roligt att påminnas om att det vi gör som journalister är att se människor. En annan intressant sak i rysk journalistik är att de har en sådan enorm tillit till att människor orkar läsa.

Det är svårt att förstå att Mariupol, en stad som jag varit i, inte finns längre.

Det har inte svenska redaktörer?

Nej, det är hela tiden »Det här kommer ingen att förstå, det här är en för lång transportsträcka.« I Sverige är man jätterädd för att någon inte ska förstå ett ord eller inte orka läsa en lång text utan att man hela tiden är där och underlättar. Ibland tycker jag att man inte behöver göra det så lätt för läsare. Ser du någon koppling mellan de här stickspåren i den ryska journalistiken och den ryska litteraturen?

– De går hand i hand. Det är en och samma sak. Rysk journalistik är så otroligt lik Dostojevskij. Han har ju jättemycket stickspår i sina böcker. Det är fullt av bifigurer och stämningar och scener som kan kännas lösryckta, men allt hänger ändå ihop. Han är jätteskicklig på det. Det är ju tydligt att ryska journalister har läst mycket rysk skönlitteratur. De har den där attityden: »Alla ska lyssna för jag skriver.« Samtidigt som jag är skeptisk, och det lätt blir en massa ovidkommande saker, så är det roligt. Har du något sätt att bygga upp dina texter på, som du själv återkommer till?

Nej. Ibland vet jag exakt var jag ska börja, om det är en bra story, och ibland kan jag hålla på hur länge som helst. Jag tycker inte alltid att jag kan veta vad texten ska handla om förrän jag skrivit den. Det ska vara lite vildvuxet och spretigt. En bra text ska inte vara mallad, den ska kännas organisk. Det gör ingenting om det är lite bucklor här och där. Har du någon metod för vad du fäster uppmärksamhet på när du är på fältet?

Det är alltid intressant med små konkreta detaljer. Det är en gammal sanning, men man glömmer den lätt. Nyligen var vi i Ukraina med fotografen Paul Hansen. Vi intervjuade ett par föräldrar vars son hade stupat i kriget. Först var vi på begravningen, men det var omöjligt att intervjua dem då. De var helt förstörda. Men vi fick numret till pappan och de ställde upp följande vecka. När vi satte oss ner visste jag genast: Det här är helt vanliga människor. Som är förkrossade över att de förlorat sitt barn. Jag var rädd för att det skulle bli högtidligt prat om Ukrainas hjältar och att deras son var en hjälte. Men det var inte alls så. De berättade vem han var. Att sonen hjälpte mamman med hennes telefon. De berättade en massa konkreta detaljer ur sina liv utan att jag bad om det. Ibland måste man fråga och fråga om de konkreta detaljerna. Men det behövdes inte alls. Vissa människor tycks ha en förmåga att berätta i detaljer.

Men ofta är det inte så! De flesta människor som inte är vana att bli intervjuade, det vill säga de flesta människor, tror ofta att man vill ha strukturerade, fina svar. Det vill man inte. Det får gärna vara mindre stringent om det är konkret. I många forna sovjetländer ett uttryck som jag vet att alla inte gillar – har man ett visst sätt att uttrycka sig. Det är ofta högtidligt och lite innehållslöst. Och det tycker man är fint. Därför måste man få ner människor från den där nivån. En sak som man lägger märke till är ditt temperament som skribent. Du har ofta en moralisk resning i dina texter.

Haha, ja. Och alla tycker inte om det. Det är en svår balansgång. Det finns ju tillräckligt många människor i världen som säger att det finns mitt sätt och fel sätt. Jag vill inte vara en sådan. Men samtidigt tycker jag att det lätt blir metadebatt i Sverige, debatt om debatten. Man gräver ner sig i detaljer som befinner sig långt från själva kärnan i frågan. Det finns många ironiker i Sverige som skriver lustiga texter till exempel om att de är dåliga föräldrar. Roliga texter visserligen, där andemeningen är att det är okej att barn beter sig illa. Jag tycker inte att det är okej att barn beter sig illa. Du lägger ut texten.

– Principiellt ska en reporter beskriva det hon ser. Men jag har varit i Ryssland så länge, och kan människorna där. Då är det kanske min uppgift att förklara varför de säger som de gör. Jag tycker väldigt mycket om krönikeformatet, där man kan skriva om diskussioner man hör i vardagen. Nu med kriget hör man också mycket sådant som man inte vill höra. I Ryssland viftar man till exempel bort kriget med att säga att det ju är krig i hela världen. Då svarar jag: »Nej, det är krig i Ukraina och det är Ryssland som har anfallit.« Tänker du hålla på med det här tills du går i pension?

Jag kommer säkert aldrig sluta skriva, men jag vill inte heller bli en sådan som med våld vill få in sina texter i tidningen. På sikt skulle jag vilja jobba mindre och hålla på med hästar. Ja, och jag vet att det är en skribentkliché!

Du tänkte inte att du skulle stanna i Ryssland så länge? – Tanken var först: Okej, Sissel går klart förskolan och sedan flyttar vi hem. Nu har jag varit i Ryssland sedan 2006, med en kort paus då Sissel föddes i Finland. Det här är ett så varierande jobb, Ryssland är så stort, och det finns mycket jag skulle vilja skriva om som är satt på paus på grund av kriget. Otroligt mycket. Den biologiska mångfalden, klimatet – jätteviktiga frågor. Samtidigt är jag glad över att jag har en bakgrund i en minoritet, och vet hur det är att jobba på små tidningar, hur det är när man inte räknas. Det betyder mycket för mig. Det ger en viss känsla för minoriteters utmaningar. Till exempel?

– Känslan när man gör något lika bra som alla andra, men det inte räknas för att det är på fel språk.

Rysk journalistik är så otroligt lik Dostojevskij.

Sissel och Anna-Lena på Knivskär. »Hela mitt arbete går ut på ilsnabb nyhetsrapportering om vad, hur och varför eller att på ett enkelt sätt förklara större orsakssammanhang. Därför tycker jag om att skriva om helt andra saker när jag inte behöver jobba, till exempel om människor jag träffar eller andra personliga upplevelser.«

Journalistiska förebilder:

»Det finns en del jag tycker skriver jätte bra, till exempel Ryszard Kapuscinski. Även om han fuskade lite med sanningen. Hans texter har litterära kvaliteter och han vågade göra det som jag tycker att man ska göra i litterära repor tage: gestalta. Vilket är en svår balans gång, efter som det fortfarande inte är skön litteratur.«

Aleksej Navalnyj:

»Jag är ganska impo nerad av honom. Han är väldigt bra på att sammanfatta saker på ett kärnfullt sätt. Han får kritik för att han är nationalistisk och populistisk. Men jag tycker att han mognat enormt. Och han är den enda som skulle kunna utmana Putin. Om han inte satt i högriskfängelse.«

Svensk journalistik:

»Det som man märker nuförtiden, vilket man ser i alla större tidningar i Sverige och Finland, är att journalisterna har gått samma kurser. Man börjar med en scen och sedan backar man bakåt. Och sedan kommer man tillbaka till den första scenen.

Ett återkommande tema i reportage i Sverige är att männ iskor brutit en norm. Det är en sak som svenskar älskar. Alla texter ska helst handla om det.

Ibland även om ingen norm har brutits.«

Läsandet: »Det har betytt precis allt för mig. Jag kan inte ha varit mer än kanske tolv, tretton år då pappa köpte Jean M. Auels stenåldersromaner till mig. Jag tyckte att de var så spännande, men har först senare förstått att det var en diskussion då om sexscenerna, men jag tror inte att min pappa alls tänkte så då, han tyckte att det var bra böcker helt enkelt. Båda mina morföräldrar, som var bönder, hade en stor bokhylla. Det var ingen klassfråga. Man läste helt enkelt. Det har påverkat mig väldigt mycket.«

anna-lena om:

Majoriteten kan ofta vara lite häpen när någon från minoriteten åstadkommer något. Kjell Westö, Monika Fagerholm och Ulla-Lena Lundberg är ju stora även i finska Finland nu, men folk vet kanske inte alltid att de är finlandssvenskar. Det gäller också finlandssvenskar i Sverige, som inte alltid får så mycket uppmärksamhet, trots att vi talar samma språk. Vi är en provins. Man måste bara sätta sig över det och fortsätta skriva och skapa så bra man kan. Och samtidigt finns det ju en orsak till att det finns så många finlandssvenska författare, för minoritetsställningen tvingar en att tänka och fundera på varför saker är som de är, och varför man själv är annorlunda. Så att tillhöra en minoritet har också hjälpt mig. Du är ensamstående mamma. Går det att dejta i Sankt Petersburg?

Jag kan säga så här: att vara singelkvinna i Ryssland är inte lätt. Det är ett land där antalet kvinnor överstiger antalet män, och dessutom ett land med en hög utbildningsnivå hos kvinnor. Dessutom är det en kultur där kvinnor ska slåss om och behaga män. Jag ger mig inte in i den kampen alls. Det är jättetråkigt, men konkurrensen är helt enkelt för stor. Och den kommer med sådana villkor att jag säger tack och hej. Hurudana villkor?

Du ska hela tiden tänka på hur du ser ut, hur du rör dig och hur du behagar.

Konkurrensen om männen är helt enkelt för stor.

Anna-Lena i urval

Sammetsdiktaturen (2021) Laurén rör sig i sitt Ryssland, från städerna till de minsta byarna, och fångar ett land där lögnen blivit ett samhällstillstånd. Men det finns fort farande de som gör motstånd.

Ukraina –gränslandet (2022) En nyutgåva av Anna-Lena Lauréns Ukrainabok, som hon skrev med den finlandssvenska författaren och journalisten Peter Lodenius år 2015. Med nyskrivet förord.

De är inte kloka, de där ryssarna (2021) Lauréns första bok från 2008, utgiven två år efter att hon hade flyttat till Moskva, med ögonblicksbilder från det moderna Ryssland. Kom ut i nyutgåva i fjol.

Anna-Lena har dessutom en enormt hektisk arbetstakt. När kriget bröt ut åkte hon direkt till Ukraina efter sportlovsveckan i Lappland.

Det är ju mitt jobb, att vara på plats där det händer. Speciellt nu. Det är viktigt att visa att Ukraina är ett land där det bor normala människor. Även Ryssland är ett land av normala människor.

Det är ofta dit hon återkommer: till den vanliga människans vardag.

Ja, det låter ju banalt. Men det är ett outtömligt ämne. Nu har det blivit mycket känsligare. Jag har vissa ukrainska vänner som undrar, även om de inte säger det rakt ut, varför jag bor kvar i Sankt Petersburg. Jag har faktiskt en kompis som frågade hur jag kan vara kvar i den »vidriga staden«. Jag blev lite sårad för det är ändå min stad. Men det är ingen idé att prata om det. Jag förstår varför han sade så, jag anser också att ryska folket har ett ansvar för vad som händer i Ukraina. Men det är fortfarande mitt jobb att rapportera om varför ryssarna själva inte ser det. hur vintern kommer att se ut är högst oklart för AnnaLena just nu. När jag kontaktar henne under hösten försöker hon bara få vardagen i Sankt Petersburg att rulla. Putin har inlett sin »partiella« mobilisering och Finland har förbjudit rysk turism. Kreml har förklarat fyra ockuperade ukrainska regioner, däribland Donetsk och Luhansk, som ryska, efter en farsartad skenomröstning. Anna-Lena blir kontaktad av ryska bekanta som undrar hur de kan lämna landet och åka till Finland.

– Det här har varit en ytterst besvärlig höst på många sätt. Men jag är glad att vi bor i Sankt Petersburg, vi har vår vardag här, människan måste ha en vardag. Och så ligger det bara två och en halv timme från finska gränsen, och vi har en bil, så vi kan åka direkt om det skulle behövas. Samtidigt vet jag att vi när som helst kan bli utkastade, Sissel och jag. Det är en ytterst osäker situation, och Putin verkar bli galnare och galnare. Men vi fortsätter, en dag i taget. 

philip teir är författare och journalist. Just nu arbetar han på en bok om Jörn Donner.

Potatis är heligt i familjen Laurén.

AKTUELLT FRÅN APPELL

BAKOM OCH BORTOM JÄRNRIDÅN

De sovjetiska åren och frigörelsen i Baltikum och Ukraina

Li Bennich-Björkman

ALBERT EDELFELT

Modernt konstnärsliv i sekelskiftets Europa

Eva Nygårds & Patrik Steorn (red.)

Albert Edelfelt (1854–1905) är en av Finlands mest älskade konstnärer. Han blev tidigt erkänd även på den internationella scenen, hade separatutställ ningar och reste mellan Norden och Paris. Moti ven fanns i den finländska skärgårdens folkliv, men han målade också prestigefyllda societetsporträtt och slog igenom med storslaget historiemåleri. 200 s. Halvklot. Illustrerad. Finns även i engelsk utgåva. Ges ut i samarbete med Göteborgs konstmuseum, där utställningen visas 22 oktober 2022 12 mars 2023.

Estlands, Lettlands, Litauens och Ukrainas 1900-talshisto ria var dramatisk. Frihetskrig, världskrig, ockupationer, de portationer och motstånd har präglat dessa idag suveräna stater. Här granskas deras olika vägar från sovjetiska rådsrepu bliker till självständighet: åren bakom järnridån, händelserna kring 80-talets perestrojka och tiden efter 1991. Boken bygger på mer än tjugo års forskning, otaliga resor och mängder av möten och inter vjuer. Den ger en unik inblick i ländernas politiska historia, men ock så i människors vardag, strävan och förhoppningar. 448 s. Hårdband. Illustrerad. Li Bennich-Björkmans bok Sörja ett liv, leva ett annat – Om flyktingens mörker och ljus belönades med Disapriset.

KOLNING

Historier och hantverk Gunnar Nygren

SON TILL TOLSTOJ

Berättelsen

om Lev Lvovitj Tolstojs liv

Ben Hellman

Lev Lvovitj Tolstojs beundran inför sin berömde far slog ständigt över i uppror. I Sverige fann han sin hust ru och sitt idealsamhälle, men han lämnade allt för ett kringflackande liv. »Snudd på äventyrsroman« skrev Kristina Rotkirch i Hufvudstadsbladet och samman fattade: »Det är spännande läsning, det är levande kulturhistoria och det är ett unikt familjedrama.« 448 s. Hårdband. Illustrerad.

För hundra år sedan svepte röken från tusentals kolmilor över skogsbygderna runt järn bruken. Kolarna vaktade mi lorna dygnet runt, ett fritt och farligt arbete. Många författare har gett uttryck åt dess poesi och myter. Boken tar sin bör jan i forntidens kolningsgropar och leder fram till dagens han del med grillkol. Här beskrivs också hur man gör en kolmila, även i mindre format för det egna grönsakslandet. 232 s. Flexoband. Illustrerad.

Södra Agnegatan 27, 112 29 Sthlm • appellforlag.se • Instagram: @appellforlag • Böckerna finns i din bokhandel.

Rojalist, javisst!

Mark Levengoods alldeles egna kultu rella oas finns i en källare i Gamla stan i Stockholm.

min bokhylla | mark

»Finland, religion, bög, bög, bög«

En baldakin, en guldtron och bokhyllor som sväller åt alla håll. Här är Mark Levengoods man cave.

av josefin olevik foto martin stenmark

mark levengood ålder: 58. bor: I Stockholm och Helsingfors.

bokhyllan är inte det första som fångar blicken. Det gör de dubbla kristall kronorna, provdockan med spetsklän ning, baldakinen och tronen där Mark Levengood brukar sitta och jobba. – Min mormor sa att det behövs två saker för att ett hus ska bli ett hem. Man måste ha bokhyllor och man måste ha statyer. Sedan flackade hon ofta med blicken och la till: Egentligen en flygel också, men det kanske är för mycket begärt.

familj: Gift med Jonas Gardell, två barn. aktuell med: Föreställningen En trevlig kväll med Mark Levengood som spelas i Finland.

Mark Levengood brås på sin storslagna mormor. Nu står han intill sin viktigaste bokhylla, med de böcker han återkommer till oftast.

– Hemma är vi oense. Jonas tycker att boken försvarar sin plats i hyllan om jag har intentionen att läsa den. Men jag vill behålla en bok om jag fått en stark läsupplevelse av den. Han är mer praktiskt lagd, min hylla sväller åt alla håll. Hur sorterar du den?

– Finland, religion, bög, bög, bög och serier. Det är högra delen, och det är väl samtidigt en ganska bra sammanfattning av mitt liv.

Böghyllorna är viktiga för att han länge saknade innehåll i dem – det fanns inget att läsa om homosexuella relationer. Någon antydan i Tusen och en natt, men det var knappt. Som vuxen har han haft ett behov av att frossa i de berättelserna.

Den vänstra sidan av bokhyllan visar hans »halvperversa besatthet av kungligheter«. Mycket drottning Elizabeth och kronprinsessan Victoria.

Som skolpojke i Helsingfors kände sig Mark Levengood dålig på det mesta och han var skeptisk till bokstäver. Men en söndag när han var sju år tog han upp Röda Räven och hans kanot och stavade sig igenom den på 3 timmar och 40 minuter.

– Det var helt magiskt. Jag kunde läsa! Man kan lugnt säga att det fanns ett före och ett efter. Som med sex! Inget blev sig likt när man förstod hur roligt det var. Mark och hans bästa kompis Tomas slukade böcker. Det fanns inte så många på svenska på den tiden, så de läste allt. Bibliotekarierna tyckte inte alls om det. Varken att de läste på svenska eller att de dammsög hyllorna.

– Min starkaste läsupplevelse var Pinocchios äventyr av Carlo Collodi. Den är fullkomligt svart och oerhört gripande, jag älskade den så fruktansvärt mycket. Då uppfann den vidriga bibliotekarien regeln att »Levengood får inte längre låna Pinocchio.«

Det fanns bättre tider också. En period var Märta Tikkanen Mark Levengoods lärare i svenska. Han minns när hon skrev Århundradets kärlekssaga och hur alla tyckte synd om Henrik Tikkanen, hennes alkoholiserade man som hängdes ut i diktsamlingen.

Den finlandssvenska litteraturen har fortsatt följa Mark Levengood, han kallar sin kultur en liten folkspillra vars språk är en stor del av identiteten. Klart att han bär ett ansvar för att den ska leva vidare. Men också det finska finns med.

– Eeva Kilpi läser jag när jag är olycklig. Som när mamma dog för två år sedan. Hon skriver så fint om sorgens facetter, att man inte är den första att känna som man gör. 

Till försvar för rimmet

»Det känns skönt i hjärnan«

Finlandssvenska författare tycks inte kunna få nog av rim. Kan det vara så enkelt som att de ser det som bokens lim? av marie birde

när tove jansson skrev Vem ska trösta Knyttet? beskrev hon sitt manus som ett »epos på vers«, men då trodde hon nog inte att det skulle bli en kanon för finlandssvenska barnböcker. Nu var det visserligen inte hon som fick barnböcker att rimma, men säg den person som inte citerar en rad ur Knyttets hemska dag när de ska nämna en bok de har i ryggmärgen. Det är också i ryggmärgen som rim gärna sätter sig: Som inlärningsmetod är rim oslagbart, och för språk utvecklingen är det också ett fantastiskt hjälpmedel, säger Mia Österlund, docent i litteraturvetenskap.

Just i barnlitteraturen tror jag att rim är så populärt för att det finns en tradition att aktivera barnet, fortsätter hon. Jag tänker till exempel på Elsa Beskows Hattstugan som utelämnar rimordet så att barnet själv får säga det. Det finns en lekfullhet och interaktivitet i det sättet att läsa som blir kul för alla inblandade. För att inte tala om hur roligt det kan

bli när det råkar bli snedsteg och rimmet blir »fel«. Just »tramsandet« som kan uppstå kring rim tror jag att både barn och vuxna tycker om.

ted forsström är komiker och står bland annat bakom det prisbelönta sketchprogrammet Radio Pleppo tillsammans med Kaj Korkea-aho. I vår debuterar han som barnboksförfattare med Snälla Stella, sluta skälla! Meningen, som alltså också blev titeln på boken, kom till honom under en lunch och utvecklades sedan som just en tramsande tan kelek till en bilderbok. Det kom fler rim, och en historia om en hund som inte kan sluta störa ett barn som ska nattas utkristal liserades.

Jag har alltid haft en förkärlek för rim, säger Ted Forsström som menar att det finns något inneboende roligt i själva formen. Han nämner dikten Lille Pers vandring av Hugo Gyllander som det första rim som satte sig ordentligt och

säger sedan att en del av behållningen med rim är utmaningen i att hitta på ett riktigt bra ett.

Nog är det så att hjärnan är skapt för att hitta mönster i ord och text och när den hittar den där pusselbiten får den en belöning som den uppskattar. Det känns helt enkelt skönt i hjärnan när man läser rim. Plus att rim förhöjer högläsningssituationen tycker jag.

Rim väcker även en nyfikenhet på språket, fyller Mia Österberg i.

Att finlandssvenska författare skulle vara mer benägna att rimma än författare som skriver på andra språk tror varken Mia eller Ted, däremot skulle det kunna vara så att språkliga minoriteter är mer förtjusta i rim än andra:

Jag tror att författare som tillhör en språklig minoritet tänker annorlunda eller mera på sitt språk och hur det används, vilket kan skapa förutsättningar för en större lekfullhet i språkanvändningen. Och då kan det hända att det lätt uppstår rim. Så jo, på ett sätt kan det nog vara så att vi är lite mer förtjusta i rim, säger Ted.

Men att rimma är också ett enormt risktagande. Risken för att snubbla över

Ted Forsström

orden är överhängande och inget är så plågsamt som ett dåligt, eller ansträngt, rim. Speciellt i barnlitteraturen, där författarna ofta känner sig begränsade till att använda lätta ord för att barnen ska förstå, är det lätt att misslyckas. Enkel heten leder inte sällan till nödrim. Men det finns undantag. Lennart Hellsing var en av dem som struntade i vad som var passande för barnen och inte, och det blev ju bra ändå. Ted känner igen det där, även om han har ansträngt sig i sin bok för att hitta förståeliga rim som barnen kan uppskatta.

»Hördu humla, sluta mumla« är ett exempel på ett simpelt rim som ändå skapar en bild för den som läser, och som samtidigt fungerar som en krydda för texten. Jag har tidigare jobbat på en pjäs ihop med min kompis Kaj Korkea-aho, där en del skrevs helt på rim. Det var en hård skola för att lära sig hur otroligt svårt det är att rimma »rätt«, det är så lätt att skena i väg och plötsligt står man i en situation där rimmet har tagit över ens arbete. Men när rimmen fungerade förstod jag vilken enorm pay off det gav, det kändes skönt i hjärnan både när vi

skrev dem och när vi hörde rimmen sägas.

Ett bra rim har allt att vinna. Fungerar de så vinner de allt, säger Mia Österlund som också påminner om att det inte bara behöver vara texten som rimmar i en bilderbok:

Om vi pratar om Tove Jansson ser jag Linda Bondestam som hennes arv tagare rent bildmässigt. I Bondestams illustrationer finns det ett poetiskt anslag som har klara anspelningar på Tove Janssons bilderböcker. Bara se på hur Linda Bondestams trädstammar och skog går i dialog med Tove Jansson. När bilderna har dessa kvaliteter kanske man rentav kan säga att också bilder rimmar? 

Ett bra rim har allt att vinna. En som visste det var Tove Jansson, vars rim har levt vidare och traderats av generationer av läsare.

nya barnböcker som rimmar bra  Mumindalens alfabet av Annika Sandelin och Tove Jansson  Rassel prassel poesi av Hanna Lundström och Maija Hurme  Pappa, jag och havet av Lena Frölander-Ulf  Nyckelknipan av Sanna Mander  Snälla Stella, sluta skälla! av Ted Forsström och Åsa Lucander

När bilderna har dessa kvaliteter kanske man rentav kan säga att också bilder rimmar?

av peter fröberg idling

Imitt minne var sommaren 1987 varm och solig. Det är ju så med barndomssomrarna. I backspegeln ser de ofta ut som något Astrid Lind gren kunde ha hittat på. Men det räcker med att sätta sig i tidningsarkivet och slå upp ett datum, säg söndag 27 juli, för att det gyllene ljuset ska falna. Väderleksrapporten ger att medeltemperaturen för hela riket är fortsatt under det normala. I Stockholm blåser nordlig vind, regnet hänger i luften, termometrarna visar på knappt 20 grader.

Minnesbilden får revideras till ett Stockholm under grå skyar, med regn stänk i den snåla vinden. Men ändå, som vanligt: från Gröna Lund hörs berg- och dalbaneåkarnas skrik, mellan Västerlång

gatans krimskrams tränger sig turister fram. Framåt kvällen lägger passagerar färjan Viking Sally ut.

Färjans väldiga siluett är ett surrealis tiskt brott mot skärgården som grånar i skymningen. Mellan mörka tysta öar och skär stävar den sakta med kurs mot Åbo, likt en discodunkande och illuminerad nöjeskatedral.

Medelåldern ombord är just den här sommarsöndagen lägre än vanligt. Uppskattningsvis 500 scouter är på väg till en jamboree i Finland. Med på färjan är också tre västtyska tågluffare. Den välväxte, sociale 20-åringen Klaus Schelkle har tillsammans med sin spenslige och mer reserverade vän Thomas Schmid bestämt sig för att resa till Nordkap ➸

Berättelsen om ett Östersjömord, tre svenska scouter, en dansk utbrytarkung och en finländsk rättspsykolog. Allt du

Vad vi minns och hur vi minns har sysselsatt författare sedan urminnes tider. I sin nya bok Minnets makt vrider och vänder rättspsykologen Julia Korkman på minnet och dess bedräglighet.

minns är fel

Juli 1987. Paret

via Sverige och Finland för att sedan beskåda den norska kusten på återvägen. Den gångna vintern har Klaus fått ihop det med den ett par år äldre Bettina Taxis. Hon är därför medbjuden.

Den magra reskassan medger ingen hytt. Sedan de druckit några öl i en av barerna bestämmer sig Klaus och Bettina för att de ska ta med sovsäckarna ut på däck. De vill se soluppgången när de vaknar. Taktfullt rullar Thomas ut sitt liggunderlag inne i båten.

Många av scouterna har svårt att komma till ro. De driver omkring på de olika våningsplanen. Vid halv fyra-tiden på morgonen hamnar tre svenska tonårs killar, Sebastian, Jonas och Tommy, vid fartygets helikopterplatta. Där ser de två personer i sovsäck. De två tycks försöka resa sig upp och ungdomarna antar att de

är svårt berusade. När en av dem närmar sig för att fråga om de behöver hjälp ser han att de kravlar runt i sitt eget blod. Tillsammans med en 18-årig dansk scout försöker de att ge första hjälpen.

Besättningen larmas. En ambulanshelikopter hämtar Klaus och Bettina. Strax före klockan 06 anländer de till Åbo sjukhus. Klaus konstateras då död, medan Bettinas tillstånd är livshotande. Båda har fått sina skallar krossade av upprepade våldsamma slag med något slags tillhygge.

en omfattande polisutredning dras omedelbart igång. Det finns upprättade rutiner. Det är nämligen inte första gången Viking Sally har varit skådeplats för ond bråd död. Ett år tidigare har en finsk affärsman brutalt mördats i ett bråk om

»Många av scouterna har svårt att komma till ro.«

Klaus Schelkle och Bettina Taxis passerar Stockholm på sin Interrailresa. Senare samma dag kliver de på Viking Sally.

Natten den 27 juli attackerades det tyska paret ute på däck, där de sov. Klaus avled och Bettina skadades så allvarligt att hon hamnade i koma.

Bilder från finska polisens arkiv.

pengar (av en 33-årig bekant som med tiden ska koras till Finlands farligaste brottsling). Det är inte heller sista gången. Drygt sju år senare, ommålat och omdöpt, lägger skeppet ut på sin sista resa. Det heter då Estonia.

Trots polisens beredskap förblev mordet och misshandeln ouppklarade. Något mordvapen har inte påträffats. Det har inte ens gått att fastställa ett hypotetiskt motiv. Ett par år senare hitta des en påse med kläder på en ö längs färjeleden. Påsen antogs ha kastats över relingen från Viking Sally. Polisen var först entusiastisk över fyndet, men kläderna har inte gått att knyta till brottet. Bettina överlevde, men med såväl fysiska som psykiska men. Hon har inga minnen av överfallet.

Och decennierna gick; fallet sjönk allt djupare ner i sedimenten av olösta brott.

så meddelade den finska polisen oväntat hösten 2020 att mordet var uppklarat. Åtal väcktes mot en nu medelålders dansk man. Mannen hade några år tidi gare fängslats i Köpenhamn för att ha hotat sin före detta fru till livet. I ett av de sms han skickat henne hade han påpekat att han minsann dödat förut. Ett av de morden skulle enligt honom ha skett i Finland. Uppgifterna vidarebefordrades till det finska rättsväsendet. Där insåg man snart att mannen var identisk med den danske scout som tillsammans med tre svenska tonåringar först hade påträffat det svårt misshandlade tyska paret ute på Viking Sallys däck.

Kåkfararen Himle gjorde sig snart känd som utbrytarkung. Under spektakulära former och vid upprepade tillfällen rymde han från olika fängelsestraff (en gång med en sex meter lång egentillverkad stege, en annan gång grävde han sig ut med tesked).

när finsk polis reste till Danmark för att prata med honom om mordet på Viking Sally hade Himle tillbringat nästan halva sitt liv i fängelse, dömd för ett smörgås bord av grova brott. I ett enskilt samtal med en av polismännen erkände han slutligen dådet. Enligt erkännandet hade Himle inte fått några pengar med sig hemifrån till scoutlägret. Han avsåg därför att stjäla parets reskassa. Han blev dock avbruten av att de tre svenska ungdomarna kom ut på däck. Han smög undan och passade på att kasta mordvapnet i havet, en slagghammare han hittat i ett olåst förråd. När svenskarna gjorde sin fasansfulla upptäckt anslöt Himle sig snabbt till dem och agerade som om han just hade kommit dit.

Enligt de finska poliserna besatt Himle kunskaper om mordet som bara mörda ren själv kunde känna till. Saken tycktes klar. Åtal väcktes.

Minnets maktoch fem andra nya fackböcker

tiden i sin tur förändrar dem.

Minnets makt av Julia Korkman

En finsk rättspsykolog har skrivit en av höstens mest intressanta fackböcker om hur minnet fungerar, eller inte fungerar.

Historiska recept av Maren Jonasson (red) Hur smakade maten förr? Sex receptsamlingar från 1700- och 1800-talet har ambitiöst digitaliserats på historiskarecept. sls.fi.

IRMELIN SANDMAN LILIUS

Den danske scouten hade hunnit byta namn, till Herman Himle. Hans liv hade aldrig varit enkelt. Himle växte upp i en dysfunktionell familj och blev senare placerad i olika fosterhem. Han gick aldrig ut grundskolan utan föll in på en kriminell bana. 1994 var Himle inblandad i stölden av den så kallade Tissøringen, en nästan 2 kilo tung vikingatida guldring, den största guldkuppen i Danmark på nästan 200 år. (Ringen återficks mot en rundlig lösensumma och osannolik inblandning av det danska fotbollslands lagets hårdföre mittfältare Stig Tøfting.)

Men nu nekade Himle. Det tidigare erkännandet hade dessutom skett utan att hans advokat varit närvarande. Det hade inte heller filmats eller på annat sätt spelats in. Därmed saknade erkän nandet giltighet i rättssalen. De tre svenska tonåringarna hade förhörts igen om Himles uppträdande på mordplatsen. Men inte heller de stärkte misstankarna mot Himle. De nya vittnesmålen jämför des med dem som hade avlagts direkt efter händelserna 1987. Skillnaderna var uppseendeväckande. Exempelvis fråga des tonåringen Sebastian om vilka som hade varit med honom ute på däck. Han sade att det med »99,9 procents säker het« var de två kamrater han delat tält med på det efterföljande lägret. Men det var det inte. Polisen påpekade att han varit där med Jonas och Tommy. Sebastian satt perplex – han kände inte ens igen deras namn längre.

Det stora lilla livet av Marcus Rosenlund Kunde man samla alla virus som orsakade covid -19 skulle de rymmas i en tom läskburk. Rosenlund har skrivit en bok om hur planetens minsta invånare påverkar den.

Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka av Sara Ehnholm Hielm En filmkritikers försök att förstå hur filmerna har format drömmar och liv, och hur

Finland 1800nånting av Alfred Backa

Komiker tar sig an Finlands 1800-tal i ett antal humoris tiska och samtidigt lärorika tablåer. Varifrån kommer svårmodet? Och ölsinnet?

Rågen: en spretig historia av Annika Luther Många tankeväckande infalls vinklar på rågens väg från turkiskt ogräs till Finlands nationalsymbol.

Sebastian mindes också hur han till sammans med en läkare hade burit den svårt skadade kvinnan. Någon läkare fanns dock inte på plats. I det ursprungliga förhöret 1987 uppgav han att han hade lyft upp henne tillsammans med Himle (något som Himle själv också berättade när han förhördes 1987). När Sebastian nu blev tillfrågad om Himle så mindes han först inte att dansken hade varit där.

att vittnesbilderna så fullständigt har förvrängts på tre decennier förvånar inte Julia Korkman, docent i rättspsykologi och aktuell med boken Minnets makt. Hon har intresserat sig särskilt för just det mänskliga minnet och ombads att skriva ett sakkunnig utlåtande inför rätte gången.

– Man kan fråga sig varför de här vittnena alls hörs igen. Det är en illusion att tro att de skulle ha något att säga nu som de inte sade då, säger Korkman.

I sitt utlåtande skriver hon att minnet inte fungerar som en videokamera, som registrerar allt i ett skeende. Händer något hastigt är det snarare punktvis information som fastnar. Hjärnan försöker därefter fylla i tomrummen, utifrån vad som är sannolikt eller vad andra berättar. En minnesbild är därmed högst form- och påverkbar. Ett sådant exempel är de tre svenska tonåringarnas uppgifter om hur Himle var klädd när han dök upp på brottsplatsen. Två av dem angav att han bar scoutskjorta, en sade »frilufts kläder«. När vittnena åter hördes i den aktuella rättegången hade den sistnämn das »friluftskläder« bytts mot »röd tröja och vita shorts«. Det vill säga just sådana plagg som ett par år efter mordet hade hittats i en påse på en intilliggande ö och som i tv och tidningar hade presenterats som möjliga ledtrådar.

– Det är uppenbart att medieuppgifterna har flutit ihop med hans minnen.

Tingsrätten kom till samma slutsats. Den konstaterade att Himle inte var en omöjlig gärningsman. Men det fanns å andra sidan inget som band honom till brottet.

Men hur ska man se på att han tog på sig mordet inför den finske polismannen?

Häromåret sändes en dokumentär om Himle i dansk tv. Den följer honom genom rättegången parallellt med en lång intervju. Himle är uppklädd i tredelad kostym. Stel, vaksam och självsäker –tankarna går till Robert De Niros

Travis Bickle i Taxi Driver. Hans katt och råtta-lek med journalisten påminner också en del om den misstänkte Palmemördaren Christer Petterssons retfulla antydningar. På den raka frågan om det är Himle som har slagit ihjäl Klaus Schelkle och försökt mörda Bettina Taxis svarar han småleende och släpigt: »Självfallet är det inte det. Då hade jag väl inte dragit igång den här lilla leken?« För en åskådare känns svaret inte särskilt övertygande.

Julia Korkman konstaterar dock att falska erkännanden inte är ovanliga. I Sverige har vi exempelvis Thomas Quick, som tog på sig ett trettiotal mord. Över 130 personer har erkänt att de har mördat Olof Palme. Enligt Korkman kan det finnas en rad förklaringar till ett falskt erkännande. Hårda och utdragna polisförhör kan få den misstänkte att börja tvivla på sina egna minnesbilder. Missbruksproblem, psykisk ohälsa och en kriminell livsstil är andra faktorer. I fallet Himle tycks han återkommande ha satt sig i respekt under sina fängelsevistelser genom att hävda att han var gärnings mannen ombord på Viking Sally.

1987 års polisledning var i alla fall framsynt nog att spela in alla förhör på videoband. I sin nya bok återkommer Julia Korkman upprepade gånger till att det borde vara obligatoriskt i alla polis-

Viking Sally.

JULIA KORKMAN

född: 1977 i Helsingfors. bor: I Åbo.

yrke: Docent i rättspsykologi, knuten till Åbo Akademi och Helsingfors universitet.

bakgrund: Har tidigare forskat på barns vittnesmål men driver nu två större forskningsprojekt, ett om asyl processer och ett om våldtäktsoffer.

aktuell: Med Minnets makt: Berättelser från rättssalen. Hon är även aktuell med föreläsningskonserten Sånger från brottsregistret

utredningar av grövre brott. Minnes bilder är färskvara. För varje dag som går faller de sönder eller omvandlas. Korkman skriver: »[v]arje gång vi tänker tillbaka på en händelse, riskerar minnesbilden att förändras. Får vi ny information om händelsen i efterhand kommer denna nya information att info gas i vad vi vet – vad vi tror oss minnas –om händelsen, och vi kan inte alltid skilja mellan vad vi själva upplevt och vad vi fått höra från andra källor eller föreställt oss.« I boken visar Julia Kork man också att inte heller traumatiska

MARIA TURTSCHANINOFF

minnen nödvändigtvis är tillförlitliga.

I ett klassiskt fall blev en 22-årig amerikansk kvinna våldtagen av en knivbeväpnad man. Kvinnan bestämde sig för två saker: att överleva och att inpränta mannen i sitt minne. En misstänkt hittades och efter kvinnans utpekande dömdes han till livstids fängelse. Tio år senare visade dnabevisning att han var oskyldig, trots att kvinnan förblev säker på att rätt man var dömd. När hon förevisades den verklige gärningsmannen sade hon sig aldrig ha sett honom tidigare.

»Det är en illusion att tro att vittnena skulle ha något att säga nu som de inte sade då.«

JULIA KORKMAN

»Korkman konstaterar roat att hon har sett många poliser i publiken.«

Efter studenten drömde Julia Korkman om att bli sångerska. I stället blev det psykologistudier. Men för några år sedan fick hon ett oväntat musikaliskt genombrott, när hon framträdde tillsammans med Claes Andersson.

korkmans eget intresse för minnet väcktes i tonåren, när hon läste Oliver Sacks klassiska Mannen som förväxlade sin hustru med en hatt. I den beskriver Sacks olika fall han mött i sin praktik som neurolog. Bland dem en medelålders man som inget minns av andra halvan av sitt liv, en annan person förmår inte längre att göra skillnad på människor och föremål.

– Berättelserna var oerhört väl skildrade, ofta djupt tragiska och jag blev mycket berörd. De visade hur beroende vi är av minnet.

Korkman nämner ett annat exempel, som hon nyligen läst med stor behållning: Meri Valkamas prisade debutroman Sinun, Margot (som utkommer på svenska nästa år med titeln Din Margot). Den finska huvudpersonen Margot växer upp i det sönderfallande DDR. Som vuxen uppdagar hon att fadern har levt ett dubbelliv och Margot reser tillbaka till Berlin, i ett försök att förstå sina sönderslagna barndomsminnen i ett land som inte längre finns.

– Det är mycket poetiskt skildrat, hur luddiga minnesfragment sätts ihop till en otillfredsställande helhet.

Korkmans egen bok Minnets makt är både välskriven och fascinerande. Vi människor bygger ju en stor del av vår självförståelse på våra erfarenheter. Men Korkman visar att vi egentligen inte alls kan lita på hågkomsterna. Händelser som vi anser är grundläggande för att vi är dem vi är kanske inte ens har inträffat. Det går inte att skilja ett falskt minne från ett riktigt. Ett trivialt exempel är en studie där forskarna manipulerade foto grafier, så att det såg ut som om deltagar na hade flugit luftballong som barn. Trots att de aldrig hade satt sin fot i en ballong korg, började de snart inlevelsefullt »minnas« detaljer från luftfärden.

Sådant gör en polisförhörsfråga som »Såg du om gärningsmannen hade en kniv i handen?« vansklig. Vittnet kan efter en tids processande säga sig vara övertygad om att det var en kniv inblan dad. En bättre fråga, konstaterar Kork man, är därför »Kan du berätta allt du kommer ihåg av gärningsmannen?«

I sin forskning har Korkman tidigare ägnat sig åt förhör av barn. Av flera skäl är sådana utfrågningar särskilt svåra. Barns svar är sällan strukturerade på ett vuxet vis. Det finns därför en impuls att ställa ledande frågor (»Vad gjorde du då – sprang du din väg?«). Barn ser vidare vuxna som auktori teter som de vill vara till lags. De svarar ofta vad de tror att den vuxne vill höra. Barns begränsade ordförråd kan också förvränga svaren. Exempelvis kan det i en asylprocess vara omöjligt för dem att berätta vad de har varit med om, eftersom de helt enkelt saknar ord för att beskriva sina erfarenheter.

foto: robert seger

Rent generellt tycks människan vara ett nostalgiskt djur. Det verkar vara djupt nedlagt i oss att försöka bevara nuet. Souvenirindustrin har antika anor. I dag surrar världens serverhallar fulla av miljarder och åter miljarder mobilbilder.

sålda och Korkman konstaterar roat att hon har sett många poliser, domare och andra företrädare för de rättsvårdande myndigheterna i publiken.

Någon visa om den fasansfulla söndagsnatten ombord på Viking Sally för drygt 30 år sedan finns veterligen inte. Det är tveksamt om mordet någon sin blir uppklarat. Tingsrättens friande dom överklagades visserligen, men sedan även hovrätten meddelat att den inte tänkte beakta Himles inofficiella erkännande lade åklagaren ner fallet. För Himles advokat Martina Kronström var beslutet väntat. Hon tycker samtidigt att rättegången har varit lärorik.

– Jag lärde mig mer om minnet och dess förunderliga värld under processens gång. Sällan ser man så här bra hur mycket minnet påverkas av sådant som skrivs i media eller som vittnet får reda på senare. Det torde vara klart att man inte kan bygga en brottsprocess enbart på minnesberättelser. 

foto: anderslönnfeldt

julia korkman vill gärna tillgängliggöra den omfattande forskning som finns om minnet. I somras gav hon ett uppskattat sommarprat på Svenska Yle om minnets opålitlighet. Och under året har hon givit en rad föreläsningskonserter kallade Sånger från brottsregistret Korkman berättar att hennes förstahandsval efter studenten var att bli sångerska. I stället blev det universitetet och psykologistudier. Men för några år sedan fick hon ett oväntat musikaliskt genombrott, när hon i ett mindre sammanhang uppträdde tillsammans med pianisten, poeten, psyki atrikern och före detta kulturministern Claes Andersson. Framträdandet ledde till en skivinspelning, som i sin tur blev en succé. I den nya konsertturnén varvar hon korta anföranden om minnet, kända rättsfall och rättspsykologisk forsk ning med välbekanta låtar om rättsproces ser och brott.

Flertalet konser ter har varit slut-

Oliver Sacks berättelser var oerhört väl skildrade, ofta djupt tragiska och jag blev mycket berörd.«

JULIA KORKMAN

peter fröberg idling är författare, skribent och utbildad jurist. Han är aktuell med Röda khmererna: Pol Pots revolution i Kambodja samt barnboken Vad finns?

Julia Korkmans favoriter

Sinun, Margot  av Meri Valkama

»Fantastisk roman med samhälleligt intresse och insiktsfulla betraktelser av minnet. En bok att läsa långsamt, eller igen.«

Världen av i går av Stefan Zweig »Min pappa gav mig denna fina, melan koliska skildring av Europa före andra världskriget. Som psykolog är det intressant att få en glimt av Freud.«

Brevet från Sibirien av Elna Schdanoff och Christian Sund gren »Om Elnas upplevelser som ›Stalinhustru‹. Jag läste boken under en natt –få böcker har drabbat mig så!«

Boken om Blanche och Marie av PO Enquist »Min dotter föddes i Salpêtrière där denna roman delvis utspelar sig. Den är starkt kopplad till ett av mina vackraste minnen.«

Maresi av Maria Turtschaninoff »Som trebarnsmamma har det blivit rätt mycket barnlitteratur. Maresi passar de äldre barnen och är ganska ruskig – men vilken berättelse!«

Julia Korkman

»Jag försöker tävla med Vägen«

Hans tröstläsning är Terry Pratchett och han identifierar sig med John Yossarian i Moment

22. Här är tio mer eller mindre okända sidor av adrian perera.

1Boken jag läser just nu: – Jag är mellan böcker, jag började läsa om Små gudar av Terry Pratchett men den föll mig inte i smaken den här gången, och läste precis The Truth, även den av Pratchett. Han är bra men formelartad så jag antar att jag får återkomma om ett år eller så. Kanske jag försöker läsa klart Peter Straubs Gengångare, jag tyckte den var allt för långrandig senast men vem vet, tredje gången gillt. Jag är lite försiktig för tillfället med att läsa böcker jag inte läst tidigare då jag håller på att skriva klart ett manus. Det finns alltid en risk att jag tycker att boken jag läser är miljoner gånger bättre.

2Boken som förändrade mitt liv: – Jag vet inte, fråga mig när jag har dött. Jag menar, jag vet inte hur mitt liv skulle ha blivit. Än så länge lever jag det. Vissa händelser har varit avgörande, så mycket vet jag, men en bok? Kanske är jag för dum för den här frågan.

3Författaren som inspirerat mitt skrivande:

– Mitt skrivande lider otroligt mycket av att jag läst Cormac McCarthy. Guds barn är inget vidare, man märker att han inte hittade riktigt rätt med berättelsen, att han inte valde rätt meningar att stryka, något som är avgörande för författare som skriver som om de lade pussel. Men jag tror att mitt skrivande är sämre på grund av böcker som Vägen och Blodets meridian. Jag försöker tävla med dem men förlorar.

4Den mest underskattade boken: – Mina böcker är rätt okända. Skämt åsido, Jack Ketchums The Girl Next Door kanske? Den romanen är åtminstone

full av kräkframkallande beskrivningar. Att skri va så förutsätter en hel del fingertoppskänsla.

5Boken som fick mig att skratta: – Jag var rätt road av Agota Kristofs

Den stora skrivboken. Det är otroligt deadpan-berättat. Två barn misshandlar varan dra för att stå ut med omvärlden och kallas för horungar av sin häxa till mormor. Kul.

6Romanfigur som jag identifierat mig mest med: – John Yossarian i Moment 22 eller Humbert Humbert i Lolita. Varför? Vet inte, det är väl det magiska med litteratur.

7Boken som jag aldrig läste klart: – Gabriel García Márquez Kärlek i kolerans tid som jag tappar eller glömmer på ett hotellrum eller en spårvagn innan jag kommit igång. Det måste bli ändring på det! Jag kommer inte läsa klart Hemmet av Mats Strandberg efter att ha läst hans Konferensen. Den sistnämnda har mycket bättre flyt, må så vara att Hemmet har frasen

»Äpplet föll ut igen.« Ärligt talat finns det massor, jag brukar avbryta böcker rätt ofta. Är på hälft med Okänd soldat, Varats olidliga lätt het, Americanah och Sinuhe, egyptiern

8Boken som jag skäms för att jag inte har läst: – Jag umgås först och främst med min tvååriga son. Varför skulle jag skämmas för att inte ha läst en bok?

9Min tröstläsning:

– Discworld-serien av Terry Pratchett.

10Filmen som är bättre än boken: – Fight Club. Fincher plockade de bästa formuleringarna ur Palahniuks original. Dessutom saknar romanen The Dust Brothers soundtrack.

I mars utkommer tredje delen i Pereras flerspråkiga romantrilogi, Alla mänskorna ha problemen. De två tidigare romanerna heter kort och gott Mamma (2019) och Pappa (2020).

Pengar, kärlek, makt och intriger

MARIA VAINIO-KURTAKKO

Ett gott parti

Ebba Stenbock

I maktspelets skugga

Här möter vi Ebba Stenbock som dotter, syster, maka och mor. Kampen om den svenska kronan rasar för fullt när Ebba, med starka band till sin mäktiga adels släkt, plötsligt blir änka efter den fruktade ståthål laren Klas Fleming. Under sammandrabbningen på Åbo slott 1597 väljer hon att stanna kvar och försvara sin mans ära mot sin egen kusin, hertig Karl. Hinner kung Sigismunds hjälptrupper fram i tid, eller kan Ebbas inflytelserika syster, änkedrottningen Katarina, komma till hjälp? Maktspelet får tragiska följder för många familjer, inte minst för Ebba och hennes barn.

Scener

ur Ellan de la Chapelles och Albert Edelfelts liv

Ellan de la Chapelle och Albert Edelfelt, en vetgirig friherrinna som strävar efter själv ständighet och en efterfrågad konstnär som trivs i sus och dus. Varför blir det just de två? Samhället förändras med storm steg i slutet av 1800-talet men pengar och position – att göra ett gott parti – väger allt som oftast tyngre än kärlek och känslor. I det de båda kallar Bolaget Edelfelt är det Ellan som bär huvudansvaret för att peng arna ska räcka, och fasaden aldrig rämna. Ett gott parti är en tankeväckande inblick i en adelskvinnas vardag och hennes möj ligheter att styra över sitt eget liv.

På ett synnerligen för tjänstfullt vis sätter för fattaren in detta pars tvister och glädjeämnen i ett större perspektiv genom att anknyta till samtida skönlitteratur och tidsandan under senare delen av 1800-talet: det moderna genom brottets brytningstid med heta diskussioner kring könsroller, samlevnad och dubbelmoral.

Inger Littberger Caisou-Rousseau, BTJ

Böckerna finns i din bokhandel

Hur skulle historien om det berömda 1500-talsparet Ebba Sten bock och Klas Fleming se ut som kostymdrama på Netflix? Här finns släkttrassel, ränker och kvinnokraft som i Game of Thrones. Pia Ingström, Hufvudstadsbladet

ANU LAHTINEN

Underbara kvinnor vid vatten av Monika Fagerholm

Monika Fagerholms säregna författarskap är så stort och rikt. Hon är en av verkligt få prosaister som helt och hållet besitter en genuin originalitet och omisskännlig röst. Den har imiterats av många, men ingen har kommit nära originalet. Och det var med Underbara kvinnor vid vatten från 1994 som allting började. Berättelsen om de uttråkade 60-talsfruarna Rosa Ängel och Isabella innehåller allt det som utmärker Fagerholms litte rära värld: glamourens mytologi som kontrasteras mot vardagens solkig het och brustna drömmar. Flickor och kvinnor, men framför allt: en mörk underström som obetvingligt drar läsaren med sig ner i djupet.

& Skönhet schvung

Vi känner Annina Rabe som en av Sveriges vassaste litteraturkritiker. Färre vet om hennes finlandssvenska bakgrund. Här avslöjar hon 15 blå vita verk som präglat hennes liv.

Axel av Bo Carpelan

Jag älskar Bo Carpelan som poet, men denna storslagna roman från 1986 är ändå min personliga favorit av hans böcker. Axel Carpelan var en musikaliskt begåvad man som drömde om en violinistkarriär, men livet ville annorlunda. Sjukdom, fattigdom och tvivel präglade hans väg. Axels bidrag till musiken blev i stället ett annat: som inspiratör och vän till Finlands mest kända kompositör Jean Sibelius. Bo Carpelan skriver om sin släkting på ett oförglömligt sätt i denna roman om villkorslös vänskap, musik och livets meningslöshet – eller dess meningsfullhet. När Axel dog skrev Sibelius: »För vem skall jag nu komponera?«

Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg

Som lillgammalt barn kunde jag av någon anledning recitera långa stycken ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner. Min fascination för detta nationalepos var stor: det kan möjligen ha hjälpt till att Hasse & Tage hade gjort en parodi på boken som var rolig. Men jag tror ännu mer att det berodde på den vackra lilla volym i fickformat som min mamma hade fått som barn. Och framför allt dikterna, som har ett schvung och ett patos som gör att jag precis förstår vad det var mitt 10-åriga jag föll för. Fortfarande ryser jag när jag läser inledningen till den oändligt sorgliga Torpflickan: »Och solen sjönk, och kvällen kom, den milda sommar kvällen.«

niklassandström

Hjärtat av Malin Kivelä

Var och en som har befunnit sig nära liv eller död vet hur sinnena skärps och allting blir klarare, tydligare, ofta vackrare. Det är det tillståndet Malin Kivelä gestaltar i den här fina romanen från 2019, om en kvinna som föder ett barn med hjärtfel. Det är ovisst om sonen kommer att överleva och hon kan bara lämna över honom i läkarnas händer. Under några veckor vandrar hon bokstavli gen omkring i ingenmanslandet mellan liv och död. Det gör märkliga saker med henne. Under långa promenader i ett vintrigt Helsing fors upplever hon stadens skönhet på ett sätt hon aldrig gjort tidigare. Hon gör en existentiell resa och får ett nytt förhållande till sin kropp, men också till sitt yrke som författare.

Drakarna över Helsingfors av Kjell Westö

Det är verkligen inte lätt att välja en enda favorit bland Kjell Westös romaner. Rent litterärt skulle jag kanske säga att jag håller Hägring 38 eller kanske Tritonus allra högst. Men den som är mest magisk för mig personligen kommer alltid att vara Drakarna över Helsingfors från 1996. I den finns en Helsingforskänsla som jag, trots att jag alltid bara varit besökare, känner så väl igen. Aldrig har väl staden skimrat så vemodigt som i denna storslagna berättelse om familjen Bexar som sträcker sig från tiden efter andra världskriget och fram till 1900-talets slut. Boken blev med rätta Kjell Westös stora genombrott.

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön av Tua Forsström

En kär vän skickade den här boken från 2012 till mig i samband med att min pappa gått bort, just i månaden oktober dessutom. Jag har läst och älskat Tua Forsström under många år, men kanske har hennes dikter ändå kommit mig närmast just i samband med sorg. Det här är dikter som präglas av saknad, av att minnas och tala med dem som är borta. I bilden av att sitta ensam i en båt en mörk oktoberkväll hittade jag och kände igen min egen sorg. Det här temat utvecklas sedan vidare i den oerhört fina och hjärtskärande Anteck ningar från 2018, om sorgen efter ett bort gånget barnbarn.

Hem från festen av Merete Mazzarella

I dag är den självbio grafiska essän högsta litterära mode, inte minst bland skrivan de kvinnor. Jag tänker ofta på att Merete Mazzarella är en föregångare i den genren: hon har länge gjort något alldeles eget av den självbiografiska formen. I en lång rad av böcker har hon berättat om liv och litteratur, ofta mycket personligt men alltid allmängiltigt. Hem från festen (1992), om en livskraftig mamma som drabbas av cancer men är fast besluten att leva livet fullt ut in i det sista, är en av dem jag tycker mest om. Men jag skulle lika gärna kunna nämna Mazzarellas senaste bok, Den violetta timmen, som handlar om känslorna efter en bortgången älskad bror, vars livs val hans syster aldrig riktigt kunnat förstå.

Mamma november av Peter Sandström

Peter Sandströms författarskap präglas av en alldeles egen ton, ett stillsamt och lite skruvat egensinne som firar triumfer i den här novellsamlingen från 2018. Den består av åtta noveller där berättaren (som kallar sig »Peter Sandström« och bär vissa drag av författaren) skriver om sina familjemedlemmar. Det är en syster som är dålig på att hålla liv i blommor men desto bättre på att tala med katter. En gammal mamma minns sin bröllopsdag och återbesöker sitt barndomshem tillsammans med den vuxna sonen. Novellen Vespa girl, där en pappa följer sin tonåriga dotter till tandhygienisten, är en av de finaste far- och dotterskildringar jag läst.

Sommarboken

av Tove Jansson

Femtioårsjubilerande Sommarboken är den slutgiltiga sommarboken, där sommaren med allt sitt överflöd och allt sitt vemod utspelar sig på en skärgårdsö i Finska viken. I centrum står barnet Sophia och hennes farmor och deras mycket speciella vänskap. Sophia med sin frågvishet och sina starka reaktioner och den lakoniska farmodern med nästan hela livet bakom sig. Trots generationsgapet är det aldrig själv klart vem av dem som lär sig mest av den andra. Den kärva finska skärgården – jag har alltid tyckt att den är vackrare än den svenska – bildar en perfekt bakgrund för detta drama, lika skrovligt och vackert som klipporna det utspelar sig på.

Det osynliga barnet av Tove Jansson

En av Muminböckerna måste förstås också få vara med. Det är svårt att välja, jag älskar dem alla lika mycket, men det blir Det osynliga barnet från 1962 av flera anledningar. Först och främst för att min mamma alltid läste Granen högt på julafton när jag var liten. Skuggorna runt vår egen gran blev djupare den stunden, julen fick en annan dimension. Men också för att just den boken blev min ingång till Muminvärlden med hela dess mystik. Det finns något gräns löst och farligt i de här novellerna som ofta tonades ner i de senare Mumin böckerna, även om de aldrig blev helt idylliska. Men i det farliga också något betryggande: även om kata strofen kommer klarar vi det också.

Arvejord av Maria Turtschaninoff

För mig personligen har det finlands svenska alltid handlat mycket om plats och om historia. Jag har vissa platser i Finland som är mycket laddade, för allt de berättar och för allt som jag önskar att de kunde berätta. Kanske är det därför jag tycker så oerhört mycket om Maria Turtschaninoffs roman Arvejord, som följer en gård i Österbotten från 1600-talet och fram till nutid. Det är platsen som är det konstan ta, och runtomkring den förändras både världen och människan. Arve jord är också en bok om människans förhållande till naturen, och som så ofta hos Turtschaninoff (som tidigare mest skrivit fantasy) vävs det in myt och övernaturliga inslag.

arica rosengård

En novell samling med en alldeles egen ton.

Två gånger Tove Jansson när Annina Rabe får välja.

Sverigeboken av Jörn Donner

Att se sitt land med en grannes ögon är en beri kande, om inte alltid helt angenäm upplevelse. Jörn Donner hade en intensiv, motstridig och livslång relation till Sverige. Han retade många, men hade inte sällan rätt i sina skarpa observatio ner. Att läsa Sverigeboken (den första från 1973, en uppföljare kom 2015) är fortfarande givande och bitvis roligt. Den beskriver Sverige under rekord åren på 1970-talet, ett land som betraktas som ett föredöme i världen men som imponerar föga på Donner. Roligast är det när han berättar om sitt första möte med Sverige 1949 då han går i Södra Latin och retar sig på de outhärdligt pretentiösa, en del namnkun niga, skolkamrater na som »visste allt«.

självporträtt

Kroppens kalligrafi av Susanne Ringell

Det är augustinatt och en ensam kvinna kissar i gräset. Fast hon är egentligen inte ensam, utan betraktas roat från ovan av sina »stjärnsystrar«. Det är fyra av författarens väninnor som alla gått bort i cancer men här är de i högsta grad levande. Susanne Ringells senaste bok handlar mycket om förlust, åldrande och kroppens förfall. Men hennes prosa är, som alltid, så förtätad, poetisk och oväntad att de dystra ämnena fylls med livsnerv. Hon är en av de mest originella prosaisterna i den samtida finlandssvenska litteraturen.

Dikter av Edith Södergran

tt/

Tingen av Ulrika Nielsen

»När en människa dör/förlorar tingen sin gravitationspunkt« skriver Ulrika Nielsen i det här prosalyriska verket som undersöker betydelsen av de ting vi omger oss med. Vi lever i en överflödets och konsumtionens tid, men Nielsen går långt bortom den vanliga konsumtionskritiken och ställer frågan vad sakerna vi omger oss med betyder för oss. Hon betraktar och ifrågasätter tingen omkring sig; både sina egna och andras. Som när hon går in i sin fasters stuga och i detalj redogör för dess innehåll, rum för rum, möbel för möbel och pryl för pryl. Vad är det vi vill minnas genom dessa saker? Har tingen en egen själ utan oss? Hur är det egentligen med »kaktusar nas humor« och »vitrinskåpets självmedvetenhet«?

Nej, jag kommer väl inte undan Edith Södergran. I vuxen ålder var jag länge rädd för att läsa om hennes dikter, jag drog mig för att konfronteras med den överspända tonåring jag var när jag läste henne första gången. Men det visade sig vara en obefogad oro. Jag må se andra saker i dikterna i dag än jag gjorde då, men deras enorma glöd är omöjlig att vara neutral inför. Mötet med Södergran väckte mitt intresse för andra modernistiska finlandssvenska poeter som Björling och Diktonius. I den finlandssvenska modernismen manifesteras den självständighet som är så viktig för ett land som, till skillnad från Sverige, inte alltid tagit den för given.

foto:

Givande, roligt och inte helt angenämt.

Ge bort en PRENUMERATION!

4 nr för 249 kr

Bjussa någon du tycker om på Sveriges bästa kulturmagasin. Ge bort 4 nr av Vi och sprid glädje för bara 249 kronor. Bättre än en blomma.

Beställ på webben: www.vimedia.se/vi2022

Tidningsporto tillkommer till utlandet.

1809 Den stora silleperioden – då stora sillstim går nära kusten – upphör efter 60 år, varvid Bohuslän upplever en ekonomisk ned gång.

2022 Den stora sille perioden inföll den 24 juni, vilket inne bar en ekonomisk uppgång för landets livsmedelshandlare.

1809 Året 1809 äger rum.

2022 Professor Leif Lewins kontrafaktiska bok Ödesåret 1809: Hur Sveriges historia kunde ha blivit annorlunda utkommer.

ÅRTALSFAJTEN

1809 Mozarts Requiem framförs vid kompositören Joseph Haydns begravning i Wien.

2022 Mozarts Requiem framförs under året i bland annat Malmö, Stockholm, Halmstad, Uppsala, Göteborg, Västerås och Järvsö.

versus

1809 2022

Det var 1809 som Sverige förlorade Finland. Har det hänt något sedan dess?

1809 Båglampan – ett slags föregångare till glödlampan – skapas av den brittiske kemisten Humphry Davy.

2022 Båglampan används än i dag, i äldre filmprojektorer.

1809 Samuel Owen – »den svenska verkstadsindustrins fader« – startar ett gjuteri i Stockholm.

2022 Samuel Owens gata på Kungsholmen i Stockholm är cirka 100 meter lång.

Mozart.

Gustav IV Adolf arresteras på slottet.

Egensinniga berättelser och fascinerande fakta för alla åldrar

KARIN COLLINS

Snart har sommarn blommat ut

“Med Snart har sommarn blommat ut sällar sig Karin Collins till finlandssvenska episka berättare som Lars Sund, Ulla-Lena Lund berg och Kjell Westö.”

– Henrik Othman, Österbottens Tidning

KORKMAN

Minnets makt

Minnet är till sin natur formbart, nyckfullt och ibland direkt opålitligt. Kan minnesbilder faktiskt bevisa något bortom rimligt tvivel? Rättspsykologen Julia Korkman går igenom ett stort antal rättsfall, från 1600-talets häxpro cesser till mordet på Olof Palme. Hon granskar de metoder som används i vittnesförhör och kommer med konkreta förbättringsförslag.

KARIN ERLANDSSON

Det blå garnet

Varför är stickning så fängslande? De fles ta som stickar ingår i en lång, ofta osynlig, tradition av stickande kvinnor. I sin insiktsfulla och infallsrika bok lyfter Karin Erlandsson fram stickandets historia.

“Överlag blir jag väldigt sticknödig då jag läser boken.”

–

Nina

Nyman, Hufvudstadsbladet

MAIJA HURME

Alla mina sista

“Helhetsintrycket blir en vacker och något melankolisk skildring av exakt hur förgängligt livet är – korven ruttnar, svam parna förmultnar i skogen, stjärnor slocknar – men också att livet finns i just de stun derna, de som är flyktiga och ofta hamnar i skuggan av allt som är först.”

– Julie Ebbe, Svenska Yle

ANNIKA ÅMAN Lumpänglar

“Intill sista sidan förvandlas och växer berät telsen, intrigmässigt, psykologiskt och etiskt. När jag lägger den ifrån mig känns det som om hela moderniteten passerat revy. Som om Alma förkroppsligat hela rörelsen från torp till finrum, från frigörelse från omyndighet till fångenskap i självförvållad materialistisk tomhet.”

– Freja Rudels, Åbo Underrättelser

ROSENLUND

Det stora lilla livet

“Det är som att lyssna på en engagerad, något egen lärare, som inte grundat Döda poeters sällskap utan Sällskapet för levande småkryp.

[...] En flyhänt skriven och faktaspäckad bok om ett viktigt ämne som man får hoppas blir en populär farsdagsgåva och julklapp.”

– Bo Petterson, Hufvudstadsbladet

OCH AMANDA CHANFREAU

Giraffens hjärta är ovanligt stort

“Tillsammans har de skapat en fantasieggande bok vars fantasifoster når långt ut över bokens sidor. För vem vill inte ha en bil som producerar blåbärsmuffins istället för avgaser? Detta är en lekfull och skojfrisk berättelse med ett djupt allvar, som för tankarna till författare som Shaun Tan och Tormod Haugen.”

– Helena Andréasson, BTJ

Skelettet

“Läs själva så får ni se hur Klingenbergs och Sanns slipade bilderboksjuvel Skelettet växer för varje omläsning till en fyndig fullträff som både bokstav ligt och metaforiskt kryper under huden på såväl protagonist som läsare.”

– Maria Lassén-Seger, Hufvudstadsbladet

JULIA

MARCUS

SOFIA

MALIN KLINGENBERG & MARIA SANN

Krig och fred på finlandssvenska

Ända sedan 1800-talet har finlandssvenska översättare haft en avgörande roll för att vi svenskar ska kunna njuta av ryska klassiker. Hur kommer det sig?

av nils håkanson illustration pia koskela

ända sedan romanen hamnade i centrum för vår litteratur i början av 1800-talet har finlandssvenska över sättare varit viktiga som förmedlare av utländsk litteratur, och då i synnerhet från två språk: finska och ryska. Det förra förvånar nog ingen. Men finlandssvenskarnas roll som länk mellan Ryssland och Sverige förtjänar kanske en förklaring.

Det hela går tillbaka på den situ ation som respektive land befann sig i efter rikssprängningen 1809. Finland blev då ett storfursten döme inom det ryska imperiet. Ekonomiskt, byråkratiskt och mili tärt etablerades täta, i perioder goda, band med västra Ryssland och imperiets närbelägna huvud stad, Sankt Petersburg. Med denna större närhet följde ett mer avdramatiserat förhållande till rysk kultur.

I det stympade rest-Sverige var förhållandet länge det motsatta: där odlades rysshat och revan schism under en stor del av 1800-talet, delvis som en del av det nya identitetsbygget. Denna skillnad förklarar varför finlands svenska utgivare och översättare länge skulle ligga långt före sina rikssvenska kollegor i upptäckten av den ryska 1800- talslitteraturen.

När den ryska romantiska prosan började ges ut i Sverige var det framför allt finlandssvenskar som låg bakom förmedlingen. Typisk var Otto Adolf Meurman, som hade lärt sig ryska då han tjänstgjort i tsarens armé och i den kejserliga byråkratin. Omkring 1840 översat te han flera ryska äventyrsromaner för Thomsons förlag i Stockholm, där hans morbror, Adolf Ivar Arwidsson, var redaktör. Också Arwidsson kom från Finland − han hade flytt till Sverige efter att hans publicistiska verksamhet i Åbo hade satt honom på kollisionskurs med de nya makthavarna, vilket alltså inte hindrade honom från att för medla rysk litteratur till Sverige. Hans systerdotter hade ett gott kon taktnät och rådgjorde med litterära auktoriteter i Sankt Petersburg, innan Arwidsson valde ut nya verk för översättning. Den sortens förbindelser saknades nästan helt för rikssvenska översättare vid samma tid.

hur olika synen på Ryssland var i de båda länderna illustreras av följande två försök att introducera Rysslands blivande nationalskald, Aleksandr Pusjkin. Den första svenska Pusjkinöversättningen

Finn fem fel. Carl Julius Lénström var tidig med att introducera Pusjkin på svenska. Problemet var bara att han inte behärskade ryska, vilket märks i hans polemiska och »fladdriga« översiktsverk. Bättre då att gå till den första svenska Pusjkinöversättningen, tryckt i Åbo 1825.

trycktes i Åbo 1825. Upphovsman var Fredrik August von Platen, en med åren allt mer excentrisk adels man med orientalistiska intressen. Också von Platen hade tjänstgjort i Sankt Petersburg − vid det ryska utrikesministeriet, eventuellt sam tidigt som Pusjkin. I företalet till sin översättning hyllar han denne som en av tidens främsta skalder, vars storhet rentav var jämförbar med Tegnérs – en tanke som hade varit direkt hädisk i Sverige.

Mer talande för den rikssvenska inställningen var en avhandling från 1841, skriven av prästen och litteraturhistorikern Carl Julius Lénström. I Alexander Puschkin –Rysslands Byron ges en fladdrig översikt över Pusjkins diktar gärning utifrån tyska källor och översättningar. (Lénström behärskade inte ryska.) Syftet tycks dock inte vara att introducera skal den, utan snarare att gå i polemik med vissa storryska tendenser i Pusjkins diktning. Utifrån dessa målar Lénström upp en bild av ett hotfullt ryskt kulturmörker, på en gång barbariskt och imperialis tiskt. Textens syfte tycks närmast ha varit att avskräcka svenska läsare från alla kontakter med rysk litteratur.

under 1800-talets senare del avtog efterhand de mest oförsonliga antiryska stämningarna i Sverige. Det skedde en snabb ökning av det ekonomiska utbytet mellan Sverige och Ryssland. Och med inrättandet av slaviska institutioner i Uppsala och Lund skapades förutsättningar för ordnade studier i ryska språket. Med tiden skulle Rikssverige skaffa sig allt fler »egna« direkta kontak ter med den ryska litteraturen.

Ändå var Finlands försprång uppenbart ännu när den ryska modernismen bröt in. Det märktes inte bara på att dess förgrundsgestalter – Anna Achmatova, Aleksandr Blok och andra − över sattes till svenska i Finland långt innan de fick någon spridning i Sverige. Den närmare förtrogen heten med den nya ryska litteratu ren har också anförts som en delförklaring till modernismens tidiga genombrott i den finlands svenska originallitteraturen i stort.

Närheten till Ryssland var nu inte enbart av godo, vilket en stor del av 1900-talets politiska historia skulle visa. Den ledde också till en större exponering för de mindre tilltalande sidorna av den ryska sekelskiftes

tre tips

 Oblomov av Ivan Gontjarov (2021). På svenska första gången 1923 i översättning av Hjalmar Dahl. Reviderad utgåva med förord av Nils Håkanson 2021.

 I det heliga Rysslands tjänst av Vladimir Sorokin (2008) Skrämmande dystopi i njutbar svensk språkdräkt av Ben Hellman

 Krig och fred av Lev Tolstoj (2017) En själv lysande översätt ning av Barbara Lönnqvist

Han undvek också i stort sett alla anstötliga finlandismer.

kulturen. Så var det exempelvis den politiskt reaktionäre finländaren Rafael Lindqvist som låg bakom världens första översättning av det antisemitiska hopkoket Sions vises protokoll (1919). I sammanhanget kan nämnas att Lindqvist även översatte en lång rad framstående ryska avantgardepoeter. På så vis var hans översättargärning symto matisk för de sista ryska årtiondena i Finland, som å den ena sidan för de in Helsingfors i ett vidare kultu rellt sammanhang än det som rikssvenskarna hade tillgång till, men som å den andra sidan även kom med våld och förvirring.

rafael lindqvist stod också i centrum för en upphetsad debatt i svensk och finlandssvensk press under åren efter sekelskiftet. Det hela började med en dragkamp mellan rikssvenska och finlandssvenska förlag om rätten att publice ra det internationella stjärnskottet Maksim Gorkij på svenska. Den polemiskt lagde Lindqvist, som hade översatt Gorkij för finländska utgivare, vidgade debatten så att den också kom att handla om hans egen förträfflighet visavi den riks svenska konkurrenten Walborg Hedberg, vars kompetens han ifrågasatte på ett ganska upphetsat sätt. Den vägen kom debatten ock så att kretsa runt Sveriges förmåga att alls hantera den ryska litteratu ren. Flera finlandssvenska skriben ter förvånade sig över att Sverige inte hade lyckats uppbåda några verkligt skickliga översättare från ryska. Och där fanns verkligen något

att anmärka på: det saknades fort farande rikssvenskar som både var förtrogna med det ryska och var skickliga översättare.

Vid samma tid − åren strax efter sekelskiftet − märktes att svenska kritiker började bli alltmer avvisande till finlandssvenska avtryck i över sättningslitteraturen. Det spred sig ett språkpuristiskt mode i kritiker kåren, där man letade och fann såväl äkta som inbillade »finlandismer« i översättningar av finlandssvenskar. I förhållande till svenska Finland började den rikssvenske kritikern framträda som en ogin språksnobb. Modet blåste visserligen förbi, men det fantasilösa klagandet på verkliga eller inbillade finlandismer skulle då och då återkomma i den riks svenska översättningskritiken under en stor del av 1900-talet.

Därför var det inte så förvånande att den mest uppburne finlands svenske översättaren av rysk littera tur vid 1900-talets mitt, Hjalmar Dahl, hade ett ganska stillsamt och pragmatiskt temperament som översättare. Dahl blev framför allt en förmedlare av ryska klassiker.

Hans versioner av Fäder och söner, Oblomov och Krig och fred skulle läsas i Sverige under hela 1900-talet, om än ofta i revideringar, eftersom Dahl gärna klippte bort inslag som verkade överflödiga eller besvärliga. Han undvek också i stort sett alla anstötliga finlandismer.

Under 2000-talet har flera fin landssvenskar haft en rangposition bland förmedlarna av rysk littera tur. Ben Hellman har översatt flera romaner av den stilistiskt utmanande Vladimir Sorokin. Från Finland kommer också Barbara Lönnqvist, vår kanske främsta översättare av klassisk rysk litteratur under det senaste kvartsseklet. Hennes själv lysande översättning av Tolstojs Krig och fred hör till de verkliga bragderna i svensk litteratur från senare år. 

nils håkanson är aktuell med pocketutgåvan av Augustprisvinnaren Dolda gudar, och som en av förfat tarna på Vi:s litteraturbåt 2023.

TVÅ FINLANDS SVENSKA MODERNISTER I URVAL

Mina lögner

Henry Parland i urval

Utg. Pieter Claes & Elisa Veit

Om den första generationens yngsta modernist Henry Parland (1908–1930) skrev i dag, skulle han vara en Twitter- eller Tiktokpoet. Hans tex ter är ofta korta och slagkraftiga och strösslade med skarpa observationer. Han sätter ord på en ung persons ångest, ork och osäkerhet, och får 1920-talet att kännas överraskande nära. En ner vositet och spänning finns under ytan, men också mycket humor, som till exempel författarens tåg resa med djävulen och ett ständigt flörtande med lögn och sanning. I Mina lögner ingår dikter, prosa texter och dagboksliknande anteckningar samt en essä av litteraturvetaren Agneta Rahikainen.

ApolloH:fors.ÅboAkademisbildsamlingar.

Mina lögner: stora, röda ballonger som jag köper på gatan och låter stiga opp till himlen.

En gång köpte jag en ballong, större och rödare än de andra.

Den drog mig med sig.

vara mänska

Kerstin Söderholm i urval

Utg. Pieter Claes & Elisa Veit vara mänska öppnar dörren till ett mångfacet terat, och till viss del bortglömt, författarskap. Kerstin Söderholm (1897–1943) bidrog med en annorlunda röst, bland poeter som Edith Södergran, Elmer Diktonius och Henry Par land. Hennes texter vänder sig inåt, utforskar jaget, vänder och vrider på relationen till andra människor och sin plats i världen. Här arrange ras texter ur Söderholms sex diktsamlingar och självutlämnande dagböcker runt fyra positio ner – jag, du, han, det – beroende på vart poe ten vänder sin blick. vara mänska inleds med en essä av litteraturvetaren Anna Möller-Sibelius.

Böckerna finns i din bokhandel

Men mina läppar blöder av längtan att få tala – – – – – –

guide

Badhotell, häxbål ödetomter&

Västerhamn och Badhusparken Mariehamn

Åren kring förra sekelskiftet upplevde Mariehamn en storhets tid, kallad badhusepoken, skildrad inte minst i Ann-Gerd Steinbys Badort på modet (1988). I Väster hamn fanns ett stort kurhotell, där besökare ur societeten från när och fjärran kurerade sig på dagarna och förlustade sig på kvällarna i det hektiska nöjeslivet. Ett stenkast från färjehamnen hittar vi två kännspaka byggnader bevarade från denna blomstringsperiod, Segelpaviljongen och Doktorsvillan, båda ritade av arkitekten Lars Sonck. Slink in på en god bit mat eller en drink i Segelpaviljongens restaurang med underbar utsikt över Svibyviken. Precis intill ligger museifartyget Pommern och Sjöfartsmuseet, också väl värda ett besök.

Ödetomten på Ålandsvägen 68

Mariehamn

»Det är här det börjar och slutar. En liten stenhög, en dunge färska pilar.« Sebastian Johans emigrant roman Broarna (2020) både inleds och avslutas vid en ödetomt i centrala Mariehamn. Däremellan får vi följa Carl och Ida-Levina som emigrerar från Åland till New York i början av 1900-talet, genom svåra och goda tider, genom sorg, förlust och kärlek. Vi håller oss således kvar vid tiden för förra sekelskiftet, men byter klass: för medan societeten förlustade sig på badhotellen levde många fler ålänningar i fattigdom och tvingades emigrera till Amerika för att klara sig.

Jomala kyrka Jomala

Vi lämnar Mariehamn och beger oss till grannkommunen. Vackra Jomala kyrka, som är byggd i röd granit och som i sin ursprungliga form uppfördes på 1200-talet, påstås vara Finlands äldsta stenkyrka. Hur byggandet av kyrkan kan ha gått till skildras i fiktiv form av Karin Erlandsson i romanen Hem (2021). Ragnhilds far Birger är inte riktigt sig själv efter att Ragnhilds mor Inga gått bort. Han som alltid varit stark

med en sjungande, djup röst: av honom finns inte mycket kvar, »bara glimtar av det som varit han«. Men en sista livsuppgift finner Birger, en som gör honom levande och lugn igen. Han ska bygga en kyrka: »Det är inte bråttom, sa han. Man kan inte ha bråttom med något som ska hålla för evigt, brådska betyder ingenting.« Skönljudande och tänkvärda ord för en stressad nutidsmänniska.

”Det är inte bråttom, sa han.

Man kan inte ha bråttom med något som ska hålla för evigt, brådska betyder ingenting.”

Sugen på att bekanta dig med det självstyrande Åland? Här är vår litterära

till den egensinniga ön. av tomi riitamaa

Johans debuterade med Broarna.

Kastelholms slott Sund

Kastelholms slott, som började byggas i slutet av 1300-talet som en försvarsborg, är Ålands enda medel tida borg. Genom tiderna har speciellt Vasaätten visat stort intresse för slottet; såväl Gustav Vasa som hertig Johan har vistats här, och kung Erik XIV satt tillsammans med sin hustru Karin Månsdotter fängslad i slottet hösten 1571. I boken Kastelholm: Kungligt slott (1990) skildrar AnnGerd Steinby slottets historia ur en populärvetenskaplig vinkel. Med dess vackra naturomgivning och närliggande friluftsmuseum, och stjärnkrögaren och Robinsonvinnaren Michael Björklunds Smakbyn, är det ett popu lärt utflyktsmål. Slottet, som även är skådeplats för barnboken Ringen –ett äventyr vid slottet (2018), bjuder på spännande aktiviteter för olika åldrar.

Franciskanerkapellet och S:ta Anna kyrka Hamnö, Kökar När man är på Åland vill man kanske också göra ett besök i ytterskärgården. Då tar man med fördel färjan till Kökar, Ålands sydligaste kommun. På den drygt kilometerlånga, bergiga ön Hamnö sjöd det av liv under medeltiden. Här fanns nämligen Conuentu Tiokkakarlensis –ett av Finlands tre medeltida franciskanerkon vent. Klostret på Hamnö är spelplats i Valdemar Nymans (1904–1998) Broder Kilian (1947), av många betraktad som den modernistiska författarens främsta och märkligaste roman. Invid klosterruinerna står S:ta Anna kyrka, invigd 1784. Kökar utgör även förlaga till miljön i UllaLena Lundbergs Finlandia-vinnare Is från 2012.

Sally Salminens barndomshem Nedergårds Vargata, Vårdö På Nedergårds i den lilla byn Vargata växte Sally Salminen (1906–1976) upp som nummer sju av elva syskon i en småbrukarfamilj. 1930 emigrerade Salminen till New York, där hon arbetade som hembiträde. Efter arbetet förkovrade hon sig kulturellt, och 1936 utkom Katrina som vann första pris i en romantävling. Romanen, om unga Katrina från Öster botten som flyttar till Åland för kärleks skull men som får ett tufft liv i den åländska skärgården, blev en kritikersuccé och en internationell bästsäljare översatt till fler än 20 språk. Sally Salminen blev världsberömd över en dag.

Romanen Katrina utkommer fort farande i nyutgåvor och är ytterst läsvärd än i dag, förslagsvis tillsammans med Ulrika Gustafssons givande Salminenbiografi Min ljusa stad (2019). Sally Salminens barn domshem finns kvar och förvaltas i dag av systersonen Lars Asker.

Salminen och...

... sysslingen Anni Blomqvi st .

häxbål.

Tillsammans

Sally Salminen till USA 1930.

Sex år senare vann hon första pris i en romantävling med Katrina.

Strömmen – författaren Anni Blomqvists hem/museum Västra Simskäla, Vårdö Längst ut i det underbara skärgårds landskapet, på ön Västra Simskäla, finns Strömmen, Anni Blomqvists hem som numera fungerar som museum. Blomqvist (1909–1990), som faktiskt var syssling med Sally Salminen, blev folkkär tack vare romansviten om Stormskärs Maja och hennes hårda liv i skärgården på 1800-talet. Romanserien filma tiserades och sändes som tv-serie 1976 – och blev alla tiders största och populäraste finlandssvenska tv-serie, även på finskt håll. Nu är Stormskärs Maja i ropet igen. Hösten 2022 inleddes inspel ningarna av storfilmen Stormskärs Maja på Åland, med svenska Amanda Jansson (från Tunna blå linjen) i titelrollen. Blir nyfilmatise ringen lyckad lär folk vallfärda till Simskäla om ett par år.

Bomarsunds fästning Sund

En bit längre ut i Sund hittar vi ruinerna av Bomarsunds fästning. Fästningen, som uppfördes i början av 1800-talet av den ryska krigsmakten, var då Ålands maffigaste byggnation. Fästningen förstördes 1854, under Krimkriget. Kring Bomarsund växte ett stads liknande samhälle fram, Nya Skarpans. Härifrån kom Lisbeta, en av sju kvinnor som halshöggs och brändes på bål under det svenska rikets första häxprocesser som utspelade sig på Åland på 1660talet. Henne får vi följa både i Carina Karlssons debutdiktverk Lisbeta, Per Skarps hustru (1996) och i hennes roman Märket (2019).

med sin syster emigrerade

»Jag ville också vara i spotlighten«

Det började väl med att Kjell fick släpa på en otymplig treåring i galonisar i Munkshöjden i Helsingfors. När jag kom upp i skolåldern fick jag kompa honom på min gitarr medan han körde solo, vi kunde hålla på flera timmar om dagen. Sedan blev han journalist och skrev i tidningen och det inspirerade förstås mig. Som liten såg jag onekligen upp till min sex år äldre bror.

När jag just hade fyllt 21 vann jag ett fint lyrikpris och debutera de några år senare. Men brorsan hade också debuterat tidigt och började bli etablerad vid den tiden. Då kände jag att jag klam pade in lite på hans revir. Det

fanns spänningar och jag förstod nog inte riktigt hur viktigt skrivandet var för honom för att hitta en slags frihet. Jag ville ju göra min egen grej, jag var inte ute efter att använda hans namn.

Sedan blev han jättekänd i mitten av 90-talet medan jag var småbarnsfarsa och inte skrev så mycket. Om det har funnits gnissel i vår relation så var det då. Kjell var mycket i offentligheten och jag ville väl också vara i spotligh ten. Man är ju väldigt känslig i kreativa processer, när det inte går bra blir man vankel modig och tycker lätt synd om sig själv. Men vi lyckades alltid reda ut saker, vi skrev brev till varandra och blev det en

fnurra på tråden gick vi ut på en öl och snackade.

Vi blev tidigt farsor båda två, och kusinerna har vuxit upp nära varandra. Jag fick två pojkar som nu är vuxna. Jag minns att när min yngste kom så solidariserade jag mig auto matiskt med honom när de bråkade. Tog lillebrorsperspektivet. Men jag har alltid varit noga med att uppmuntra dem båda på samma sätt, vilket jag tycker att vår pappa gjorde med oss.

Det hjälpte också att Kjell och jag under olika perioder spelat i samma band. Musiken präglade vår barndom och vi har alltid haft den ihop. Pappa var skivbolagsdirektör och vi kom tidigt i kontakt med all sorts musik och inte minst finsk schlager.

Vi har fortfarande ett cover band ihop där min fru numera är huvudsolist, på den vägen har vi lärt oss att samarbeta.

De senaste tio åren har vi ibland bollat idéer och visat texter för varandra. Det har varit jättevärdefullt. Och att skriva Åren tillsammans var väldigt kul. Men jag tror inte att vi hade kunnat skriva en bok ihop för tjugo år sedan.« 

i samarbete med Svenska litteratursällskapet i Finland redaktör Jonas Eklöf art director Josefin Tolstoy bildhanterare Kerstin Larsson korrektur Lisen Hönig besöksadress Söder Mälarstrand 35 postadress Box 170 43, 104 62 Stockholm telefon 010-744 24 00

Vi Media AB

ansvarig utgivare och vd Unn Edberg upplageansvarig Susanna Berglid tryck V-Tab, 2022 utgivare Vi Media AB omslagsfoto Cata Portin

Mejla oss

hör av dig: red@vilaser.se

numrets finlandssvenska glosor: Tontig, kännspak och assit.

Samlade boktips

Utvalda favoriter. Kryssa för och ta med till bokhandeln!

noterat

£ Religiösa skrifter och psalmer av Zacharias Topelius (Svenska litteratur sällskapet i Finland 2022)

£ Ett gott parti av Maria VainioKurtakko (Appell 2022)

£ Albert Edelfelt av Eva Nygårds (Appell 2022)

£ Mina lögner av Henry Parland (Appell 2022)

£ Glöm bort din saknad av Ann-Luise Bertell (Förlaget M 2022)

£ Den violetta timmen av Merete Mazzarella (Schildts & Söderströms 2022)

£ Sju bröder av Aleksis Kivi (Atlantis 1987)

£ Wunderkammer av Ralf Andtbacka (Nirstedt/ litteratur 2022)

£ The Sounding Cosmos av Sixten Ringbom (Stolpe 2022)

£ En annan Edith av Nina Ulmaja (Norstedts 2023)

anna-lena laurén

£ Sammetsdiktaturen av AnnaLena Laurén (Norstedts 2021)

£ Ukraina – gränslandet av Anna-Lena Laurén och Peter Lodenius (Natur & Kultur 2022)

£ De är inte kloka, de där ryssarna av Anna-Lena Laurén (Schildts & Söder ströms 2022)

mark levengoods hylla

£ Pinocchios äventyr av Carlo

Collodi (B. Wahlströms 2016)

£ Om kärleken och döden: samlade dikter av Eeva Kilpi (Legenda 1991)

tecken i tiden

£ Snälla Stella, sluta skälla! av Ted Forsström och Åsa Lucander (Förlaget M 2023)

£ Mumindalens alfabet av Annika Sandelin och Tove Jansson (Bonnier Carlsen 2021)

£ Rassel prassel poesi av Hanna Lundström och Maija Hurme (Schildts & Söder ströms 2020)

£ Nyckelknipan av Sanna Mander (Schildts & Söderströms 2017)

sanningen om viking sally

£ Minnets makt av Julia Kork man (Schildts & Söder ströms 2022)

Julia Korkmans favoriter

£ Brevet från Sibirien av Elna Schdanoff och Christian Sundgren (Schildts 1997)

£ Maresi av Maria Turtscha ninoff (Förlaget M 2019)

5 aktuella fackböcker

£ Det stora lilla livet av Marcus Rosenlund (Schildts & Söderströms 2022)

£ Hur jag gick på bio och aldrig kom tillbaka av Sara Enholm Hielm (Förlaget M 2022)

£ Rågen – en spretig historia av Annika Luther (Schildts & Söderströms 2022)

£ Finland 1800-nånting av Alfred Backa (Schildts & Söderströms 2022)

annina rabes favoriter

£ Fänrik Ståls sägner av Johan Ludvig Runeberg (Themis Förlag 2008)

£ Axel av Bo Carpelan (Bonniers 2012)

£ En kväll i oktober rodde jag ut på sjön av Tua Forsström (Schildts & Söderströms 2020)

£ Mamma november av Peter Sandström (Schildts & Söderströms 2018)

£ Kroppens kalligrafi av Susanne Ringell (Förlaget M 2022)

£ Tingen av Ulrika Nielsen (Schildts & Söderströms 2022)

essän: ryska klassiker

£ Krig och fred av Lev Tolstoj (Lind & Co 2017)

£ Oblomov av Ivan Gontjarov (Modernista 2021)

£ Dolda gudar av Nils Håkan son (Nirstedt/litteratur 2021)

på drift på åland

£ Broarna av Sebastian Johans (Nirstedt/litteratur 2021)

divanen

£ Åren av Mårten och Kjell Westö (Bonniers 2022)

produceras av vi läser i samarbete med svenska litteratursällskapet i finland