Världen behöver oss
Jag sitter i solen vid havet och ska skriva en ledare. Datorn beter sig som den brukar när batteriet håller på att ta slut – den är långsam och omständlig, och sedan dör den. Så jag fortsätter skriva på mobilen, men den skulle också behöva laddas ... Jag vill få en gnutta sol och ljus mellan uppgifterna som jag har åtagit mig.
Mitt behov av att ta tillvara de små stunderna är nedärvt. Jag minns hur båda mina föräldrar njöt av vila och avkoppling. Trots att de båda yrkesarbetade hade de pauser. De var lediga och gick på skogspromenader, badade havsbad och gjorde råkosttallrikar. På 1960-talet var affärerna stängda på söndagar, och efter 18.00 var småstäderna tysta. I den formen fanns struktur.
Idag är det som om alla måste skapa sin egen struktur: inte svara på e-posten vid elva på kvällen, inte ha telefonen påslagen under skogsturen med vännen eller familjen, inte ha plingande meddelanden. Våra ungdomar har börjat upptäcka de kemiska processer som hjärnan skapar vid ständig uppkoppling.
