‘Men trots allt – jag ville icke ha gått miste om hans bekantskap’ Mottagandet av Marcel Proust i Sverige. Några nedslag i dagspress- kritiken 1917–1982 Emi-Simone Zawall

‘Men trots allt – jag ville icke ha gått miste om hans bekantskap’

Mottagandet av Marcel Proust i Sverige Några nedslag i dagspresskritiken 1917–1982

Den 8 november 1913 tog Marcel Proust, ännu sängliggande, emot journalisten Élie-Joseph Bois från dagstidningen Le Temps. Proust skulle om bara några dagar debutera som romanförfattare på bokförlaget Grasset med Du côté de chez Swann och hade nu fått möjligheten att berätta om sin roman och ge prov på sin konstnärliga vision. Han förklarade för Bois att Du côté de chez Swann var den första delen av ett flerbandsverk som skulle heta À la recherche du temps perdu, och att han helst hade velat ge ut allt på en och samma gång. Men det fick bli som det blev eftersom ingen längre var intresserad av att ge ut verk i flera band. ‘Jag är som en av de där gobelängerna som är alldeles för stora för dagens våningar och därför måste klippas’, konstaterade han torrt.

Intervjun trycktes i Le Temps dagen före den stora romandebuten, den 13 november. Samma kväll kunde man se ett exemplar av tidningen ligga kvarglömt, eller med flit efterlämnat, på ett bord på Café de la Régence på rue Saint-Honoré, känt sedan århundraden för sina schackspelare och celebra gäster. En av besökarna, den svenske översättaren, författaren och före detta tandläkaren Algot Ruhe som tagit sig till kaféet för att uppflugen på en lång, hög bänk som löpte utmed en av väggarna dricka en kopp kaffe, skulle just gå därifrån när han plötsligt fick syn på tidningen. ‘På första sidan’, mindes han många år senare i Svenska bokhandelsmedhjälpareföreningens organ (april 1939), ‘stod en lång artikel, en intervju med en författare, Marcel Proust, vars namn jag här såg för första gången. Ingen anade väl då – den 12 nov. [sic] 1913 – att detta namn under det följande kvartsseklet efter en lång inkubationstid, skulle hinna spridas, vinna berömmelse och bli föremål för utläggningar inom den litterära världen, som kanske ingen annans av det släktled i Frankrike, som han tillhörde.’

Med största sannolikhet var det omnämnandet av ‘Bergson’ som hade fångat hans intresse. Ruhe, som tagit sig an uppgiften att introducera den franske filosofen för en svensk publik, hade redan hunnit översätta flera av Bergsons viktigaste arbeten när han i Le Temps fick läsa vad Proust hade att säga om sitt eget verk: ‘Jag skulle utan att skämmas’, berättade Proust där, ‘kunna kalla dem “bergsonska romaner” om jag menade det […] Men det vore inte alldeles riktigt, eftersom mitt verk behärskas av skillnaden mellan det ofrivilliga minnet och det frivilliga minnet, en distinktion som inte bara saknas i herr Bergsons filosofi, utan till och med står i motsats till den.’

I Sverige var det ingen som hade noterat vare sig Prousts romandebut eller hans existens. Litterära nyheter spreds relativt långsamt mellan länderna, det var dessutom bara några få franska kritiker som skrev uppskattande om romanen, och när första världskriget bröt ut under sommaren 1914 försämrades kommunikationerna ännu mer om de inte omöjliggjordes helt. Ruhe glömde emellertid inte sin upptäckt på Café de la Régence och 1917, fyra år efter händelsen, mitt under brinnande krig, publicerade han en lång, introducerande artikel om Proust och hans roman i Samfundet De Nios årsbok Vår tid under rubriken ‘En ny fransk författare’. Till sin hjälp

hade han dels haft en handbok som Nobelbibliotekets föreståndare Carl Grönblad bistått honom med, dels intervjun med Proust i Le Temps och dels ett brev från Lucien Maury, som under en tid tjänstgjort som fransk lektor i Uppsala och vunnit respekt i svenska litterära kretsar, inte minst för att han regelbundet skrev kritik för den franska litteraturtidskriften La Revue politique et littéraire (La Revue Bleue).

Maury hade i brevet, men också i en recension han refererade till där (La Revue Bleue 27.12.1913), fällt ett avgjort negativt omdöme om både Proust och hans verk och Ruhe, som hade ett stort förtroende för Maury, visste inte vilken fot han själv skulle stå på. Han beundrade Proust, det var uppenbart, och trots att Proust själv motsatt sig försöket att göra en alltför stark koppling mellan det egna verket och Bergsons filosofi, förklarade Ruhe redan i inledningen – som ett slags personlig hedersbetygelse – att han inom romanlitteraturen knappt kunde komma på någon författare som ‘nått en så djup invigning i tänkesättet Bergson, att hans syn på liv och människor, på världen och dess gång förvandlats, och originaliteten i hans diktning därav blivit bestämd’. Ruhe passade dessutom på att infoga så många och långa citat ur intervjun i Le Temps att den återgavs mer eller mindre i sin helhet, vilket gav Proust det sällsynta tillfället att för sina okända svenska läsare presentera sitt verk med egna ord. Ändå lät Ruhe läsaren förstå att hans beundran för Proust inte kunde bli ‘högljudd’, inte heller ‘stark’ och att han kände sig tvingad till att använda ‘helt vanliga ord’. Hans största invändning råkade nämligen vara just densamma som Maurys: Prousts böjelse för esteticismen. ‘Herr Maury vill göra gällande’, skrev Ruhe följaktligen, ‘att Marcel Proust går på en förrädiskt frestande och farofull väg – ifall man förutsätter, att han överhuvudtaget vill nå en skapares ära, inte enbart och enkelt den egoistiska njutning estetiska förströelser ge. […] Författaren hotas – det måste man vidgå – av esteticismen, med allt dess vetande om konsten, som övergår vad diktaren känner om livet. Han kan betecknas som estet – åtminstone sådan han ter sig i denna bok, vilken dock, efter vad jag erinrat om, måste tas som det brottstycke den är – han är estet på grund av sin förfining, sin äkta eller låtsade oskyldighet, med sina minnen, sin stofilighet ibland, en estet, som samtidigt tjusar och bedrar oss, den utsökte, den skojige esteten i all sin förfärlighet … Skall han kunna besvärja detta spöke?’ […] ‘Men trots allt’, tillade han försonande, ‘jag ville icke ha gått miste om hans bekantskap’.

I recensionerna av Vår tid det året återgav kritikerna Ruhes beskrivning av den nye franske författaren som en ‘upphovsman till några observerade och av Bergsons filosofi påverkade romaner’ (DN 17.12.1917), ‘den ende av dem [de franska författarna] som nått en så djup invigning i tankesättet Bergson att […] originaliteten i hans diktning därav blivit bestämd’ (Aftonbladet 18.12.1917). Signaturen G. L–d kostade därutöver på sig en viss reservation: ‘Det kan utan tvifvel’, skrev han i SvD, ‘ha sitt intresse att vara bekant med upphovsmannen till den omfångsrika, af tänkesättet Bergson färgade romanen Du côté de chez Swann, men man undrar likväl om inte Ruhe, grundligt förtrogen med fransk litteratur som han är, skulle ha gjort den svenska allmänheten en större tjänst ifall han valt en mera central figur i det moderna Frankrikes diktning’ (SvD 21.12.1917).

Det var först efter kriget som Prousts berömmelse skulle börja växa, både i hemlandet och utomlands. 1919 utgavs den andra delen av hans verk, À l’ombre des jeunes filles en fleurs, denna gång på bokförlaget Gallimard, för att samma år tilldelas det prestigefulla Goncourtpriset. I Sverige noterades både À l’ombre des jeunes filles en fleurs och Prousts Goncourtpris av Yvonne Bimbenet i DN under rubriken ‘Aktuella franska författare’ – dock utan större entusiasm: ‘Hans preciösa och invecklade stil’, varnade hon, ‘ställer till och med fransmännen själva på prov och bör vara nästan obegriplig för de flesta utlänningar. Dessutom är i hans cykel

À la recherche du temps perdu analysen så minutiös att man måste vara mycket van vid studiet av sådana oändligt utsökta skarpsinnigheter och finesser för att de ej skola verka irriterande’ (DN 13.7.1920).

De följande åren utgavs den tredje och fjärde delen i romancykeln – Du côté de Guermantes (1920) och Sodome et Gomorrhe (1921) – och året därpå hade Proust uppnått en sådan grad av berömmelse att hans död den 18 november samma år blev en angelägenhet för hela den litterära världen. I DN och Aftonbladet uppmärksammades händelsen med kortare notiser, i SvD publicerades en något längre där skribenten konstaterade att den franska litteraturen hade gjort en ‘stor förlust’ (SvD 21.11.1922). La Nouvelle Revue Française såg till att bara några månader efter Prousts bortgång, i januari 1923, upplåta ett helt nummer av sin tidskrift åt hyllningar och minnesartiklar av Prousts vänner, ledande författare, kulturpersonligheter och intellektuella i såväl Frankrike som resten av världen; bland de utländska minneshälsningarna syntes namn som Virginia Woolf, Joseph Conrad, José Ortega y Gasset och Algot Ruhe. Numret uppmärksammades bland annat av Carl-August Bolander i DN som under rubriken ‘En egendomlig författare. Marcel Proust, den franska litteraturens “dernier cri”’ utifrån de många anekdotiska berättelserna sammanfattade Prousts märkvärdiga liv för den svenska läsekretsen. Om hans ännu ofullständigt utgivna romanverk skrev Bolander: ‘I det närmaste tycks han också ha hunnit fullborda sitt jätteepos, som nu som bäst håller på att utgivas. Men innan det ligger färdigt är han redan vorden det stora namnet i det litterära Europa, fanatiskt dyrkad av ett alltmera växande samfund, nämnd i bredd med Montaigne och Balzac, litteratursalongernas sista mod, utan att ännu vara mera än fragmentariskt känd och förstådd’ (DN 4.5.1923).

Prousts psykologiska skarpsinne och intresse för individens relation till världen vann under 1920-talet en allt starkare beundran hos svenska kritiker; Ludvig Nordström kallade honom för den ‘franska sensibilitetens enastående skildrare’ (SvD 18.6.1922) och en av de mest framträdande inom den moderna ‘livsskildringens centralproblem’ (DN 7.1.1924). Hans stil beskrevs allt mer sällan som överlastad och ‘övermogen’ (SvD 21.11.1922) för att istället förknippas med en ny typ av ‘minutiöst beskrivande roman’ (SvD 2.9.1922) och många slöt sig också till att Proust med sitt stora romanverk representerade ett nytt slags minneskonst. ‘Världen vill m i n n a s’, skrev Anders Österling i en anmälan av Selma Lagerlöfs barndomsskildring Mårbacka; ‘den har i smärtan och förlusternas tid lärt sig, att minnet är själva saven i livsträdet. Kriget har sprängt en mörk avgrund i tidsmedvetandet, och all denna nu florerande minnesdiktning motsvarar en sund instinkt så till vida som man med all makt söker anknytning till den tidsperiod som ligger bortom kaos. Sammanhanget måste återställas, kontinuiteten bevaras’ (SvD 3.12.1922).

Den franske kritikern Albert Thibaudet som under en period, likt Lucien Maury, tjänstgjorde som fransk lektor i Uppsala och i mer än ett årtionde hade en stående spalt i DN där han rapporterade om samtida fransk litteratur, uttryckte en liknande hållning. Därutöver, menade han, var i synnerhet den franska litteraturen genomsyrad av en stark självbiografisk tradition. ‘Inget lands litteratur är mera rik på memoarer än den franska’, slog han fast under rubriken ‘Memoarlitteratur’. ‘Man kan till och med säga att självbiografin just nu är den enda litteraturgren som på allvar konkurrerar med romanen. Därtill är kriget delvis orsaken.’ Han fortsatte:

Ett litterärt evenemang av större betydelse än litteraturen om kriget ha vi däremot i Marcel Prousts verk På strövtåg i den gamla goda tiden, som började utkomma år 1914 [sic]. Strängt taget kan den ju inte betraktas som en ren självbiografi, eftersom författaren diktar till så mycket, låter personer uppträda vilka aldrig existerat och hans ‘jag’ inte alltid är han själv. […] Men den yttre formen är självbiografins. Innehållet framställes som resultatet av ett letande i minnets arkiv, som ett återuppväckande av vad som för författaren var den gamla goda tiden. […] När Prousts arbete en gång föreligger i sin helhet, så får vi där ett litterärt verk som i sin komplicerade mångfald, det regellösa sätt varpå figurerna röra sig om vartannat och allt det som lever därinom kommer att påminna om Saint Simon och Amiel. (DN 21.1.1923)

‘Marcel Proust är utan tvivel den märkligaste företeelsen i det nya seklets franska litteratur’, framhöll Kjell Strömberg i den första inträngande studien av Prousts verk efter Ruhes presentation som liksom den publicerades i Samfundet De Nios årsbok Vår tid 1923. ‘Med honom har det lidelsefulla

psykologiska intresse, som utmärker rasen, nått en tillfällig höjdpunkt och slutpunkt; det är, åtminstone för närvarande, omöjligt att interpolera flera mellantoner i grundskalan av mänskliga själsrörelser än Proust lyckas få fram på sitt underbart känsliga analytiska instrument.’ Strömberg hade redan 1921 kommit i kontakt med À la recherche du temps perdu genom att den dåvarande föreståndaren för Nobelbiblioteket, Leonard Dal, hade satt de volymer som då hunnit ges ut i hans hand inför en sex veckor lång sjukhusvistelse. 1928 återkom Strömberg till Proust i essäsamlingen Modern fransk litteratur från 1890 till nu, vilket han sedan skulle fortsätta att göra även i dagspressen med jämna mellanrum de kommande årtiondena.

Det dröjde inte heller länge förrän den första franska biografin om Proust var skriven. Författaren hette Léon Pierre-Quint, verket Marcel Proust, sa vie, son oeuvre och samma år boken gavs ut anmäldes den av Sven Stolpe i tidskriften Orfeus (1925). Stolpe beklagade sig där över att Proust var så gott som okänd i Sverige, medan han på kontinenten var föremål för en ‘nästan till avguderi gränsande beundran’. Denna beundran gick i vissa fall till överdrift, medgav han, ‘men å andra sidan måste man säga sig, att Proust på ett ganska beklagligt sätt försummats i vårt land […] Åtminstone delar av hans verk skulle med största framgång kunna försvenskas’. En annan som genast snappade upp Pierre-Quints verk var Eyvind Johnson som vid denna tid levde i Frankrike och tillsammans med vännen Victor Vinde flitigt umgicks med kretsen kring det förlag som tryckt boken – Les Éditions de Sagittaire, där Pierre-Quint (som egentligen hette Léon Steindecker) även var ledande förläggare och ‘directeur littéraire’. Johnson tog ett så stort intryck av Pierre-Quints biografi att han förutom att de kommande åren fördjupa sig i Prousts verk skrev en mycket uppskattande anmälan av boken i Norrländska Socialdemokraten (28.7.1926) som senare trycktes om i Signalen, facktidningen för järnvägsanställda, under rubriken ‘Den nya franska litteraturen’ (5.8.1926). Några månader senare anmälde Sven Stolpe en annan lärd Proustläsares verk: essäsamlingen Französischer Geist im neuen Europa (1925) av den tyske författaren och kritikern Ernst Robert Curtius som innehöll en större essä om Proust – enligt Stolpe den ‘egendomligaste – många säga största – figuren i den samtida litteraturen […] vars verk À la recherche du temps perdu trots sin pretiositet och sin obestridliga osundhet måste räknas till de stora verken i Frankrikes litteratur’. Förhållandet till Bergson och psykoanalysen menade Stolpe att Curtius kunde ha utrett på ett mer givande sätt, men trots dessa brister föreföll essän honom vara det hittills märkligaste som skrivits i ämnet. ‘Det ligger avgjort något av sanning’, skrev han, ‘i den franska kritikens domslut över Proust: “il a agrandie [sic] la domaine de l’âme humane”’ (SvD 1.10.1926).

Med Elsa Thulins översättning av ‘Violante’, ett av prosastyckena ur Prousts debutbok Les plaisirs et les jours (1896), som den 31 januari 1926 publicerades över en helsida i SvD, gavs den svenska allmänheten äntligen tillfälle att för första gången läsa något av Proust på svenska. I ett litet introducerande förord beskrev Thulin honom som ‘den förnämlige intelligensaristokraten i vårt århundrades franska litteratur’, ‘dessvärre ytterst lite känd i Sverige’ eftersom hans böcker endast fanns tillgängliga på originalspråket och hans franska språk var ‘såpass svårförståeligt att det även vållar hans egna landsmän avsevärt huvudbry att läsa hans verk’. Hon återvann den för tiden förekommande bilden av Proust som en sjuklig och skör författare som genom sin sjukdom och sitt tillbakadragande från världen fått syn på något större: ‘I sitt lidandes ark studerade Proust världen och människorna – och icke minst sin egen själ. I sträng asketisk världsförsakelse skapade han sitt stora verk, ett monumentalt epos, som fört honom till odödlighetens tinnar och som riktat den moderna franska, intellektuellt betonade litteraturen med ett av vår tids förnämligaste smycken.’

Den femte och sjätte delen – La prisonnière och Albertine disparue/La Fugitive gavs ut postumt 1923 och 1925, och när den sjunde och sista delen, Le temps retrouvé, fullbordade romanverket 1927, skrev Tage Aurell två väl tilltagna understreckare i SvD där han dels grundligt beskrev det som dittills var känt om Prousts liv och tidiga konstnärliga utveckling, och dels – viss om det krav på uppmärksamhet och tid som läsandet av det väldiga verket innebar – utlovade några skäl för ‘det lönande i denna bekantskap’. ‘Marcel Prousts roman’ skrev han avslutningsvis, ‘är ett tidsdokument och ett av de märkligare. Men den är därjämte något mera – ett originellt och starkt diktverk. Och det är diktverket, som har rätt till den

här påtingade uppmärksamheten’ (SvD 1.5.1927 och 3.5.1927).

Arbetet med att översätta À la recherche du temps perdu hade vid denna tid inletts i några länder. I Spanien översatte poeten Pedro Salinas tillsammans med José María Quiroga Plá den första delen av En busca del tiempo perdido 1920, därefter den andra och tredje delen 1922 och 1931. C.K. Scott Moncrieff försåg Storbritannien med verkets första del 1922 för att 1930 avsluta arbetet med hela In Remembrance of Things Past, samma år han själv dog bara 40 år gammal. I Tyskland översatte Rudolf Schottlaender den första delen av Auf der Suche nach der verlorenen Zeit 1926, men arbetet fick så dålig kritik (inte minst av en djupt missnöjd Curtius) att det överlämnades till Walter Benjamin och Franz Hessel som översatte den andra och tredje delen 1927 och 1930. Även den fjärde delen översattes av Benjamin, men trycktes sedan aldrig eftersom manuskriptet försvann på ett oförklarligt vis. I Danmark översatte Christian Rimestad, C.E. Falbe-Hansen, Tom Smidth och Helmer Engel Paa Sporet efter den tabte Tid 1932–38 medan författaren och översättaren Tadeusz Boy-Żeleński i Polen ensam tog sig an hela W poszukiwaniu straconego czasu på bara ett par år 1937–39 (även om de två sista delarna aldrig hann publiceras eftersom manuskripten försvann när Boy-Żeleński avrättades under andra världskriget 1941).

I Frankrike hade Eyvind Johnson och Victor Vinde, året efter att Sven Stolpe i sin artikel om Pierre-Quints biografi efterlyst en ‘försvenskning’ av À la recherche du temps perdu, börjat diskutera möjligheten att faktiskt försöka göra en sådan för Bonniers räkning. I ett brev till författarvännen Rudolf Värnlund den 16 november 1926 berättade Johnson att Tor Bonnier lovat Vinde att de skulle få översätta de båda inledande delarna under förutsättning att de lyckades övertala Gallimard att inte behöva ge ut hela verket. ‘I Sverige törs man nog inte ge ut honom’, skrev Johnson till Värnlund senare samma månad,

– dels för att inte bleka alla viftande granna trasor på den svenska litteraturens gravhögar, dels för att inte skämma ut de ’mogna’ svenska författarna, dels för att det blir för kostsamt. […] Och förövrigt tror jag inte någon enda översättare är kapabel att översätta verket som det behövdes; den tyske översättaren har ju redan gjort skandal genom att grundligt misslyckas! Vinde tog i alla fall kontakt med Gaston Gallimard som inledningsvis var tveksam till idén, men 1928 erbjöd Bonniers översättningsrätten till verkets första del. Ändå rann planerna ut i sanden, Johnson var trots allt tveksam, och det blev Sonja Vougt som tilldelades uppdraget. 1930 trycktes den första delen i På spaning efter det svunna (Vår vän Swann I. Combray, II. Swann och kärleken) i Gula serien, Bonniers serie för samtida skönlitteratur. Boken försågs med ett förord av seriens redaktör Anders Österling där han beskrev sin beundran för Proust och hans verk, men också sina invändningar och de motstridiga åsikter Proust hade framkallat bland sina läsare genom åren. ‘Huruvida hans efter döden snabbt växande berömmelse skall visa sig hållbar och konsoliderad är ännu för tidigt att avgöra. Det har icke saknats tecken till en begynnande reaktion mot den översvinnliga entusiasm, som hölls vid makt av romanverkets senare delar, sådana de utkomma i postum följd ända till 1927.’

Gösta Attorps, som anmälde boken i en understreckare i SvD, spädde på Österlings milda reservationer och ställde sig frågande till den rådande ‘Proustfebern’: ‘Även den som i mycket beundrar Prousts lyriska begåvning kan inte heller här ge sig riktigt fången […] han blir ju aldrig fri från sin preciositet och sitt raffinemang; det finns sällan någon riktigt spontan friskhet i hans konstrika beskrivningar; blodets spelande sus sjunger icke genom hans rader. […] Det är svårt att söka åstadkomma ett samlat och koncentrerat omdöme om Proust; så snart man givit med ena handen känner man begär att ta igen åtskilligt med den andra. Han är tungläst, förkonstlad, sjuklig, intelligent, ofta beundransvärd som iakttagare och analytiker. Sådan han är, är han läsvärd. Att studera honom på franska är ett företag som kräver tid och tålamod. Så mycket större skäl har man att vara tacksam för den fina översättning som nu genom Sonja Vougts och det Bonnierska förlagets försorg kommit till’ (SvD 28.6.1930). I DN skrev Olle Holmberg en både mer påläst och mer uppskattande recension där inte minst de tidstypiska referenserna till Bergson och Freud förklarades och nyanserades. ‘Det uppges inte’, skrev han avslutningsvis, ‘om det skall översättas mera än det nu utkomna av denna romanserie, men säkert är att det vore en heder för vår bokmarknad om den i dess helhet kunde införliva

med sig en så stor rad böcker som aldrig vädja till vulgariteten eller marktschreieriet, men häller icke till populariteten, som aldrig bli banala och som har mycket att ge både den poetiskt och psykologiskt intresserade. Därtill kommer att den svenska dräkt boken har fått är gjord med kärlek, stilkonst och kompetens. Man kan snarare kalla den en parafras än en översättning, ty att ordagrant och rad för rad tolka Prousts gediget hoppackade meningar skulle inte ha gått. […] Prousts prosa är i allmänhet torrare än hans översättarinnas’ (DN 12.5.1930).

Trots det i huvudsak goda mottagandet även bland andra svenska kritiker i dagspressen lade Bonniers ned utgivningsprojektet. I ett opublicerat brev till litteraturstudenten Carola Jurell många år senare, den 17 maj 1975, förklarade Anders Österling att Bonniers förmodligen betraktat utgivningen som ett experiment; ‘ett slags trevare’: ‘Jag tror knappast att förlaget från början tänkt sig en fullständig presentation med alla 16 vol. Något sådant diskuterades i varje fall inte med mig.’ Intresset för Proust tilltog ändå. Hans verk framstod inte minst för allt fler svenska författare som en litterär innovation som genom att förnya romanens form förebådade den traditionella romanens upplösning. I tidskriften Fronten (1930) resonerade Eyvind Johnson under rubriken ‘Romanens inbillade förfall’ om varje generations behov av litterär förnyelse. ‘Tillvarons former förändras – följaktligen måste en diktning, som framför andra har till uppgift att skildra människotillvarons skeden och stämningar och ge dess psykologi, följa med, annars blir den osann. Romandiktaren är livets tjänare.’ Han gör sin plikt, när han experimenterar och ger impulser. Gides Les Faux-Monnayeurs är ett experiment, ‘som sådant har det största värdet. Boken är exklusiv på samma sätt som Prousts À la recherche du temps perdu är det och kommer väl inte att uppskattas till sitt fulla värde av annat än en relativt liten grupp bland läsarna; ja, man skulle kunna säga att båda verken äro av större direkt betydelse för yrkesförfattare än för den stora allmänheten. Samma sak är det också med James Joyces Ulysses […] Dessa tre ha överallt gett impulser till den nya roman, som håller på att arbeta sig fram, eller åtminstone väckt och stärkt lusten att förnya romanen’.

Men Proust hade också sina kritiker. En av de mest uttalade av dem under denna tid var Ernst Bendz som i en artikel om efterkrigslitteraturen i Frankrike i Ord och Bild 1935 inte skrädde orden:

Varken hans [Prousts] speciella begåvning eller förutsättningarna för hans berättelsemetod finnas hos någon enda av hans efterföljare. Hans till det abnorma stegrade sinnesskärpa för en viss klass av företeelser (liksom hans okänslighet för andra) och exempellösa förmåga att sönderdela och rekonstruera sina minneskomplex komma till sin rätt under omständigheter, som knappast någonsin kunna tänkas återvända eller i sig själva äro önskvärda. Gide, som i övrigt uppskattade honom efter förtjänst, har i några kloka ord betonat den konstitutiva svagheten i Prousts livsverk och faran av den kult, som ägnats honom: ‘Konsten skall vara i människoskala.’ […] Många yngre skribenter, som räkna sig som adepter till Proust och åberopa hans föredöme, ha fått dyrt betala sin glömska av denna enkla regel. […] Vad som talar mot sannolikheten av en bestående gloria för Prousts enorma romancykel är mindre att den bild han upprullat av allsköns mondän ynkedom kanske är det tröstlösaste tidsdokument hela efterkrigslitteraturen har att uppvisa, än att hans ‘skala’, för att tala med Gide, är omänsklig och hans stil därefter.

Det skulle dröja 34 år innan Bonniers återupptog utgivningen av verket och därefter ytterligare 18 år innan det översatts till svenska i sin helhet. Denna ‘översättningslösa tid’ var ändå inte utan Proustöversättningar. Under 1930- och 40-talen översatte Gunnar Ekelöf flera noveller och småstycken av Proust som fördjupade bilden av författarens utveckling: 1933 gav Ringförlaget ut Kärleken och döden, Ekelöfs översättning av tre noveller från Les plaisirs et les jours (‘Baldassare Silvandes död’, ‘Madame de Breyves tragiska sommarresa’ och ‘Slutet på svartsjukan’), samma år den 20 augusti kunde man på ett uppslag i SvD läsa Ekelöfs översättning av ‘Violante’ med en introduktion av honom själv, i BLM nr 7 hans översättning av ‘En ung flickas bekännelse’ och ytterligare översatta småstycken i Nya Dagligt Allehanda och året därpå även i Svenska Familjetidningen. 1950 gav Bibliofila klubben ut ett avsnitt ur Sodome et Gomorrhe, ‘Humlan och orkidén’ i översättning av Erik Göransson, och ett stycke ur På spaning efter det förflutna i översättning av Eva Marstrander i den exklusiva antologin Drömmar. Samma år gav Tidens franska klassiker, under

Knut Jaenssons redaktion, ut Noveller av Proust – ett urval av novellerna i Les plaisirs et les jours och en från Prousts prosasamling Pastiches et mélanges (1919) – i översättning av Karin Bong. I SvD den 4 februari 1951 trycktes Prousts prosapoem ‘Tuilerierna’ och ‘Under träden’ i svensk tolkning av Erik Blomberg och i Expressen den 2 oktober 1960 publicerades ‘Den dåliga musiken’, ett kort stycke från Les plaisirs et les jours i översättning av Lars Forssell.

Till omvärldens förvåning och förtjusning dök det också upp nya tidigare okända Proustmanuskript som legat gömda i familjens arkiv i årtionden. Den 7 augusti 1951 noterade DN att man funnit en hel roman och året därpå gav Gallimard ut Jean SanteuiI, det verk på över 900 romansidor Proust skrev mellan 1896 och 1900 för att sedan överge. ‘Utkast till mästerverk’ löd rubriken på Bengt Söderberghs anmälan (Expressen 27.8.1952) och begeistrade över fyndet var också Göran Schildt (SvD 21.11.1951) och Bengt Hasselrot (SvD 3.11.1952). Minst lika sensationell var utgivningen av det nyupptäckta manuskriptet Contre SainteBeuve två år senare, den ofullbordade essäsamling Proust skrev på 1908–09. ‘Publiceringen av Marcel Prousts efterlämnade papper som nu pågår’, skrev Per Meurling i Aftonbladet, ‘visar, att föreställningen om den unge, elegante dagdrivaren, vilken först genom lidandet och sjukrummets ensamhet tvingades till litterärt allvar, är oriktig. Istället framträder bilden av en man, som under hela livet med enastående flit, målmedvetenhet och självkritik arbetar på att åstadkomma ett litterärt storverk. […] Bernard de Fallois framhåller också i sitt förord [till Contre Sainte-Beuve], att det på sätt och vis är oegentligt att tala om opublicerade arbeten av Marcel Proust, ty allt har, direkt eller indirekt, kommit till användning i det slutliga mästerverket’ (Aftonbladet 18.4.1955).

Proustintresset fortsatte att tillta, men motsättningen mellan anhängare och kritiker var alltjämt intakt. I sin essäsamling Om Proust och några till (1956) anlade Hugo Kamras ett mycket kritiskt perspektiv på författaren vilket fick Bengt Söderbergh att gå till attack. ‘Kamras tycks ha läst hela den väldiga litteraturen om Proust och funnit att det mesta är panegyrik. I vänners minnesböcker har han sorterat bort allt positivt som finns sagt om människan Proust för att ensidigt samla ihop exempel på sjuklighet, egoism, inställsamhet och kyla till ett både avskräckande och löjligt porträtt. […] Nej den här gången har omvärderingsivern drivits därhän att det tycks handla om ett uppkonstruerat verk som mycket litet har med Proust att göra. Hugo Kamras har blivit just det han ville värja sig mot – medlem av en sekt i Prousts efterföljelse, de argsinta antiproustianerna’ (Expressen 13.3.1957).

En mer vänligt sinnad läsare som på 1940- och 50-talen skrev långt och inkännande om Prousts författarskap var chefredaktören för DN, Herbert Tingsten. I ‘Problem kring Marcel Proust’ ägnade han sig utifrån de många nya Proustbiografier som på kort tid utgivits åt ‘några huvudproblem i legendbildningen kring Proust’ (DN 5.6.1949), i ‘Proust som tänkare’ redogjorde han för Prousts välformulerade, men i hans tycke inte särskilt originella idéer om tiden och minnet, liksom det i hans mening överskattade intrycket av Proust som en god social skildrare (DN 8.6.1949). I ‘Gestalterna hos Proust’ (DN 28.12.1959) och ‘Frälsningen hos Proust’ (DN 30.12.1959) diskuterade han karaktärsteckningen i À la recherche du temps perdu och förhållandet mellan liv och verk utifrån George D. Painters nyligen utkomna Proustbiografi. Men trots allt intressant som givits ut i ämnet genom åren var Pierre-Quints biografi från 1925 – det upprepade Tingsten flera gånger – oöverträffad.

Tingstens initierade artiklar om Proust kunde förstås inte annat än att få allmänheten att undra hur det kom sig att det fortfarande inte fanns någon svensk översättning av verket. ‘Man kan väl ändå förutsätta’, skrev Tage Svensson i DN, ‘att intresset för hans roman inte är alldeles obefintligt här i landet och att det sträcker sig en bit utöver specialisternas krets (där man förmodligen läser verket i original). Det vore därför befogat att en bredare svensk publik äntligen finge en chans att stifta bekantskap med ett av de märkligaste prosaverken i vår tid’ (DN 4.1.1960). Också i Aftonbladet noterades bristen apropå att man i Danmark låg i framkant när det gällde översättningen av fransk litteratur: ‘Två stora verk har utkommit i nya reviderade upplagor: Martin du Gards Släkten Thibault och Prousts På spaning efter det svunna. Det sista namnet färgar våra kinder med skammens och avundens rodnad. Än så länge är ju den svenska Proust-översättningen bara annonserad under bordet’ (Aftonbladet 12.1.1964).

Redan i mitten av 1940-talet hade Gunnar Ekelöf vänt sig till Georg Svensson på Bonniers och otåligt påmint honom om Prousts ofullständigt översatta verk: ‘Proust är oöversatt’, skrev han i ett brev 28 maj 1946, ‘eller delvis illa översatt, medan Danmark översatt honom helt’. Svensson höll med honom, men svarade att det skulle bli ett jätteföretag. Den 30 september 1947 hade Ekelöf ändå sett till att skaffa sig kontrakt på uppdraget. Fem sidor om dagen, en volym varannan månad hade han räknat ut att han skulle hinna med; en hisnande plan för vilken översättare som helst. Förmodligen räknade han med hjälp från sin hustru Nun som han tidigare översatt Gustave Flauberts November tillsammans med. Men Ekelöf fick snart annat att tänka på. Dels hade han sin karriär som poet att sköta, dels var han verksam som kritiker och därutöver kämpade han med återkommande perioder av nedstämdhet. Ett par år senare medgav han motvilligt i ett brev till förlaget att uppgiften skapat en ‘nevros’ han inte hade räknat med och att han nu kunde tänka sig att dela arbetet med någon. Han föreslog ‘team-work, t.ex. samråda om vissa allmänna svårigheter som behållandet av de långa perioderna, lösandet av en del vitsigheter’, men lät förlaget ta beslutet (29 juni 1949). Georg Svensson svarade att det fanns en person som bodde i Paris och var villig att överta det. Hon hette Gunnel Vallquist (13 januari 1950).

I februari 1950 inledde Vallquist det arbete som hon 16 år senare skulle benämna som sitt livsverk. Snart hade hon också debuterat som ‘proustian’ i offentligheten när hon 1952 anmälde utgivningen av Jean Santeuil i DN (10.7.1952) och i BLM nr 9 publicerade ett översatt utdrag ur samma roman – ‘Skandalen Marie’. Året därpå skrev hon den första av flera understreckare och texter om Proust i SvD, ‘Vallfärd till Combray’, där hon skildrade en rundvandring hon gjort i Illiers, Prousts ‘Combray’, en aprildag 1953 (SvD 6.5.1953), och hon skulle genom åren göra en stor insats med att anmäla verk ur den stadigt växande Proustlitteraturen. Hon skrev exempelvis tidigt om den textkritiska Pléiadeutgåvan av À la recherche du temps perdu från 1954, sammanställd av Pierre Clarac och André Ferre, som hon måste ha haft stor nytta av i sitt eget översättningsarbete (SvD 2.8.1954). Trots de stora olikheterna mellan Proust och henne själv visade hon också en stor lojalitet mot sin författare – på sitt särskilda vis. I understreckaren ‘Proust och moralisterna’ gick hon med utgångspunkt i Hugo Kamras kritiska porträtt i essäsamlingen Om Proust och några till till försvar för Proust och passade samtidigt på att bemöta några av kritikernas oftast återkommande invändningar: ‘Redan detta att genom moraliska avslöjanden söka minska en stor författares betydelse är något betänkligt. Konstverkets halt beröres sällan av dylika faktorer. I fallet Proust är en sådan ‘avmytologisering’ speciellt meningslös eftersom han själv gjort alla avslöjanden i boken; det finns faktiskt ingenting att tillägga. Man kan inför hans personlighet sådan den framstår såväl i boken som i livet känna antipati – det är mer än förståeligt – men då saknar man också förutsättningarna för att göra en fruktbar studie av författaren och bör därför inte ge sig på försöket’ (SvD 11.3.1957).

När den första romandelen, Swanns värld, äntligen var färdigöversatt och redo att ges ut annonserades den av Bonniers med ordentliga reklamuppslag i DN: ‘Ett av de största tomrummen i vår översättningslitteratur kommer att fyllas’ (DN 6.11.1964), ‘Stig in i Marcel Prousts värld’ (DN 14.11.1964), och ‘Äntligen börjar man ge ut Marcel Prousts stora romancykel på svenska … den står mitt i dagspolemiken, omöjlig att kringgå, och alla hänvisar till den … Gunnel Vallquist översätter den … hon har lyckats utomordentligt väl. Göran O. Eriksson i ST’ (DN 15.11.1964). Torsten Ekbom välkomnade händelsen med att uttrycka sin lättnad över att ‘frimureriet kring Proust’ äntligen kunde upphöra: ‘Den lilla skara som kunde räkna det som en merit att ha läst Proust kommer snart att växa […] vi bör nog kunna se fram emot en Proustrenässans i Sverige’ (DN 9.12.1964). Även Göran Schildt försäkrade den svenska läsekretsen om Prousts betydelse: ‘Hur främmande för det moderna folkhemmet denna spegling av svunna franska salongers glam och hur utmanande inför krigens och världssvältens reella plågor dessa självförvållade lidanden än må synas, har nämligen Proust inte bara i en nostalgisk lampedusaspegel fångat en förgången tablåvärld för vår ambivalenta nyfikenhet. Han har framför allt sänkt sin sond så pass djupt i människovarandets inre tragik att hans stoff har intresse för alla samhällen och tider’ (SvD 7.12.1964).

Ett år senare kom den andra delen, I skuggan

av unga flickor i blom, vilket fick Lars Gustafsson i Expressen att utbrista: ‘Att komma till Proust med de erfarenheter som en normal svensk bokhöst på 1960-talet avsätter i bakhuvudet är en rätt egenartad upplevelse. Proust kommer alla de där ambitiösa och anmärkningsvärda böckerna att framstå som förenklade streckteckningar, hastigt nedkastade skisser. […] Det är själva allvaret i arbetet, den oerhörda språkliga precisionen som ger en sådan överväldigande upplevelse (Expressen 28.1.1966). Samma år som den tredje delen, Kring Guermantes, gavs ut, tilldelades Vallquist Elsa Thulins översättarpris på 3000 kronor för sin Proustöversättning, som enligt juryn ‘dokumenterade såväl hennes djupa förtrogenhet med det franska språket som hennes lysande stilkonst’, men också för andra goda översättningar av Descartes, Simone Weil och Marguerite Yourcenar, Georges Simenon med flera (DN 12.11.1966). ‘Nu har hon översatt tre delar av På spaning efter den tid som flytt på lika många år’, skrev Madeleine Kats i en intervju hon gjorde med Vallquist samma år. ‘De sista fyra delarna kommer att ta längre tid, hon måste ha tid att läsa också, tid att skriva, tid att tänka – Proust är ett heltidsengagemang’ (Expressen 2.12.1966).

Att de tre första delarna hade kommit punktligt, år efter år, var naturligtvis bra, tyckte Georg Svensson på Bonniers, men inte tillräckligt. Sju år var en lång utgivningstid och risken för att intresset skulle dala mitt i det hela var stor. Kunde Vallquist tänka sig att samarbeta mer med redaktören Eva Alexanderson, skrev han i ett brev den 11 januari 1965, kanske till och med dela på uppdraget? Vallquist hade redan generöst stöd. Eva Alexanderson kom ner till henne i Paris så tidigt som 1950 och kring Vallquist samlades snart en grupp som ständigt läste och kommenterade arbetet: musikkritikern Kajsa Rootzén, författaren Eva Berg, systern och översättaren AnnMarie Edéus och modern och översättaren Lily Vallquist (DN 28.2.1982). Men efter utgivningen av Kring Guermantes började Vallquist ändå tappa andan. Att översätta ett verk på närmare 4000 sidor av en författare vars ambition varit att beskriva verkligheten så fullständigt och exakt som möjligt på ett språk som lät märkligt också i franska öron, en författare som vigt en betydande del av sitt liv åt att utveckla en stil som skulle förändra det litterära landskapet för alltid – det var naturligtvis en väldig uppgift. Ekelöfs känsla av ‘nevros’ var inte tagen ur luften. Liksom Ekelöf var Vallquist dessutom själv författare. Hon hade vid det här laget hunnit skriva elva böcker om allt från fransk litteratur till Andra Vatikankonciliet i Rom, varit aktiv som litteraturkritiker, översatt annat och lagt tid på sin andliga utveckling. Proust var, liksom Kats påpekat i sin intervju, ‘ett heltidsengagemang’ och Vallquist ville ha tid att läsa, ‘tid att skriva, tid att tänka’. Att översätta Proust hade blivit en fråga om att tjäna två livsambitioner – både den egna och Prousts.

Vallquist sköt upp utgivningen av den fjärde delen, Sodom och Gomorra, och Bonniers svarade med oro och bad om ‘en lämningsplan’ (22 maj 1968). Men Vallquist vägrade, ville inte lova något hon inte kunde hålla, och trodde heller inte att en efterfrågan på Proust skulle mattas bara för att utgivningen var oregelbunden. ‘Det rör sig sannerligen inte om impulsköp’, skrev hon till Gerard Bonnier, ‘utan de som älskar Proust kastar sig nog över honom när han kommer’ (29 maj 1968). Bonniers framhärdade och 1969 gavs Sodom och Gomorra äntligen ut. Sedan började dröjsmålet om. ‘Är du trött på Proust efter två tusen sidor?’ undrade Olof Lagercrantz i en intervju för DN den 23 maj 1971. ‘– Nästan aldrig’, svarade Vallquist. ‘Det beror bland annat på att Proust hör till de författare som har en sådan talang till det absoluta.’ Del fem, Den fångna, lät ändå vänta på sig. Förlaget skrev nya orosbrev och talade till och med om att låta översättaren C.G. Bjurström ta över projektet (20 mars 1972). Men det var något särskilt med Vallquists själsstarka personlighet. Förlagets ekonomiska investering fick komma på andra plats.

Till hundraårsminnet av Prousts födelse 1971 publicerade Vallquist en artikel där hon beskrev hur l’anné Proust – Prousts år – uppmärksammats i Frankrike (SvD 9.8.1971). Också Bengt Söderbergh skrev under rubriken ‘Proust, 100’ om firandet i Frankrike och passade därutöver på att diskutera det tvivelaktiga i att det mest intensiva Proustintresset fortfarande var förbehållet ‘den minoritet som envisas med att läsa honom som snobbismens bibel […] Hundraårsminnet tycks snarare gälla den sociale strebern än den store författaren’. Men, avslutade han förmildrande: ‘Om allting nu tyder på att På spaning efter den tid som flytt blir den franska roman från vårt århundrade

som har de största möjligheterna att överleva, då kvarstår åtminstone det meddelandet: konsten är den enda nyckeln till verkligheten, den sannaste upplevelsen, den verkligt hållbara lyckan i livet’ (Expressen 27.7.1971).

Intresset för Proust hade nu tilltagit såpass i Sverige att det blivit dags för ett första svenskt Marcel Proust-sällskap att grundas. I SvD kunde allmänheten den 29 januari 1978 på Marginalsidan läsa följande annons:

Marcel Proust sällskap under bildande. Intress. skriv. t.

Cécile Dahl Ekelund, Kaptensgat. 16, 114 57 Stockholm Ö. Knappt ett år senare var ambitionerna infriade: ‘Marcel Proust-sällskapet håller sitt inledande möte i Fältöversten, Östermalms föreningsråds lokaler (T-Karlaplan) kl 14–16. […] Ett 65-tal personer har visat intresse att bli medlemmar, varav ett 15-tal i landsorten, en finländare i Helsingfors samt en engelsman i Bristol’ (DN 21.10.1978). ‘Till hedersledamot utsågs Gunnel Vallquist, som så mästerligt översatt Prousts långa, långa vandring och spaning efter den tid som flytt’ (SvD 29.10.1978). ‘Medlemsavgift: 40 kr.’ (Aftonbladet 12.6.1979).

Samma höst gavs Rymmerskan ut, den sjätte och näst sista delen i romansviten. ‘Proust är slutpunkt och kulmen på en central tradition i fransk litteratur’, konstaterade Sven Delblanc i sin anmälan, ‘hans verk är ett verk som ter sig svårt att överträffa. Hans sjökort kan verka föråldrade, mytiska, dubiösa, men den stora reseberättelse han efterlämnade om sin världsomsegling genom själen är ett bestående verk. Att förse det med beskäftiga rekommendationer låter närmast impertinent. Man får nöja sig med en stilla förhoppning att publiken måtte inse sitt eget bästa’ (DN 10.11.1978). Ungefär samtidigt publicerades också den första svenska handledningen till Proust och hans verk – En väg till Proust (1978). Författaren Sigbrit Swahn, som var litteraturforskare vid Lunds universitet, skulle året därpå färdigställa och försvara sin avhandling Proust dans la recherche littéraire och hade lånat delar av sina omfattande studier till denna lättsammare bok. I SvD skrev Artur Lundkvist uppskattande om Swahns ‘klarsynta aspekter och kunniga redogörelser’, i synnerhet hennes påvisande av hur Tusen och en natt kunde ha varit en förebild för ‘Prousts cykliska sätt att berätta’. En väg till Proust, skrev han ‘kan vara till god hjälp när man ger sig in i den viktigaste och mödosammaste vägen till Proust: läsningen av hans verk.’ Ändå, avslutade han, ‘måste man fråga sig i vad mån På spaning efter den tid som flytt är ett bärkraftigt diktverk i sin helhet, om inte det lever riktigt främst i vissa avsnitt, i sina triumferande höjdpunkter. Det finns obestridligt partier som måste uppfattas som långtråkiga och ganska ovidkommande. Kanske är en av vägarna till Proust just att läsa honom i urval, men helst sitt eget urval, medan man gång efter annan dyker ner i de kompakta volymerna’ (SvD 17.11.1978). Sven Delblanc var något mer kritisk och menade att läsaren förmodligen hade större behållning av att läsa Proust först och Swahn sedan, snarare än tvärtom (DN 11.12.1978).

Samma år, men i Frankrike, publicerades också en sedan länge okänd Proustnovell som hade upptäckts i arkiven av Proustvetaren Philip Kolb och bara två år senare gavs den ut i en svensk översättning av Madeleine Gustafsson – Den likgiltige (1980). ‘Mest är boken’, skrev Bengt Holmqvist i sin anmälan, ‘en angelägenhet för de svurna proustianerna, denna i Sverige annars misshandlade skara: i väntan på att den skandalöst fördröjda utgivningen av På spaning efter den tid som flytt äntligen skall fullföljas’ (DN 17.9.1980). Holmqvist var förstås inte ensam om att tycka det han tyckte och när den sjunde och avslutande delen i romancykeln, Den återfunna tiden, äntligen gavs ut två år senare, den 19 mars 1982, gick det som ett jubel genom svensk dagspress. ‘Aldrig har hon hyllats så’, konstaterade SvD (31.3.1982) och tidningarnas kultursidor pryddes av bilder på Vallquist hemma framför brasan, på promenad med hunden, i samtal eller djupt försjunken i en tanke. I SvD kallade Carl Rudbeck översättningen för ‘en prosa som måste sägas tillhöra den svenska litteraturens höjdpunkter’ (SvD 19.3.1982) och i DN skrev Claes Hylinger att det var ‘det viktigaste som hänt’ svensk litteratur under de senaste två decennierna. ‘Det tillhör numera allmänbildningen’, konstaterade han apropå Prousts numera berömda madeleinekaka, ‘att ha hört talas om denna madeleinekaka, och många har läst episoden. Men färre har läst ända till den avslutande delen, och det är där poängen förklaras, som upplösningen i ett långt och invecklat skådespel.’ Om översättningen skrev han insiktsfullt:

Tilläggas kan att en svensk gör klokt i att läsa Proust på svenska. En bok som till stor del bygger på beskrivningar och analyser av sinnesintryck bör man läsa på sin barndoms språk. När man till exempel ser orden ‘svart vinbärssaft’ så känner man, om man ger sig tid, smaken och doften av saften och minns några av de saftglas man druckit i sin dag. Man läser ‘äppelträd’ och ser ett visst äppelträd framför sig, kanske en hel trädgård. Men läser man ‘cassis’ eller ‘pommier’ känner man ingenting, hur duktig man än är i franska; man måste översätta dem på svenska för sig själv. (DN 19.3.1982)

‘Har ditt eget språk förändrats under arbetets gång?’ frågade Otto Mannheimer i en intervju publicerad i DN under rubriken ‘Hon ärvde Proust av Ekelöf’. ‘Svenskan har ju ändrats på drygt trettio år’, svarade Vallquist. ‘Men jag har varit hemskt noga när det gäller Proust att undvika alla anakronismer. Jag har försökt att inte få in ord som inte var gångbara före 1920. […] Jag har vill jag minnas någonstans skrivit en uppsats om den svenska ordfattigdomens betydelse. Men svenskan behöver inte vara fattigare. Särskilt hos Proust har man inte alltid en känsla av det, eftersom han för att vara fransman rör sig ovanligt mycket med naturbeskrivningar och sinnesintryck som han nyanserar till det yttersta. Och här har svenskan liksom engelskan möjlighet att hävda sig’ (DN 28.2.1982). En månad senare offentliggjordes nyheten att Vallquist blivit invald i Svenska Akademien på stol nummer 13 som efterträdare till Anders Österling. ‘Svenska Akademien är att gratulera’, skrev Karl Vennberg i Aftonbladet (16.4.1982) och på högtidssammankomsten i december hälsade Torgny Segerstedt henne välkommen till sin stol med att prisa hennes ‘med rätta beundrade tolkning’ av Proust som ‘berikat språket enligt Akademiens linje’.

‘Han har givit mig personligen nya ögon’, förklarade Vallquist i en intervju med Carl-Otto Werkelid (SvD 31.3.1982) och i en annan intervju med Elisabeth Frankl i Expressen (19.3.1982): ‘Den starkaste inverkan han haft på mig är väl att han lärt mig att se. Han har gett mig nya ögon för många saker. […] Han har blivit en livskamrat.’

KÄLLOR OCH LITTERATUR

Denna artikel bygger främst på dagskritik som publicerats i Sveriges största tidningar Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Expressen under tidsperioden 1917–1982 och utgör därmed inte en uttömmande betraktelse över den svenska Proustreceptionen eftersom denna också ägde rum i andra viktiga tidningar som Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning och inte minst i ett brett uppslag av tidskrifter. Det rör sig, som titeln antyder, alltså om ‘nedslag’. Men som en allmän översikt över periodens tongivande kritik, som i flera fall företrädde tidstypiska omdömen om Proust, ska den förhoppningvis ge mottagandet av hans verk i Sverige en kontur och väcka intresse till fördjupning och vidareläsning.

Carter, William C. Marcel Proust: A Life. New Haven: Yale University Press, 2000. Dubois, Margareta. Algot Ruhe: Kulturförmedlare och europeisk visionär. Lund: Lund University Press, 1989. Dubois Ingelson, Margareta. Den store läsaren: Författaren, tänkaren, resenären Algot Ruhe 1867–1944. Stockholm: Carlssons, 2016. Eiland, Howard och Michael W. Jennings. Walter Benjamin:

A Critical Life. Cambridge, Mass.: The Belknap Press of

Harvard University Press, 2014. Jurell, Carola. ‘Proust i Sverige. Introduktion och mottagande fram till år 1940’. Docent Bertil Rombergs C1/D1 seminarium, stencil, Lund, 12 november 1975. Munkhammar, Birgit. ‘Via Léon Pierre-Quint. Eyvind Johnsons väg till Marcel Proust’. I Litterär kalender 2016, red. Magnus

Halldin. Sällskapet De Nio. Stockholm: Norstedts, 2016. Munkhammar, Birgit och Magnus Bergh. ‘Proust når massan om femtio år: Marcel Prousts plats i Eyvind Johnsons och Rudolf

Värnlunds brevväxling’. I Litteraturens arbetare: En vänbok till Per-Olof Mattsson, red. Christer Johansson och Per Anders

Wiktorsson. Lund: Ellerströms, 2012. Munkhammar, Birgit och Magnus Bergh. Bara genom breven till dig, vän! Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds brevväxling.

Stockholm: Bonniers, 2018. Speina, Jerzy. ‘Marcel Proust w Polsce: “W poszukiwaniu straconego czasu” – międzywojenna recepcja krytycznoliteracka’.

Pamiętnik Literacki 83 (1992), nr 2. Strömberg, Kjell. En gammal parisares minnen. Stockholm: Bonniers, 1969. Swahn, Sigbrit. En väg till Proust. Stockholm: Bonniers, 1978. Swahn, Sigbrit. ‘Proust en Suède. Échos du monde de la critique’.

Revue de Littérature Comparé 55 (1981), nr1 [nr 217]. Vallquist, Gunnel. Katolska läroår: Uppsala–Paris–Rom. Stockholm: Bonniers, 1995.

bilder, foto emi-simone zawall.