På spaning efter hertiginnor Carl-Johan Malmberg

carl-johan malmberg

På spaning efter hertiginnor

Hur kom det sig att jag kom att läsa På spaning? Frågan kan verka ovidkommande, en onödig utvikning från mina vandringar i romanen, men den leder i själva verket rakt in i det innersta av den. Så tillåt mig den.

Det började med en essä om Marcel Proust och hans författarskap. Jag stötte på den i Kjell Strömbergs bok Från Anatole France till Samuel Beckett, en översikt över 1900-talets franska litteratur, dikt, prosa, dramatik, fram till 1960-talet. Boken köpte jag när den just kommit ut hösten 1965 i Quidings bokhandel i Växjö. Jag hade inte läst någon del av På spaning fast de två första redan fanns på svenska i Gunnel Vallquists översättning. Jag kunde mycket lite franska. Nu blev Kjell Strömbergs bok porten inte bara till Proust utan också till flera andra moderna franska författare, René Char, André Gide, Simone Weil och särskilt till Paul Valéry: alla författare som Strömberg presenterar som om dessa var den stora moderna litteraturen, i både djup och bredd. Och franska språket var den moderna litteraturens livmoder, det intrycket fick jag av citaten i boken. Jag började läsa franska 1900-talsförfattare i översättning, så småningom också i original. Strömberg blev min guide.

Paul Valéry var hans särskilda favorit men också hans vän. Redan på 30-talet hade han översatt En afton med herr Teste med ett förord av författaren själv. En lysande översättning, som står sig än idag. Strömberg verkade länge som Pariskorrespondent för svenska tidningar, bland annat Svenska Dagbladet, och som anställd vid Svenska Parisambassaden. Hans speciella dröm var ett Nobelpris till Valéry men poeten hann dö innan dess. Och André Gide fick det, som ersättning för sin märkligare kollega, som det ibland sägs. Strömberg slutade sin karriär som ambassadråd i Paris, han dog 1975. Han är numera i stort sett bortglömd, fast hans många böcker om Frankrike och fransk kultur är både välskrivna och initierade, särskilt den vackra Paris i närbild från 1934.

Varför uppehåller jag mig så utförligt vid Strömberg? Ja, inte bara för att berätta om en orättvist bortglömd författare som visade mig vägen till Proust och fransk modern litteratur. Strömberg är i sig själv en Proustfigur, som hämtad ur På spaning. Med sin högdragna attityd till världen och kulturen ter han sig som en svensk kollega till markis de Norpois, diplomaten som är införstådd med alla hemligheter och har nycklarna till alla samhällslivets lås. Om monsieur de Norpois hade skrivit sina memoarer hade de kanske sett ut som Strömbergs En gammal parisares minnen (1969) fast på franska.

Där och i andra böcker vittnar Strömberg om sin personliga bekantskap med alla som räknas i den parisiska litterära världen och särskilt med dess aristokratiska del. Hans beskrivningar har en speciell ton: avmätt, distanserad, franskt kylig. Elegant. Han ger skenet av att förstå alla de subtila turerna i en upphöjd värld där litteratur och litterär prestige spelar en viktigare roll än någon annanstans på jorden. Där har Strömberg en självklar hemortsrätt. Uttolkare, översättare, vän – han är en litteraturens insider.

En höjdpunkt för honom är när han blir in-

bjuden att närvara vid Franska akademiens högtidssammankomst i Institut de France. Det är juni 1927, hans vän och mentor Paul Valéry ska ta plats under kupolen. Valéry har grön akademifrack, nyskräddad av Lanvin, och han bär akademivärja. Strömberg noterar att Valéry som följeslagerska har hertiginnan Edmée de La Rochefoucauld. Hon skulle efter Valérys död bli hans biograf. Också henne är Strömberg vän med!

Under mina Parisår på 70- och 80-talen levde minnet av Strömberg kvar. Jag fick mig berättat av översättaren och kritikern Carl Gustaf Bjurström att den legendariska Pariskorrespondenten Victor Vinde brukade säga om Strömberg: Han tvekade hela livet mellan litteraturen och hertiginnorna och ångrade att han valde de senare.

Om det var så är han en motsats till Berättaren i På spaning. Efter att ha genomskådat sällskapslivet i dess aristokratiska och borgerliga former lämnar Berättaren det – med ett sista besök vid förmiddagsbjudningen hos furstinnan de Guermantes, den som skildras så vackert, komiskt och vemodigt i Den återfunna tiden och där alla insikter tycks falla på plats för honom. Inte minst lämnar han hertiginnorna, de som han tidigare – särskilt i skepnaden av Oriane de Guermantes – dyrkat, älskat och uppfattat som det yppersta hos fransk kultur och historia. Fast så lär Strömberg ha sett det in i det sista, om vi får tro Victor Vinde.

Jag beundrade Strömberg efter att ha läst hans Från Anatole France till Samuel Beckett. Fanns det ett aristokratiskt och omdömesgillt skrivsätt fanns det hos Strömberg, tänkte jag. Fast när jag strax efter läsningen av hans bok tog itu med På spanings första svenska romandelar förstod jag att han inte riktigt var den läsare jag trott honom vara. En liten detalj i Proustkapitlet visade det. Han skriver:

Men han [Proust] är icke mera hemmastadd i Almanach de Gotha än att han tror prinsparet Guermantes ett strå vassare än hertigparet av samma namn, tydligen i ovetskap om att en fransk hertig alltid är huvudmannen för sin familj och den ende som har rätt att bära titeln, medan furstarna eller ‘prinsarna’, om de icke tillhör tidigare kungliga ättegrenar, kan vara flera inom samma familj [.] (s.137) Strömberg beskyller Proust för att begå ett elementärt fel vad gäller protokollet: Proust vet inte att en hertig har högre rang än en furste eller prins. Men Strömberg har inte läst Prousts roman ordentligt; han ser inte att den okunnighet han beskyller Proust för är något Proust själv sätter fingret på i en viktig passage. Från I skuggan av unga flickor i blom läser jag om Charles Swanns hustru Odette:

I sin fullständiga brist på intresse för Faubourg Saint-Germain fortfor Odette att vara den olärda kokotten, helt annorlunda än de borgarfruar som vet allt om anor och som i läsning av gamla memoarer släcker sin törst efter de aristokratiska bekantskaper som det verkliga livet förmenar dem. Swann å sin sida fortfor troligen att vara älskaren för vilken alla egenheter hos den som länge varit hans älskarinna ter sig oförargliga eller sympatiska; ty jag hörde ofta hans fru uttala rena kätterier om societeten utan att han ens försökte rätta henne (vilket antingen kunde bero på kvardröjande ömhet eller bristande aktning för henne, eller kanske lättja). […] I varje fall var Odettes okunnighet om societeten så stor att hon, om furstinnan de Guermantes namn nämndes efter hennes kusin hertiginnans, kunde säga: ‘Jaså, den grenen har furste-

titel; de måtte ha stigit i graderna.’ Om någon sade ‘prinsen’ på tal om hertigen av Chartres, rättade hon: ‘Hertigen, han är hertig av Chartres och inte prins’. (s.104f.)

Strömbergs misstag är inte oviktigt. Det säger att Proust i sin roman saknar tillräckliga kunskaper för det som är ett av romanens huvudspår: demaskeringen av snobbismen, av fåfängan i sällskapslivet liksom i det konstnärliga och akademiska livet. Ett uttryck för fåfängan är upptagenheten av rangordningar fastställda av de andra, exempelvis av dem som anges i Almanach de Gotha, den europeiska adelskalendern. Det handlar om ett i societeten nödvändigt know how som, när det saknas, blir föremål för löje och hån, och till och med social utstötning. Den är det ständiga hotet mot dem som inte kan spelets regler. Det drabbar Odette som efter giftermålet med Swann aldrig får tillgång till Faubourg Saint-Germains kretsar trots hennes mans självklara plats där. Vi möter henne inte vid hennes döende mans sida på soiréen hos furstinnan de Guermantes i Sodom och Gomorra, romanens mest lysande och sista stora bjudning: avskedet till en epok.

När romanen beskriver Odettes okunnighet om och ointresse för rangen gör den det utifrån en sympati för henne: hon är självständig, hon går sin egen väg, trots priset av social utestängdhet. Spelets regler träder fram i relief – den filmiska motsvarigheten till Prousts roman vad gäller rangens subtiliteter är Jean Renoirs storartade La Règle du jeu, Spelets regler, från 1939. Titeln syftar just på de outtalade reglerna för umgänget inom aristokratin och dess till synes så avspända och toleranta människor, i praktiken livsfarliga – det visar filmhandlingen! Järnhanden i silkesvantar.

Strömberg ser inte hur Proust blottlägger det rigida klassamhällets spelregler och hur de tar sig uttryck i snobbism, och leder till förakt, mobbning och inte sällan utstötning; hans bokkapitel om Proust visar hans blindhet för vidden i Prousts genomskådande av le beau monde. Jag tänker att han inte ser det för att han själv inte genomskådar den världen utan identifierar sig med den. Strömberg blir en mobbare, ehuru subtilt: han stöter ut Proust som författare, menar att han inte riktigt håller måttet, framför allt inte det mått Proust själv gör anspråk på i sin roman.

Strömberg själv har den hemortsrätt i den aristokratiska världen som Proust saknar. Också litteraturkritiker mobbar – snarare: i det intellektuella livet med dess långt drivna härmningsinstinkter, hämndbegär och rivaliteter ser vi ett våld som är så mycket tydligare för att de som utövar det själva är så blinda för det. Jag tänker på vad filosofen René Girard skriver i sin bok ‘To double business bound’ om riskerna med vad han kallar den mimetiska rivaliteten: det speglande, våldsamma sociala beteende som bereder vägen för oss att själva göra exakt de misstag vi tillskriver andra – snubblande lätt. Girard hämtar ett exempel från filmfarsen, ett till synes trivialt exempel men i själva verket en matris för mycket socialt beteende: Helan skrattar ut Halvan när Halvan just snubblat – men snubblar omedelbart själv! En farsens common place. Men inte bara där utan ett beteende som återkommer i allt socialt liv, där härmning liksom tron att man står över imitationens lagar gäller: tron att man är förmer och annorlunda än de andra. Härmning och övertron på sig själv som upphöjt undantag är två sidor av samma självbedrägeri. Det finns uråldriga ordspråk som handlar om detta ack! så mänskliga, beteende. Ett är Den som gräver en grop åt andra han faller själv däri.

Fast är jag kanske själv en mimetisk rival just nu? Skriver jag kanske det här om Strömberg för att visa att jag har läst Proust bättre än han? Eller, möjligtvis noblare, hämnas jag å Prousts vägnar? Katten på råttan: jag ger mig på Strömberg för att han givit sig på Proust. Det är inte otänkbart. Fast jag vill mena att det i så fall handlar om att visa Prousts roman som den är på en viktig punkt. Avslöjande och insiktsfull. Och jag vill motverka fördomen om På spaning som en skapelse okritiskt upptagen vid le beau monde. Det är, har jag märkt, ofta de som brukar beskylla Proust för att vara just det – och Strömberg gör det i sin essä – som själva är det.

Hursomhelst: hämnas jag här har jag förstås en sämre karaktär än Berättaren i romanen, han som gång på gång låter social demaskering, avslöjandet av misstag och lögner hos de andra – särskilt sådana som dikteras av fåfänga och högfärd – samsas med överseendet med mänskliga tillkortakommanden, särskilt om de skyldiga är gamla och skröpliga och närmar sig döden. Romanen som älskar antiteser skiftar i sin sista del

perspektiv: till ett försonligare synsätt på den sociala komedin. Tidigare elaka och snobbiga träder nu fram mildrade av Tiden och Åldrandet, också Marcels eget åldrande spelar med i den kombination av vemod och komik som kännetecknar Den återfunna tiden. Som i det rörande avsnittet där den slagrörde baron de Charlus med en djup bugning hälsar på sitt gamla mobboffer madame de Saint-Euverte på gatan – Charlus avrättning av henne på furstinnan de Guermantes soirée i Sodom och Gomorra tillhör romanens grymmaste partier och vad han gör fördöms omgående av Marcel. Nu, åratal senare, ser han Charlus i ett försonligt ljus: För min del läste jag snarast in i dem [baronens överdrivna hälsningsgester] ett slags nära nog fysisk mildhet, en distans till livets realiteter, påfallande hos dem som döden redan har dragit in i sin skugga (Den återfunna tiden, s.193). Vi får aldrig veta om Charlus ångrar sitt tidigare så infama beteende mot madame de SaintEuverte. Fast vad vi möter är den tidigare unspeakably insolent Charlus, now a humble and convulsive Lear, med Samuel Becketts ord (Beckett, s. 77). Marcel-Berättaren stiger aldrig in i medvetandet hos dem han berättar om, han ser dem visserligen skarpsynt fast alltid utifrån och med distans – utom förstås med Swann, i viss mening Marcels alter ego och dubbelgångare; i hans inre får vi

inblick som i ingen annan i På spaning förutom Berättaren själv.

Fast åter till hertigarna och hertiginnorna i På spaning. Det formligen vimlar av dem; man kunde nästan tro att Frankrikes högsta adelstitel är vanligare än markis, greve, vicomte eller baron, graderna under den. Proust använder hertigar och hertiginnor fritt och frikostigt och med åtskilliga poänger i sitt studium över det franska klassamhället under Tredje republiken, decennierna efter Napoleon III:s fall och fransk–tyska kriget. Här blandas fiktivt och faktiskt i samtid och historia.

Romanen låter oss möta utdöda hertigliga ätter som om de fortfarande levde. Ätten Duras är ett exempel. Madame Verdurin gifter sig efter monsieur Verdurins död med hertigen de Duras och blir hertiginna de Duras. Den till synes adelsföraktande, stolt borgerliga madame Verdurin illustrerar som vi sett en maxim i Michel de Montaignes essä ‘Om olägenheten med hög ställning’: Låt oss ta hämnd genom att tala illa om den eftersom vi inte kan nå den – hög ställning här sedd ur de lågas synvinkel. Nu har hon nått den höga ställning hon tidigare sagt sig förakta fast i själva verket drömt om. I slutet av romanen har hon blivit furstinna de Guermantes, efter att ha gift sig med fursten som blivit änkling sedan den av Marcel så beundrade Marie de Guermantes, född hertiginna av Bayern dött.

Madame Verdurins sociala karriär talar om både snobbism och stor brist på självinsikt; genom sitt deklarerade förakt för aristokratin tror hon sig okonventionell och bohemisk. Och hennes senare sociala karriär visar upplösningen av det franska ståndssamhället, inledd i omgångar redan efter 1789 års revolution, växlande under 1800-talet, och slutgiltigt accelererande efter världskriget när en allt utfattigare, politiskt maktlösare aristokrati ersätts av en allt rikare, politiskt mäktigare borgerlighet. Titlar blir tomma markörer, ruiner efter bortglömda livsformer och umgängesriter. Fast väl att märka: sådana rester eller relikter är alltid intressanta, faktiskt och symboliskt, liksom deras ofta envisa fortlevnad är det. På spaning är där en av de stora skildringarna av ett efteråt som också är ett fortfarande: en parallell är Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman Leoparden (Il Gattopardo) från 1958 om det italienska skiftet mellan feodalism och borgerlighet under 1860-talet.

En annan hertigfamilj som både nämns och förekommer i romanens salonger är hertigparet d’Uzès. Familjen existerar än idag och är den äldsta pärfamiljen i Frankrike, som baron de Charlus upplyser sin älskare Charlie Morel om, i en hejdlös föreläsning där romanen blandar existerande familjer med fiktiva. Den är värd att citera i sin helhet:

‘Det finns ett visst antal ätter av betydelse’, hade monsieur de Charlus sagt, ‘framför allt Guermanterna, som räknar fjorton allianser med franska kungahuset, vilket för övrigt är mest smickrande för franska kungahuset, ty det var Aldonce de Guermantes och inte Ludvig den tjocke, hans yngre halvbror, som borde ha ärvt Frankrikes tron; under Ludvig den fjortonde bar vi djup sorg vid Monsieurs död, eftersom vi hade samma mormor som konungen. Långt nedanför Guermanterna kan man dock nämna ätten La Trémoïlle som härstammar från kungarna av

Neapel och grevarna av Poitiers, ätten d’Uzès, som i och för sig inte är så gammal men är den äldsta pärfamiljen, ätten Luynes, mycket sentida men med lysande allianser, samt ätterna Choiseul, Harcourt och

La Rochefoucauld. Därtill kommer ätten Noailles, trots greven av Toulouse, och ätterna Montesquiou och Castellane, men det är också allt, om jag inte missminner mig. Vad angår de där små herrarna som kallar sig markis de Cambremerde eller de Vatefairefiche, så är det ingen skillnad mellan dem och första bästa tölp på ert regemente. Att gå bort och pissa hos baronessan Kacka eller kacka hos grevinnan Piss, det kommer på ett ut; man har i alla fall förstört sitt rykte och använt en redan lortig trasa till toalettpapper.

Vilket är ohygieniskt.’ (Sodom och Gomorra, s.549) Palamède de Charlus visar sin bisarra personlighet där bördshögfärd, analhumor och sadism kombineras till vad som gör honom till På spanings diaboliske variant av Shakespeares Falstaff. Hans ord vittnar om det mänskligt oförlösta hos honom men också om hans önskan att stå över och utanför all rang, alla sociala skrankor, alla erotiska hinder. Charlus vill skapa sitt eget universum, på trots mot all konvention, all rim och reson, och han gör det också ofta. Han blir På spanings Mannen som gör vad som faller honom in, även om han i en viktig episod i Den fångna grymt faller på eget grepp när han vid den musikaliska soiréen hos Verdurins försöker lansera violinisten Morel. Charlus är en av romanens viktigaste personer. Jag tittar närmare på honom i kapitlet ‘Charlus – roman’.

Namnet Uzès spelar en intressant roll i ett annat parti av romanen. De olika sätten att uttala det blir en markör för social tillhörighet, på ett subtilare sätt än kunskapen om rangskillnaden mellan hertig och furste. I Sodom och Gomorra får markisinnan de Cambremer, född ofrälse Legrandin, lära sig att uttala namnet rätt:

En dag då hon varit på visit och fått höra en ung flicka säga ‘tante d’Uzai’ och ‘onk de Rouan’ hade hon inte omedelbart känt igen de frejdade namn som hon själv brukade uttala Usèz och Rohan, och hon hade fått uppleva samma häpnad, osäkerhet och smälek som den vilken framför sig på bordet finner ett nyuppfunnet verktyg som han inte vet hur han skall använda, och därför inte vågar börja äta. Men följande natt och dagen därpå hade hon hänryckt upprepat ‘tante d’Uzai’, med samma uteslutning av finalens s som föregående dag väckt hennes häpnad men som hon nu fann det så vulgärt att inte känna till, att när en av hennes väninnor vid ett tillfälle talade om en byst av hertiginnan d’Uzès, snäste hon högdraget åt henne: ‘Du kunde åtminstone uttala rätt: Mame d’Uzai.’ Från detta ögonblick hade hon insett att den betydande och mycket hederligt förvärvade förmögenhet hon ärvt efter sin far, den fulländade uppfostran hon åtnjutit, hennes trägna närvaro vid både Caros och Brunetières föreläsningar på Sorbonne samt vid Lamoureuxkonserterna, att allt detta, i kraft av lagen om fasta ämnens förvandling till allt subtilare element, skulle förflyktigas och finna sin yttersta sublimering i nöjet att en dag få säga ‘tante d’Uzai’. (s.249) Ännu ett personligt minne jag inte kan avhålla mig från att berätta. Jag hade just läst den nyutkomna svenska Sodom och Gomorra när jag en kall marsdag 1969 gjorde en utflykt till den sömniga sydfranska staden Uzès. Jag bodde i Marseille där jag försökte lära mig franska nog för att läsa Proust, Gide och Valéry i original och jag hade läst om Uzès i Gides självbiografi Si le grain ne meurt. Som enda deltagare i en visning av det medeltida slottet högst upp på stadskullen såg jag inte bara ett porträtt av den svenske kungen Karl XII i en korridor – hur hade det hamnat där? – jag hörde också den åldrige guiden uttala namnet Uzès med tydligt slut-s, på sydfranskt manér. Jag hade inte mod nog att fråga om det gick att säga Uzai.

Den viktigaste hertigfamiljen i På spaning är förstås de fiktiva Guermanterna och deras släktingar: hertigparet Basin och Oriane, Basins bror Palamède de Charlus och hans systerson Robert de Saint-Loup, och kusinerna till hertigparet, fursten och furstinnan de Guermantes. Familjen och själva namnet Guermantes är romanens pivot, dess svängtapp. Med alla de mytiska och historiska innebörderna det har för Marcel, familjemedlemmarnas bestämmande roll i romanhandlingen, jämte förstås den magiska barndomsvägen åt Guermanteshållet binder Guermantes samman hela romanbygget. Inget enstaka ord har samma tyngd i På spaning. Hertiginnan Oriane, Marcels väg till henne, bort från henne, och i viss mening också tillbaka till henne, får sitt eget kapitel.

LITTERATUR

Samuel Beckett. Proust. London: John Calder, 1965. René Girard. ‘To double business bound’: Essays on Literature, Mimesis, and Anthropology. Baltimore: Johns Hopkins University

Press, 1978. Marcel Proust. På spaning efter den tid som flytt, I–VII. Översättning Gunnel Vallquist. Pocketupplaga. Stockholm: Albert

Bonniers förlag, 1993. Kjell Strömberg. Paris i närbild. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1934. Kjell Strömberg. Från Anatole France till Samuel Beckett: Modern fransk litteratur i grupp- och närbild. Stockholm: Natur och

Kultur, 1965. Kjell Strömberg. En gammal parisares minnen. Stockholm: Albert

Bonniers förlag, 1969.

‘På spaning efter hertiginnor’ är ett avsnitt i CarlJohan Malmbergs bok Lyckans gåta: Marcel Prousts ‘På spaning efter den tid som flytt’, som utkommer i januari 2022 på Wahlström & Widstrands förlag.