Ett Proust-ABC. Nyckfull introduktion till Marcel Proust och hans

Ett Proust-ABC

Nyckfull introduktion till Marcel Proust och hans roman

Astma Proust fick sitt första astmaanfall när han var nio år. I ett slag blev den hyperintelligente och känslige pojken nu dessutom ‘sjuklig’, för resten av livet. Den tidens läkemedel, vanligen astmacigaretter innehållande belladonna, hjälpte föga. Jeanne Proust, hans modernt utbildade och kultiverade mamma – hon talade flytande engelska och spelade Beethovens sonater på piano – begärde att han varje dag brevledes, trots att familjen bodde ihop i samma våning brevväxlade de två dagligen, i detalj skulle beskriva sina symtom.

[L]äkarna lär sig en stor del av vad de vet genom upp-

lysningar från sina patienter. (Sodom och Gomorra)

Blanche, La Revue Proust visste tidigt att han ville bli författare. I ungdomsåren publicerade han sig i tidskrifter med essäer och artiklar. I den litterära och politiska tidskriften La Revue blanche skrev han bland annat om snobbism, något han själv hade anklagats för. Så här skulle han senare skriva i På spaning om en av sina romanfigurer:

Hans hat mot alla snobbar var en följd av hans egen

snobbism. (Kring Guermantes)

Café au lait Café au lait var Prousts livselixir och två stora koppar eller snarare skålar intogs varje dag tillsammans med croissanter med sylt. Sylten skulle komma från Tanrade, som i dagens Paris ligger på rue de Chabrol i 10:e arrondissementet. Han var förtjust i petit fours, men de skulle vara från Rebattet, hallon- och jordgubbsglassen från Ritz, chokladen från Latinbille, päronen och druvorna från fruktaffären Auget.

Och de små hjärtformade gräddostarna, det dröjer också länge: ‘Gräddost, pinfärsk, härlig gräddost!’ Och Fontainebleau-druvorna sedan! ‘Vackra, saftiga druvor’. Jag tänkte med fasa på att jag skulle behöva leva med

henne ända tills druvorna var mogna. (Den fångna)

Deleuze, Gilles Det är inte minnet och tiden som är det väsentliga i På spaning, menar filosofen Gilles Deleuze. Han beskriver Prousts roman som en berättelse om lärlingskap i fyra olika världar: Mondänitetens, kärlekens, sinnenas och konstens värld. Alla fyra världarna ger ifrån sig tecken som det gäller för berättaren att lära sig tolka.

Spaningen efter den tid som flytt är i själva verket ett sökande efter sanning. Om sökandet benämner sig ‘spaning efter den tid som flytt’ är det bara i den mån som sanningen har ett nödvändigt förhållande till

tiden. (Deleuze, Proust och tecknen)

Engelsk accent Demimonden Odette de Crécy, en av de viktigare av de hundratals figurerna i Prousts roman, uttalar vissa ord med engelsk accent och strör också in engelska ord i sin konversation. Å ena sidan verkar detta vara en mondän språkvana i sekelskiftets

Paris, som berättaren i romanen med viss (själv)ironi beskriver. Å andra sidan skapar Proust en bakgrund åt Odette som utlämnad av sin egen mor till en rik engelsman, ‘när hon ännu nästan var ett barn’.

Till och med hemma skulle jag ha ansett det som en vanära att tala om julen; i stället sade jag alltid ‘Christmas’, vilket min far fann ytterst löjeväckande.

(I skuggan av unga flickor i blom)

Faubourg Saint-Germain Beteckningen Faubourg Saint-Germain för aristokratins hemvist i Paris sjunde arrondissement kom att användas i överförd bemärkelse för de kvarter som favoriserades av noblessen oavsett geografi. Det var i dess litterära och aristokratiska salonger Proust prompt ville in. De var scenerna på vilka man knöt för varje skrivande person de så än i dag nödvändiga kontakterna. Eftersom Proust var sällsynt socialt begåvad, och samtidigt skarpsynt genomskådande, var det här han fann några av sina viktigaste teman: människors begär, det sociala spelet och sällskapslivets hierarkier.

Den enda brist på verklig artighet som stod att finna hos henne var en överdrift av artigheter. Här spårade man den professionella träningen hos en dam från Faubourg Saint-Germain, vilken hos vissa personer av borgerligheten ständigt tycker sig se ett missnöje hon inte alltid kan undgå att uppväcka och som girigt utnyttjar varje tillfälle att i sin räkenskapsbok över älskvärdheter mot dem, notera ett förskott som snart skall ge henne rätt att på debetsidan anteckna den middag eller galautställning hon inte kommer att invitera dem

till. (I skuggan av unga flickor i blom)

Galet Prousts känsla för komedi kommer fram i karaktärsbeskrivningarna och i dialogerna. Det märks särskilt när man högläser hans roman i sällskap. Proust var känd bland sina vänner för sitt galna skratt, ‘le fou rire’, som bubblade upp när han själv läste det han skrivit högt för dem.

Vi måste alla odla någon liten dårskap inom oss för att verkligheten skall bli uthärdlig.

(I skuggan av unga flickor i blom)

Homosexuell Prousts i varandra inflätade berättelser gjorde det möjligt för honom att skriva in ett på den tiden ‘förbjudet’ ämne, även om homosexualitet var legaliserat i Frankrike sedan revolutionen. Sara Danius skrev: ‘Prousts bok både vill och vill inte handla om homosexualitet’.

Det hände ofta […] när två unga flickor åtrådde varandra, att ett slags ljusfenomen uppstod, liksom ett fosforescerande flöde mellan dem.

(Sodom och Gomorra)

Intellektuell Samma dag som Zola publicerade ‘J’accuse’ tog Marcel Proust tillsammans med några vänner initiativ till en namninsamling kallad De intellektuellas manifest till stöd för Dreyfus. Proust medverkade till den betydelse ordet intellektuell nu skulle få: ‘skrivande och debatterande person’.

Proust själv kallade sig ‘Den förste dreyfusarden’.

(Sigbrit Swahn, Intellektuella i tid och otid)

Jude Proust var katolskt döpt och konfirmerad, trots att hans mamma var judinna vilket gjorde att han enligt Talmud själv var jude. Ändå har han anklagats för antijudiskhet, särskilt i karaktärsbeskrivningen av sin romanfigur Bloch. I motsats till många andra under tidens starka antisemitiska strömningar dolde Proust aldrig sin blandade härkomst. Han har också anklagats för homofobi. Proust försvarade både judendom och homosexualitet men kunde vara bitande i sina beskrivningar av alla sociala grupperingar.

[D]e har död åt judarna skrivet på sitt parasoll.

(Kring Guermantes)

Kolb, Philip Gutenbergs Bibel, Shakespearefolianter och 1100 av de minst 20 000 brev man beräknat att Proust skrev finns samlade i universitetsbiblioteket vid University of Illinois (UrbanaChampaign), även kallat ‘Mellanvästerns Alexandria’, med en ansenlig budget för inköp av böcker och manuskript. Philip Kolb, universitetets professor i franska, lyckades genialt och träget datera Prousts odaterade brev och gav ut drygt 5 000 av dem i 21 volymer på förlaget Plon i Paris med Prousts brorsdotter Suzy Mante-Prousts välsignelse.

I början av bekantskapen med en kvinna – även om förbindelsen i fortsättningen aldrig får utvecklas – kan man inte skiljas från de första brev man fått från henne. Man vill ständigt ha dem inom räckhåll, som en vacker, ännu frisk blomsterbukett man fått mottaga;

om man för en sekund tar blicken ifrån den sker det

endast för att insupa dess doft. (Sodom och Gomorra)

Läsning Ett liv utan läsning var otänkbart för Proust. Han satte Dostojevskij särskilt högt. I ett brev till förläggaren Gaston Gallimard skrev han att Kring Guermantes har mycket av Dostojevskij i sin komposition eftersom romanfigurerna gör tvärtemot som man förväntar sig.

Det finns kanske inga dagar i vår barndom som vi har levt så helt och fullt som dem vi trott oss lämna bakom oss utan att ha levt, dem som vi har tillbringat med en

favoritbok. (Proust, Sur la lecture)

Madeleinekaka Madeleinekakor hörde knappast till basvarorna i Prousts skaferi, men deras snäckskalsform och textur passade bra i en viss litterär passage. Här följer ett recept:

150 g vetemjöl, 150 g smör, 150 g strösocker, 3 ägg, 1 msk apelsinblomvatten. Smält smöret. Vispa ihop socker, ägg och apelsinblomvatten och tillsätt smöret. Blanda ner mjölet och rör tills smeten är jämn. Fyll formarna till tre fjärdedelar med smet och sätt in i ugnen i 20 minuter på 210 grader.

(Paul Bocuse, Bocuse dans votre cuisine)

Nej De blivande moderna klassikernas giganter Marcel Proust och James Joyce träffades enda gången på en middag på Hotel Majestic den 18 maj 1922. Till middagsgästerna hörde Sergej Djagilev med dansarna från Ryska baletten, Igor Stravinskij och Pablo Picasso. För kalaset stod de välbärgade välgörarna, ‘les riches amateurs’, Violet och Sidney Schiff, Prousts ivrigaste beundrare. Proust frågade Joyce om han kände den-eller-den, och värdinnan frågade Proust om han läst ett visst avsnitt av Ulysses.

‘No.’ ‘Non.’

(Richard Davenport-Hines, A Night at The Majestic )

Oh, Oscar! Enligt anekdoten besökte Oscar Wilde familjen Proust hösten 1891 när han var säsongens sensation i Paris salonger. Marcel Proust var försenad hem men till föräldrarna hann esteten Wilde säga ‘Vad fult ni har det hemma hos er’ innan han avvek. Hemmet var möblerat i en mörk och överlastad, borgerlig så kallad bollfransstil, men om just bollfransar förekom är inte belagt. Citatet nedan om homosexuella anses vara en anspelning på Oscar Wildes öde.

[D]e måste förneka sin Gud, ty även när de är kristna tvingas de, om de står för domstol, att inför Kristus och i Kristi namn bestrida som skändligt förtal det som

är själva livet för dem. (Sodom och Gomorra)

Pengar Både Marcel och hans bror Robert blev överraskade över den stora förmögenhet de ärvde vid föräldrarnas död. ‘Jag visste inte att vi var rika’, lär Marcel, som aldrig förvärvsarbetade, ha sagt. Att pengar hade betydelse för Prousts stil ansåg den tyske litteraturkritikern Curtius:

Prousts romaner […] är skrivna av en människa som lyckan hade skänkt möjligheten att fullkomligt fritt gestalta sitt liv; som aldrig behövde ägna sig åt ett yrke; som ostört kunde hänge sig åt andens rena kultur; som inte hindrades av någon yttre förpliktelse; som i årtionden kunde låta sitt verk mogna.

(Ernst Robert Curtius, Marcel Proust: En monografi)

Questionnaire de Proust, Le I 15-årsåldern fyllde Proust i ett frågeformulär i en bok av ‘Mina vänner’-typ. Hans svar på frågan ‘Vad är lycka för er?’ var:

Att bo med dem jag älskar i en naturskön trakt, med massor av böcker och musikpartitur, och inte långt ifrån en teater.

(The Proust Questionnaire, kamraten Antoinette Faures album ‘Confessions: An album to record thoughts & feelings’)

Ruskin, John Proust ägnade nio år av sitt liv åt att översätta två böcker av den engelske konstkritikern Ruskin, och dennes särpräglade syntax och detaljerade beskrivningar av katedraler och konstverk påverkade honom på djupet. Proust hade begränsade kunskaper i engelska och fick hjälp med råöversättningen av sin mor och den unga engelska konstnären Marie Nordlinger. Men själva den slutgiltiga franska språkdräkten var förstås hans eget verk och inte minst de många omfattande noterna.

‘Jag kanske inte talar engelska, men jag talar Ruskins engelska.’

(Proust citerad i ‘Proust une vie d’écriture’, Lire, Hors-Serie, N˚ 8)

Svår? Jodå, ibland är vissa av Prousts vindlande passager svårforcerade. Litteraturhistorikern och Proustbiografikern Jean-Yves Tadié säger följande om vikten av att tvinga sig själv att läsa vidare:

För de stora läsupplevelserna är det absolut nödvändigt att tvinga sig själv då och då. En värld där man inte tvingar sig att fortsätta läsa är en värld som går till spillo, en värld utan struktur, utan moral och utan estetik.

(Jean-Yves Tadié citerad i ‘Le propre de tous les grands romans est de vous transformer’, Lire, Hors-Serie, N˚ 8)

Théâtrophone

Proust älskade både musik och modern teknik. Naturligtvis införskaffade han den tidens hi tech-innovation Le Théâtrophone. Då kunde han lyssna på direktsända premiärer från Parisoperan och sju andra teatrar hemma i telefonen. Radion konkurrerade slutligen ut Le Théâtrophone på 1930-talet.

Ofta, när jag så har lyssnat till en osynlig varelse som talat till mig långt borta ifrån, har det tyckts mig som om denna röst ropade ur de djup från vilka ingen

kommer åter. (Kring Guermantes)

Utsökt ’Vi sa att vi “Proustifierade” när vi uttryckte oss på ett lite väl medvetet vänligt sätt som man en smula vulgärt skulle kunnat kalla “tillgjort och oändligt utsökt”‘, skrev Fernand Gregh (1873–1960), ungdomsvän, poet, kritiker och ledamot av Franska akademien.

Visserligen skulle jag aldrig tala som hon, men hon skulle ändå aldrig tala så om jag inte hade funnits, hon har tagit djupa intryck av mig, det måste vara så att

hon älskar mig, hon är mitt verk. (Den fångna)

Vänskap Även om Proust hade många vänner och var livligt intresserad av dem är inställningen till vänskap, precis som till kärlek, ombytlig och desillusionerad i På spaning.

[D]en åsikt vi hyser om varandra, våra vänskaps- och släktförbindelser, är endast skenbart oföränderligt och i själva verket lika evigt rörligt som havet.

(Kring Guermantes)

Wagner I Paris rådde under större delen av Prousts levnad Wagnerfeber och känslorna kunde svalla mellan wagnerianer och antiwagnerianer. Proust blev tidigt fängslad av Wagners musik och hans romankomposition har jämförts med Niebelungenringen och kan liksom den betraktas som ett allkonstverk.

Wagner var överhuvudtaget den mest upphetsande musik man kände till på den tiden.

(Eero Tarasti, ‘Om Proust och Wagner’)

X Ett rum på den manliga bordell inrymt i ett hotell berättaren i På spaning råkar hamna på, för att han vill ha något att dricka, är upptaget av vicomte Courvoisier som är på två dagars permission från Röda Korset i X och som tagit sig en timmes avkoppling i Paris innan han ska åka hem till sin hustru.

[H]an fick säga att han inte hunnit med det rätta tåget.

(Den återfunna tiden)

Yquem, Château d’ Berättarjaget i Prousts roman avnjuter Château d’Yquem till ortolansparvar hos hertigparet Guermantes. Annars bjuds det mest på apelsinsaft i salongerna enligt Proust.

[S]aft serveras aldrig i tillräckligt stora kvantiteter för att släcka törsten. Purpurfärgad som en fruktträdgård om våren eller färglös och frisk som västanvinden under blommande träd låter sig saften avnjutas med lukt- och synsinne, droppe efter droppe.

(Kring Guermantes)

Zola I Kring Guermantes kallar antidreyfusarden madame de Guermantes Zola för Dynghögens Homeros – ‘själva gödseln blir episk för honom’. Hon blir så småningom omvänd till dreyfusard och läser i smyg L’Aurore, tidningen i vilken Zola publicerade ‘J’accuse’. Hon visste ännu inte att också hennes man ändrat åsikt och precis som hon bett en abbé läsa en mässa för Dreyfus.

Han kan inte stava ett visst ord med tillräckligt stora bokstäver.

(Madame de Guermantes om Zola i Kring Guermantes)

Å Vivonne heter den å som rinner igenom Combray, den lilla stad som På spaning tar sin början i och där en utebliven godnattkyss skulle ge upphov till en tretusensidig roman. Berättaren når i sista delen slutligen fram till Vivonnes källa: ‘ … som bara var ett slags fyrkantigt kar där det bubblade’.

Jag blev som förtrollad […] Allt vad man gärna velat skriva, allt vad man inte vågat eller kunnat skriva, universums återspegling i den strömmande floden, grumlad av sitt eget överflöd.

(Colette om läsningen av Swanns väg) Älskarinna Det vimlar av kurtisaner, kokotter, grisetter och andra demimonder i Prousts roman precis som det gjorde i verkligheten under den så kallade la belle époque. En spirituell skönhet och skulptris vid namn Laure Hayman var älskarinna åt bland andra Kungen av Grekland, Marcels mors morbror Louis Weil och Marcels far Adrien Proust. Hon var ofta hembjuden på middag hos familjen Proust. Vad den sensibla Jeanne Proust tänkte vid middagsbordet, kan man bara undra. Å andra sidan valde madame Proust enligt uppgift ‘att inte se det hon inte ville se’.

Dagens höjdpunkt är för [kokotten] inte den stund då hon klär sig för världen utan den då hon klär av sig för en man. Hon måste kunna vara lika elegant i morgonrock eller nattlinne som i middagstoalett. Andra kvinnor visar upp sina smycken, medan hon lever i tillbakadragenhet med sina pärlor.

(I skuggan av unga flickor i blom)

Överrock Prousts utterpälsfodrade överrock har blivit mytisk. Den svepte den frusne Marcel i slutet av sitt liv ständigt om sig själv och den tjänstgjorde också som extra sängtäcke. Samlaren av Proustmemorabilia Jacques Guérin räddade den till eftervärlden; idag finns den vilande i silkespapper någonstans i Musée Carnavalets magasin. Guérin räddade också en stor mängd brev och anteckningsböcker från den eld som Prousts homofoba svägerska tänkte låta dem förintas i.

Vi eldar […] vi eldar upp alltihop!

(Marthe Proust (Marcels svägerska), citerad i Lorenza Foschini, Prousts överrock)

‘Proust röker astmacigarett’. Teckning av Peter Stenson. John Ruskin. Charles Herbert Moore, c.1876–77. Harvard Art

Museums/Fogg Museum. ‘Théâtrophone’. Jules Chéret (1836–1932), Affisch 1890. BnF. ‘L’âge du papier’. Félix Vallotton. Le Cri de Paris no 52, 23 januari 1898. BnF.

Citaten ur På spaning efter den tid som flytt är från Gunnel Vallquists översättning som i ett par fall reviderats något. Övriga citat är översatta av Rikard Johansson (Deleuze), Ulf Claësson (Curtius), Ida Andersen (Foschini), Martti Soutkari (Tarasti), Karin Bong (Colette), Peter Stenson (Proust, Sur la lecture; Bocuse; Gregh; Tadié).