Marcel Proust som brevskrivare Maria Hjorth

maria hjorth

Marcel Proust som brevskrivare

Marcel Prousts utgivna korrespondens är omfångsrik, 21 volymer. Breven är en rik och intressant källa till författarens liv och universum men även till Marcel Proust som skapare av ett av världslitteraturens mästerverk.

Att vi har tillgång till dessa brev är i huvudsak en enda mans förtjänst. Han hette Philip Kolb (1907–1992) och blev så småningom professor i fransk litteratur vid University of Illinois i USA. Det var under 1930-talet som den unge litteraturstudenten Kolb började kartlägga Prousts korrespondens. Han var på jakt efter ett ämne för sin avhandling och fick tips om att studera Marcel Prousts brev i relation till romanen. Försedd med några rekommendationsbrev från sin professor och ett stipendium från franska staten begav sig Kolb till Paris 1935. Flera av Prousts vänner och familjemedlemmar levde fortfarande. Några av dem hade till och med publicerat minnesböcker över sin berömde vän – en typisk titel var ‘Marcel Proust och jag: en studie över en vänskap’. Flera böcker med likalydande titlar skulle utkomma genom åren. Det tyngsta bidraget i denne genre var brodern Robert Prousts (1873–1935) utgivning av brev av Prousts hand. Fem volymer hade utkommit och en sjätte del var på gång men hann aldrig avslutas då Robert Proust avled. Till sin hjälp med brevvolymerna hade Robert sin dotter Suzy (1903–1986) och det var henne som Kolb fick kontakt med under sin vistelse.

Kolb påbörjade nu ett arbete med att systematiskt samla in brev. Han uppsökte vänner, familjemedlemmar och perifera bekanta till författaren. Många lämnade ifrån sig brev men det fanns adressater som inte ville se sitt namn hopkopplat med en så pass kontroversiell och omoralisk diktare som Proust i vissa kretsar ändå klassades som. Toppdiplomaten och författaren Paul Morand (1888–1976) tillhörde denna kategori. Hade adressaten avlidit men breven fanns kvar hände det att en del familjer inte önskade att släktnamnet solkades ner genom en offentlig publicering. Andra kunde tänka sig att lämna över brev under förutsättning att vissa passager i breven uteslöts. Ytterligare en lösning blev ibland att Kolb fick låna brev för att kopiera dem.

Efter hand som arbetet framskred upprättade Kolb även ett fruktbart samarbete med antikvariatbokhandlare och försäljare av autografer.

En stor svårighet med att bringa ordning i materialet var att Proust aldrig daterade sina brev. Han kunde ibland ange ‘måndag’ som precisering men i övrigt kom dateringen att kräva en stor del av Kolbs tid. Han hittade olika metoder. Omnämndes någon händelse, ett statsbesök eller operapremiär fick detta bli en tråd att börja nysta i. Fanns kuverten sparade underlättade en poststämpel dateringen, men många av de brev som lämnade Prousts våning levererades av hans chaufför eller något bud. Dessutom var det inte ovanligt att adressaterna stoppat ner flera brev i ett kuvert. Kolb blev expert på papperskvaliteter. Han utgick från att brev med samma typ av brevpapper avsänts ungefär vid samma tid. Hade han kunnat tidsbestämma ett brev och stötte på ett nytt med samma pappersstruktur använde han detta som en inringare. Många av breven har därför en ungefärlig datering.

Kolbs arbete avbröts efter attacken på Pearl Harbor. Den unge doktoranden kallades in i andra världskriget. Efter freden återupptogs studierna och Kolb knöts till University of Illinois. År 1951 kunde Kolb lägga fram sin avhandling på Harvard. Doktorsavhandlingen väckte uppmärksamhet och bokförlaget Plon, med aktivt stöd av Prousts brorsdotter Suzy Mante-Proust, beslutade att ge ut Marcel Prousts korrespondens i dess helhet. Arbetet skulle ledas av Philip Kolb. Kontrakt skrevs i juli 1951. Det tog nitton år innan del ett publicerades, vilket ger en antydan om hur grannlaga arbetet med att datera och kommentera breven var. Hela korrespondensen utkom med sista delen 1992, samma år som Kolb avled. Det är många som noterat parallellen mellan författaren Proust som blev ett med sitt verk och Kolb som kom att ägna sitt yrkesliv åt dennes brev. En roman där tiden, men inte kronologin, står i centrum kontrasteras mot ett arbete där mycket gällde just att ‘fånga tiden’, att återskapa kronologin.

University of Illinois är ett universitet med stora resurser och ett välförsett bibliotek. Kolb såg till att universitetet införskaffade bland annat flera franska dagstidningar på mikrofilm – ett ovärderligt redskap vid dateringen av breven. Här kunde man hitta små notiser eller annonser som i sin tur kastade ljus över teman som Proust berört i brev till vännerna. Till sin hjälp att datera breven hade Kolb assistenter som plöjde dagstidningar, utställningskataloger etc. Flera av dessa assistenter var fransyskor, Kolb menade nämligen att barnfödd i Frankrike gav en extra känslighet åt franska fenomen, uttryck etc.

Läsningen av Prousts brev ger inte bara inblickar i ett omfångsrikt författarskap utan vi får även bekanta oss med många olika sidor av denne man, några av dem ganska oväntade. Den unge Marcel Proust skriver översvallande och känslosamt till sina vänner och sin familj, men arbetade även metodiskt med att hitta en plats i samhället. Här nedan ska vi följa Prousts korrespondens fram till dess första delen av På spaning efter den tid som flytt utkommer 1913.

Ett kanske oväntat tema som ofta förekom i korrespondensen var aktieaffärer. Proust stod i ständig kontakt med sin mäklare, frågade om råd, fruktade en personlig konkurs (vilket aldrig var överhängande) och kom med olika djärva förslag på aktieköp. Han nöjde sig inte med en kontakt utan hade flera rådgivare på gång. Lionel Hauser (1868–1958) var hans mest anlitade mäklare och i ett typiskt brev den 15 april 1913 skrev Proust:

Min käre Lionel Ett kort ord bara för jag är mitt i arbetet med att rätta korrektur på min roman (och mycket sjuk!) … jag har dumt nog köpt Kinta för tjugofemtusen francs i tron att jag skulle sälja dem dagen därpå för hundra francs mer. De har inte gjort annat än sjunkit i värde. Jag betalar därför till

Crédit Industriel räntan på de pengar de har förskotterat mig och nu är det inte läge att handla mer eftersom jag är i skuld. En annan bekant som Proust bland annat diskuterade aktier med var Charles d’Alton (1857–1931). Från i mitten av augusti 1913 heter det:

Bäste Monsieur d’Alton Jag är inte vad beträffar min hälsa i skick att skriva ett brev. … Jag ville fråga vid vilken kurs ungefär är det lämpligt att sälja

Utah Copper, Spassky Copper eller Mexico Tramway

Company. En genre, som Proust var mästare i, är kondoleansbreven. Han hade en imponerande förmåga att skriva personligt, medkännande och trösterikt till vänner och bekanta som förlorat en anhörig eller vän. Till vännen Robert Dreyfus (1873–1939) vars bror avlidit exakt en månad tidigare hör Proust den 7 december 1910 av sig med bland annat dessa rader:

Min käre Robert jag vet att när man är i sorg finns inget behov av årsdagar för att minnas. Men jag vet att återkomsten av vissa datum smärtar och den här första sjuan just en månad efter den fruktansvärda dagen dubblerar din smärta. Han var även en pålitlig vän när någon behövde hjälp. Många brev kretsade kring uppslag för att hitta anställning, boende eller annan praktisk hjälp till vänner och bekanta eller vänners vänner eller rätt perifera släktingar.

Läsning och litteratur diskuterades ofta. Proust älskade de ryska författarna och uppskattade även anglosaxisk litteratur som Thomas Hardy, Charles Dickens och George Eliot. Till vännen Robert de Billy (1869–1953) skrev Proust i mars 1910:

Det är egendomligt men i alla skiftande genrer, från George Eliot till Hardy, från Stevenson till Emerson finns det ingen litteratur som har jämförbar makt över mig som den engelska och den amerikanska.

Prousts vacklande hälsa avhandlades förstås mångordigt och detaljerat. Ibland blir det nästan komiskt. Det kunde börja med att Proust ingående beskrev hur illa han sovit eller hur förbi av trötthet eller svag han var. Därefter följde ett välformulerat och intressant brev på ibland tre, fyra eller fem ark. Det finns många brev där formuleringen ‘om jag hinner slutföra mitt verk innan jag dör’ förekommer i olika variationer. Ibland använde han sig av sin sviktande hälsa för att slippa ta emot besökare eller bevista någon bjudning. Detta blir tydligare ju större plats romanen tog i hans liv. I slutskedet av tillkomsten av del ett i romancykeln 1912 skrev Proust lite innan 28 juni till Abel Desjardins (1870–1951):

Käre Abel så vänligt av dig att inte glömma bort mig. Jag tackar dig av hela mitt hjärta för din inbjudan. Tyvärr stiger jag inte ur sängen mer än ungefär en gång per månad, och det är liten sannolikhet att just den dag då jag är i skick att gå upp skulle sammanfalla med dagen för din soirée. Något jag verkligen beklagar för den skulle ha varit en stor glädje och lockelse för mig. Dagspolitiken förekommer också oftare än kanske många tror. Proust var starkt engagerad i Dreyfusaffären, på Alfred Dreyfus sida, och han kommenterade även då och då judarnas situation.

Vi får även inblickar i lite oväntade sidor hos vår författare. I ett brev till madame Geneviève Strauss (1849–1926) 27 oktober 1908 berättade Proust om en trevlig afton, vännen Reynaldo Hahn (1874–1947) vid pianot medan han själv, hans sekreterare/chaufför och betjänt spelade domino. I ett brev till Reynaldo i augusti 1912 kan vi läsa att Proust, på besök i Cabourg, minsann deltog i dansen på Grand Hotel varannan kväll.

Efter föräldrarnas död (fadern dog 1903 modern avled 1905) kan man så småningom skönja ett begynnande författarskap ta form. Ju mer Proust försvinner in i romanen ju mer styr det hans korrespondens. Breven ställdes ofta i verkets tjänst. Han använde sina kontakter för att bena ut problem (till exempel hur man tilltalar varandra inom aristokratin) eller för att inhämta rena faktauppgifter. Till en bekant, Albert Henraux (1881–1953), vände sig Proust i januari 1912 för att få besked om vilka blommor som blommar runt Florens i början av våren och om dessa säljs av torghandlerskor på Ponte Vecchio. Brevet fortsätter ‘Vet ni huruvida blyinfattningarna i ett kyrkfönster inverkar på skuggan som detta kastar, syns det i skuggan på golvet?’ (övers. Anders Bodegård). Han ber i juli eller augusti 1911 vännen René Gimpel (1881–1945) komma med kompletterande information om den japanska – eller kinesiska – seden att lägga små pappersbitar, som sedan ‘blommar ut’ i vätska (görs detta även i en kopp te?, undrar Proust). En bild som finns med när författaren beskriver det ofrivilliga minnet i del ett av romanen: ‘Och liksom japanerna roar sig med att i en porslinsskål med vatten doppa små pappersbitar…’ (Swanns värld, s. 57).

Det finns många exempel på stilöverensstämmelser mellan breven och romanen. Tack vare Philip Kolbs absoluta gehör för Prousts tonfall ger hans noter till breven många ingångar till romanen. Bara ett exempel: i ett iskallt brev till Albert Nahmias (1886–1979), författat på kvällen den 20 augusti 1912 ger Prousts sin unge medarbetare en avhyvling – denne har nämligen uteblivit från ett möte på piren i Cabourg. Brevet inleds med en lång beskrivning av hur Proust, trots sviktande hälsa ändå valt att stämma möte med Nahmias. Då denne inte dykt upp beskriver författaren sin unge vän som en hållningslös individ helt utan kärna och stabilitet. Han är flyktig som vatten, färglös som vatten, formlös som vatten. Tack vare Kolb sätts vi på spåren. Just samma tonfall och fördömanden används av Swann i romanen. En afton när Odette väljer att följa med Verdurins på pjäsen En natt hos Cleopatra framför Swanns sällskap heter det: ‘Då är du ett formlöst vatten som rinner åt det håll som marken sluttar…’ (Swanns värld, s.337).

Ett annat exempel är musiken. Åren alldeles före debuten är musik ett ämne som fyller många brev. Man kan misstänka att Proust är på väg att hitta en form för ‘den lilla frasen’. Till sin vän Antoine Bibesco (1878–1951) berättade Proust om hur han ‘nästan död’ tagit sig till en konsert för att avnjuta Sonat för piano och violin av César Franck (1822–1890). Han beskrev violinens smärtsamma kvittrande som svar på pianots jämrande, toner

som verkade komma från ett träd, från ett gåtfullt lövverk. Så här beskriver Gunnel Vallquist i sin översättning ‘den lilla frasen’: ‘Vilken vacker dialog var det inte Swann lyssnade till mellan pianostämman och violinen … Först klagade den ensamma pianostämman likt en fågel som övergivits av sin maka; violinen hörde och svarade från ett träd i närheten’ (Swanns värld, s.408).

I breven kan vi följa verket växa fram. Den första gång som embryot till På spaning efter den tid som flytt kunde anas i korrespondensen var ett brev till vännen Louis d’Albufera (1877–1953) från den 5 eller 6 maj 1908. Proust skrev:

Jag är nämligen i färd med en studie om adeln en Paris-roman en essä om Sainte-Beuve och Flaubert en essä om Kvinnorna en essä om Pederastin (svårpublicerad) en studie om kyrkfönster en studie om gravstenar en studie om romanen (övers. Anders Bodegård) Den 23 maj 1909 frågade han vännen Georges de Lauris (1876–1963) om namnet Guermantes var fritt att använda och den 23 juli skrev Proust att han är förbi av trötthet efter att ha satt igång arbetet med sin roman. Lite senare i ett brev den 12 juli till sin kokerska Céline Cottin (1879–?) ville Proust tacka för en utsökt middag och formulerade sig så här:

Jag skulle så gärna vilja lyckas lika väl som ni med det som jag ska ta mig för i natt, måtte min stil bli lika lysande, lika klar och fast som er gelé – måtte mina idéer bli lika mustiga som era morötter och lika närande och färska som ert kött. I avvaktan på att ha avslutat mitt verk gratulerar jag er till ert. (övers. Anders Bodegård) I del två beundrar monsieur Norpois Françoises oxaladåb ‘en oxaladåb med gelé som inte smakar klister, och med kött som dragit till sig morotsaromen – det är i sanning beundransvärt!’ (I skuggan av unga flickor i blom, s.37).

Breven ger även information om Prousts arbetsmetod. Han dikterade texten. I ett brev från juni/juli 1911, som samtidigt var en sorts platsannons, beskrev han arbetets form. Proust dikterade och sedan skrevs det nedtecknade stycket ut på maskin (en daktylograf). I ett tidigt skede hade han själv skrivit för hand och låtit olika sekreterare skriva ut texten, men hans svårtydda handstil ställde till stora problem.

Under framväxten av romancykeln började Proust fundera på publicering och förläggare. En tidig tanke var att publicera romanen som följetong. Han testade idén i ett långt och detaljerat brev i augusti 1909 till Alfred Vallette (1858–1935) på tidskriften Mercure de France. Proust presenterade olika tankar. Han poängterade att boken innehöll en del oanständiga partier, så kanske kunde vissa delar gå som följetong och andra endast ges ut som bok hos samma förlag? Redan efter ett par dagar kom ett refuseringsbrev från tidskriften. Samma höst hade han läst de första 200 sidorna högt för Reynaldo Hahn, berättade han i ett brev den 27 november 1909 till Georges de Lauris. Denne fick även läsa de första häftena och hans uppmuntran stärkte Proust. Han vände sig till Le Figaro, där han tidigare medverkat ganska regelbundet med små skisser, med ett förslag om romanen som följetong. Därav blev intet. I juli 1910 skrev Proust till två olika vänner om hur han med tunga steg, klockan ett på natten, begett sig till redaktionen för Le Figaro för att hämta tillbaka sina inlämnade häften. Tidningen hade backat ur. Några år senare kom dock tidningen att publicera extrakt ur romanen i form av olika korta bidrag.

Den nyligen startade tidskriften och tillika bokförlaget La Nouvelle Revue Française, NRF, lockade Proust. Här utgavs kvalitetslitteratur och Proust var av uppfattningen att hans verk passade in i förlagets profil. Ägare av förlaget blev så småningom Gaston Gallimard (1881–1975) och bland de prominenta medarbetarna fanns André Gide (1869–1951). Proust erbjöd sig att bekosta utgivningen, en idé som inte var lyckad. Det förstärkte snarare uppfattningen hos förlagets rådgivare om att ryktet som beskrev Marcel Proust som en rik, mondän, ytlig societetssnobb hade fog för sig.

Samtidigt kontaktade han ytterligare en förläggare Eugène Fasquelle (1863–1952) och erbjöd sin roman till denne. I ett brev den 28 oktober 1912 skissade han innehållet i romanen och betonade och varnade även här att delar av innehållet var oanständigt, en av huvudpersonerna var en ‘viril pederast’.

Dömer man av breven så verkade Proust vid det här laget ganska säker på att få sin roman publicerad hos något av de två förlagen. Så kom då refuseringarna. Runt jul skrev NRF att de beslutat avböja publicering och bara någon dag därefter kom samma besked från Fasquelle. Båda förlagen menade att manuskriptet var för omfångsrikt (men Proust erbjöd sig ju att bekosta utgivningen). Gides inblandning i refuseringen av romanen är ett känt faktum. Ganska snart efter avslaget skrev Gide ett brev till Proust där han medgav att beslutet att inte ge ut del ett var ett av de största misstagen i NRF:s historia. De övriga delarna av romancykeln utkom för övrigt hos Gallimard.

Proust letade vidare. Via vännen Louis de Robert (1871–1937) diskuterar han den 24 december om dennes kontakt förläggare Ollendorf kunde vara en möjlighet. Förlagets lektör lämnade dock knappt två månader senare det famösa avslaget om en obegriplig roman där lektören skriver att han må vara en idiot, men han kan inte begripa hur någon behöver trettio sidor för att beskriva hur han vrider och vänder sig i sin säng innan han lyckas somna.

Jakten på förläggare gick vidare. Proust använde sig av vänner och bekanta. Genom sin gamle skolkamrat René Blum (1878–1942) kom han i kontakt med den unge Bernard Grasset (1881–1955). Den 24 februari 1913 skickade Proust det första brevet till Grasset. Man kom överens. Nu hade han en förläggare. Överenskommelsen innebar att Proust betalade tryckkostnader och reklam och förlaget och författaren delade på eventuell vinst. Det handlade om två volymer, omfattningen var cirka 650 sidor per volym. Del två – som Proust skrev, nog kommer att sälja bättre då den är mer lättläst och oanständig än den första – bör utkomma tio månader efter del ett. Tätt inpå detta brev skrev Proust att han önskade att romanen skulle utkomma i ett inte alltför exklusivt utförande. Han tänkte sig ett pris på cirka 3,50 francs, en enkel upplaga som intellektuella med små resurser kunde unna sig. Brevet innehöll i övrigt många detaljerade tankar kring publiceringen och man kan undra om inte Grasset började fundera lite över sitt åtagande. Proust var en komplicerad partner och mer skulle det bli. Av ett brev till Jean-Louis Vaudoyer (1883–1963) den 12 april 1913 förstår vi att Proust var i färd med att läsa första korrektur. Av ursprungstexten fanns inte mycket kvar. Proust skrev att det inte handlade om enbart korrigeringar, av 20 rader var det nog bara en som var oförändrad. Han strök och la till. Tomma ytor på sidorna blev fulltecknade och det fanns tillfogade, påklistrade lappar både upptill och nertill, till höger och vänster på arken. Han var medveten om att detta innebar stora utgifter för förlaget och merarbete för sättarna och undrade hur mycket extra han borde betala Grasset. I ett brev till förlaget några dagar senare försökte han mildra plågan en aning och hävdade att de kommande delarna inte skulle behöva omarbetas på samma sätt, och kanske, skriver Proust uppmuntrande, blir detta i själva verket en kortare och därmed tunnare version av romanen. Han bad Grasset själv att avgöra hur stor summan skulle bli. Arbetet med korrekturläsningen tog på krafterna. Till Maurice Duplay (1880–1978) skrev Proust lite efter 23 maj 1913 att han är utpumpad, hälsan sviktar. ‘Jag har magrat så att du inte skulle känna igen mig.’

Första delen av À la recherche du temps perdu, Du côté de chez Swann (På spaning efter den tid som

flytt, Swanns värld) utkom 14 november 1913 och trycktes i en upplaga på 1750 exemplar.

Vad skulle då detta omfångsrika verk heta? I den samlade korrespondensen förekommer en rad förslag som Proust testade på olika vänner. I ett brev från första halvåret av 1912 till Reynaldo Hahn listade han några tänkbara titlar: Devant quelques stalactites des jours ecoulés (Inför några stalatikter av förstenade dagar), Les stalactites du passé (Det förflutnas stalaktiter), Reflets dans la patine (Patinans återspeglingar), Ce qu’on voit dans les patines (Det som blir synligt i patinan), Les reflets du passé (Det förflutnas återsken), Le visiteur du passé (Besökaren från det förflutna), Le voyageur du passé (Resenären från det förflutna), Visite du passé qui s’attarde (Besök från ett förflutet som dröjer sig kvar), Reflets du temps (Tidens återsken) eller Miroirs du rêve (Drömmens speglar).

Länge höll han fast vid Les intermittences du cœur (Hjärtats oregelbundenheter) som en sammanhållande titel. Titeln finns med i ett brev till förläggare Fasquelle den 28 oktober 1912, med tillägget att delarna ska heta Le temps perdu respektive Le temps retrouvé. När han fortfarande trodde på en utgivning hos NRF diskuterade han titlar med Gaston Gallimard. Ett brev avsänt runt den 6 november 1912 ger vid handen att han nu tänkt sig tre delar av Les intermittences du cœur, med undertitlarna Le temps perdu till del ett och L’adoration perpetuelle (eller À l’ombre des jeunes filles en fleur), till tvåan och del tre Le temps retrouvé. I ett brev till Grasset i mitten av maj 1913 fastställde Proust att verket skulle heta À la recherche du temps perdu, där del ett benämns Du côté du chez Swann och del två ‘förmodligen’ Du côté du Guermantes. Han förklarar att han övergivit tankarna på Les intermittences du cœur då han fått vetskap om att en roman med titeln Le cœur en désordre av Binet-Valmer (1875–1940) ska ges ut.

Kanske hade Proust ännu inte helt bestämt sig, för till Louis de Robert i juli samma år berättade han att han övergivit inte bara Les intermittences du cœur utan även Les colombes poignardées (De knivhuggna duvorna), Le passé intermittent (Det oregelbundna förflutna) och L’adoration perpetuelle (Den eviga tillbedjan).

I ett PS ville Proust höra vad de Robert säger om förslag som Jardins dans une tasse de thé (Trädgårdar i en tekopp) eller tre delar L’âge des noms, L’âge des mots och L’âge des choses (Namnens tidsålder, Ordens tidsålder, Tingens tidsålder). Han skrev samtidigt att han nog personligen föredrog Charles Swann eller ännu bättre Les premiers crayons de Charles Swann (Charles Swanns första skisser).

Brev av Marcel Proust fortsätter att dyka upp. Auktionsverken säljer regelbundet Proustbrev. Redan under Kolbs arbete med de 21 volymerna hittades nya brev och nästan varje del innehåller ett tillägg där brev från tidigare datum publiceras. Universitetsbiblioteket vid University of Illinois har i sina samlingar ca 1100 brev av Prousts hand.

Citaten ur På spaning efter den tid som flytt är hämtade från Gunnel Vallquists översättning, pocketupplagan 1993. Övriga citat utan namngiven översättare är översatta av Maria Hjorth.

LITTERATUR

Proust, Marcel. Correspondance. Texte établi, presenté et annoté par Philip Kolb. Tome 1–21. Paris: Plon, 1970–1992. Proust, Marcel. Selected Letters, 1–4. Translated and edited by Philip

Kolb, Joanna Kilmartin Jocelyne Kolb. London: Harper Collins, 1993–2000. Proust, Marcel. Brev. I urval av Maria Hjorth och Britt Wilson

Lohse. Översättning Anders Bodegård. Stockholm: Albert

Bonniers förlag, 2008. Proust, Marcel. På spaning efter den tid som flytt. Översättning

Gunnel Vallquist. Pocketupplagan. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1993. Fraisse, Luc. Proust au miroir de sa correspondance. Paris: Sedes, 1996. Fraisse, Luc. La correspondance de Proust: Son statut dans l’œuvre, l’histoire de son edition. Besançon: Presses universitaires de

Franche-Comté, 1998. – Finns på nätet: https://books.openedition.org/pufc/2253