carl-johan malmberg
På spaning efter hertiginnor
H
ur kom det sig att jag kom att läsa På spaning? Frågan kan verka ovidkommande, en onödig utvikning från mina vandringar i romanen, men den leder i själva verket rakt in i det innersta av den. Så tillåt mig den. Det började med en essä om Marcel Proust och hans författarskap. Jag stötte på den i Kjell Strömbergs bok Från Anatole France till Samuel Beckett, en översikt över 1900-talets franska litteratur, dikt, prosa, dramatik, fram till 1960-talet. Boken köpte jag när den just kommit ut hösten 1965 i Quidings bokhandel i Växjö. Jag hade inte läst någon del av På spaning fast de två första redan fanns på svenska i Gunnel Vallquists översättning. Jag kunde mycket lite franska. Nu blev Kjell Strömbergs bok porten inte bara till Proust utan också till flera andra moderna franska författare, René Char, André Gide, Simone Weil och särskilt till Paul Valéry: alla författare som Strömberg presenterar som om dessa var den stora moderna litteraturen, i både djup och bredd. Och franska språket var den moderna litteraturens livmoder, det intrycket fick jag av citaten i boken. Jag började läsa franska 1900-talsförfattare i översättning, så småningom också i original. Strömberg blev min guide. Paul Valéry var hans särskilda favorit men också hans vän. Redan på 30-talet hade han översatt En afton med herr Teste med ett förord av författaren själv. En lysande översättning, som står sig än idag. Strömberg verkade länge som Pariskorrespondent för svenska tidningar, bland annat Svenska Dagbladet, och som anställd vid Svenska Parisambassaden. Hans speciella dröm var ett
44
Nobelpris till Valéry men poeten hann dö innan dess. Och André Gide fick det, som ersättning för sin märkligare kollega, som det ibland sägs. Strömberg slutade sin karriär som ambassadråd i Paris, han dog 1975. Han är numera i stort sett bortglömd, fast hans många böcker om Frankrike och fransk kultur är både välskrivna och initierade, särskilt den vackra Paris i närbild från 1934. Varför uppehåller jag mig så utförligt vid Strömberg? Ja, inte bara för att berätta om en orättvist bortglömd författare som visade mig vägen till Proust och fransk modern litteratur. Strömberg är i sig själv en Proustfigur, som hämtad ur På spaning. Med sin högdragna attityd till världen och kulturen ter han sig som en svensk kollega till markis de Norpois, diplomaten som är införstådd med alla hemligheter och har nycklarna till alla samhällslivets lås. Om monsieur de Norpois hade skrivit sina memoarer hade de kanske sett ut som Strömbergs En gammal parisares minnen (1969) fast på franska. Där och i andra böcker vittnar Strömberg om sin personliga bekantskap med alla som räknas i den parisiska litterära världen och särskilt med dess aristokratiska del. Hans beskrivningar har en speciell ton: avmätt, distanserad, franskt kylig. Elegant. Han ger skenet av att förstå alla de subtila turerna i en upphöjd värld där litteratur och litterär prestige spelar en viktigare roll än någon annanstans på jorden. Där har Strömberg en självklar hemortsrätt. Uttolkare, översättare, vän – han är en litteraturens insider. En höjdpunkt för honom är när han blir in-
