Grevinnan de Guermantes och hennes charm Marcel Proust

Grevinnan de Guermantes och hennes charm

Vi bodde i en lägenhet på andra våningen i flygeln till ett av dessa gamla palats som knappast längre finns i Paris, där borggården – antingen genom demokratins inbrytande våg eller genom en ansamling överlevande, av slottsherren beskyddade skrån – var belamrad av lika många små bodar som omgivningarna till en katedral vilken den moderna estetiken ännu inte har ‘frilagt’, med början på ‘portvaktsskrubbens’ plats med en skoflickarbod omgiven av syrener och bebodd av portvakten som lappade skor och födde upp kaniner och höns, medan huset i gårdens fond naturligtvis beboddes, genom ett tämligen nytt hyresavtal men som det föresvävade mig genom ett urgammalt privilegium, av en sådan förtjusande ‘grevinna’ som det vid den tiden alltid fanns i de små ‘palatsen i gårdens fond’ och som när hon gav sig ut i sin stora kalesch dragen av två hästar – under hattens irisblommor som liknade dem på portvaktens-skoflickarens-skräddarens fönsterbräde – utan att stanna skickade ut leenden och små vinkningar utan urskillning till vattenbäraren, till mina föräldrar och till portvaktsungarna för att visa att hon inte var högmodig. Och sedan, när det sista ljudet av kaleschens rullande hade dött ut, stängde man vagnsporten medan kaleschen, lång som husens fasader, mycket sakta drogs av jättelika hästar från hus till hus med en stående betjänt vars hatt nådde upp till de första våningarna; hon helgade de känslolösa gatorna med en doft av aristokrati, hon stannade till för att lämna kort, lät leverantörer komma fram till vagnen och tala med henne och for för att tillbringa några minuter på en av dessa eftermiddagsmottagningar som förorsakade en ström av eleganta vagnar där kända ansikten möttes: somliga damer på väg dit, andra på väg därifrån och åter andra som i likhet med vår grevinna först ville ta en tur i Skogen och inte kom till mottagningen förrän man redan ropade fram de sista vagnarna framför palatset, och som älskade att säga till husets värdinna: ‘Ni förstår, det var omöjligt att komma tidigare, det måste ha varit storartat.’ Vid den tiden fanns det fortfarande livréer [avbrutet]

mötte väninnor som var på väg till en eftermiddagsmottagning, som hon själv var inbjuden till, eller som redan var på väg därifrån; men kaleschen svängde in på en sidogata, grevinnan ville först ta en tur i Skogen och tänkte gå på mottagningen först på återvägen då ingen längre skulle vara där och man ropade fram de sista vagnarna på gården. Hon var så skicklig i att med armbågarna tätt emot kroppen ta tag i en värdinnas båda händer med sina mockahandskar, röra vid hennes midja för att beundra hennes toalett och, likt en skulptör som ställer en staty till rätta, likt en sömmerska som prövar en blus, med det allvar som passade så väl till hennes milda ögon och hennes djupa röst säga: ‘Det var verkligen inte möjligt, ens med bästa vilja i världen, att komma tidigare’ samtidigt som hon kastade en förtjusande violblå blick mot hela den serie av hinder som uppstått och som hon förteg eftersom hon var en väluppfostrad person som inte gärna talade om sig själv. Vår lägenhet, som låg vid en andra gård, vette mot grevinnans. Det var ett av de nöjen [avbrutet]

När jag i dag tänker på grevinnan inser jag att hon ägde ett slags förtrollande charm men att det räckte att man samtalade med henne för att den skulle upplösas, och att hon själv över huvud taget inte var medveten om den. Hon var en av dessa personer som äger en liten magisk lykta men som aldrig kommer att känna dess ljus. Och när man gör deras bekantskap, när man samtalar med dem blir man som de, man ser inte längre det hemlighetsfulla ljuset, den lilla förtrollningen, den lilla färgen, de förlorar all poesi; man måste sluta upp med att känna dem, plötsligt återse dem i det förflutna som när man inte kände dem för att det lilla ljuset ska tändas igen, för att känslan av poesi ska uppstå. Det tycks mig som om det förhåller sig likadant med föremål, landskap, sorger, kärlek. De som äger dem uppfattar inte deras poesi. Den lyser bara på avstånd. Det är det som gör livet så nedslående för dem som har förmågan att se det lilla poetiska ljuset. Om vi tänker på de personer som vi har haft lust att lära känna tvingas vi inse att det då fanns en skön okänd som vi sökte bli bekant med och som försvann i just det ögonblicket. Vi återser vederbörande som porträttet av någon som vi sedan dess aldrig har känt och som vår vän X förvisso inte har något som helst samband med. Ansikten hos dem vi sedan lärde känna – ni försvann i samma ögonblick. Hela vårt liv går åt till att med vanans hjälp låta de stora målningar av okända som det första intrycket skänkte oss utplånas. Och i de ögonblick då vi har kraft att riva bort alla de oskickliga övermålningar som täcker den första fysionomin ser vi ansiktet framträda hos dem som vi då ännu inte kände, det ansikte som det första intrycket hade inpräglat, och vi känner att vi aldrig har känt dem. Intelligente vän, alltså du såsom alla, dig som jag samtalar dagligen med, vad finns hos dig av den kvicka unga man med överfyllda ögon som trängde ut ur sina hålor som jag såg hastigt passera förbi i teaterns korridorer likt en hjälte av Burne-Jones eller en ängel av Mantegna? Även i kärleken förändras för övrigt kvinnans ansikte lika snabbt för oss. Ett ansikte som behagar oss är ett ansikte som vi har skapat med en bestämd blick, med en bestämd del av kinden, med en bestämd näslinje, det är en av de tusen personer som man kunde få att stiga fram ur en person. Och mycket snabbt blir det ett annat ansikte som är personen för oss. [Lucka] mörk hy, och dessa axlar som ser ut att antyda en föraktfull ryckning. Nu är det ett ljuvt ansikte sett framifrån, nästan blygt, där motsättningen mellan de vita kinderna och det svarta håret inte längre spelar någon roll. Hur många på varandra följande personer är inte en person för oss, hur långt borta är den inte från den som personen blev för oss den första dagen! Häromkvällen när jag följde grevinnan från en soaré och hem till detta hus, där hon fortfarande bor och där jag sedan många år inte längre bor, förde jag vid avskedskyssen hennes ansikte långt från mitt för att försöka se henne som ett föremål långt ifrån mig, likt en bild, så som jag såg henne förr när hon stannade på gatan och talade med mjölkförsäljerskan. Jag hade velat återvinna den harmoni som band samman den violblå blicken, den rena näsan, den föraktfulla munnen, den långa midjan,

den sorgsna uppsynen, och med det återvunna förflutna bevarat i mina ögon närma mina läppar och kyssa det som jag den gången hade velat kyssa. Men ack, ansiktena som vi kysser, landskapen som vi bebor, ja de döda som vi bär på, de rymmer inte längre något av det som får oss att vilja älska dem, leva där, frukta att förlora dem. När konsten, som gör anspråk på att efterlikna livet, undertrycker denna sanning som finns i den dyrbara fantasins intryck, då undertrycker den det enda värdefulla. Och om konsten däremot målar livet ger den de mest vulgära tingen ett värde; den skulle kunna ge snobbismen ett värde om den, i stället för att måla det som den är i sällskapslivet, alltså ingenting, likt den förverkligade kärleken, resan, smärtan – om den i stället för detta försökte återvinna den i den overkliga – enda verkliga – färg som de unga snobbarnas begär ger den violögda grevinnan när hon på sommarsöndagarna åker ut i sin viktoria.

När jag första gången såg grevinnan och förälskade mig i henne såg jag naturligtvis av hennes ansikte bara något lika undflyende och flyktigt som det vilket godtyckligt väljs ut av en tecknare vars ‘försvinnande profil’ vi betraktar. Men för mig var ansiktet just detta, denna form av slingrande linje som förband en bara antydd blick med en näslinje och en obetydligt förvriden munvinkel, allt annat uteslöts; och när jag mötte henne på gården eller gatan hade jag det intrycket att jag, under hennes annorlunda toalett, i hennes ansikte som till största delen var mig obekant, samtidigt såg någon som jag inte kände, och i samma ögonblick kände jag ett hugg i hjärtat, för under förklädnaden med blåklintshatten och det okända ansiktet hade jag uppfattat en möjlighet till den slingrande profilen och till den munvinkel som nyligen var förvriden. Ibland stod jag och passade på henne i timmar utan att se henne, och plötsligt var hon där, jag hade sett den lilla slingrande linjen som slutade med violblå ögon. Men detta första godtyckliga ansikte som en person är för oss och som alltid bara visar samma profil, alltid samma lätt höjda ögonbryn, samma leende på väg att bryta ut i ögonen, samma antydan till förvridning i den enda munvinkel som syns – och allt detta lika godtyckligt utskuret i ansiktet och i följden av möjliga uttryck, lika partiellt, lika momentant, lika oföränderligt som om det vore en teckning där ett uttryck fixeras som inte längre kan förändras: detta är personen för oss under de första dagarna. Och sedan är det under de efterföljande dagarna ett annat uttryck, ett annat ansikte: motsättningen mellan hårets svärta och kindens blekhet som i början konstituerade det nästan helt fäster vi sedan knappt något avseende vid. Och det är inte längre munterheten i ett gäckande öga utan mildheten i en blyg blick.

Eftersom den kärlek som hon väckte hos mig stegrade min föreställning om hennes adliga utvaldhet framstod hennes lilla palats i fonden av vår gård som alldeles otillgänglig, och hade man sagt mig att en naturlag hindrade varenda ofrälse som mig från att nånsin tränga in i hennes hus lika effektivt som den hindrade mig från att flyga bland molnen hade jag inte blivit särskilt förvånad. Jag befann mig i den lyckliga tid då man inte känner livet, då människor och ting inte är inordnade i allmänna kategorier för oss, utan då det är namnen som skiljer dem åt och ger dem något av deras särskildhet. Jag var litet grand som vår Françoise, som trodde att det fanns ett hemlighetsfullt samband mellan grevinnans svärmors markisinnetitel och det slags veranda, kallat markis, som fanns ovanför denna dams våning, och att ingen annan sorts människa än en markis kunde ha en sådan veranda.

Ibland när jag tänkte på henne och sade mig att jag inte skulle få turen att se henne gick jag lugnt nedför gatan då jag plötsligt, just när jag gick förbi mjölkförsäljerskan, kände mig alldeles förlamad på samma sätt som en liten fågel kan känna sig när den har fått syn på en orm. Nära disken, i ansiktet hos en person som stod och talade med mjölkförsäljerskan samtidigt som hon valde ut en färskost, hade jag observerat en liten slingrande linje darra och bölja ovanför två förtrollande violblå ögon. Nästa dag tänkte jag att hon skulle komma tillbaka till mjölkförsäljerskan och jag stod på post i timmar i gathörnet men såg henne inte, och förargad gick jag därifrån och blev tvungen att vika undan för en bil som höll på att krossa mig när jag gick över gatan. Och under en okänd hatt, i ett annat ansikte fick jag se den slumrande ormen och ögonen som knappast tedde sig violblå men som jag väl kände igen, och det högg till i hjärtat innan jag hade känt igen dem. Var gång jag såg henne bleknade jag, jag vacklade, jag hade velat kasta mig på knä,

hon fann mig ‘väluppfostrad’. I Salammbô finns det en orm som förkroppsligar en familjs genius. Nu fick jag för mig att denna lilla slingrande linje återfanns hos hennes syster, hos hennes syskonbarn. Jag fick för mig att om jag hade fått lära känna dem skulle jag hos dem ha fått uppleva en aning av denna essens som var hon. De framstod alla som olika skisser gjorda efter ett och samma ansikte, gemensamt för hela släktet.

Det fanns en del av grevinnans sällskap som bestod av ett antal kvinnor som greven hade älskat och vänskapsrelationerna med dem hade bevarat den sortens vitalitet som finns hos växter vilka växer på mark där havet förr brukade rasa. Översättning av Jan Stolpe

· Kommentar ·

Den text av Marcel Proust som här presenteras är hämtad ur det material som i publicerat skick går under namnet Contre Sainte-Beuve. Åren 1908–1909 skrev Proust skisser och utkast i en serie anteckningsböcker där somligt var litterärt gestaltande, annat essäistiskt-kritiskt, och där författaren stundtals gick över genregränserna på ett överraskande sätt. På våren 1909 lämnade Proust dessa utkast bakom sig och började skriva på det stora romanverk som han sedan arbetade med livet ut. Åtskilliga av de teman som skissas i anteckningsböckerna återkommer och vidareutvecklas i På spaning efter den tid som flytt, det gäller naturligtvis också denna text.

Materialet har aldrig getts ut fullständigt, men 1954 gjorde Bernard de Fallois ett urval med den titel som sedan blivit den vedertagna, och 1971 publicerade Pierre Clarac de rent kritiska artiklarna. En del av de litterära utkasten finns med i bilagorna till den stora utgåvan av Proust roman i Bibliothèque de la Pléiade (1987–1989), men ingen har vågat sig på en fullständig edition, vilket av flera skäl är en komplicerad uppgift. Bäst uppfattning av helheten får man i Bertinis och Kellers tyska utgåva från 1997 där Helmut Scheffel har gjort översättningen; den utgår direkt från handskrifterna, men också den är bara en urvalsvolym. Hösten 2020 gav jag ut ett svenskt urval, Mot Sainte-Beuve, men den text som här presenteras ingår inte i den boken. Översättningen utgår från den version som återges i Pléiade-upplagans andra del (s.1041–45) där den ingår som en av skisserna till det som sedan blev romanverkets tredje del, Kring Guermantes. I början av denna romandel finns det flera avsnitt med reminiscenser från vår skiss (se sidorna 15, 26 och 53 i 1966 års upplaga av Gunnel Vallquists översättning).

Att översätta texter ur Sainte-Beuve-materialet är naturligtvis förenat med stora svårigheter. Här har Proust redan utvecklat det idiom som präglar den stora romanen, och många satser är långa, mycket långa: första stycket i den här skissen består exempelvis av bara tre satser. Till det kommer att texterna är utkast, råform, och som framgår här kan Proust ibland avbryta sig mitt i en påbörjad mening; han kan också utelämna ett verb eller något annat viktigt element – ‘Die syntaktische Struktur dieses Satzes bleibt unbestimmt’, står det på ett ställe i den tyska kommentaren. Språket är alltså inte slutligt bearbetat, men redan i detta skick har det en precision och en säregen ton och rytm som är svårfångad. Kan man åstadkomma en avglans av detta får man vara lycklig. jan stolPe

LITTERATUR

Marcel Proust. Contre Sainte-Beuve suivi de Nouveaux Mélanges.

Préface de Bernard de Fallois. Paris: Gallimard, 1954. Marcel Proust. Contre Sainte-Beuve précédé de Pastiches et mélanges et suivi de Essais et articles. Édition établie par Pierre

Clarac avec la collaboration d’Yves Sandre. Bibliothèque de la

Pléiade. Paris: Gallimard, 1971. Marcel Proust. À la recherche du temps perdu, II. Édition publiée sous la direction de Jean-Yves Tadié avec la collaboration de

D. Kaotipaya, T. Laget, P.-L. Rey et B. Rogers. Bibliothèque de la Pléiade. Paris: Gallimard, 1988. Marcel Proust. Gegen Sainte-Beuve. Frankfurter Ausgabe hrsg. v. Luzius Keller, Werke III, Band 3. Aus dem Französischen übersetzt v. Helmut Scheffel, hrsg. v. Mariolina Bongiovanni

Bertini in Zusammenarbeit mit Luzius Keller. Frankfurt am

Main: Suhrkamp, 1997. Marcel Proust. På spaning efter den tid som flytt, III, Kring

Guermantes. Översättning av Gunnel Vallquist. Stockholm:

Bonniers, 1966. Marcel Proust. Mot Sainte-Beuve. Urval och översättning Jan

Stolpe. Stockholm: Spleen Nordic, 2020.