marcel proust
Grevinnan de Guermantes och hennes charm
V
i bodde i en lägenhet på andra våningen i flygeln till ett av dessa gamla palats som knappast längre finns i Paris, där borggården – antingen genom demokratins inbrytande våg eller genom en ansamling överlevande, av slottsherren beskyddade skrån – var belamrad av lika många små bodar som omgivningarna till en katedral vilken den moderna estetiken ännu inte har ‘frilagt’, med början på ‘portvaktsskrubbens’ plats med en skoflickarbod omgiven av syrener och bebodd av portvakten som lappade skor och födde upp kaniner och höns, medan huset i gårdens fond naturligtvis beboddes, genom ett tämligen nytt hyresavtal men som det föresvävade mig genom ett urgammalt privilegium, av en sådan förtjusande ‘grevinna’ som det vid den tiden alltid fanns i de små ‘palatsen i gårdens fond’ och som när hon gav sig ut i sin stora kalesch dragen av två hästar – under hattens irisblommor som liknade dem på portvaktens-skoflickarens-skräddarens fönsterbräde – utan att stanna skickade ut leenden och små vinkningar utan urskillning till vattenbäraren, till mina föräldrar och till port vaktsungarna för att visa att hon inte var högmodig. Och sedan, när det sista ljudet av kaleschens rullande hade dött ut, stängde man vagnsporten medan kaleschen, lång som husens fasader, mycket sakta drogs av jättelika hästar från hus till hus med en stående betjänt vars hatt nådde upp till de första våningarna; hon helgade de känslolösa gatorna med en doft av aristokrati, hon stannade till för att lämna kort, lät leverantörer komma fram till vagnen och tala med henne och for för att tillbringa några minuter på en av dessa
40
eftermiddagsmottagningar som förorsakade en ström av eleganta vagnar där kända ansikten möttes: somliga damer på väg dit, andra på väg därifrån och åter andra som i likhet med vår grevinna först ville ta en tur i Skogen och inte kom till mottagningen förrän man redan ropade fram de sista vagnarna framför palatset, och som älskade att säga till husets värdinna: ‘Ni förstår, det var omöjligt att komma tidigare, det måste ha varit storartat.’ Vid den tiden fanns det fortfarande livréer [avbrutet] mötte väninnor som var på väg till en eftermiddagsmottagning, som hon själv var inbjuden till, eller som redan var på väg därifrån; men kaleschen svängde in på en sidogata, grevinnan ville först ta en tur i Skogen och tänkte gå på mottagningen först på återvägen då ingen längre skulle vara där och man ropade fram de sista vagnarna på gården. Hon var så skicklig i att med armbågarna tätt emot kroppen ta tag i en värdinnas båda händer med sina mockahandskar, röra vid hennes midja för att beundra hennes toalett och, likt en skulptör som ställer en staty till rätta, likt en sömmerska som prövar en blus, med det allvar som passade så väl till hennes milda ögon och hennes djupa röst säga: ‘Det var verkligen inte möjligt, ens med bästa vilja i världen, att komma tidigare’ samtidigt som hon kastade en förtjusande violblå blick mot hela den serie av hinder som uppstått och som hon förteg eftersom hon var en väluppfostrad person som inte gärna talade om sig själv. Vår lägenhet, som låg vid en andra gård, vette mot grevinnans. Det var ett av de nöjen [avbrutet]
