Framtiden behöver hopp

Vem är min nästa? På den frågan svarade Jesus med berättelsen om mannen som blev överfallen och svårt misshandlad av rövare. En präst råkar komma samma väg och ser honom, men viker åt sidan och går vidare. Samma sak med leviten, han ser men väljer att gå vidare. Samariern ser och fylls med medlidande. Han häller olja och vin i såren och förbinder dem. Han lyfter upp honom på sin åsna och för honom till värdshuset där de sköter om honom. Vem tycker du är den slagne mannens nästa? Samariern är det uppenbara svaret – eller med en formulering hämtad ur Bräcke diakonis värdegrund: Den som har viljan att se, och kraften att förändra.

Diakoni springer ur människors behov av omsorg. Det är den misshandlade mannens behov av vård som får samariern att stanna och det är den uppenbara nöden hos människor i vårt närområde som får biskop Edvard Herman Rohde att för drygt hundra år sedan engagera sig för en utbildning av diakonissor, Bräcke diakoni. Rohde var nydanande i synen på kyrkans och församlingens diakonala uppdrag här i Västsverige. Hans poäng var att det var hela kyrkans uppdrag att lindra nöd – inte bara den enskildes kristnes. Mycket har hänt under de år som flutit genom älvarna sedan dess. Kärlekens gärningar, inte minst genom sociala välfärdsreformer, har åstadkommit underverk. Diakoni är numera en självklar del av varje församling. Samtidigt är nöden stor än i dag. I vår tid växer den ofrivilliga ensamheten och vi lever mitt ibland en gängkriminalitet som dödar och skapar otrygghet. På våra diakonimottagningar möter vi allt oftare papperslösa som inte får sjukvård och allt fler ensamstående föräldrar och pensionärer som helt enkelt inte får ekonomin att gå ihop. Det är lätt att drabbas av missmod och hopplöshet.

Bräcke diakonis vision är att verka för ett medmänskligare samhälle – hur ska det gå till år 2024? Den barmhärtige samariern har väglett kyrkan och enskilda kristna i tvåtusen år och jag konstaterar fascinerat att berättelsen har mycket att säga också i dag. Den pekar både på den enskildes ansvar och behovet av strukturer. Den har till och med något att säga om vårdkedjor. Till att börja med visar den att det är viktigt att hålla fast vid att det som sker i det lilla är stort. Den enskilda människan står i centrum och en utsträckt hand gör skillnad. Ett medmänskligare samhälle kan dock inte enbart bygga på enskilda människors goda gärningar. Det behövs värdshus och vårdcentraler där kunniga och empatiska människor arbetar. Där alla bemöts med respekt och värdighet och där samlad erfarenhet leder till utveckling. En framtidsspaning är att vi borde satsa på fler åsnor och åsneskötare i vårt samhälle. Allt för ofta brister vårdkedjor. Åsnan i berättelsen är en brygga, där samariern, en verklig person, går med och lämnar över till nästa instans.

I Jesu liv, död och uppståndelse finns ett hoppets mönster som inte ger upp ens vid dödens gräns. Ett hopp som inte flyr de mest utsatta positioner utan ständigt på nytt kallar oss att älska tillsammans med Gud. Som kristna riktar vi blicken framåt, mot Guds framtid. Det som Jesus kallar Guds rike och som han i sitt liv ger oss smakprov på. I den framtidsvisionen ryms inte fattigdom eller dödligt våld. Om vi ska lösa vår tids utmaningar så räcker det inte med enskilda människors goda gärningar – gemensamma problem kräver gemensamma lösningar. Det är hela kyrkans uppgift att tala och leva hopp. På samma gång är det då också viktigt att inse att kyrkan består just av människor. Det är du och jag som måste ha modet att agera för mer rättvisa, kärleksfulla och trygga platser.

För hundra år sedan var det till en början bara en handfull diakonissor som utbildades, men det skapade en rörelse som kom att omdana inte bara enskilda människors liv och församlingsliv utan hela Göteborgs stift. Vi är då som nu inbjudna till att se på världen med kärlekens blick och svepas med i Guds egen passion för att världen ska leva. Låt oss ta oss an framtiden med ett hopp som bottnar i kärlek, i Guds kärlek.

+Susanne