Ledare | +Susanne Rappmann
Framtiden behöver hopp
V
em är min nästa? På den frågan svarade Jesus med berättelsen om mannen som blev överfallen och svårt misshandlad av rövare. En präst råkar komma samma väg och ser honom, men viker åt sidan och går vidare. Samma sak med leviten, han ser men väljer att gå vidare. Samariern ser och fylls med medlidande. Han häller olja och vin i såren och förbinder dem. Han lyfter upp honom på sin åsna och för honom till värdshuset där de sköter om honom. Vem tycker du är den slagne mannens nästa? Samariern är det uppenbara svaret – eller med en formulering hämtad ur Bräcke diakonis värdegrund: Den som har viljan att se, och kraften att förändra.
var hela kyrkans uppdrag att lindra nöd – inte bara den enskildes kristnes. Mycket har hänt under de år som flutit genom älvarna sedan dess. Kärlekens gärningar, inte minst genom sociala välfärdsreformer, har åstadkommit underverk. Diakoni är numera en självklar del av varje församling. Samtidigt är nöden stor än i dag. I vår tid växer den ofrivilliga ensamheten och vi lever mitt ibland en gängkriminalitet som dödar och skapar otrygghet. På våra diakonimottagningar möter vi allt oftare papperslösa som inte får sjukvård och allt fler ensamstående föräldrar och pensionärer som helt enkelt inte får ekonomin att gå ihop. Det är lätt att drabbas av missmod och hopplöshet.
Diakoni springer ur människors behov
Bräcke diakonis vision är att verka för
av omsorg. Det är den misshandlade mannens behov av vård som får samariern att stanna och det är den uppenbara nöden hos människor i vårt närområde som får biskop Edvard Herman Rohde att för drygt hundra år sedan engagera sig för en utbildning av diakonissor, Bräcke diakoni. Rohde var nydanande i synen på kyrkans och församlingens diakonala uppdrag här i Västsverige. Hans poäng var att det
4
Korsväg 4 | 2023
ett medmänskligare samhälle – hur ska det gå till år 2024? Den barmhärtige samariern har väglett kyrkan och enskilda kristna i tvåtusen år och jag konstaterar fascinerat att berättelsen har mycket att säga också i dag. Den pekar både på den enskildes ansvar och behovet av strukturer. Den har till och med något att säga om vårdkedjor. Till att börja med visar den att det är viktigt att hålla fast vid att det som sker
