tabletter är en utmaning, särskilt som nivåerna normalt stiger innan vi har vaknat. Dessutom ökar kortisolbehovet vid infektioner och kroppsliga trauman, som skador och kirurgi. Den som lever med Addisons sjukdom behöver ta tabletter ofta, kanske två till tre gånger per dag, och höja dosen vid behov, som vid feber. Annars kan förloppet bli dramatiskt. En akut kortisolsvikt kan vara dödlig. I händelse av akut kortisolsvikt måste personen omedelbart få kortison, intramuskulärt eller intravenöst, samt koksalt i dropp. – Vi har ägnat mycket tid åt att sprida det budskapet, bland patienter och vårdpersonal. Vi har arbetat tillsammans med patientföreningen. Vi har bland annat tagit fram ett varningskort med information, som personer med Addisons sjukdom alltid kan bära med sig, säger Sophie Bensing. Det har alltså funnits en mängd saker att ägna sig åt för att förbättra livet för personer med Addisons sjukdom. Men parallellt har det byggts upp ett register och en biobank, där blodprover och information från över 1 000 personer ingår. Det är världens största biobank med renodlade Addison-prover. Nästan lika stor är den norska motsvarigheten. Samarbetet mellan forskarna från dessa länder är gott, vilket ger ett nordiskt guldläge för Addison-forskning.
Foto: Stefan Zimmerman
OCH DET FINNS massor av obesvarade
frågor kring sjukdomen. Två varianter orsakas av bakomliggande syndrom, kallade APS-1 och APS-2. I den absolut vanligaste gruppen, APS-2, finns en ökad risk för bland annat sköldkörtelsjukdom, typ 1-diabetes och celiaki. Den ovanliga varianten, APS-1, är förenad med ökad risk för till exempel kronisk svampinfektion och underfunktion av bisköldkörtlarna. Men även efter att läkare har rett ut vilken variant av autoimmun Addison en patient har (och därmed vilka risker för annan sjukdom som föreligger), så går det i dag inte att säga vem som kommer utveckla ytterligare autoimmuna manifestationer – eller vem som slipper det. Det är dock känt att ungefär hälften av personer med autoimmun Addison får någon annan autoimmunitet. När dagens patienter går på årskontroll görs därför i dag rutinmässigt screening för en rad andra autoimmuna sjukdomar. En pinfärsk upptäckt om Addisons
sjukdom är att ett antal patienter har viss funktion kvar i binjurebarken. I en studie där den svenska gruppen deltog, publicerad sommaren 2020, hade ungefär var tredje av nära 200 personer med autoimmun Addison restfunktion, ibland flera decennier efter diagnos. Den patientgruppen är såklart mycket intressant för forskarna. Har faktiskt en bit binjurebark lyckats överleva? Eller har cellerna återskapats? Hur ser de här personerna ut i immunsystemet jämfört med andra, utan restfunktion? Har det autoimmuna angreppet avbrutits? Det går i dag inte att säga, men frågor som dessa är möjliga att nysta i via biobanken.
Sophie Bensing berättar att ett engelskt forskarlag har prövat att ge nyinsjuknade patienter läkemedlet rituximab. Målet är att bromsa det autoimmuna angreppet. En viss bibehållen restfunktion skulle kanske kunna påverka vilken dos av kortison dessa patienter behöver. – Det vore ett stort framsteg om vi skulle kunna identifiera vilka personer som löper risk för vilka autoimmuna sjukdomar. Då skulle vi kunna vara mer precisa i vår monitorering. Ett större mål vore att kunna gå in med förebyggande behandling, så att ingen ny sjukdom bryter ut. Men det är en lång resa kvar dit, säger Sophie Bensing.
Han jagar autoimmunitet inom psykiatrin Kan schizofreni vara en autoimmun sjukdom? Ja, kanske i vissa fall, berättar Mats Persson, klinisk psykiater och docent i immunologi vid CMM på Karolinska Institutet. Mats Persson är på jakt efter autoantikroppar inom psykiatrin. Han och hans kollegor har bland annat studerat prover från personer som haft en psykos. Just psykoser förekommer ofta i resonemang som förs om autoimmunitet inom psykiatrin. Till exempel är det känt att personer med den reumatiska systemsjukdomen SLE kan drabbas av akut förvirring och psykos, sannolikt till följd av autoimmuna angrepp i hjärnan. I en av studierna från Mats Perssons forskargrupp ingår 53 personer med förstagångspsykos samt 41 friska kontroll-
personer. I samtliga fall exponerades blodplasmaprover, som innehåller autoantikroppar om sådana finns, mot drygt 2 300 mänskliga proteinfragment. Det visade sig då att åtta av patienterna med psykos hade autoantikroppar mot ett protein kallat PAGE. Ingen i kontrollgruppen hade dessa autoantikroppar. Patienterna följdes sedan i genomsnitt under sju år. Då hade 14 av dem utvecklat schizofreni. Fem av dem hörde till patienterna som hade autoantikroppar mot PAGE. Tre patienter med autoantikroppar slapp nya psykosepisoder. Men PAGE verkar inte uttryckas i hjärnan. Det verkar förekomma framför allt i testiklarna och därutöver i till exempel prostata, mag-tarmkanalen och njurar, berättar Mats Persson.
För att komma vidare tog forskarna fram serum med de aktuella autoantikropparna genom att använda sig av kaniner. Sedan prövade forskarna detta kaninserum på vävnadsprover från mänskliga hjärnor. Och då band kanin-autoantikropparna till dem, i områden som ligger nära schizofrenirelevanta proteiner. Möjligen är Mats Persson och hans forskargrupp på väg att ringa in autoantikroppar som genom korsreaktivitet orsakar ett autoimmunt förlopp vid schizofreni. Kanske kan man då tänka sig en framtid där patienter med psykos screenas för dessa autoantikroppar. Om de då förekommer skulle eventuellt de patienterna kunna erbjudas immunologisk behandling. – Ja, så skulle man kunna tänka. Men jag tror inte att all schizofreni beror på någon immunologisk störning. Jag tror däremot att det kan visa sig vara en tillräckligt stor andel för att det ska vara relevant att betrakta dem som undergrupp och behandla dem på ett annat sätt, säger Mats Persson. Medicinsk Vetenskap №4–2020
43
