JORMA WHITTAKER

”var vänlig spola fram till spår två”

DEN 19 AUGUSTI debuterar Jorma Whittaker i eget namn med ett album vare sig han själv eller hans skivbolag ens vågar hoppas på ska kunna lansera honom som den storartade låtskrivare han faktiskt är. – Jag förväntar mig inte att den ska bli populär eller ens att någon ska gilla den. Jag menar, det är nästan en skiva för recensenter att avsky. Jag skulle vilja se någon orka sig igenom den första låten.

Jorma Whittaker - tidigare envåldsfascist bakom Indianapolis stoltheter Marmoset - skrattar högt och länge. – Jag hörde att de skickade några exemplar till tidningen Rolling Stone och jag kan till och med se framför mig hur de skruvar på sig i stolarna. Förhoppningsvis sparar de i alla fall askarna - jag sparar alltid askarna.

Whittakers skratt ekar återigen över telefonförbindelsen från Brooklyn, New York, där han numera huserar sedan han lämnade Indiana i slutet av mars i år. Låten i fråga, Clocks In The Sun, är den drygt sju minuter långa dovt mässande och onekligen oemotståndligt vackra pianodrivna plåga som inleder Whittakers självbetitlade debutalbum. Det är också utan tvivel det svåraste stycke musik han åstadkommit under sina åtta år som skivartist.

Till och med hans skivbolag - det oantastliga Secretly Canadian i Bloomington, Indiana - har svårt för låten. – De flesta kommer inte ens förbi den. Det här kommer att bli en sjusovare, säger pressansvarige Jonathan Cargill.

Det innebär inte att Secretly Canadian saknar förtroende för Whittaker. Redan för tre år sedan - när ständige producenten LonPaul Ellrich levererar vad som ska bli bandets andra och sista album, Record In Red - fattar man beslutet att låta Whittaker göra vad han vill under namnet och bortse från de andra två medlemmarna.

I slutändan spelar de bara på drygt två tredjedelar av skivan.

När sedan Jason Cavan, vars trumspel enligt fler än en källa ÄR Marmoset, mottar nyheten om George Harrsions död i cancer fredagen den 30 november 2002 med ett skratt, signalerar det början till slutet för gruppen.

Skivbolagets förtroende förblir emellertid obefläckat. Så snart Whittaker tillkännager att han har ett eget album redan färdigt - den nya skivan spelades in mellan november 2001 och samma månad 2002 - hoppas man alltjämt att den ska kunna ges ut som en tredje Marmosetskiva, ett ställningstagande han själv motsätter sig.

Det innebär inte heller att han missbrukat det förtroendet. Resterande tolv låtar är samtliga storartad popmusik förskansad mellan brittiska postpunkikonerna Wire - Marmosets tydligaste influenser - och solodebuterna från Syd Barrett respektive Sir Paul McCartney, en jämförelse Beatlesfantasten Whittaker är mer än nöjd med.

Frågan kvarstår emellertid varför just den låten, den såväl svåraste som odrägligaste, kom att inleda plattan. – Du vet, jag kunde ha haft en dementi på skivan, typ: ”Var vänlig spola fram till spår två”, skrattar Whittaker.

Whittaker är inte ensam att skylla för den aviga inledningen. Precis som med Marmoset är det LonPaul Ellrich som producerat albumet och det är också han som övertalar både skivbolaget och Whittaker inte bara att låten skulle vara med, utan även att den ska ligga först på skivan. – Gillar du den inte, gör en kopia utan den, släng bort skivan och glöm att du någonsin lyssnade på den. Det var väldigt svårt att lägga låtarna i ordning på den här plattan. Det fanns ingen första låt utan bara en massa mittlåtar och slutlåtar. Den låten var egentligen det enda alternativet, den enda vägen in i skivan, säger Ellrich. – Det var egentligen inte att jag försökte göra en platta för folk att avsky så mycket som att det är den första låten jag vill att de ska höra. Den skulle inte vara lika effektiv någon annanstans, säger Whittaker, och tillägger: – Jag är glad att den kom med. Det är något som saknas utan den.

DAN ANDERSSON

Sandy Mouche för en dag

TÄNK OM MAN fick vara Sandy Mouche för en dag.

Det vore förmodligen helt underbart, men också ganska jobbigt.

Att få krypa omkring inne i låtskrivarna Helena och Martiniques hjärna tillhör nog bland det mer underbara. Att få uppleva hur allt man ser får ett slags ”Moulin Rougeigt Baz Luhrman”-skimmer över sig, och iakkta hur vardagslika ting transformeras till romantiska sådana. Se hur de trista gardinerna hemma i köket helt plötsligt blir romantiskt mörkröda sammetsdraperier, och hur besöket i tvättstugan omvandlas till en mystisk tur genom stadens hemliga katakomber. Livet skulle helt enkelt bli mer färgrikt, mer levande och spännande om man fick vara Sandy Mouche för en dag.

Men mest av allt måste det vara underbart att hjälpa fem unga musiker att inspireras att skapa oerhört vacker, ibland vemodig, ibland lite arg, mystisk och smäktande popmusik när den är som bäst.

Utan att bli kliché bjuder bandet Sandy Mouche på allt detta. Och fast det förmodligen är svårt att bli Sandy Mouche, kan man, om man lyssnar riktigt noga på låtar som C’est pas juste och Cloette, för sitt inre se hur hon hoppar omkring i studion under inspelningen, kanske iklädd en scarf, ett par mörka solglasögon som trillar av hela tiden, och en mörkblå klänning med stora vita prickar på.

Sandy Mouche är den svenska popens