KRÖNIKA LENNART PERSSON

”Nu börjar det bli kul på riktigt”

DVD med Lennart Persson

Nu börjar det bli kul på riktigt. Dvd-floden är över oss. Den är redan bred och börjar, glädjande nog, också bli riktigt djup.

Jag kan med allt större frenesi och allt mindre besvär odla mitt intresse för udda filmer från jordens alla hörn – allt från Vincent Gallos Buffalo 66 (Metropolitan), Wes Andersons Bottle Rocket (Columbia), Steven Shaibergs Hit Me (Lions Gate) och Abel Ferraras King Of New York (Carlton) till japanska skräckisen Audition (Horse Creek), den oklippta versionen av australiska Heavenly Creatures (Miramax) och Dog Days (Tartan), det absurda nerslaget i den österrikiska vardagen, som måste vara den sämsta reklam det landet fått sedan Hitler gick in i Polen.

Häromdan hittade jag en av mina absoluta filmkomedier, Funny Bones (Hollywood Pictures), den italienska neorealistiska pärlan Rocco & His Brothers (Image) och Ken Loach-mästerverket Kes (MGM). Klart man handlar.

Jag kan nu också återknyta bekantskapen med den oerhört vitala amerikanska filmkonst som från det sena sextiotalet och fram till det tidiga åttiotalet fick mig att nästan bo på bio. Allt från The Gypsy Moths (Warner Brothers), Five Easy Pieces (Columbia) och Medium Cool (Paramount) till Cutter’s Way (MGM), Dog Day Afternoon (Warner Brothers), Driver (Atlantic Films) och Maria’s Lovers (MGM). Eller varför inte Terrence Malicks mästerliga Badlands (Warner Brothers) och Days Of Heaven (Paramount)?

Jag kan få se fantastiska dokumentärer av så skilda slag som American Movie (Sony), Dogtown And Z-Boys (Sony), When We Were Kings (Universal) och Dark Days (Palm Pictures).

Filmer jag aldrig ens vågat drömma om att få se på bio.

Jag kan dessutom nu se filmerna som kom och vände så blixtsnabbt på biograferna att jag inte hann med.

Engelska Last Orders (Sony) smet retfullt förbi mig. För att inte tala om amerikanska Love Liza (Sony), med Philip Seymour Hoffman i en rollprestation som borde gett honom en Oscar. Visades den bara i Stockholm? Och den bästa skandinaviska film jag sett på många år, norrmannen Marius Holsts Gryningsland (Scanbox), gick den ens upp på någon svenska biograf?

Nu ser jag alla de här filmerna på min egen bio. När jag vill. Hur många gånger jag vill. I vilka portioner jag vill.

Nu kan jag till exempel köra avsnittet i Heartworn Highways där Townes Van Zandt med stor komisk talang spelar upp hur han hjälplöst dras ner i gången till boet som en jättekanin har på hans bakgård gång på gång på gång. Det var svårare när jag bara hade en uselt flimrande vhs-inspelning, kopierad från någon som kände någon som kände någon som en gång för snart trettio år sedan hade spelat in programmet från tv. Jag kommer ihåg den som en väldigt mörk film.

Nu finns Heartworn Highways (Catfish Entertainment) i varje anständig dvd-butik. I perfekt kvalitet, med en hel timmes extramaterial.

Man bugar. Det börjar nämligen bli både fart och stil på utgivningen av musik på dvd också.

Heartworn Highways, som lång tid efter inhandlandet fortfarande ligger överst i min titthög, är jämte Dylans Eat The Document den mest eftertraktade och uselt piratkopierade musikdokumentären någonsin. Filmen gjordes 1975, när ett gäng oerhört talangfulla låtskrivare i Texas just uppfunnit singer/songwriter-genren, när countrymusiken skulle återerövras med hjärta och nya litterära ambitioner. Och många av de andra hjältarna är också med här – Guy Clark, Steve Young, Rodney Crowell, en väldigt ung Steve Earle. De täljde sina initialer i hjärtat på alla som lyssnade, och man förstår verkligen varför när man ser den här filmen.

Och det är bara en av många höjdpunkter i den allt mer accelererande utgivningen. Tidigare nämnda Eat The Document, D. A. Pennebakers skruvade film om Bob Dylans skruvade världsturné 1966, får man visserligen jaga i en piratutgåva, men den finns där. I utmärkt kvalitet. Pennebakers första och ännu mer omistliga Dylan-dokumentär, Don’t Look Back (Eagle Vision) finns numera till och med distribuerad i Sverige av skivbolaget BMG. Helt lagligt.

Vinn ett DVD-exemplar av den fantastiska filmen Rockers som Lennart Persson nämner i sin krönika.

Det enda du behöver göra för att vara med i utlottningen är att maila oss din lista på dina fem viktigaste reggaelåtar genom tiderna. Självklart publicerar vi de vinnande bidragen i nästa nummer.

Maila ditt bidrag till erik@lamusik.nu eller ge posten mer jobb:

La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

The Rolling Stones On DVD 1964-1969 är naturligtvis en piratutgåva, men ett måste för alla Stones-fans. Precis som den oerhört påkostade nyutgåvan av bröderna Maysles turnédokumentär Gimme Shelter (Criterion) från 1969. Med en av väldigt få filmsekvenser med The Flying Burrito Brothers, dessutom.

Den som vill kolla upp var Stones fick allting ifrån kan ge sig på boxen American Roots Music (Palm Pictures); en strålande beskrivning av bluesens och countryns utveckling från folkmusik till massmusik. Den är ett imponerande, fyra timmar långt snitt genom en ännu mer imponerande tradition. Så mångskiftande, så kantad av intressanta och fascinerande människoöden. Och så fylld av fantastisk musik – från The Fisk Jubilee Singers fortfarande europeiskt präglade sätt att sjunga religiösa sånger till genuint amerikanska skapelser som Monroes blixtrande intensiva bluegrass och Muddy Waters tungt elektrifierade Chicagoblues. Som ytterligare fördjupning rekommenderas regissören Robert Mugges och Eurythmicsmannen Dave Stewarts Deep Blues (Centre Stage), om våra tiders fortfarande hårdbitande Mississippiblues, eller dokumentären That High And Lonesome Sound (Shanachie), som ger en inträngande bild av vad bluegrassmusiken egentligen är för något.

REGGAEVÄNNER kastar sig förstås över filmerna Rockers (Wienerworld) och The Harder They Come (BMG). Den medföljande dokumentären om inspelningen av The Harder They Come är banne mig lika rolig som själva filmen. Och i dokumentären Roots, Rock, Reggae (Shanachie) finns fantastiska scener inifrån producenten Lee Perrys mytomspunna Black Ark-studio. Vem hade trott att man någonsin skulle få se det?

Straight No Chaser (Warner Brothers) om jazzmusikern Thelonious Monk är förmodligen den bästa musikerdokumentär som gjorts och Woman Of Heart And Mind (Eagle Vision) fick mig äntligen att förstå lite av Joni Mitchells storhet. Man lär så länge man lever. Och tittar på dvd.

Och jag kan inte uttrycka nog glädje över att utgivarna redan fattat att vi behöver det udda materialet lika väl som de mer förväntade mainstreamprodukterna. Precis som när cd:n introducerades förvånas jag nu snabbt över att man så direkt och så fantasifullt grävt så djupt i arkiven. Devil Got My Woman (Stefan Grossman) ger mig ett fantastiskt bakom-scenenreportage från den Newportfestival som gästades av både Howlin’ Wolf, Skip James, Bukka White och Son House! Och The !!!! Beat (Rounder) bjuder på en otroligt fräck tv-konsert med gitarrhjälten Freddie King från 1966. Jazz Casual-serien (Idem Home Video) innehåller en volym som ger oss en halvtimme helt unika bilder på John Coltrane och i serien Country Music Classics (Shanachie) finns en omistlig volym med tv-inspelningar med Ray Price och Jim Reeves; värd att se bara för de fantastiska scenkläder femtio- och sextiotalets countrymusiker klädde sig i. Creams avskedskonsert på Royal Albert Hall 1968 finns på Farewell Concert (BMG), i både dess tv- och dess långfilmsversion, och någon har för JJ Cale (Classic Pictures) grävt fram en tv-inspelning med JJ Cale från 1979. Helt suveränt, speciellt med tanke på att han de två gånger då jag sett honom live har varit så skygg att han nästan gömt sig bakom förstärkarna.

Anacona (BMG), med underrubriken Ten Sisters Of Rhythm, är en rakt igenom ljuvlig dokumentär om en kvinnoorkester från Havana, verksam sedan tidigt trettiotal. En guldgruva för den som vill utöka sin dansrepertoar med några varianter man sällan ser på dagens dansgolv.

Det börjar med andra ord att bli dags även för de kräsna musikälskarna att skaffa dvdspelare.

För nu börjar det bli kul på riktigt.

LENNART PERSSON

LENNART@LAMUSIK.NU