RETRO

DETTA ÄR INTE BARA THE KILLERS TRE I SÄRKLASS BÄSTA ALBUM; DET ÄR TRE AV DE BÄSTA COUNTRYALBUM SOM ÖVERHUVUDTAGET SPELAS IN…

JERRY LEE LEWIS Another Plave, Another Time / She Even Woke Me Up To Say Goddbye (Raven/Smash)

10 1967 var The Killer i det närmaste helt slutkörd. Ändlösa turnéer, problemfyllda skivinspelningar och omsusade skandaler avlöste varandra och började kräva sin tribut; inspirationen och kraften sinade. Det behövdes en nystart. Som så många andra gick Jerry Lee tillbaka till sina rötter för att hitta nytt bränsle till den falnande glöden. Countryn hade alltid legat honom närmast hjärtat och han kände att tiden nu var mogen för det renodlade countryalbum han så länge längtat efter att få göra.

Another Place, Another Time ställde dock publiken kallsinnig när den kom ut. Lewis rockfans gillade inte alls idolens nya stil och countrypubliken såg honom som en förrädare, en Judas som i det närmaste förstört countrymusiken, dels genom att överge den för rock’n’roll och dels genom att medverka till att låta r’n’r ta över countryns plats som Amerikas enskilt viktigaste musikstil. Det är lätt att så här i efterhand konstatera hur fel båda falanger hade.

Jerry Lee Lewis släppte mellan 1968 och 1970 tre countryalbum i följd varav de två första nu alltså släppts på en gemensam CD, med sex spår från She Still Comes Around (to love what’s left of me) som bonus. Och Käre Jesus, vilka album det är; stenhård, självförgörande och demonutdrivande hästjazz som försätter berg. Som brukligt är när country är som bäst låter Lewis nämligen all sorg, vrede, frustration, längtan och kärlekstörst (och bara törst också för den delen) flöda ut över spåren som lava.

Titlarna talar sitt tydliga språk; “What’s Made Milwaukee Famous (has made a loser out of me), Play Me a Song I Can Cry To, All The Good Is Gone, “You Went Out Of Your Way (to walk on me) och There Stands The Glass. Jerry Lee gråter i ölen, svär evig trohet och super sig redlös om vartannat, hela tiden med hjärtat utanpå skjortan. Han sjunger fantastiskt, har tonat ner sitt karaktäristiskta, lite klumpiga pianospel till ett smakfullt minimum och enbart de tre titellåtarna är så galet bra att de rättfärdigar ett inköp (plus det faktum att han ser så förskämt cool ut på bilderna i CD-häftet).

Att han inte skrivit en enda låt själv, utan förlitat sig på proffs som Glenn Sutton, Jerry Chestnutt, Merle Haggard och Don Chapel är av underordnad betydelse. Jerry Lee Lewis tar sig an dessa 28 låtar med en sådan kärlek och själfull energi att det gör alla andra versioner överflödiga. Detta är inte bara The Killers tre i särklass bästa album; det är tre av de bästa countryalbum som överhuvudtaget spelats in…

OLA KARLSSON

GARY VALENTINE Tomorrow Belongs To You Overground Records

7Gary Valentines anspråk på en plats i rockhistorien är inte många och inget av dem nämnvärt övertygande. Fram till i fjol bestod de i stort sett av två låtar med Blondie samt att - hävdar han - ha introducerat smala slipsar som en del av den amerikanska punkestetiken. Redan 1980, 24 år gammal, pensionerar han sig efter två år med vad återigen han själv beskriver som ett av USA:s mest framgångsrika band utan skivkontrakt. Sedan dess förblev det tyst om honom till 2002, när hans memoarer över punkåren, New York Rocker: My Life In The Blank Generation, sätter ny standard för den avmytologiserande rockbiografin. Boken markerar dessutom den första gången på säkert lika lång tid som The Know - ovan nämnda poptrio - omskrivs. Därtill lyckas Valentine med boken lansera sitt tidigare band så övertygande att Overground Records nu samlar såväl utgivet - sammantaget tre låtar - som outgivet material och ett antal konsertupptagningar som Tomorrow Belongs To You. Naturligtvis är det lätt att kategoriskt avskriva gruppen med att det brukar finnas en anledning till att vissa aldrig lämnar garaget. Det krävs emellertid inte mer än ett flyktigt öronkast för att konstatera att det är smått anmärkningsvärt att The Know aldrig blev mer än ytterligare en samling nollor i kölvattnet av punkvågen, även om det i deras fall snarare är fråga om 1960-talspop och grupper som The Byrds och Love.

Å andra sidan är det kanske inte så underligt med tanke på att betydligt större mindre giganter som Jonathan Richmans The Modern Lovers - återigen uppenbara influenser - heller aldrig blev mer än lovande.

Nej, någon omskrivning av rockhistorien är knappast aktuell. Långt ifrån allt håller samma höga klass. Bland annat de låtar som spelas in i slutet av 1990-talet efter att Valentine sparkats ur en återförening med Blondie är knappt värda mer än ett omnämnande. Poppärlorna duggar emellertid tillräckligt tätt för att konstatera att The Know är värda ett bättre öde än som bara ytterligare ett exempel på Valentines aldrig sviktande självförtroende och att mannen i fråga själv - säkerligen till hans belåtenhet - är långt mer än sina två låtar med Blondie.

DAN ANDERSSON

DONALD FAGEN Kamakiriad Reprise/Warner DVD Audio

8De högupplösta formaten DVD Audio och Super Audio CD är vad CD skulle ha varit redan från start. CD:n marknadsfördes som bekant som ett stort kliv fram från vinylen, men med åren har allt fler tröttnat på dess brister. Själv är jag numera oftare mer trött i huvudet efter en dags lyssnande på CD än vad jag någonsin blivit efter en dags vinylspisande. Det är något som inte stämmer. Men nu börjar det likna något.

Ett bra exempel är detta album, som jag avfärdade som alltför kliniskt när det ursprungligen kom på CD, för exakt tio år sedan (och som jag sedan knappt har lyssnat på). Kanske är det Steely Dans två senaste album som successivt ändrat min attityd, men på DVD Audio får den här plattan ett liv som jag inte tidigare tillskrivit den. Svänget känns naturligare.

Detaljer (exempelvis Georg Wadenius utsökt plockande kompgitarrer) träder fram tydligare. Låtarna, som knyter ihop en vag science fictionhistoria, är förvisso minst lika knastertorrt utförda likt på de som skulle komma att vara Steely Dans comebackskiva Two Against Nature. Någon svettdroppe lär inte ha trätt fram under inspelningarna, om man säger så.

Men likafullt är detta en cool vit gryta som puttrar på riktigt bra.

Intensivlyssnande kan vara förrädiskt mot örat, men foten vickar på ett förtroendegivande sätt när jag kopplar av och tänker på annat. Alltid ett gott tecken.

Nu hittar jag dessutom favoritlåtar som subtila inledningen/programförklaringen Trans-Island Skyway, mysigt harmoniska Snowbound (vars grunder skrevs av Steely Dan i mitten av 80-talet), den funksouliga Springtime och så vidare.

Nej, jag är ingen hifidåre och har alltid haft en förhållandevis enkel stereoanläggning. Men jag vill ändå tro att DVD Audio och SACD kan komma få mig att omvärdera fler skivor; detta är bra! Att denna utgåva dessutom rymmer två musikvideor, filmade intervjuer med Fagen och Walter Becker (som producerade) och en belysande essä av Billboards framlidne redaktör Timothy White är inte av avgörande betydelse, men onekligen en trevlig bonus.

ANDERS LUNDQUIST

STEELY DAN Everything Must Go Reprise/Warner Music, DVD-Audio

8Steely Dans andra album efter comebacken låter liksom Two Against Nature lite för nytt för min smak. Men det finns en lite mer tillbakalutad blues- och soulfeeling i både harmonier och attityd som klär dessa medelålders jazz- och soulfanatiker. Dessutom sköts gitarrsolona i huvudsak av Walter Becker, som har mer taggtrådsbett än finfusion i sina bluesiga licks. Däremot känns Donald Fagens röst svagare och tunnare än på den gamla goda tiden. The Last Mall kör på i ganska pigg shufflestil och retas på typiskt manér med att ta slut precis där de två avslutande synkopslagen brukar komma. Blues Beach har tragisk, övergiven depptext till ett må-bra-sväng. Ett sätt att kontrastera text och musik som de använt sig av sedan Peg. Green Book har en viss magi som faktiskt känns ny för bandet. I ett antal låtar, exempelvis Godwhacker, Pixleen och Lunch With Gina, går radarparet tyvärr på rutin. Lakoniska Slang Of Ages överraskar med att ha Walter Becker på ledsång för första gången på en Steely Dan-platta. Det låter ungefär som på hans soloplatta 11 Tracks Of Whack.

Men det vore inte Steely Dan om inte texterna generellt höjde dem över allt som vanligtvis kallas västkust. Man försöker som vanligt skapa en stämning som är rå men hjärtlös. Men något har hänt.

Tidigare fanns en föraktfull elitism i allt de skrev. Men när de numera beskriver patetiska figurer som är smått vilsna i tillvaron får man känslan av att de grävt i sina egna inre, alternativt varit empatiska. När fan blir gammal blir han religiös. När Steely Dan blir gamla får de medkänsla. Fast jag kunde ha svurit på att melankoliska Things I Miss The Most var allvarligt menad. Det är den tydligen inte. På denna DVD Audio-utgåva finns förutom alla olika ljudformat också en lågbudgetdokumentär kallad Steely Dan Confessions där herrarna åker runt i en taxi i Las Vegas och plockar upp främlingar som de snackar Steely Dan med. Riktigt underhållande! Albumet fick betyget 7 av mig på La Musiks hemsida, men här låter det ännu bättre. Inte bara Steely Dans nyansrika plattor, utan all musik är avhängig ljudkvaliteten. Och tycker du jag snackar skit, tänk på hur kul det var senast du var på en konsert med dåligt ljud…

ANDERS LUNDQUIST

RETROSERIE SOM FUNKAR

CONFUNKSHUN 7 (Miracle/Mercury/Universal) 7

LOVE UNLIMITED In Heat (20th Century Records/Universal) 7

BOHANNON Summertime Groove (Miracle/Mercury/Unversal) 6

BUDDY MILES Them Changes (Mercury/Universal) 7

ROY AYERS A Tear To A Smile (Miracle/Polydor/Universal) 8

Universal Music har intensifierat sitt arbete med att återutge godbitarna ur sin katalog på CD. Nu har de startat Original Funk LP Series, med godbitar från etiketter som Casablanca, Miracle, 20th Century Records och Gordy Records. Samtliga utgåvor har mastrats om, har fina digipackomslag, originalbilder och nyskrivna essäer.

Con Funk Shun startade i Kalifornien under namnet Project Soul men flyttade till Memphis för att bli kompband till Staxgruppen The Soul Children och samtidigt försöka få ett eget kontrakt. De bytte namn, fick sitt kontrakt och hade sin storhetstid under andra halvan av 70-talet. Gruppen turnerade flitigt och skrev, arrangerade, producerade och framförde sina album själva. I början var materialet ganska tung funk men med åren blev musiken mer slick och allt fler lugna låtar smög sig in i repertoaren. 1981 kom albumet 7, som har en blandning av sofistikerat arrangerad disco och sugande ballader. Plattan låter bitvis som en länk mellan Michael Jacksons Off The Wall och Thriller, men utan deras nyskapande produktion.

Love Unlimited var en tjejtrio vars material huvudsakligen skrevs och producerades av Barry White, som också var gift med en av gruppens vokalissor, Glodean James. In Heat var gruppens tredje album och rymde inte oväntat sensuell soul, men med betydligt större variation i tempo och intensitet än man skulle kunnat tro. Plattan blev en succé och spenderade ett år på Billboards R&B-lista där den som högst nådde femtonde plats. Skönast är dock den TV-deckardoftande Love Theme, med typiskt stråkarrangemang signerat Gene Page, var etta på samma singellista. Detta album är klassisk midseventies soul och det enda som drar ner betyget något är att sångerskornas intonation faktiskt stundtals är lite sur.

Den före detta Motown-skolade Hamilton Bohannon var lika inne på sex som på Gud och hans plattor, utgivna under namnet Bohannon, hade ofta lättklädda kvinnor på omslaget. Musikaliskt var det ren partysoul och disco. Tidigare plattor hade haft typiska namn som Keep On dancin´ och Dance You Ass Off. Låtarna på 1978 års Summertime Groove går in i varandra, tempot är högt och det är först mot slutet av plattan en tryckare dyker upp. Fast bitvis blir det hela lite kitschigt och jag saknar höjdpunkter.

Buddy Miles är för mig mest känd som trummis i Jimi Hendrix Band Of Gypsies, men han hade ett förflutet i Electric Flag och som ledare för Buddy Miles Express. Efter samarbetet med Hendrix gjorde han Them Changes, som slog rejält. Plattan har funk- och soulinspirerad rock och Miles själv är en stark sångare. Här finns både originalmaterial och covers av bland andra Neil Young, Gregg Allman och Otis Redding. Plattan är producerad av Miles själv i samarbete med Robin McBride och Steve Cropper. Den sistnämnde spelar själv inte en ton på plattan men hans ande svävar definitivt över de Staxlåtar som finns med.

Acid jazz-föregångaren Roy Ayers hade som klaviaturspelare och sångare mixat jazz, soul och funk i många år när han i mitten av 70-talet drog sig mer åt soulhållet. A Tear To A Smile från 1975 räknas med all rätt som en klassiker. Här finns förutom soulgrooves också några meditativt jazziga inslag, som den oerhört vackra Miles (Love´s Silent Dawn). Ayers musik passade inte in i det kliniska 80-talet, men på 90talet blev han både flitigt samplad av hiphopare som A Tribe Called Quest och agerade gästmusiker på exempelvis Guru´s Jazzmatazz och Masters At Works Nuyorican Soul. Ayers musik håller än och han lär inte hamna ute i kylan igen.

Mandrill bildades redan 1968 av tre bröder som kom från Panama men växt upp i New York. Deras musik var precis den öppna mix av stilar som präglade 60-talets sista år och några år framåt. Allt var möjligt: soul och funk mötte jazz och latin. Ibland resulterade det i någon sorts prototyp för progressiv rock. Det är ingen slump att en före detta Santanamedlem som tyckte att dessa blivit för stela anslöt sig till Mandrill. 1973 kom Just Outside Of Town och det är en fantastisk platta. Här finns pulserande pop (Never Die) som skulle ses som extremt modern och hip om den gjorts av ett av dagens indieband. Här finns djuriskt svängig latinsk funk (Mango Meat). Och här finns Fat City Strut som gav namnet till en hiphopetikett i Manchester. Avslutande Aspiration Flame är konstrock som skummast och skönast. Jag tänker definitivt kolla upp fler album med Mandrill, som släppte plattor mellan 1971 och 1982.

Kool & The Gang hade passerat sin första peak när de medverkade på soundtracket till Saturday Night Fever och snart var de större än någonsin. När de släppte 1981 års Something Special hade två nya sångare och en producent (Eumir Deodato) lyft bandet och det svänger på rätt bra. Vem har inte hört klassiska megahiten Get Down On It? Här finns också Take My Heart, en låt som är rätt okänd i dag med tanke på att den faktiskt var USA-etta när det begav sig. Soundet är lite väl polerat, annars är det en skön platta rakt igenom. Kool And The Gang finns faktiskt än.

Om man bortser från Kiss framgångar var Casablanca främst en disco- och souletikett. Gloria Scotts What Am I Gonna Do? från 1974 är ett bra exempel på den kvalitetssoul etiketten gav ut. Albumet är producerat av Barry White och med låtar av bland andra Tom Brock och radarparet Vance Wilson/ Thomas Anderson. Albumet slog av någon anledning inte, men det verkar inte alls osannolikt att det tillhör de album som påverkade David Bowie att göra Young Americans året därpå. Bowie byggde hela sin låt Right på kompet till That´s Why You Say (Everytime You´re Near Me)!

Gap Band kom från Tulsa, Oklahoma och flera av medlemmarna spelade även med Leon Russell. Gruppens främsta influenser var Stevie Wonders melodisinne, Sly Stones funk och Earth, Wind & Fires sätt att använda blås. Även om Gap Band sällan nådde dessa nivåer var de bitvis ett funky soulband, något som också bevisats av att många hiphopare

MANDRILL Just Outside Of Town (Miracle/Polydor/Universal) 9

KOOL & THE GANG Something Special (Miracle/De-lite/Universal) 6

GLORIA SCOTT What Am I Gonna Do? (Casablanca/Universal) 7

THE GAP BAND The Gap Band (Miracle/Mercury) 5

CAROLINE CRAWFORD Nice And Soulful (Mercury/Universal) 6

CAMEO Ugly Ego (Chocolate City/Casablanca/ Universal) 7

ONE WAY FEATURING AL HUDSON One Way featuring Al Hudson (MCA/Universal) 5

THE UNDISPUTED TRUTH Face To Face With The Truth (Gordy/Universal)

samplat dem. Den mest kända låten från Gap Band är kaxiga Shake, som nådde en fjärde plats på Billboards R&B-lista. Men gruppen blev ännu större några år senare, med megahiten I Don´t Believe You Wanna Get Up And Dance (Oops) med den kända frasen “oops upside your head, said oops upside your head”.

Nice And Soulful från 1979 var den andra plattan som Carolyn Crawford gjorde under namnet Caroline Crawford på Mercury Records. Hamilton Bohannon skrev och producerade allt material. Soundet var klassisk discosoul med stråkar och kraftfull sång. Det här är den sortens platta som möjligen kan ha känts dussinartad när den kom men som har det där sköna, klassiska, torra 70talssoundet som jag personligen kan sakna. Därför gillar jag automatiskt alla plattor som låter så här. Både sång och produktion är kanon, men låtarna är rätt standardmässiga.

Cameos grundare Larry Blackmon har kallat Cameo för svart rock ´n´ roll. Helt klart var gruppens tid på Casablanca en tid full av glamour. När de skulle ut och promota det här albumet köpte de Muhammed Alis lyxbuss! Ugly Ego (skön titel, inte sant?) kom ut 1978 och var bandets tredje album på Casablanca. Bandet turnerade mycket med George Clinton´s olika Parliament och Funcadelic-sammansättningar. Även Blackmon inspirerades av attityden att ha bandet som en enda stor familj och som mest bestod Cameo av elva personer. 1985 var man nere i tre. På plattan varvas tung funk, slick soul och ballader.

Al Hudson från Detroit prövade sig fram med olika band och sättningar innan One Way blev hans varumärke. One Way featuring Al Hudson räknas som deras främsta album. På de bästa låtarna blandas soulens relativa djup med discomusikens förföriskhet, men en förkärlek för såsiga ballader drar ner helhetsintrycket. Två hits plockades från albumet, You Can Do It var en internationell hit medan uppföljaren Music var stor i England.

The Undisputed Truth släppte sitt andra album Face To Face With The Truth 1971 på Gordy Records. Gruppen var mer eller mindre resultatet av Norman Whitfields drömtrio som skulle blanda Sly & The Family Stones grooves med melodisinnet hos 5th Dimension. Första singeln och inledningsspåret You Make Your Own Heaven And Hell Right Here On Earth var typisk Whitfield, lång, episk och atmosfärisk. Det finns fler exempel på låtar som dras ut till både sju och nio minuter. Flera låtar fick man på typiskt Motown-manér dela med andra artister. När Whitfield fem år senare lämnade Motown för att starta eget tog han med sig gruppen, som nu inkluderade Chaka Khans syster Taka Boom.

ANDERS LUNDQUIST

KUNGARNA AV SUNSET STRIP ÅTER PÅ CD

NYLIGEN ÅTERUTGAVS ALLA ALBUM MED MÖTLEY CRÜE. VI BJÖD IN PELLE ALMGREN TILL DET SMUTSIGA JOBBET ATT LYSSNA IGENOM SAMTLIGA.

”Mötley Crüe has the best international image and sound since the Sweet”. Citatet är från 1981 och kommer från Kim Fowley, Sunsets Strips egen motsvarighet till Malcolm McLaren.

I händerna på the Runaways-skaparen Fowley hade sagan om Mötley Crüe kunnat sluta riktigt illa. Nu fick vi istället en klassisk hårdrocksåpa med alla bekanta inslag - fylla, knark, sex, porr och död. Och mellan överdoserna, då och då en ny platta.

Att lyssna igenom Mötleys alla remastrade album (inte så många trots mer än tjugo år i branschen) plus bonusspår är verkligen ett smutsigt jobb, men någon måste göra´t.

Det började bra med Too Fast For Love 1982. I en tid då hårfönen var lika viktig som gitarren för LA-banden, slog Mötley Crüe ner som en sleazebomb på klubbarna. Blandningen bestod av en dos glam, lite punkattityd och sunkiga Sabbath-riff. Det lät bra då och det funkar fint även idag. Live Wire är ett perfekt öppningsspår och intro till ett nytt band och resten av plattan klarar sig på lika delar charm och energi. Plus att huvudsaklige låtskrivaren Nikki Sixx på den tiden fortfarande hade fokus på musiken. Låtar som Come On And Dance och Piece Of Your Action är kanske bara billigt skräp, men det rockar. Den besynnerlige Mick Mars kan sin Jeff Beck/Tony Iommi, Vince Neil sjunger lagom surt och Tommy Lees trummor är kittet som håller ihop. Nikki Sixx bas hör man som vanligt ingenting av.

Personligen föredrar jag originalmixen på Mötleys egenhändigt utgivna Leathür Records-vinyl.

När Elektra kände doften av dollar och signade bandet lät man Roy Thomas Baker av alla människor mixa om plattan, varvid en del av den ruffiga charmen försvann. Trots RTB:s försök att polera Mötleys sound är Too Fast For Love fortfarande bandets mest punkiga platta. Och därmed också den bästa? Nä; Shout At The Devil är bäst. Kontraktet med Elektra betydde stor budget, stora planer och ny image. Och Tom Werman. Denna producentvärldens Tomas Ledin har mesat ner Cheap Trickplattor och i stort sett allt som han har getts chansen. Att be honom sätta löständerna i Mötley Crüe borde ha blivit en katastrof. Men faktiskt, för en gångs skull gör han jobbet. Det beror förmodligen på att låtmaterialet är för bra. Nikki har fortfarande drivet som låtskrivare och bandet är tajt och tungt. Singlar som Looks That Kill och Too Young To Fall In Love snurrade på MTV och turnéerna var veritabla segertåg. Mer pengar betydde också mer droger. Vince Neil som redan innan han blev Mötleys sångare injicerade amfetamin, gick över till tyngre substanser. Nikki och Tommy hängde på. Den märklige Mick Mars drog i sig Jack Daniels som om morgondagen inte fanns. Kanske anade han något.

Theatre of Pain är hur som helst en riktigt dålig platta. Från att ha iklätt sig nån sorts trovärdig devilworshipterminator-image på Shout var det nu ett Hollywood-Crüe som vacklade ut ur studion. Okej, Home Sweet Home är en hygglig ballad och covern på Smokin´ In The Boys Room är habil, men resten är inte kul. Taskiga riff och töntiga texter. Att albumets liner notes hävdar att plattan är inspirerad av commedia dell´ arte och Antonin Artaud (“Hey, glam-metal bands can read too” - Ja och helst i form av pratbubblor) är totalt absurt. Glöm det. Det här är en platta enbart inspirerad av för mycket droger. Den egenartade Mick Mars är ärlig i sin kommentar i cd-häftet: den håller inte.

Fjärde albumet Girls Girls Girls är ett litet fall framåt. Titellåten lär vara den mest spelade på strippsyltorna i USA, och det är väl logiskt. Den påföljande turnén var större och mer påkostad än någonsin och Tommy Lee lanserade sitt hemliga vapen (nej inte ”den”) det uppochnervända trumsolot. Trots detta: Wild Side är helt okej sleazerock, och titellåten precis så korkat bra som man förväntar sig. Resten av albumet är inget mästerverk men efter den kreativa härdsmältan med TOP ändå en seger.

Inför Dr Feelgood passade Nikki Sixx på att dö i en överdos. I fem minuter var Nikki kliniskt död innan han återvände till jordelivet. Detta inspirerade till låten Kick Start My Heart och ett övertygande album som många håller som gruppens bästa. Titellåtens blytunga riff och låtar som Rattlesnake Shake och Same Ol´ Situation håller fortfarande. Feelgood kom att bli bandets största försäljningsframgång men också början till slutet.

Det skulle dröja nära fem år av skilsmässor, misshandel och mer sprit och droger innan Mötley gick in i studion igen. Då var Vince Neil ersatt av John Corabi och ingenting sig likt. Sjätte albumet Mötley Crüe skulle signalera en nystart men Mötleys försök att göra nån sorts metallgrunge med streetcred håller inget vidare. Corabi är en bra sångare men detta är inte Mötley Crüe. Det tyckte inte fansen heller. Plattan sålde dåligt och turnén var en flopp.

Tre år senare var Vince Neil tillbaka och comebacken med Generation Swine är inte så misslyckad som många vill göra gällande. Brandon, som är Tommy Lees hyllning till sin son är ingen höjdare (inte hans tårdrypande meddelande till exet Pamela Anderson i tacklistan heller) men annars är detta helt okej hårdrock med lite industritouch och nyuppväckt popkänsla på gamla dar.

Försäljningsmässigt fortsatte dock den negativa trenden och bandet rensade arkiven och släppte Greatest Hits och tidigare outgivet material på Supersonic and Demonic Relics. Dessa är endast för extrema fans och detsamma gäller Live: Entertainment or Death. En dubbel cd med Mötley live blir lite mycket från ett band som alltid handlat lika mycket om det visuella som om musik. Var är stripporna liksom? År 2000 kom så New Tattoo ett sista (?) försök att återvinna fansen. Det är partymetal för hela slanten och låter det relevant för tjugohundratalet så okej då. Hell On High Heels, Treat Me Like The Dog I Am och She Needs Rock N´ Roll säger en del vad det handlar om. Nu ska ju The Dirt bli film så räkna med ytterligare ett comebackalbum och världsturné inom en inte allt för avlägsen framtid. Åtminstone om den remarkable Mick Mars mystiska sjukdom inte visar sig vara kronisk.

Alla Mötleys album innehåller generöst med bonusmaterial i form av demoinspelningar, outgivet och videor. Som vanligt finns det en anledning till att stekta låtar inte gavs ut när det begav sig. De höll inte måttet då, och gör det i regel inte idag heller. Men för Mötleyarkeologer är det kul att höra gamla bsidan Toast of The Town från bandets första singel, och en del demos är kul. Men vem i hela världen blir lyckligare av 3:15 minuters trumkomp av Tommy Lee?

JACK BRUCE Things We Like (Polydor/Universal) 6

Out Of The Storm (Polydor/Universal) 8

Live In ´75 (Polydor/Universal) 6

How´s Tricks (Polydor/Universal) 7

Jet Set Jewel (Polydor/Universal) 8

Jack Bruce är i mitt tycke en av de mest begåvade musiker och sångare som kom fram under den brittiska bluesboomen och sedan utvecklade den mer experimentella rocken. Han har medverkat i allehanda prestigefyllda sammanhang de senaste 40 åren men är ändå lite av en oförtjänt doldis. Han är väl mest känd för sin tid som basist och sångare i Cream, men det är på soloalbumen man kan hitta hans finaste stunder. De klassiska tidiga 70talsalbumen Songs For A Tailor och Harmony Row har redan tidigare släppts på CD. Nyligen var det dags för den övriga 70talsproduktionen att släppas på CD med uppfräschat ljud, bonusspår och välskrivna essäer signerade Mark Powell, där man får veta hela Bruce historia fram till albumet, dock alltid med fokus på den vidhängande skivan.

Things We Like spelades in redan 1968, strax innan Creams splittring, men släpptes först två år senare. Den innehåller friformsjazz och fusion och gjordes 1970 tillsammans med John McLaughlin (elgitarr), John Hiseman (trummor) och Dick Heckstall-Smith (tenorsax). Bruce spelar förstås bas (företrädesvis kontrabas) och är som en kalv på grönbete efter

Creams vid det här laget ganska formaliserade improvisationer, och spelglädjen går inte att ta miste på. Detta är dock instrumentalt och definitivt en platta som kräver aktiv lyssning, åtminstone för en som är van vid rakare rock och jazz. Skönast är nog blusiga Born To Be Blue, som inte hade behövt skämmas för sig på Miles Davis klassiker Kind Of Blue. 1972-74 hade Bruce ännu en supergrupp ihop med Leslie West och Corky Laing men bandet festade alltför hårt för att hålla ångan uppe. Idén med Out Of The Storm var att spela in den på tio dagar med Los Angeles musikerelit. Dock urartade det hela i och med att John Lennon respektive fanns i rummen intill och allt blev en enda stor fest. Ändå lyckades Bruce i slutändan få ihop ett av sina mest personliga, koncentrerade och laddade album. Peaces Of Mind är vidsynt och spännande progressiv 70-talsrock med popkänsla och balladen Golden Days anses allmänt vara ett av Bruce bästa samarbeten med textförfattaren Pete Brown, som han arbetat med även på Creamtiden. 1975 satte Bruce ihop ett nytt turnéband bestående av namnkunniga Mick Taylor (som just lämnat Stones) och Carla Bley. Det var ett band med stor musikalisk bredd, vilket märks på dubbel-CD:n Live In ´75, vars inspelning från första juni 1975 legat bortglömd fram till nu. Upptagningen är inte perfekt utan det förekommer några missljud. Men bandet är välrepat, samspelt och känns laddat. Materialet är främst hämtat från Bruce solokarriär men man avslutar med en tolv minuter lång version av Sunshine Of Your Love. Och Carla Bley är en underbar pianist, i synnerhet när hon improviserar. Men här finns också longörer och svackor som visar de sämre sidorna av en era där låtarna tillåts flyta ut i solouppvisningar och tappa fokus. Gruppen sprack omedelbart efter sin omfattande europaturné och Bruce spenderade ett år med att kontemplera sin situation innan han satte ihop en ny version av Jack Bruce Band, denna gång med Tony Hymas, Hugie Burns och den då tonårige trumvirtuosen Simon Phillips. Gruppen gjorde två album ihop av vilka bara det första blev utgivet när det begav sig.

How´s Tricks var en inspirerad platta som präglades av en prestigelös stämning, där Bruce även släppte in andra på sång och låtskrivande. I samband med uppföljaren Jet Set Jewel såldes dock skivbolaget RSO, som Bruce var kontrakterat till (och hade aktier i) till Polygram. Dessa vägrade att släppa den nya skivan och Bruce blev deprimerad. Nu ser den dock dagens ljus och visar sig vara något av en juvel. I synnerhet titelspåret, som är textförfattaren Pete Browns kritiska beskrivning av det svineri som rika människor, allt från Stones till politiker, ägnade sig åt. Även här är alla medlemmar lika viktiga för helheten, vilket tyder på en öppen attityd.

Jack Bruce har fortsatt att göra inspirerad musik i perioder (inte minst på senare år), men det är hans 70-talsplattor som håller högst och jämnast kvalitet. De är spännande och progressiva utan att bli pompösa eller överpretentiösa. ”Jag har aldrig velat vara en stjärna, jag vill bara göra bra musik”, har Jack Bruce sagt. Även om branschens fallgropar och hans oförmåga att skärpa till sig när det behövts ibland satt käppar i hjulet för honom, har han (med vissa undantag för spekulativa projekt som Cream-kopian BBM ihop med Ginger Baker och Gary Moore) levt efter sin filosofi.

ANDERS LUNDQUIST

NEIL YOUNG On The Beach (Reprise/Warner Music) 9

American Stars ´n´ Bars (Reprise/Warner Music) 8

Haks & Doves (Reprise/Warner Music) 5

Re-ac-tor (Reprise/Warner Music) 5

Någon kallade Neil Young för en helig rock-ko i en tidning nyligen. Jag började fundera kring huruvida det stämde. Förvisso finns det en generation artister och musikmakare vars kompletta verk är så omfattande (och betytt så mycket för så många) att de mäts efter sin totala insats snarare än efter vad de senast presterat. I mitt tycke passar dock både Springsteen och Lundell bättre in på den beskrivningen. Neil Young har nämligen en lång historia av sågningar bakom sig. Vart tionde år kommer det en eller två plattor som unisont hyllas. Senast var det nog den elektriska Ragged Glory (med Crazy Horse i kompet) och den akustiska Harvest Moon (som var en 20 år sen uppföljare till Harvest).

Men det är nog fler Young-album som genom åren fått ett närmast fientligt mottagande.

Under en stor del av 80-talet var han vilsen och man visste inte om hans plattor var dåliga skämt eller bara ett försök att bli av med sitt skivkontrakt med Geffen Records. Bortsett från den fina countryplattan Old Ways, som kändes genuint menad, kan man med fördel ta 80talet sist (och 70-talet först!) om man har för mycket pengar och ska köpa upp sig på hela Youngs utgivning.

En platta som blev oerhört dåligt mottagen när den släpptes var On The Beach, då man fortfarande gick och hoppades på en uppföljare till den förvisso mästerliga mainstreamplattan Harvest. Den bångstyrige Young spenderade 1973 med att bearbeta att vännerna Danny Whitten (originalgitarrist i Crazy Horse) och Bruce Berry (roadie) båda dött av varsin överdos heroin. Det trasiga och starka albumet Tonight´s The Night hade spelats in 1973 men skulle inte komma att släppas förrän 1975, då skivbolaget förstod att den berusade, stenade dödsmässan skulle skrämma slag på alla som ville ha en ny Heart Of Gold. Men en misslyckad liveskiva, Time Fades Away, hade också släppts. Och nu kom den deppiga, eller åtminstone melankoliska On The Beach.

Folk tyckte att en redan gnällig sångare framförde alltför självömkande låtar. Men i efterhand framstår albumet som ett av hans bästa. Ett torrt ljud som låter så analogt att till och med den nya CD-versionen har värme och närhet. Stämningsskapande melankoli. Ett skönt, spontant samspel med lineups som skräddarsytts för olika sessions. Framför allt är det en riktig nattplatta. 1976-års American Stars ´n´ Bars består av delar av Homegrown, ett av dessa outgivna och därmed mytomspunna album. Av någon anledning drog Young in den strax innan utgivning, bytte ut hälften av spåren och gav ut den ojämna American...

Här finns en del sorglig eller romantisk countryrock, där exempelvis den skönt drivande Hey Babe är fin uppföljare till Zumas Looking For A Love. Men också den naket självutlämnande akustiska demoinspelningen Will To Love, komplett med bakgrundssprak från en öppen eld.

Young anser själv låten vara en av de mest självutlämnande som nått allmänheten.

Plattans mest kända låt är förstås Like A Hurricane, här i den originalversion som faktiskt härrör från ett soundcheck. Låtens har med dess episka, drömska och smått stenade stämning och dess melodiskt manglande solon flera klassiska Youngska ingredienser och är lite av hans Stairway To Heaven. Av samma skäl börjar den också kännas rätt uttjatad vid det här laget.

Hawks & Doves släpptes 1980 och följde den fantastiska Rust Never Sleeps. Med en kort speltid och många bagatellartade spår känns den som en obskyr mellanplatta, dock med vissa höjdpunkter. Men när Young skulle vara politisk och samhällskommenterande blev han mest bara gnällig.

Råa Re-ac-tor kom året därpå och hade ett allmänt överdistat sound vars organiska stil gick stick i stäv med den begynnande syntpopen och vågen av kliniska nyromantiker som stod för dörren. Avslutande Shots är en kakafoni av bångstyriga elgitarrer, kulsprutesmatter och en i grunden mycket vacker mollstämd melodi (låten var ursprungligen akustisk). Mycket av det övriga låtmaterialet lämnar

dock en hel del att önska, i synnerhet albumets bottennapp T-Bone, som mycket väl kan vara ännu ett utslag av Youngs ibland mycket barnsliga humor. Man frågar sig dock varför många av hans bästa låtar är två minuter långa medan ett goofy skämt tillåts ta tio minuter? Allt som allt utgör dessa fyra återutgivningar en högst blandad kompott, med On The Beach som given höjdpunkt.

ANDERS LUNDQUIST

BOB MARLEY & THE WAILERS Live At The Roxy Tuff Gong/Island/Universal

8Spaltkilometer har skrivits om Bob Marley and the Wailers klassiker Live!, inspelad på London Lyceum 1975. En oerhört inspirerad konsert, vars versioner av Marley-klassiker är minst lika kända som studiooriginalen. På grund av en genialisk mikrofonplacering anses till och med ljudkvalitén och närvaron vara exceptionell. 1978 kom Babylon By Bus, en dubbel liveLP som också den är fantastisk.

Live At The Roxy, som spelades in på den legendariska klubben i Los Angeles 26 maj 1976 har inte riktigt samma närvaro och fyllighet. Men eftersom både Marley och hans exceptionella Wailers hade få svackor är det likafullt en lysande konsert, som nu för första gången ges ut i sin helhet. På den andra CD:n återfinns nämligen två tidigare outgivna extranummer, där det andra är ett 24 minuter långt medley av Get Up, Stand Up, No More Trouble och War. Klart man ska ha hela konserten. Det är ju inte direkt så att man får chansen att se Marley igen inom en överskådlig framtid. Förhoppningsvis…

ANDERS LUNDQUIST

ROXY MUSIC The Best Of Virgin/EMI, SACD

9Som så många andra gamla band har Roxy Music gjort comebackturnéer (inklusive de obligatoriska liveskivorna) regelbundet de senaste 20 åren. Men om man ska tala om originaleran handlar det om åren 1972-1982, även då med undantag för en första splittring mellan plattorna Siren och Manifesto. Att Roxys musik skulle släppas i det högupplösta Super Audio-formatet var närmast självklart, liksom att hela albumet Avalon fått motsvarande behandling. Lite förvånande är kanske att även bandets tidiga stunder får sig ett rejält lyft. Musiken kommer in i rummet och omfamnar en, alternativt ger lyssnaren en fet käftsmäll (ibland bådadera i samma låt, vilket var lite av tjusningen med Roxy när de var som bäst). En samling med Roxy som sträcker sig från debutens aggressiva, spretiga protoartpunk till den eleganta Avalon blir oundvikligen splittrad. Dessutom riskerar man att skrämma slag på sentillkomna fans, som väntar sig musik som guppar som en yacht vid franska Rivieran och blir utsatt för den arroganta attack som var debutsingeln Virginia Plain.

Skivbolaget Virgin har här löst detta på ett smart sätt: 18 av gruppens mest kända låtar (i princip hitsinglarna) presenteras här i omvänd kronologisk ordning. Det betyder att intensiteten under plattans gång trappas upp, från Avalon till nämnda debut snarare än avmattas, ungefär som på en konsert. Det belyser Roxys utveckling lika bra och med detta upplägg kanske till och med slölyssnare som föredrar Bryan Ferrys senare muzak hänger med nästan till slutet innan de undrar vad det är för oväsen de lyssnar på. En lyckad infiltration i så fall. För även om jag främst är en sucker för gruppens första fyra album kan jag inte låta bli att erkänna att allt här har sitt självklara existensberättigande och håller än i dag.

ANDERS LUNDQUIST

SUPERTRAMP Crime Of The Century (A&M/Universal) 10

Crisis? What Crisis? (A&M/Universal) 9

Even In The Quietest Moments (A&M/Universal) 8

Breakfast In America (A&M/Universal) 8

Paris (A&M/Universal) 5

Famous Last Words (A&M/Universal) 6

Brother Where You Bound (A&M/Universal) 3

Free As A Bird (A&M/Universal) 5

Supertramp fortsätter att sälja (inte minst samlingarna) men de förblir oförklarligt och oförlåtligt ignorerade i media. Nu har alla deras album från åren 1974 till 1987 återutgivits på CD med ännu en ny mastring. Inga bonusspår, ingen ny information. Bara samma musik med ännu bättre ljud. Det räcker långt. Åtminstone på 70-talsplattorna. Men först lite historik.

Efter att ha finansierats av en excentrisk miljonär under sina två första album och floppat rejält befann sig det engelska bandet Supertramp 1973 vid ett vägskäl. Splittras eller omgruppera? Ledarna och låtskrivarna Roger Hodgson och Rick Davies (som båda sjöng och spelade keyboards) valde att ta in tre nya medlemmar, John Helliwell (saxofon, klarinett), Bob Siebenberg (trummor) och Dougie Thompson (bas) och satsa allt på ett kort. Tillsammans med producenten Ken Scott, vilken tidigare bland annat producerat Hunky Dory och Ziggy Stardust åt David Bowie, började det utdragna arbetet med albumet som var vinna eller försvinna för Supertramp. Resultatet gavs titeln Crime Of The Century, släpptes 1974 och framstår än i dag som ett av 70talets verkliga mästerverk.

Det var här som gruppens karakteristiska sound, ett slags progressive light med oslagbar känsla för melodisk melankoli, cementerades. Hodgsons ljusa, klagande röst och envetna fjärdedels-kompande på elpianot. Davies mer jordnära rhythm n´ blues-liknande låtskrivande, jazzigare pianospel och grötiga men sköna röst. De dramatiska, precisa arrangemangen där i princip varje låt tog med lyssnaren på en resa. Kritiska texter om det engelska klass- och skolsystemet respektive miljöförstöring och maktmissbruk, varvat med på ytan vackra låtar om mental ohälsa. Egentligen var det ungefär samma teman som Roger Waters behandlat på Dark Side Of The Moon, men med ännu mer kraftfull och suggestiv musik. Crime Of The Century förblir ett av de få album från denna era där det inte finns ett svagt spår. School, Dreamer, Hide In Your Shell Rudy, If Everyone Was Listening, Asylum och titelspåret, alla har de magiska ögonblick.

Visst, jag har lyssnat på albumet regelbundet sedan mitten av 70talet och saknar distans, men folk i min närhet har fått samma känslor av plattan fast de kommit i kontakt med den på senare år. Det måste betyda något.

Crisis? What Crisis? från 1975 är inte fullt så helgjuten, men här finns fortfarande tillräckligt mycket (Easy Does It, The Meaning, A Soapbox Opera, Lady, Another Man´s Woman) för att jag ska vilja utnämna även den till omistlig.

Even In The Quietest Moments från 1977 är ytterligare något ojämnare, men titelspåret kan mycket väl vara det bästa Roger Hodgson fått ur sig. Vem behöver alkohol eller droger när det finns sådan här musik? Gåshud är bara förnamnet. Babaji är ännu en låt som behandlar new agemannen Hodgsons eviga kontaktsökande med ett högre väsen. Davies lättare handlag i harmoniska Downstream och ironiska Lover Boy ger albumet nödvändig balans. Episka Fool´s Overture, komplett med inspelat tal av Winston Churchill, är dock på gränsen till för pretentiös.

Med Breakfast In America blev Supertramp ett av världens största band. De hade vid det här laget flyttat från England till USA och albumet var en löst hållen temaplatta om USA sett ur olika perspektiv. Titelspåret skrevs av Hodgson när han som tonåring fantiserade om att åka över Atlanten medan Child Of Vision är de politiskt korrekta engelsmannens attack mot landet som uppmanar oss att inte tänka för mycket utan i stället se på TV och ta en Coca-Cola till. Här fanns flera stora hits, exempelvis The Logical Song och Take The Long Way Home. Supertramp hade lyckats med konststycket att poppa till sin musik ytterligare utan att tappa sin särart och var här ett unikt mellanting mellan ABBA och Pink Floyd; lättsmält musik med substans, dynamik och en alldeles egen stil. Men som så ofta när succén nått sin kulmen fanns det orosmoln på himlen. Casual Conversations var Davies beskrivning av hur han och Hodgson slutat kommunicera på allvar och oundvikligen höll på att glida ifrån varandra. Den kreativa, toleranta miljön från Crime Of The Century var långt borta.

En liveskiva med Supertramp var egentligen en motsägelse, eftersom en del av bandets storhet låg i de finkänsligt utmejslade produktionerna där inget lämnades åt slumpen. Men för att vinna tid och rida på framgången släppte man dubbelalbumet Paris, som i princip var en greatest hits-skiva inför publik, där versionerna lät som på skiva fast lite sämre. Albumet sällar sig till Eagles Live och Pink Floyds Is There Anybody Out There? i kategorin Världens Mest Onödiga Liveskivor.

Av titeln att döma visste bandet att 1982 års studioalbum Famous Last Words var deras sista i denna sättning. Man fick i och för sig till en sista stor hit med It´s Raining Again. Och Davies avslappnade blues/ gospel-grooves firade triumfer i bagatellen Put On Your Old Brown Shoes. Men resten visade hur Supertramp nu fastnat i en formel. Efter detta album lämnade Roger Hodgson gruppen.

Eftersom denne skrivit 90 procent av bandets mest kända låtar trodde många att Supertramps saga var all. Men ett varumärke är ett varumärke och de övriga fortsatte.

Brother Where You Bound var Davies försök att (med David Gilmour på gästgitarr) fylla tomrummet genom att skriva material med ett mer ambitiöst anslag. Det föll platt till marken. Titelspåret tog en hel LP-sida i anspråk och är nästan omöjligt att ta sig igenom utan att snabbspola då och då. Davies insåg dessbättre sitt misstag och återgick på uppföljaren Free As A Bird till de lite mer lättsamma låtar han behärskade.

Nu var Supertramp ett betydligt mer endimensionellt band och det är en tragedi att bandet än i dag existerar under detta namn och åker runt som ett slags Hodgson-coverband när denne (vars senaste album Open The Door låter mer som Supertramp än bandet själva) hamnat i skymundan. Historien kunde dock ha fått en liten twist. För tio år sedan var en återförening mellan Hodgson och Davies nära. Sättningen skulle ha kompletterats av Trevor Rabin, Chris Squire och Alan White från Yes. Men Hodgson tyckte inte att det kändes rätt, drog sig ur och tackade därmed nej till en garanterad mångmiljonvinst. Kanske lika bra.