BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm
retro
RECENSENTER : DAN ANDERSSON, ANDERS LUNDQUIST, OLA KARLSSON, PELLE ALMGREN
DETTA ÄR INTE BARA THE KILLERS TRE I SÄRKLASS BÄSTA ALBUM; DET ÄR TRE AV DE BÄSTA COUNTRYALBUM SOM ÖVERHUVUDTAGET SPELAS IN… JERRY LEE LEWIS Another Plave, Another Time / She Even Woke Me Up To Say Goddbye (Raven/Smash) 1967 var The Killer i det närmaste helt slutkörd. Ändlösa turnéer, problemfyllda skivinspelningar och omsusade skandaler avlöste varandra och började kräva sin tribut; inspirationen och kraften sinade. Det behövdes en nystart. Som så många andra gick Jerry Lee tillbaka till sina rötter för att hitta nytt bränsle till den falnande glöden. Countryn hade alltid
10
GARY VALENTINE Tomorrow Belongs To You Overground Records Gary Valentines anspråk på en plats i rockhistorien är inte många och inget av dem nämnvärt övertygande. Fram till i fjol bestod de i stort sett av två låtar med Blondie samt att - hävdar han - ha introducerat smala slipsar som en del av den amerikanska punkestetiken. Redan 1980, 24 år gammal, pensionerar han sig efter två år med vad återigen han själv beskriver som ett av USA:s mest framgångsrika band utan skivkontrakt. Sedan dess förblev det tyst om honom till 2002, när hans memoarer över punkåren, New York Rocker: My Life In The Blank Generation, sätter ny standard för den avmytologiserande rockbiografin. Boken markerar dessutom den första gången på säkert lika lång tid som The Know - ovan nämnda poptrio - omskrivs. Därtill lyckas Valentine med boken lansera sitt tidigare band så övertygande att Overground Records nu samlar såväl utgivet - sammantaget tre låtar - som outgivet material och ett antal konsertupptagningar som Tomorrow Belongs To You. Naturligtvis är det lätt att kategoriskt avskriva gruppen med att det brukar finnas en anledning till att vissa aldrig lämnar garaget. Det krävs emellertid inte mer än ett flyktigt öronkast för att konstatera att det är smått anmärkningsvärt att The Know aldrig blev mer än ytterligare en samling nollor i kölvattnet av punkvågen, även om det i deras fall snarare är fråga om 1960-talspop och grupper som The Byrds och Love. Å andra sidan är det kanske inte så underligt med tanke på att betydligt större mindre giganter som Jonathan Richmans The Modern Lovers - återigen uppenbara influenser - heller aldrig blev mer än lovande.
7
82 | la musik
legat honom närmast hjärtat och han kände att tiden nu var mogen för det renodlade countryalbum han så länge längtat efter att få göra. Another Place, Another Time ställde dock publiken kallsinnig när den kom ut. Lewis rockfans gillade inte alls idolens nya stil och countrypubliken såg honom som en förrädare, en Judas som i det närmaste förstört countrymusiken, dels genom att överge den för rock’n’roll och dels genom att medverka till att låta r’n’r ta över countryns plats som Amerikas enskilt viktigaste musikstil. Det är lätt att så här i efterhand konstatera hur fel båda falanger hade. Jerry Lee Lewis släppte mellan 1968 och 1970 tre countryalbum i följd varav de två första nu alltså släppts på en gemensam
CD, med sex spår från She Still Comes Around (to love what’s left of me) som bonus. Och Käre Jesus, vilka album det är; stenhård, självförgörande och demonutdrivande hästjazz som försätter berg. Som brukligt är när country är som bäst låter Lewis nämligen all sorg, vrede, frustration, längtan och kärlekstörst (och bara törst också för den delen) flöda ut över spåren som lava. Titlarna talar sitt tydliga språk; “What’s Made Milwaukee Famous (has made a loser out of me), Play Me a Song I Can Cry To, All The Good Is Gone, “You Went Out Of Your Way (to walk on me) och There Stands The Glass. Jerry Lee gråter i ölen, svär evig trohet och super sig redlös om vartannat, hela tiden med hjärtat utanpå skjortan. Han sjunger fantastiskt, har tonat ner sitt
karaktäristiskta, lite klumpiga pianospel till ett smakfullt minimum och enbart de tre titellåtarna är så galet bra att de rättfärdigar ett inköp (plus det faktum att han ser så förskämt cool ut på bilderna i CD-häftet). Att han inte skrivit en enda låt själv, utan förlitat sig på proffs som Glenn Sutton, Jerry Chestnutt, Merle Haggard och Don Chapel är av underordnad betydelse. Jerry Lee Lewis tar sig an dessa 28 låtar med en sådan kärlek och själfull energi att det gör alla andra versioner överflödiga. Detta är inte bara The Killers tre i särklass bästa album; det är tre av de bästa countryalbum som överhuvudtaget spelats in…
Nej, någon omskrivning av rockhistorien är knappast aktuell. Långt ifrån allt håller samma höga klass. Bland annat de låtar som spelas in i slutet av 1990-talet efter att Valentine sparkats ur en återförening med Blondie är knappt värda mer än ett omnämnande. Poppärlorna duggar emellertid tillräckligt tätt för att konstatera att The Know är värda ett bättre öde än som bara ytterligare ett exempel på Valentines aldrig sviktande självförtroende och att mannen i fråga själv - säkerligen till hans belåtenhet - är långt mer än sina två låtar med Blondie.
comebackskiva Two Against Nature. Någon svettdroppe lär inte ha trätt fram under inspelningarna, om man säger så. Men likafullt är detta en cool vit gryta som puttrar på riktigt bra. Intensivlyssnande kan vara förrädiskt mot örat, men foten vickar på ett förtroendegivande sätt när jag kopplar av och tänker på annat. Alltid ett gott tecken. Nu hittar jag dessutom favoritlåtar som subtila inledningen/programförklaringen Trans-Island Skyway, mysigt harmoniska Snowbound (vars grunder skrevs av Steely Dan i mitten av 80-talet), den funksouliga Springtime och så vidare. Nej, jag är ingen hifidåre och har alltid haft en förhållandevis enkel stereoanläggning. Men jag vill ändå tro att DVD Audio och SACD kan komma få mig att omvärdera fler skivor; detta är bra! Att denna utgåva dessutom rymmer två musikvideor, filmade intervjuer med Fagen och Walter Becker (som producerade) och en belysande essä av Billboards framlidne redaktör Timothy White är inte av avgörande betydelse, men onekligen en trevlig bonus.
Last Mall kör på i ganska pigg shufflestil och retas på typiskt manér med att ta slut precis där de två avslutande synkopslagen brukar komma. Blues Beach har tragisk, övergiven depptext till ett må-bra-sväng. Ett sätt att kontrastera text och musik som de använt sig av sedan Peg. Green Book har en viss magi som faktiskt känns ny för bandet. I ett antal låtar, exempelvis Godwhacker, Pixleen och Lunch With Gina, går radarparet tyvärr på rutin. Lakoniska Slang Of Ages överraskar med att ha Walter Becker på ledsång för första gången på en Steely Dan-platta. Det låter ungefär som på hans soloplatta 11 Tracks Of Whack. Men det vore inte Steely Dan om inte texterna generellt höjde dem över allt som vanligtvis kallas västkust. Man försöker som vanligt skapa en stämning som är rå men hjärtlös. Men något har hänt. Tidigare fanns en föraktfull elitism i allt de skrev. Men när de numera beskriver patetiska figurer som är smått vilsna i tillvaron får man känslan av att de grävt i sina egna inre, alternativt varit empatiska. När fan blir gammal blir han religiös. När Steely Dan blir gamla får de medkänsla. Fast jag kunde ha svurit på att melankoliska Things I Miss The Most var allvarligt menad. Det är den tydligen inte. På denna DVD Audio-utgåva finns förutom alla olika ljudformat också en lågbudgetdokumentär kallad Steely Dan Confessions där herrarna åker runt i en taxi i Las Vegas och plockar upp främlingar som de snackar Steely Dan med. Riktigt underhållande! Albumet fick betyget 7 av mig på La Musiks hemsida, men här låter det ännu bättre. Inte bara Steely Dans nyansrika plattor, utan all musik är avhängig ljudkvaliteten. Och tycker du jag snackar skit, tänk på hur kul det var senast du var på en konsert med dåligt ljud…
DAN ANDERSSON
DONALD FAGEN Kamakiriad Reprise/Warner DVD Audio De högupplösta formaten DVD Audio och Super Audio CD är vad CD skulle ha varit redan från start. CD:n marknadsfördes som bekant som ett stort kliv fram från vinylen, men med åren har allt fler tröttnat på dess brister. Själv är jag numera oftare mer trött i huvudet efter en dags lyssnande på CD än vad jag någonsin blivit efter en dags vinylspisande. Det är något som inte stämmer. Men nu börjar det likna något. Ett bra exempel är detta album, som jag avfärdade som alltför kliniskt när det ursprungligen kom på CD, för exakt tio år sedan (och som jag sedan knappt har lyssnat på). Kanske är det Steely Dans två senaste album som successivt ändrat min attityd, men på DVD Audio får den här plattan ett liv som jag inte tidigare tillskrivit den. Svänget känns naturligare. Detaljer (exempelvis Georg Wadenius utsökt plockande kompgitarrer) träder fram tydligare. Låtarna, som knyter ihop en vag science fictionhistoria, är förvisso minst lika knastertorrt utförda likt på de som skulle komma att vara Steely Dans
8
ANDERS LUNDQUIST
STEELY DAN Everything Must Go Reprise/Warner Music, DVD-Audio Steely Dans andra album efter comebacken låter liksom Two Against Nature lite för nytt för min smak. Men det finns en lite mer tillbakalutad blues- och soulfeeling i både harmonier och attityd som klär dessa medelålders jazzoch soulfanatiker. Dessutom sköts gitarrsolona i huvudsak av Walter Becker, som har mer taggtrådsbett än finfusion i sina bluesiga licks. Däremot känns Donald Fagens röst svagare och tunnare än på den gamla goda tiden. The
8
OLA KARLSSON
ANDERS LUNDQUIST
