KAIZERS ORCHESTRA

OMPA TIL DU DÖR MED KAIZERS ORCHESTRA

Det är möjligt att Kaizers Orchestra är mer än lovligt inspirerade av Tom Waits. Det är möjligt att Dagens Nyheters härligt avspända recensentteam tycker att norsk rock stinker klubbad säl lång väg. Det är också möjligt att de har fel. Det är till och med troligt att de har fel.

För Kaizers Orchestra har precis det där som fick mig att älska Bob Hund för snart tio år sedan. De har galenskapen, de har melodierna, dynamiken, utstrålningen, kufarna och kraften. Så DN och andra coola katter i Stockholms innerstad får tycka vad de vill.

Den där augustikvällen gick Kaizers Orchestra in på Debasers scen och knockade i alla fall mig. Förutom den där lilla stunden med två låtar som lät som normal Kent-rock. Säkert fint och stämningsfullt, men de tappade gnistan, farten och publikens koncentration. Jag brukar vara allergisk mot alltför stora pretentioner i form av ”spännande instrument” och ser jag ett band med fåniga utstyrslar springer jag tills jag ramlar ihop (inte så långt numera tyvärr).

Men med Kaizers Orchestra är det annorlunda. Bandet som på sätt och vis fick sin start i lilla Bryne för mer än tio år sedan har haft ett mål hela tiden - att lyckas genom att göra det ingen annan gör: Alternativ rock på norska. Så det var just det Kaizers Orchestra bestämde sig för att göra, man kombinerade genrer som ingen annan blandat och låtarna skulle vara omedelbara, rytmiska, melodiska och allsångsvänliga. Man skulle också spela sig till ett rykte om att vara det bästa liveband hemlandet sett. Enda sättet att nå dit var genom att jämt vara ute och spela och det har man gjort med besked. I samband med Ompa Til Du Dör, den skiva som nu släppts i Sverige, men som kom i Norge för två år sedan gav man 150 konserter på tolv månader. – Vi skulle bjuda på en väldigt visuell liveshow, något som ingen sett maken till. I början spelade vi lugn musik, men då fick vi ju ingen respons och det var ju inte det vi ville. Då insåg vi att de flesta spelningar var på helgerna när folk var ute för att festa. Det var tvunget att göra något som stack ut, något som var väldigt visuellt. Vi spelade på oljefat och var faktiskt enormt catchy redan från början, säger sångaren Jan Ove Ottesen på telefon en månad före spelningen på Debaser. Jan Ove Ottesen, som är helt vild och spattig på scenen och som på Debaser växlar friskt mellan norska, svenska och engelska och som ändå kommer undan med det, drar själv paralleller mellan The Hives sätt att ta en publik och deras egen stund på scenen. – Det är nästan skrämmande hur lika vi är. När vi går upp på scen är vi världens bästa band, säger Jan Ove Ottesen precis som Howlin’ Pelle och de andra i The Hives skryter friskt med. Men det finns varierande sätt att skryta på. När The Hives tackar ”alla förband” på Hultsfredsfestivalens sista kväll och när Kaizers Orchestra säger sig vara bäst, då beror det på samma livsviktiga ingredienser, humor och envishet.

Musiken är skev, stompig och doftar nästan varité ibland. Och det är som Jan Ove Ottesen säger, antingen tycker du att de är världens bästa eller så fattar du ingenting alls. Det är ingen som gillar Kaizers Orchestra lite grann.

En stor och viktig anledning till framgången i hemlandet är nog att de sjunger på norska. Då alla andra band satsar på engelska och drömmer om England och USA, då har kufarna från nordnorska Bryne satsat på skruvade texter på norska och framgångar i hemlandet. Till en början. Nu har det lossnat även i Danmark och i flera andra europeiska länder. Trots språket! – Genom den strategin har vi inte haft någon konkurrens hemma. Det är bara Kaizers Orchestra som gör det vi gör. Attityden är väldigt onorsk också. Vi har hela tiden haft så stor tro på oss själva, vi vågar säga att vi faktiskt är världens bästa band. Dessutom är vi ju så visuella och det gör att alla fotografer älskar oss, säger Jan Ove Ottesen och ni förstår att jantelagen inte är något för honom och de andra i orkestern.

Bandets skivor har givits ut på ett litet norskt bolag som inte haft råd att satsa en spänn på reklam. Istället har man givit en massa kaxiga intervjuer och gjort alla de där spelningarna och ryktet har byggts på och vuxit och vuxit. – Kaizers Orchestra är som min första baby. Det är något som jag varit med och skapat med mina egna händer. Ingen trodde på oss och alla bolag tackade nej. Men med hårt arbete gick det, säger en nöjd Jan Ove Ottesen som fortfarande ser en svag sida hos bandet. Hans egna texter! – Ja, texterna är vanskliga. Men jag ser mig inte som poet. Jag kan inte skriva lyrik. Men man måste ju ha texter till låtarna. Det ska fungera på norska och det finns ingen tradition att luta sig emot. I Sverige har man skrivit på svenska länge, länge. Det är liksom ingen överraskning om någon skriver svenska texter. Men i Norge blir det fortfarande fullt spektakel om någon sjunger på norska. Speciellt om man spelar rock’n’roll! Att jag till råga på allt sjunger på dialekt gör ju att det inte finns några referensramar.

Tidigare i år släpptes Evig Pint hemma i Norge och även den har gått hem i de norska stugorna trots att Jan Ove Ottesen beskriver den som mörkare, tyngre och inte lika omedelbar som Ompa til du dör. Den har sålt i mer än 60 000 exemplar och ska släppas i bland annat Sverige, Danmark och Holland i januari eller februari om allt går som det är tänkt. Sen ska de ”hem och göra färdigt nästa skiva för release i Europa”.

För de satsar hårt nu. I september kommer de till Sverige igen för ett antal spelningar. – Det ska gå att lyckas även i Sverige. Det finns inget band som oss i ert land även om ni egentligen är självförsörjande på rockmusik. Jag tror att vi kommer att bli det första band som får svensken att gilla norskspråkig musik. Å andra sidan har vi inga förväntningar på försäljningen, det får gå som det går. Men är vi lika envisa som vi varit hela tiden ska det nog lyckas!

Ja, i min värld har de redan lyckats. Det går inte att motstå det där hämningslösa och den viljan. För att inte tala om humorn och svänget. Jag ska nog inte ompa tills jag dör, men i höst ska jag fanimig ompa mig blodig!

På Debaser i Stockholm fi ck norska Kaizers Orchestra den genomcoola Stockholmspubliken att sjunga med. Till ett band som spelar på bilfälgar och har gasmask på scenen. Vad är det som händer? AV MARTIN RÖSHAMMAR FOTO: PAAL AUDESTAD