DOGVILLE

Egentligen föddes Dogville på filmfestivalen i Cannes för tre år sedan. Lars von Trier var där med nattsvarta musikaldramat Dancer In the Dark för att plocka hem Guldpalmen då några amerikanska journalister kritiserade honom för att göra en film om ett land han aldrig besökt. – Det provocerade mig eftersom så vitt jag vet så var det ingen som åkte till Casablanca när de gjorde filmen Casablanca, påpekar von Trier, som där och då beslöt sig för att göra ÄNNU fler filmer om Amerika.

Utan planer på att varken korsa Atlanten eller göra research. Han bad översättaren av manuset till Dogville att inte göra det för perfekt för att behålla perspektivet - ett utlännings syn på det förlovade landet. – Jag skulle till exempel vara väldigt intresserad av att se en film om Danmark som gjorts av någon som aldrig varit där. En japan till exempel, eller en amerikan. Den personen skulle då spegla vad Danmark står för utan att faktiskt ha varit där. I mina ”amerikanska” filmer speglar jag den information jag får och vad jag tycker om den. Inte heller Dogville-borna är uteslutande amerikaner. Australiensiska Nicole Kidman delar scenen med bland andra britten Paul Bettany och svenska Harriet Andersson och Stellan Skarsgård, som jobbat med von Trier förr. – Jag vill ju alltid vara med och leka med Lasse och hade sagt ja innan det ens fanns ett manus, men det visade ju sig sedan vara ett på många sätt attraktivt projekt. Dels var manuset fantastisk läsning, nästan mer litteratur än filmmanus, och sedan att få arbeta med en ensemble som på teatern, där även de mindre rollerna är med hela tiden och man får energi av varandra, berättar Stellan, som spelar Chuck, en förbittrad make och far vars handlingar får stora konsekvenser i filmen. För även om Kidmans Grace står i centrum är Dogville en ensemblefilm. – I högsta grad. Vi levde ju ihop också, vilket kan vara riskabelt om inte alla är bra på att fungera socialt. Jag tror nog alla trivdes och hade kul, säger Stellan.

DET unika med Dogville är miljön. Husen har inga väggar, tak, dörrar. Allt markeras med kritsteck på golvet, och publiken kan följa vad som händer i alla Dogvilles hus samtidigt. Till och med Chucks hund är ritad på golvet. Men förutom den märkliga miljön är allt normalt, dialog och handling skulle lätt kunna förläggas till ”vanliga” filmmiljöer. – Min teori är att man fort glömmer att det inte finns några hus och så vidare. Det tvingar dig att fantisera ihop stan själv, men också att fokusera på människorna vilket är ännu viktigare. Husen finns inte där så man kan inte bli distraherad av dem och publiken saknar dem inte eftersom det finns en överenskommelse om att de aldrig kommer att dyka upp, säger von Trier. Stellan Skarsgård gillade den annorlunda miljön: – Det var ju egentligen bara som filmmiljö den var annorlunda. Det kändes som att jobba på en jättelik teaterscen, vilket är en härlig känsla, men man fick ju se upp så att man inte valde uttrycken efter scenstorleken. Det avskalade lyfte också fram det som är själva kärnan i skådespelararbetet. Det fanns inget extra som varken hjälpte en eller skymde uttrycken.

Filmen Dogville är också lite som en teaterpjäs. Miljön är tydligt konstruerad av människohand och platsen är begränsad, vi får aldrig veta vad som händer utanför Dogville. Det är von Triers protest mot ”filmiska” filmer där dataeffekterna gjort det möjligt att åstadkomma vad som helst med hjälp av en knapptryckning.

Danske demonregissören Lars von Trier har gjort sig dogville ett namn på att gå sina egna vägar. Med Dogville bryter han åter ny mark genom att låta berättelsen om Grace utspela sig på en scen och åter igen skildrar han USA - utan att själv ha varit där!

AV MARIA LINDSTRÖM