JOHN HIATT

John Hiatt brukar i USA beskrivas som en typisk ”lifer”. En sådan som verkar vara född att göra det han gör. En person som skulle skriva sånger och framföra dem även om han saknade skivkontrakt. Hiatt har både drivkraften att skriva och viljan att framträda. Det är nu över 30 år sedan han lämnade hemstaden Indianapolis för att söka lyckan som låtskrivare i den mytiska södern. Sedan dess har han inte tittat tillbaka. Anders Lundquist åkte till New York för att prata med Hiatt om hela hans karriär. Inklusive dess ups and downs.

Vi sitter på Michelangelo Hotel på Manhattan. Dagen innan har Hiatt och hans kompband The Goners genomfört en utsåld och bejublad spelning på Astor Plaza och artisten är på lysande humör. Vi börjar med att prata om årets platta, Beneath This Gruff Exterior.

Ett album som inte hakar på den i dag alltför vanliga hårddiskinspelningen (trots alla dess redigeringsmöjligheter) utan är inspelad live i studion. – Vi har gjort allt för att få den att låta som en gammal vinylplatta. Doug Sax, som mastrade, hade gjort en massa vinyl i sina dagar. Vi hade till och med idén att mastra plattan för vinyl, gravera den för vinyl och så vidare, och i slutet av processen föra över den till CD. Men det sprack. Fast den låter ganska bra ändå.

Skivköpare skulle chockas av att veta hur lite på dagens skivor som är hela tagningar, med folk som spelar ihop.

Var det inte svårt att hitta en ljudtekniker som faktiskt visste hur man spelar in allt på en gång?

– Nej, Don Smith visste hur man gjorde. Jag arbetade med honom på min platta Walk On och visste att han hade spelat in en massa plattor med Tom Petty och några med Stones och någon Keith Richards. Han klarar att fånga ett rockband på tejp, på det gammaldags sättet!

Trots begränsad tid berättar jag för Hiatt om min idé, att försöka gå igenom hela hans karriär. Idéer av det här slaget brukar kunna spricka av olika skäl. Ibland vill artisten bara prata om sin nya platta och inte älta det förflutna. Andra gånger visar sig artisten i stället vara så förtjust i att älta att man fastnar i en era och inte hinner med allt. Men Hiatt är med på noterna: – Från 11 till 18 år ålder formades jag musikaliskt. Jag hade turen att redan från start spela med andra killar som var talangfulla och skrev egna låtar: Rick Panyard och Richard Goatey. Vi hade ett band och var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Vi inspirerade varandra. Och alla som jag umgicks med tog musik på allvar och var nyfikna på bra musik. Man upptäckte The Beatles och Rolling Stones redan från start. När jag var 12 var det ”Little” Stevie Wonder, med låtar som Fingertips. Kanske den låt jag lyssnat på mest i hela mitt liv. Och när jag nådde tonåren blev det Otis Redding och Bob Dylan. Blonde On Blonde var nästa stora kick. Jag måste ha spenderat nästan ett år på mitt rum lyssnandes på Sad-Eyed Lady Of The Lowlands, om och om igen.

Liknande saker hände med Otis Redding, The Beatles, Hendrix och Cream. Och Led Zeppelins första album var en närmast religiöst upplevelse när det kom. Allt det här fick John att gå tillbaka och upptäcka rötterna, främst folkmusik och blues som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. – Jag ser mina barn göra detsamma i dag: leta sig tillbaka till källan. Samma procedur. Det börjar med att man matas av radion och fortsätter förhoppningsvis med att man börjar botanisera själv, i takt med att man blir nyfiken och förhoppningsvis utvecklar en smak.

Men de flesta konsumerar inte inspelad musik på samma sätt i dag. De går inte upp i plattorna och det är mer slit-och-släng. Hiatt berättar om en existerande teori som han tror på. Hela den digitala presentationen av musik har ändrat hjärnans sätt att ta till sig musiken. Det mesta vi hör är en falsk återgivning av det som spelats in. Det är ettor och nollor, en massa information saknas och hjärnan måste fylla i den själv. – Hjärnan märker skillnaden och jag tror att det är det som hänt med folks sätt att lyssna på skivor. Kalla oss gärna gamlingar och bakåtskrivare, men när jag och min fru har gäster på middag blir det i alla fall vinylplattorna som åker på. Harvest med Neil Young eller något sådant. Och jag tror inte det nödvändigtvis är för att musiken i sig var bättre. Men den lät bättre. Och det tar en tillbaka till varför man började lyssna på musik. Om jag sätter på en CD får jag bara inte samma upplevelse, hur bra artisten än är. – Vi har en hel generation som gått miste om det. Men jag vet att många unga har upptäckt vinylen i efterhand, gudskelov. Min 15-åriga dotter hör skillnaden.

Hans äldre dotter har just gått ut college och är själv en låtskrivare. Men John har inte gett henne några råd i låtskrivandets konst. – Nej, fnissar han, som om han föreställer sig situationen och finner den absurd, hon får klara sig på egen hand. Hon gör ett bra jobb. Svårt att säga vad det är för stil, men hon har en väldigt unik, rik röst. Hon försöker inte ens få skivkontrakt, hon ska studera vidare. Hennes eget val!

När John var 18 år gammal flyttade han från hemstaden Indianapolis till Tennessee. – Jag ser det som starten på min professionella bana. De första åren i Nashville handlade i första hand om att bli låtskrivare. Även om jag inte var direkt involverad i countrymaskineriet där, så var jag i närheten och plockade upp tips om bransch och låtskrivande.

Hade du en realistisk bild av vad du gav dig in på när du åkte dit?

– Absolut inte. Jag var fullständigt naiv. Hade

inte en susning om vad det var som gällde. Jag hade bara den där romantiska bilden av södern. Jag var inte ens intresserad av countrymusiken som sådan. Jag var mer inne på de egna plattorna med George Jones kompband, som gjorde plattor där de framförde saker som Beatles fast med pedal steel och sådant. Weird and wonderful. – Musikaliskt var det främst sådant som drog mig dit, alla de korsbefruktningar som pågick där.

Hur gick det där nere då?

- Det gick inte helt åt skogen, som det mycket väl kunde ha gjort. Rätt snart hade jag ett förlag som betalade mig 25 dollar i veckan i förskott bara för att skriva låtar. Det kan låta futtigt, men jag var i himmelriket. Jag kunde försörja mig på att skriva, jag var en professionell låtskrivare! – Förlaget hade inte ens någon större förhoppning om att mina låtar skulle hamna på countryplattor. De tyckte antagligen att jag var en lustig, intressant prick som åkt ner dit på eget bevåg och hoppades väl att något bra skulle hända i slutändan.

1973 FICK JOHN HIATT skivkontrakt med Epic och släppte två soloalbum i lätt countryinfluerad singer/songwriterstil. Här fanns inslag av allt han lyssnat på: rock, blues, folk, soul, country och ballader. Plattorna var habila men ganska opersonliga och rymde inget material som i efterhand kan utpekas som överväldigande eller på något sätt före sin tid. Hiatt stannade i Nashville i fem år. Hans låtar spelades in av bland andra Conway Twitty, Tracy Nelson och Three Dog Night, som tog hans Sure As I´m Sitting Here till 16:e plats på Billboardlistan 1974. Sedan rann allt ut i sanden. – Jag hade inte något förlagskontrakt längre. Mitt skivkontrakt blev heller inte förnyat.

Hiatt var helt enkelt tvungen att ge sig ut på vägarna och spenderade de följande två åren sjungandes på olika universitetscampus och coffee houses. Var som helst där man ville ha honom. Men så kom något som förändrade hans inriktning och inställning totalt. I slutet av 1976 började det hända saker. – Jag hörde The Ramones och snart började de här underbara grejorna dyka upp från England: Elvis Costello, Wreckless Eric, Nick Lowe, allt på Stiff Records i princip. Jag kunde relatera till det fullständigt och tänkte ”detta är min påse!”

Hiatt bestämde sig för att flytta till Los Angeles och började snart skriva för ett annat musikförlag. Den lokala livescenen var hälsosam, med band som The Plimsouls, The 20/20´s, The Motels med flera. Han bildade ett band och attackerade klubbscenen med sin nyvunna frenesi. Snart hade John Hiatt skivkontrakt med MCA, där han lanserades som något av en amerikansk Costello. – Det var inte alls svårt för mig att skriva korta, ilskna punkpoplåtar. Jag hade mycket uppdämd ilska och frustration som jag kunde kanalisera i de här låtarna, ler han. - Jag vet inte ens om MCA trodde på mig, de lät mig mest hållas, tror jag. En liten push fick jag nog också.

Det är intressant att se hur de två artister han hade mest gemensamt med då, Elvis Costello och Joe Jackson, har närmat sig de finare salongerna och mer pretentiösa verk på senare år, medan John Hiatt gått tillbaka till skitigare, enklare och mer jordnära rockmusik. – Det kanske inte är så underligt, funderar han. Vi har väl alla återvänt till våra respektive rötter. Jag har alltid varit en primitiv, outbildad treackordkille vare sig det handlar om folksånger, punk eller pop. Jag har aldrig varit intresserad av att göra mer avancerade grejor, jag är en historieberättare.

Första gången jag kom i kontakt med John Hiatts musik var när han medverkade i en svensk TV-show kallad Bälinge Byfest 1980 och spelade låtar från sitt fjärde album Two Bit Monsters (som var hans andra i punkigare stil). Han framförde bland annat en av låtarna liggandes. – Jag minns det! Och jag vet att många önskar att jag kunde återvända till en del av de där new wave-låtarna och damma av några. Det är absolut inte så att jag skäms över den tiden, jag har bara hållit på så länge att jag tappat överblicken. Framför allt är det svårt att täcka hela karriären på en timme och 45 minuter när man har hållit på i 30 år och är sugen på att spela så många nya låtar som möjligt.

MELLAN 1982 OCH 1985 gjorde John Hiatt omsorgsfullt konstruerad pop med rika melodier. Bowie-producenten Tony Visconti stod för soundet på All Of A Sudden medan Nick Lowe producerade halva Riding With The King. Och här handlade mer om sofistikerade poplåtar, närmare Paul McCartney eller XTC. Något som motsäger hans strävan efter enkelhet. – Jag vet, nickar han. Det var lite fler ackord och oväntade vändningar. Och det var kul då, men jag har egentligen inte någon större längtan att skriva mer sådant. Jag vill fortsätta försöka få ut mer av mindre.

Samtidigt genomgick John Hiatt en mycket jobbig period. Han missbrukade alkohol och droger (ofta ihop med turnékamraterna Nick Lowe och Paul Carrack) och många insiders trodde att han riskerade att läggas till den alltför långa listan av offer för denna självförbrännande livsstil. – Visst var det kul i början, det är inte alltid eländigt, då skulle ingen börja festa. Men det finns ingen gratislunch och det började kosta på. Om jag hade kunnat sluta när det behövdes; visst, party on. Det finns folk som kan dricka mycket utan att bli alkoholister. Men jag var beroende av det. Och då måste man sluta och det gjorde jag 1985.

Vad lärde du dig av den perioden?

– Genom att bli nykter lärde jag mig vem jag var. Jag hade skjutit upp det mötet med mig själv under hela mitt liv. Jag ville inte veta! Vem attraheras av tanken på att syna sina otillräckligheter lite närmare? Men det är enda lösningen. Vid 31 års ålder var jag tvungen att inse att jag aldrig hade blivit vuxen, rent känslomässigt. Det var nog ingen vacker syn! Att få barn var viktigt för att han skulle vilja bli vuxen, erkänner han. – Barn behöver ju en viss guidning och vettiga förebilder och man måste göra så gott man kan. Min teori är att de flesta föräldrar inte vet vad de sysslar med, de följer sin instinkt och hoppas på det bästa. Men om föräldrarna verkligen bryr sig om sina barn kan man hoppas att de i alla fall gör sitt bästa, vad det än är.

Hur fungerade låtskrivandet när du var som mest nergången? Kunde du sätta dina övriga problem åt sidan och vara kreativ?

– Nej, jag hade i stort sett tappat förmågan. Jag var så ofta fången i sinnesförändrande substanser att jag framför allt hade oerhört lite tid att faktiskt sätta mig ner och skriva. Jag var mer eller mindre förlorad i vildmarken. Vägen ut kom i form av 1987 års Bring The Family. En lite dyster men oerhört vacker skiva, full av längtande Americana, countryinfluenser och ballader med kvidande gitarrspel från Ry Cooder. Trummis var Jim Keltner med sitt säregna New Orleans-influerade spel. Basist var Nick Lowe. Plattan spelades in på fyra dagar. Givetvis var den magisk. En av de där sällsynta plattorna som både utnämns till omedelbara klassiker och faktiskt också blir det. Givetvis ville alla inblandade följa upp den. Men de andra hade inte lust att bara ses som kompmusiker till Hiatt. Förhandlingar om credit och royalty gjorde att

”Jag har alltid varit en primitiv, outbildad treackordkille vare sig det handlar om folksånger, punk eller pop. Jag har aldrig varit intresserad av att göra mer avancerade grejor, jag är en historieberättare

det inte blev någon uppföljare i direkt anslutning till plattan. Fem år senare försökte man dock kringgå problemet genom att bilda en supergrupp och göra den självbetitlade Little Village som kom 1991. En hiskeligt överproducerad sak som saknade all den intimitet och spontanitet som gör Bring The Family till den bestående kronjuvelen i Hiatts diskografi. När jag frågar honom varför Bring The Family var så bra och Little Village var så himla dålig skrattar han så högt och intensivt att jag tror att han ska spilla ut sitt kaffe. Vissa artister klarar kritik bättre än andra (Michael Bolton hade förmodligen avbrutit intervjun efter en sådan fråga). Det visar sig att John inte har någon bättre förklaring än den gängse analysen. – När vi gjorde Bring The Family på fyra dagar visste vi i princip inte vad vi gjorde. Vi hann inte analysera. Little Village var välplanerad och genomtänkt och det filades mycket på soundet. Jag tycker inte att Little Village var SÅ dålig som du säger, om man enbart ser till låtmaterialet. Men man kan lugnt säga att den inte infriade det inneboende löfte som fanns i det bandet.

Man turnerade efter den plattan och en del av konserterna, exempelvis den fina spelningen på Roskildefestivalen 1992, återfann den spontanitet som man förlorat på plattan. Men det fanns mycket spänning inom bandet, eftersom vissa medlemmarna ville turnera och andra gjorde det högst motvilligt. Efter Bring The Family gjorde John den lyckligare Slow Turning, som kom 1988. Då hade han hittat en annan kompgrupp, The Goners, som inkluderade den då relativt oprövade gitarristen Sonny Landreth, allmänt ansedd som Ry Cooders arvtagare. – Vi spelade ihop under ett par år men det kändes inte som om alla riktigt satte värde på det vi hade tillsammans. Man fattar inte vad man har förrän man förlorar det. När vi återförenades i början av 2000-talet insåg vi att vi tillsammans faktiskt har världens bästa jobb. Nu har vi gjort tre plattor till ihop och har ingen tanke på att sluta turnera.

Många går åt andra hållet. De är på topp fram till 35 och är less på hela skiten vid 50.

– Ja. Det har sannolikt att göra med deras liv i övrigt. Och de borde lägga av. Men för oss blir det bara bättre och roligare. Vi tycker att vi gör bra musik och brinner intensivt för den. Vissa blir bara bättre. Sådana som Van Morrison, Neil Young och Buddy Guy sjunger bättre i dag än de gjorde då. Och Dylan gjorde Love And Theft vid 60 års ålder och det är en av hans absolut bästa plattor!

Under 90-talet har John Hiatt gjort allt från ruffig elektrisk rock till halvakustisk folkmusik, alltid med den karakteristiska, kraftfulla, lite grötiga och egentligen inte alls vackra rösten. Jag har sett Hiatt live åtta gånger, i fyra länder. Konserten på Irving Plaza i New York i år var bra. Men jag överdoserades på det som skulle vara The Goners styrka, Sonny Landreth. Medan John Hiatt höll sig till den akustiska gitarren dominerade Landreth så mycket att hans - från början - fantastiska solon slutade att engagera. Han är så fingerfärdig och säker att spänningen successivt avtar. Hur överpolerat och processat hans ljud var märktes också när man tog upp en gästartist, Warren Haynes från Allman Brothers Band, som visade hur slidestenen ska dras. Typiskt nog lyfte konserten också när Hiatt drog på sig sin Telecaster och riffade igång Paper Thin. Samma sak på senaste plattan. När Hiatt själv drar ett taggtrådssolo i The Last Time, i en enkel men ruffig stil som landar någonstans mellan Keith Richards och Neil Young (två motsatser till den tekniske virtuosen Landreth) så lever musiken igen. Jag påpekar det för Hiatt. – Tack! Jag gillar att plugga in elgitarren. Ska nog göra det lite oftare, ler han.

Ian Hunter sa att han föredrar att ha en liten men lojal publik framför att vara superstjärna.

– Jag kan skriva under på det. Jag gillar var jag befinner mig just nu. Jag har haft en bra karriär. Vi har en trogen publik över hela världen. Jag kan göra de skivor jag känner för att göra. Men det kanske är lättare för honom att säga det eftersom han faktiskt varit på toppen av berget, framför allt med Mott the Hoople. Han har smakat på hur det är att ha hitsinglar ungefär samtidigt som jag fick mitt första skivkontrakt, faktiskt.

Att vara låtskrivare, och artist måste tillfredsställa både den introverta och den extroverta sidan hos en.

– Det är en lysande kombination. När man skriver reflekterar man och när man står på scen får man vara den självupptagna snubben som vill hävda sig, skrattar John. - Allt är så invävt i varandra att jag skulle känna mig vilse utan båda sidor. Jag skulle aldrig kunna vara enbart artist och stå på scenen. Jag tror inte ens jag är bra på att tolka andras låtar.

Men många andra har tolkat John Hiatt. Listan kan göras oerhört lång. Både veteraner som Bob Dylan, Iggy Pop och Bonnie Riatt och nyare namn. En del av coverversionerna finns samlade på Love Gets Strange respektive It´ll Come To You som är fina genomgångar av hans starkaste låtar som gjorts av andra artister genom åren, medan coverversionerna på Rollin´ Into Memphis hade spelats in speciellt för samlingen och är mindre intressanta. Första gången jag träffade John Hiatt 1988 sa jag att det var dags att börja placera honom i samma liga som Dylan, Morrison och Young. Han vägrade att skriva under på det, med motiveringen ”du talar om MINA idoler”. Nu, 15 år senare, påminner jag honom om vårt meningsutbyte och frågar om han börjar känna sig redo att nämnas i samma andetag som dem. – Nej. Jag vet inte var jag är, men de är definitivt någon annanstans! Kanske för att jag alltid kommer att vara tio år yngre. Men jag hade äntligen möjligheten att träffa Neil Young tidigare i år. Han var en underbar snubbe. Precis sådan som man hoppas att han ska vara.

Det är John Hiatt också.