SOPHIE RIMHEDEN

– Jag ser faktiskt lite på det som att kolla på en trollkarl. När han gör små saker, med mynt till exempel, så blir man helt fascinerad. Men när han flyttar Eiffeltornet tänker man bara ”Och?”.

I tider när det amerikanska korståget mot terrorism fått patriotismen att frodas har von Trier fått en rejäl skopa för sin ”anti-amerikanska” hållning. Men själv ser han det inte så: – Jag tycker väldigt mycket om de enskilda amerikaner jag känner, men det här är mer en bild av ett land jag inte känner till men har en känsla av. Jag tror inte att amerikaner är ondare än andra, men å andra sidan ser jag dem inte som mindre onda än de banditstater som Mr Bush pratat så mycket om. Jag tror att folk är mer eller mindre likadana överallt. Vad kan jag säga om Amerika? Makt korrumperar. Och det är ett faktum. Å andra sidan - eftersom de har så mycket makt så är det okej att retas eftersom jag ju inte kan skada Amerika, eller hur?

Att makt korrumperar är också ett av Dogvilles stora teman. Nicole Kidmans rollfigur Grace presenteras som en gåva till befolkningen i Dogville, men makten som folket därmed får över individen korrumperar. – Jag tror att folket i Dogville var okej tills Grace kom, på samma sätt som jag är säker på att Amerika skulle vara ett vackert land om det inte fanns något annat där än miljonärer som spelade golf. Det skulle vara ett underbart, fridfullt samhälle, men det är inte så det är såvitt jag vet. Tyvärr finns det en massa losers där också, säger von Trier.

Film nummer två i Amerika-trilogin, Manderlay, handlar också om Grace. Men Nicole Kidman tvingades hoppa av på grund av tidsbrist och när det här skrivs är Catherine Zeta-Jones tippad som ersättare. Stellans Chuck har ingen plats i Manderlay: – Nej, men jag kanske kan sno åt mig någon annan liten roll, säger han kryptiskt.

Så hur är det att jobba med Lars von Trier?

– Jag ser det inte som arbete!

AV JOHANNA PAULSSON FOTO MICHAEL LOKNER

Musiken på öppningsspåret Lovin’ ligger liksom och hackar på ett och samma ställe ungefär som en motor som inte riktigt vill starta. Strax öppnar sig en digital musikvärld där Sophie Rimheden fullständigt begår styckmord på allt vad regelbunden takt heter. I sin musik blandar hon svulstiga 80talsbeats med experimentella clicks ’n’ cuts-ljud och robotaktig autotune-sång för att till sist stycka sönder alltihop i en dator. Resultatet, som landar någonstans i gränslandet mellan hitlistemusik och experimentalism, flyttar in granne med Aphex Twins Windowlicker. Lite längre ner på gatan bor Laura Branigan och Bananarama. Sophie Rimhedens debutalbum Hi-Fi bjuder på en sorts söndertrasad discomusik som både hyllar och driver med gammal 80-talspop á la demonproducenterna Stock, Aitken & Waterman.

Sophie Rimheden är aningen försenad till intervjun och när jag ringer upp henne för att kolla om hon är på väg sitter hon på cykeln och trampar på som en galning. Kanske kan man tycka att hon borde ta det lugnare i trafiken – för två år sen råkade hon nämligen ut för en ganska allvarlig trafikolycka. – Det var mest hjärnan som tog stryk, säger hon lite ironiskt när vi tagit vår tillflykt till ett fik på Ringvägen för att undkomma den stekande julisolen.

Den där höstdagen för två år sen var Sophie arg och stressad. Hon skulle gå över gatan precis utanför sin dåvarande bostad på Söder i Stockholm när det small. När hon vaknade upp på sjukhuset var tre års minnen borta. Hon hade glömt att hon bodde i Stockholm och inte i sin gamla hemstad Hässleholm. Så småningom kom minnena tillbaka men av själva olyckan minns hon nästan ingenting. Ändå tror hon att händelsen har påverkat hennes livssyn. – Jag är nog inte lika rädd för att våga göra saker längre, berättar hon.

Kanske har det också hjälpt henne att våga göra annorlunda musik som oftast faller helt utanför de traditionella genrebegreppen och konventionerna. Hon är i princip också Sveriges enda kvinnliga producent vilket inte heller kan vara helt lätt i den utpräglat mansdominerade clicks ’n’ cuts-världen där det närmaste ett experimentellt bolag som Mitek kommer en kvinnlig artist är Johan Fotmeijers kvinnliga pseudonym Claudia Bonarelli… Om man nu bortser från Sophie Rimheden förstås. – Det är väldigt trist och jag förstår inte varför, säger Sophie men tillägger att hon tror att det faktiskt finns fler tjejer som håller på i det dolda, men som inte vågar kliva fram i rampljuset och ta plats i electronicavärlden.

Till vardags pluggar Sophie bland annat filmvetenskap men musiken har funnits med i bilden sen unga år. – Musik är någonting jag bara måste göra men inte på heltid. Jag behöver något annat att bryta av med, förklarar hon.

Hennes mamma, pappa och storebror spelar alla musik och när Sophie var 13 år köpte hon sin första Atari-dator och synt. Flera av Sveriges mest framgångsrika electronica-artister, exempelvis Andreas Tilliander och Folie alias Stefan Thor, kommer liksom Sophie från Hässleholm, som därför blev lite av ett centrum för genren. – Vi var ett syntgäng i Hässleholm som snackade synt och gjorde musik som nu har vidareutvecklats till electronica, berättar Sophie.

Idag jobbar hon, utöver Rimheden-projektet, också under namnen Hayce och Ban Ham beroende på vilken typ av musik hon har inspiration till för stunden. Som Hayce släppte hon redan för fyra år sen det trip-hopiga albumet Underneath The Floor. Ban Hams musik är istället mjuk electronica med akustiska gitarrer och trummor – musik som man kan dricka kaffe till. Men till Rimheden-musiken ska man dansa tycker Sophie, även om hon erkänner att det inte är helt lätt till brutna takter. – … det går ju liksom inte att dansa heller. Jag är verkligen svår, jag erkänner det. Det är dumt, konstaterar hon skämtsamt.

Texterna är enkla och handlar oftast om kärlek i enlighet med 80-talets hit-koncept. De har alltså inte det minsta att göra med Sophies egna känslor, utan ska snarare ses som byggstenar i det musikaliska uttrycket där helheten är det viktiga. – Det vore kul om någon klagade på texterna någon gång, säger Sophie och skrattar.

Framöver ska Sophie göra musik till dansföreställningen Pjong Spox där hon kommer att samarbeta med koreografen Carl-Olof Berg. Andra artister som kommer att medverka är The Knife, Revlon 9 och Jay-Jay Johansson. Projektet är tänkt att vara som en spelning och dansföreställning på samma gång och föreställningen kommer att kunna ses på Moderna Dansteatern i Stockholm i mitten av december. Innan dess blir det förhoppningsvis en Europaturné tillsammans med Game Boyblipparna Puss. Sophie har också lagt en del sång på bland annat Differnets, Håkan Lidbos, och Mikael Stavöstrands låtar. – Men jag vill gärna ha fler samarbeten!