POINTER SISTERS

den fascinerande historien om POINTER SISTERS

EFTER EN KARRIÄR MED ETT PÄRLBAND AV HITS LÄR DET DRÖJA INNAN DEN AMERIKANSKA SYSTERTRION POINTER SISTERS ÄR BORTGLÖMDA. UNDER 30 ÅR TILLSAMMANS HAR DE UPPLEVT EXEMPELLÖSA FRAMGÅNGAR MEN OCKSÅ DRABBATS AV DE SVARTASTE TRAGEDIER. AV ANDERS RINGMAN

Idag är det längesen bandet hade nån hit och faktiskt hela tio år sedan nån ny studioplatta släpptes. Men har man låtar som Jump, Automatic, He’s So Shy och givetvis partyhymnen nr 1, I’m So Excited, på sitt samvete och fortfarande är i livet kan artistkarriären på nåt sätt aldrig gå på halvfart.

Historien om Pointer Sisters tar sin början för drygt 40 år sedan i West Oakland, Kalifornien. Prästparet Elton och Sarah Pointer uppfostrade tillsammans en sexhövdad barnaskara, sönerna Fritz och Aaron samt systrarna Ruth (f. 19 mars, 1946), Anita (f. 23 jan, 1948), Bonnie (f. 11 juli 1950) och June (f. 30 nov, 1953) - samma systrar som senare skulle vinna världsberömmelse som en av vår tids framgångsrikaste sånggrupper. Likt många andra succéhistorier börjar systrarna Pointers väg mot stjärnhimlen under väldigt fattiga och primitiva förhållanden. Inga smycken, inget smink, ingen dans, ingen bio och definitivt ingen rockmusik. – Vi var den fattigaste familjen i världen, säger Ruth Pointer. Det var vad vi trodde. Vi fick nya kläder endast ett par gånger per år och de flesta kläderna kom ifrån överskottslager, andrasorteringar eller loppmarknader.

Tiderna var minst sagt tuffa, men tidigt upptäckte systrarna hur mycket de älskade att sjunga. Sången blev deras överlevnadstrick för att hålla humöret uppe. De sjöng låtar de hörde på radion och gospelnummer de lärt sig i föräldrarnas kyrka. De vågade dock sällan sjunga de tuffare sångerna hemma utan fick smyga sig iväg till kompisar eller vara utomhus. Kom föräldrarna på dem med att sjunga blues och skaka på rumpan bestraffades de obönhörligen med ett ordentligt kokstryk.

När systrarna blev äldre sjöng de allt mer i kyrkan och en dag kom Ruth, som hade tjänat sina första pengar som körledare, hem med sin första skiva, Elvis Presleys All Shook Up. Överraskande nog fick hon spela den i hemmet. Anledningen var troligen att deras mor gillade singelns B-sida Crying In The Chapel.

Direkt efter high school gifte sig både Ruth och Anita och skaffade barn, men Bonnie och June hade andra planer. De ville sjunga. Tillsammans startade de duon Pointers-A Pair och efter det dröjde det inte länge förrän Anita sa upp sig från sitt jobb på en juristbyrå och den första upplagan av Pointer Sisters var född.

Men vägen till framgång skulle visa sig bli krokigare än de nånsin kunnat föreställa sig. 1969 begav sig systrarna till Texas för att testa lyckan som sångerskor. Resan blev en katastrof. Utan pengar och mat fann de sig själv strandsatta i Houston. De ringde sin mor och bönade och bad om att få åka hem. Sarah sa: “Jag har inte råd att skicka hem alla, men jag kommer att se till att June kommer hem, because that’s my baby!” Bara några dagar senare fick Pointer Sisters kontakt med managern David Rubinson som flög dem tillbaka till Kalifornien. Han såg till att de fick sessionjobb med bl.a. Taj Mahal, Grace Slick och Boz Scaggs.

Tillsammans med sin kollega Bill Graham skrev Rubinson ett managementkontrakt med Pointer Sisters. Det första skivkontraktet var säkrat när Atlantics vice VD Jerry Wexler hörde gruppen sjunga med Elvin Bishop på legendariska rockklubben Whiskey A-Go-Go i Los Angeles 1971.

Pointer Sisters första EP innehöll två låtar varav Don’t Try To Take The Fifth med June på solosång är den som lever kvar i folks medvetande idag. Skivan floppade rejält. Det enda stället den spelades på var enligt Anita i deras egna vardagsrum.

I augusti 1971 bröt David Rubinson med Bill Graham och skrev kontrakt med Pointer Sisters på sitt eget nystartade bolag David Rubinson and Friends. Det började så smått att puttra i grytan och nu hade Ruth slutligen insett att också hon ville vara med i bandet. – Det var ju tur att de faktiskt lät mig vara med, skrattar Ruth. De kunde ju lika gärna ha sagt: “Vi behöver dig inte!”

I december 1972 blev storasyster Ruth officiell medlem i Pointer Sisters, som nu alltså var en kvartett. De var nu ett riktigt band med ett riktigt skivkontrakt. De visste exakt vilken musik de ville göra; en blandning av jazz, scat, bebop och funkrock. Men de funderade fortfarande över lämplig image. Då inga pengar fanns i sikte så var dyra kläder från kända designers knappast att tänka på. De mindes hur deras föräldrar hade gjort när varit små och än en gång hittade de vad de sökte på överskottslagren. Inspirerade av 1940-talets glamorösa filmmode draperade de sig i blommiga klänningar, storbrättade hattar och fjäderboas. Den första, idag klassiska, Pointer Sisters-looken vad född.

Kläderna passade utmärkt till musiken och när alla bitarna började falla på plats repeterade bandet sina nya låtar. I maj 1973 var det premiär för den nya sättningen på The Troubador i Los Angeles. De hade i princip ingen erfarenhet eller känsla för hur man genomför en konsert. – Vi bara skakade på allt vi kunde skaka på, berättade Ruth för Newsweek Magazine.

Och som de skakade. Utstyrda i sina secondhand-kläder scattade och sjöng de i överljudsfart och tog sig igenom ett brokigt set innehållande svettig jazz, bebop, rock och gospel. Efter två timmar stod folk upp, stampade och visslade och systrarna blev inropade för flera extranummer. Framgången med konserten spred sig snabbt och redan några veckor senare gjorde Pointer Sisters sitt första tvframträdande på The Helen Reddy Show. När så debutalbumet äntligen släpptes på David Rubinsons egna etikett Blue Thumb var en enig kritikerkår inte snåla med superlativen. Pointer Sisters kallades den mest spännande akten i showbiz på många, många år. Plattans första singel, Allen Toussaints Yes We Can Can, nådde plats nr 11 på Billboard singellistan och en andra singel, Wang Dang Doodle, skriven av Willie Dixon, gjorde också den bra ifrån sig. Albumet nådde snabbt guldstatus och Pointer Sisters blev med all rättvisa en av 1973 års mest omtalade debutanter. 1974 kom uppföljaren That’s A Plenty, åter igen med en hejdlös blandning av stilar. När den smäktande countryballaden Fairytale, skriven av Anita och Bonnie, blev en framgång flögs bandet till Nashville för ett uppträdande på The Grand Ole Opry. Pointer Sisters blev de första svarta artisterna att beträda denna klassiska scen i countryns huvudstad. 1974 blev ett år med långa, tröttande turnéer och sent på året blev Pointer Sisters det första popbandet att inta ännu en anrik konsertlokal, San Fransiscos operahus. Konserten förevigades på dubbelalbumet Live At The Opera House som släpptes 1975. Samma år fick Fairytale en Grammy och senare belönades de även med den äran när självaste Elvis Presley spelade in låten.

Bandets fjärde album Steppin’ (1975) innehöll singeln How Long (Betcha Got A Chick On The Side), ännu en Anita och Bonniekomposition, som nådde Topp 20 på Billboards poplista och ända till förstaplatsen på R&B-listan. Men framgången hade kommit snabbt för Pointer Sisters och det hårda turnéschemat fick snart sina oundvikliga biverkningar. Under 1976 fick June ställa in flera uppträdanden på grund av sviktande hälsa och Bonnie hade börjat fundera på en solokarriär. 1977 släpptes Having A Party, gruppens sista album för Blue Thumb och samma år lämnade slutligen Bonnie Pointer Sisters till sina systrars och inte minst fansens stora besvikelse.

Ruth Pointer har än idag svårt att beskriva sina känslor när Bonnie meddelade de andra sitt beslut. – Det var som om hela världen ramlade samman, säger hon. Vi gjorde en konsert samma dag som hon stack men sedan bara tappade vi allt. Tillsammans med Anita hade ju Bonnie skrivit många av våra bästa låtar och vi trodde aldrig att det skulle funka utan henne.

De avbokade de flesta spelningarna på den kommande turnén och började fundera över framtiden. June och Anita ville spela in soloalbum (Anita gjorde faktiskt ett för ABC Records, men det släpptes aldrig) medan Ruth födde sitt tredje barn. Men efter ett tag tog tristessen över och bandet återförenades, nu som en trio, och gav sig ånyo ut på vägarna. Men att uppträda i sina gamla kläder med samma uttjatade låtar kändes inte längre rätt. I praktiken betraktades de ännu som ett jazzband, trots att de hade haft framgång med flera olika stilar.

När de träffade producenten Richard Perry, som bl.a. hade jobbat med Barbra Streisand och Carly Simon, började de tillsammans med honom forma sitt nya sound. De beslutade sig för att spela in ett rent rockalbum. (Vid det här laget får man anta att föräldrarna Elton och Sarah såg mellan fingrarna med döttrarnas tilltag att sjunga vad de kallade “djävulens verk”, dvs. rock n’ roll...) De skrev kontrakt med Planet Records och släppte albumet Energy (1978). Förändringen och det nya soundet blev en lyckosam affär. Första singeln, en cover på Bruce Springsteens Fire, nådde Billboards andraplats och sålde guld. Framgången hjälpte också singeln Happiness, en riktig Pointers-klassiker signerad Allen Toussaint, högt upp på listan.

Året därefter kom fullängdaren Priority innehållande covers av kända rockgruppers låtar. Plattan blev inte en lika stor säljare som föregångaren men visade en än gång att Pointer Sisters behärskade i princip vilken stil som helst - och när det gällde att sjunga avancerad stämsång stod de i en klass för sig själva.

De följande åren kom att bli de mest framgångsrika under hela Pointer Sisters karriär och födde singlarna som för evigt har gjort dem till... tja, poplegender. Plattorna Special Things (1980), Black & White (1981), So Excited (1982) och Break Out (1983) gav oss en hel bunke med odödliga poplåtar; He’s So Shy, Slow Hand, Neutron Dance, Automatic, Jump (For My Love) och såklart - I’m So Excited, tveklöst en av tidernas mest spelade partylåtar.

Break Out är Pointer Sisters i särklass mest framgångsrika album. Singlarna Automatic och Jump nådde 5:e respektive 3:e platsen på listan och när det blev dags att släppa den fjärde singeln (allra först ut var I Need You) var det så dags för det som för alltid skulle förändra systrarna Pointers liv. Skivbolaget var aldrig riktigt nöjda med hur låten I’m So Excited hade lyckats på listorna. Låten släpptes först som andrasingel från plattan So Excited och nådde endast till plats nr 30 på Billboard, medan förstasingeln American Music (vem kommer ihåg den?) var upp och vände på nr 16. Man beslöt sig därför att ge I’m So Excited en ny chans. Beslutet kan ha varit ett av pophistoriens mest lyckade. Den återutgivna och ommixade inspelningen blev denna gång en omedelbar succé och har ställt mat på bordet åt hela tjocka släkten Pointer alltsedan dess. I’m So Excited är en de få låtar under karriären som skrivits av Ruth, Anita och June tillsammans. – Hur det känns att ha skrivit en sån låt? Jag kan inte förklara det. Den bara kom till oss och tillsammans med Trevor Lawrence gjorde vi klart den. Det var en sån låt som tog högst en halvtimme att skriva. I’m So Excited är på gott och ont en del av min kropp och själ, säger Ruth Pointer.

Singeln blev aldrig etta i USA men väl Topp 10 och inkluderades på en andra upplaga av Break Out, mer än ett år efter albumets ursprungliga release.

Snart kom också Paramount Pictures och frågade om de fick lov att använda Neutron Dance som ledmotiv till filmen Snuten i Hollywood med Eddie Murphy. Singeln blev ännu en succé och albumet Break Out blev en multimiljonsäljare och resulterade i ett flertal branschpriser, bl.a. två Grammys och två American Music Awards.

Nu var Pointer Sisters inte bara ett av de populäraste banden i USA utan hade även fått ett efterlängtat genombrott i övriga världen. Bandet turnerade ständigt och gjorde massor av tv-framträdanden. Gruppen skrev ett nytt guldkantat kontrakt med RCA och släppte 1985 miljonsäljaren Contact med hitsingeln Dare Me. 1986 kom Hot Together som var det andra albumet i följd som inte innehöll några låtbidrag från medlemmarna själva. Det kan tyckas konstigt då meritlistan hittills hade varit minst sagt imponerande; systrarna själva hade ju varit med och skrivit flera av deras största hits som Fairytale, How Long, Could I Be Dreamin’ och inte minst I’m So Excited. – Sanningen är att vi, framförallt Anita, skrev låtar även under denna period men tillsammans med bolaget valde vi helt enkelt andra låtar framför dessa, säger Ruth. Det viktigaste var att ha de bästa låtarna på plattan, inte att just vi hade skrivit dem. 1988 släppte Pointer Sisters det stenhårda albumet Serious Slammin’, deras sista för RCA. Plattan var mera “street” än det mesta som släpptes det året. Egentligen inget konstigt i det men att det var tre damer runt de fyrtio som 15 år tidigare hade inlett karriären med jazz och bebop gjorde kanske saken något överraskande. Dock gick plattan hem hos både kritiker och fans. People Magazine kallade Pointer Sisters för 80-talets bästa kvinnliga R&B-grupp. Men trots framgången kände bandet att det var dags för ännu fler förändringar. Ett nytt decennium stod för dörren och man kände att var dags att bryta samarbetet med producenten sedan 10 år tillbaka, Richard Perry. Inte på grund av osämja utan just på grund av att det var dags för förändring.

De signades av Motown Records och släppte 1990 Right Rhythm, en blandning av tuff hiphop, street och deras egna patentmärkta harmonier. För första gången på flera år var också bandet själva inblandade i låtskrivandet. En högst ojämn platta bjöd emellertid på en personlig Pointers-favorit, Insanity, det ojämförbart hårdaste bandet någonsin presterat på skiva. Att höra Anita, vid tillfället 42 år gammal, sjunga röven av allt och alla är fortfarande en upplevelse. En remix av Insanity letade sig ända upp på Topp 5 på Billboards danslista. 1993 markerade Pointer Sisters 20-årsjubileum som skivartister och firades med albumet Only Sisters Can Do That, gruppens senaste och till dags dato klart starkaste studioalbum. Alla tre Pointers var denna gång inblandade som låtskrivare på flertalet av titlarna. Till toppnumren hör inledande It Ain’t A Man’s World, Feel For The Physical och titelspåret. Det är tungt, fräckt, mycket gitarrer, feta syntar och en alldeles förtjusande blandning av pop, rock, soul och R&B.

Under de nästföljande åren lugnade de ner sig något med turnerandet och ägnade sig åt familjelivet. 1993 blev Ruth vid 47 års ålder mamma till tvillingar och året därefter blev Pointer Sisters (inklusive Bonnie Pointer) förärade en stjärna på Hollywoods Walk of Fame. Stadens borgmästare utnämnde dagen till “Pointer Sisters Day” och samma dag aviserade också bandet att man än en gång skulle öppna sin gamla garderob med fjäderboas och platåskor för turnén Ain’t Misbehavin’. Dock får man förmoda att de blommiga klänningarna denna gång inte införskaffades på försvarets överskottslager. Cirkeln var sluten, Pointer Sisters sjöng åter musikaljazz, bebop och turnerade nonstop i hela 46 veckor med den gamla Fats Wallermusikalen. Arbetet hamnade senare på liveplattan Ain’t Misbehavin’ (1996) - vilken alltså är den allra senaste Pointer Sisters-plattan som getts ut, om man bortser från de många mer eller mindre bra samlingar som kommit de senaste 4-5 åren.

Idag visar Pointer Sisters inte många tecken på att dra ner på tempot. De uppträder fortfarande flitigt över hela klotet, senast som gästartister i turnén Night Of The Proms. De har inte gjort nån ny popplatta på 10 år. Anledningen, enligt Ruth, är att de helt enkelt valt att prioritera andra saker i livet. – När vi var yngre hängde vi alltid ihop och drog åt samma håll. Idag har mycket förändrats. Vi behöver inte jobba för pengarnas skull och vi har också fått andra värderingar, säger hon.

Pointer Sisters har trots en skrämmande ojämn skivproduktion upplevt en makalös karriär kantad av konsert- och listframgångar. De har hedrats med otaliga priser för sin gärning men den oftast överfyllda bägaren har också fler än en gång smolkats. T.ex. gick Anitas dotter Jada Pointer bort i lungcancer tidigare i år, och både Ruth och June har under långa perioder brottats med svåra drogproblem. Faktum är att June ej uppträtt med Pointer Sisters sedan augusti 2002 på grund av sina hälsoproblem. Istället har Ruths dotter Issa tagit hennes plats. – Hur kul jag än tycker att det är att ha min dotter med oss skulle jag ingenting hellre vilja än att se June tillbaka i bandet. Och är det nåt jag skulle vilja ändra på i mitt liv om jag bara kunde, så är det att jag skulle sluppit helvetet med drogerna. Det har förstört mycket, konstaterar Ruth som idag vid 57 års ålder både är stolt mormor och inne på sitt femte äktenskap.

Man brukar ju säga att framgången har en baksida men i Pointer Sisters fall har nog inte skandalerna och de personliga tragedierna varit fler eller värre än nån annanstans. Med tanke på deras strängt religiösa uppväxt torde den värsta skandalen vara att lillasyster June en gång poserade för Playboy.

Vad framtiden håller i sitt sköte för Pointer Sisters vet ingen. Det har talats om böcker, filmer, fler musikaler. Men främst längtar nog många efter ett nytt, fräscht popalbum. Kalla mig tråkig men i mitt tycke skulle det dock vara helt okej om den sista plattan blev Only Sisters Can Do That - om inte annat bara för att visa att titeln säger allt: Bara syrror som älskar varann skulle kunna ha skapat en karriär som denna.

La Musik rekommenderar det bästa av Pointer Sisters

1973 The Pointer Sisters 1974 That’s A Plenty 1974 Live At The Opera House 1975 Steppin’ 1977 Having A Party 1978 Energy 1979 Priority 1980 Special Things 1981 Black & White 1982 So Excited

Break Out, 1983

8Fyra av de fem första låtarna är Pointer Sisters allra största hits, som än idag spelas flitigt på radion: Jump (For My Love), Automatic, I’m So Excited och Neutron Dance. Men trots det är detta inte deras genomgående bästa platta. Varför man känner så är kanske att det är lite väl mycket 80-talsblippig produktion. Men förutom det håller absolut låtmaterialet i all evighet.

Contact, 1985

7En “varannan-låts-platta”. Hey You, Back In My Arms, Bodies And Souls och givetvis singeln Dare Me, kanske deras bästa singel någonsin, är riktigt starka sånger medan de andra spåren kändes hopplöst urvattnade och daterade redan när de kom. Men Dare Me och Back In My Arms är bara de värda mer än full pott och lyfter hela plattan, därav det höga betyget.

1986 Hot Together 1988 Serious Slammin’ 1990 Right Rhythm

Only Sisters Can Do That, 1993

9Pointer Sisters absolut starkaste album. Systrarna har varit inblandade som låtskrivare på flertalet av spåren och här finns inte ett enda dåligt nummer. Sånginsatserna är lysande, produktionen av Peter Wolf bländande och låtar som It Ain’t A Man’s World, Feel For The Physical, Don’t Walk Away (med Michael McDonald), Only Sisters Can Do That och Tell It To My Heart är helt enkelt tokbra. Det kanske inte fanns några riktiga singlar, men detta är ett helgjutet album - sådana som gjordes förr i tiden (kommer någon ihåg…?). Rekommenderas starkt! Men förvänta dig inget ens i närheten av deras 70- eller 80-talsproduktion. Detta är helt i en klass för sig. Och bäst.

Highlights from Ain’t Misbehavin’, 1996

7Pointer Sisters på hemmaplan. I jazzens och musikalernas värld. Om du är nyfiken på deras tidigaste album mellan 1973-76 kan detta fungera som en bra uppvärmning. Svårt att fånga handlingen i en musikal på platta, men var för sig är sångerna och framförandet av dessa i total världsklass.

soloalbum:

1978 BONNIE POINTER Bonnie Pointer 1979 BONNIE POINTER Bonnie 1983 JUNE POINTER Baby Sister 1984 BONNIE POINTER If The Price Is Right 1987 ANITA POINTER Love For What It Is 1989 June Pointer: June Pointer