ONDSKAN

Begreppet “ondska” känns väldigt fjärran när doften av nybakt bröd sprider sig på nyöppade Benny Andersson-kaféet Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Men förmodligen existerar ondskan även varma dagar i ett sommarledigt Stockholm precis som i Mikael Håfströms film - i på ytan “normala” svenska hem. Jan Guillous självbiografiska bok från 1981 har kallats “unga mäns första stora läsupplevelse” och den är lika aktuell då som på 50-talet när den utspelas och idag, 2003. Förvandlingen till film har mer varit en fråga om NÄR än OM. Håfström rekryterades som manusförfattare och fortsatte till regissörsstolen.

Skrämde det dig att försöka visualisera något som två miljoner människor läst?

– Jag blev lite skakad när jag såg hur många som läst boken och hur starkt förhållande de har till den, man ser ju själv många filmatiseringar av böcker man gillar som inte fungerar. Men man kan inte bekymra sig om allting. Jag fick göra min film helt enkelt och lita på att jag fångade bokens själ.

Boken ja. Berättelsen om 16-åriga Erik Ponti, som å ena sidan är ett offer för en sadistisk styvfars våld och å andra sidan en “gatans kung” på skolgården. Han relegeras och skickas till internatskolan Stjärnsberg som en sista chans att bryta den onda våldsspiral han fastnat i. Men på Stjärnsberg är ondskan satt i system under rubriken “kamratuppfostran” och Erik måste välja mellan att tigande låta sig trakasseras eller revoltera.

Håfströms film är inte lika våldsam som boken, för blod på en filmduk är obehagligare än ordet “blod” i bokstäver på ett papper. Men det krävdes ändå eftertanke, i en filmkultur där våld är coolt à la Matrix. – Vi ville göra våldet otäckt, det här är inget underhållningsvåld. Det ska vara realistiskt och jobbigt att se på och inte vara snyggt eller glassigt eller just coolt, säger Håfström och fortsätter: – I filmen är det viktigare att ha en större berg- och dalbanefärd än i boken, där Erik är ganska suverän hela tiden. En filmkaraktär blir ganska ospännande att följa om han hela tiden är på topp. Det måste bölja mer. Vi måste undra hur fan det ska gå för honom, han måste vara långt där nere för att kunna arbeta sig upp.

Jan Guillou var inte själv delaktig i arbetet, men han läste manuset, hälsade på under inspelningen och godkände den färdigklippta filmen. – För mig var det förstås dels väldigt viktigt att han tyckte om manuset och inte kände att det gjort större våld på boken än han kunde acceptera, berättar Håfström. Det här är inte en Hamilton-bok, utan en bok som skildrar en del av hans liv och det kändes oerhört viktigt att just Jan tyckte om den. Så när han ringde och sa att han var väldigt nöjd med filmen så kände jag att det inte spelade så stor roll vad någon annan tyckte.

Men jakten på Erik blev en kamp mot klockan. De andra rollerna tillsattes, Gustaf Skarsgård blev plågoris, Kjell Bergqvist advokat, Johan Rabeus ond styvfar.

Till slut var det bara Erik som saknades, ett ansikte som är med i varje scen och som filmen skulle stå och falla med. – Jag började titta på 16-åringar och insåg snabbt att det inte funkade. 16åringar idag är barn och skulle inte med trovärdighet kunna spela ut det här, så jag höjde åldrarna. Man måste ha någon slags erfarenhet av livet, annars syns det i ögonen.

Håfström satt halvt missnöjd med ett par tänkbara alternativ, då han mindes en ung kille han träffat på en fest. Håfström spårade upp honom, och så fort han fick syn på honom visste han att han hittat Erik Ponti. Killen från festen, då 21-åriga teaterskådespelaren Andreas Wilson från Täby, fick sin första filmroll tre veckor innan inspelningsstart. – Det är nog en stor fördel att det inte är någon som man relaterar till något annat, tror Håfström. Publiken har inget att hänga upp Andreas på, vi har inte sett honom i någon såpa. Han är Erik och ingenting annat.

Andreas själv träffar jag två veckor senare. Han ska precis på semester och kan i drygt två månader till kliva in på Odenplans kaféer utan att bli igenkänd.

Med huvudrollen i en av de på förhand mest uppmärksammade svenska filmerna i år kommer det att förändras, men att gestalta en romangestalt som är snudd på lika välkänd som Karlsson på taket oroar inte Andreas. – Jag körde mitt race. Man kan inte försöka vara folk till lags, det tror jag inte man vinner något på. Vi pratar om känslan av att bli headhuntad för en huvudroll i sista minuten och om att uppleva sin första filminspelning - en intensiv sådan, bara 35 inspelningsdagar. – Det var ... mycket, haha! Det övergripande intrycket är att det var roligt. Sedan var det ju också jobbigt och plågsamt och uttröttande, men det var aldrig tråkigt, säger Andreas som “just i dag” tycker att film smäller högre än teater. – Jag tycker att det blev en väldigt bra adaption av boken. Det är omgjort för att passa filmisk dramaturgi, men det är väl en sån grej som till exempel hardcorefansen kommer att reagera på.

Manusförfattarna har ju skalat ner lite av Eriks übermenschen, men jag tycker det var rätt för det blir istället en sådan payoff när det väl kommer.

Det är en nöjd filmdebutant som lämnar intervjun, med lite ledighet att njuta av innan han återvänder till tryggheten på teatern inför hösten. Men Andreas återkomst på bioduken är också snarare en fråga om NÄR än OM.