THE CHEMICAL

THE CHEMICAL BROTHERS

TEXT ANDERS LUNDQUIST

”I LÖRDAGS LEKTE JAG MED MIN DOTTER PÅ DAGEN, VI RULLADE NERFÖR KULLAR OCH SÅ. OCH FRÅN MIDNATT SAMMA DYGN OCH TILL 5.30 MORGONEN DÄRPÅ VAR JAG DJ PÅ EN KLUBB, VILKET OCKSÅ VAR EN INTENSIV UPPLEVELSE, FAST AV ETT HELT ANNAT SLAG. DE TVÅ SAKERNA KAN LEVA SIDA VID SIDA, OCH NÄRMAST FÖRHÖJA VARANDRA.”

Tom Rowlands och Ed Simons hade båda studerat medeltidshistoria på universitetet i Manchester när de flyttade till London för att göra musik tillsammans under namnet Dust Brothers. Det var ganska exakt tio år sedan. Något år in i karriären upptäckte de dock att det redan fanns ett amerikanskt produktionsteam som redan hade samma namn. De amerikanska motsvarigheterna hade bland annat producerat Vince Neil från Motley Crue (något som de kemiska bröderna knappast skulle nedlåta sig till). För att undvika en tokstämning á la L A så bytte våra vänner namn. Och de lär de inte ha ångrat. För bra har det ju gått. The Chemical Brothers släppte i slutet av september en hitsamling. Acid house och annan klubbmusik är ju i viss mån tidsbunden, så det finns av naturliga skäl saker som inte känns lika fräscha och nyskapande i dag som när de var rykande färska. Ändå är det en imponerande hitparad som kompletteras av remixar och två nya spår. Den färska singeln The Golden Path är ett samarbete med Wayne Coyne, mest känd som hjärnan och motorn i The Flaming Lips.

När jag träffar Tom Rowlands och Ed Simons på Virgins Londonkontor börjar vi med att tala om just The Golden Path. Jag tycker som alla andra att den har klara likheter med U2:s Where The Streets Have No Name, men misstänker att det inte direkt fallit i god jord hos Chemical. Jag föreslår i stället att den har lite av känslan hos David Bowies Heroes (vilket jag också tycker). – What a lovely thing to say! Det ser vi som en stor komplimang. Speciellt som de flesta tjatar om att den skulle låta som U2, vilket vi börjar tröttna på utbrister Tom. – Men jag vet inte om folk kan vänta sig mer av samma vara på nästa riktiga album. All musik vi gör har någon ny infallsvinkel, säger Ed. Allt på singelsamlingen är gjort av oss, och det ger allt en röd tråd även om stilarna varierar. The Golden Path är ingen motsats till våra övriga saker, den har ett groove och vi kan spela upp albumspår från början av vår karriär som kan ge ungefär samma känsla. Det är en skön känsla som vi säkert kommer att besöka då och då. Vi gillar fortfarande att göra klubbmusik och vi gillar att ha den publiken.

Men hur definieras egentligen klubbmusik idag?

– Många tänker direkt på sånt här, säger Tom och gestikulerar samtidigt energiskt framför min mikrofon, liksom för att vara säker på att den ska ta upp hans rörelsemönster. Men för oss har det alltid handlat om att spela saker som är lite oväntade. När vi är DJ:s kan vi spela Tomorrow Never Knows av The Beatles, och det funkar perfekt bredvid en acid house-tolva. Samma sak med Once In A Lifetime med Talking Heads. Oavsett vad vi själva gör för musik så filtreras den nog genom våra erfarenheter av klubbmiljön och vad som fungerar där. Det finns få sammansättningar av publik som är så receptiva och nyfikna som på en bra klubb. Folk går dit öppna och sugna på att uppleva något nytt. Men givetvis finns det klubbar som har en tyrannisk enformighet, där allt måste vara homogent.

Vilken är den första höjdpunkten som ni kommer på från era tio år tillsammans?

– Lollipopfestivalen, säger Tom.

Hmmm. Jag hinner bara undra om han säger detta för att jag är svensk, när han fnissar till. – Naturligtvis säger jag det bara för att du är svensk, säger han, som om han läst mina tankar. Men det är länge sedan vi spelade i Sverige. Och det var verkligen en bra festival! Briljant. – Ja, det var det, instämmer Ed. De som arrangerade måste ha haft en fantastisk vision. Staple Singers, Bob Dylan, Nick Cave, Wu Tang Clan... Fucking awesome! De som gjorde den hade definitivt sin egen uppfattning om vad en festival kan vara. I dag har alla festivaler samma affischnamn oss! garvar han.

Vi lämnar ämnet och jag frågar killarna om de har några hjältar. – Boris Becker, säger Ed. – Jag har inga riktiga hjältar, konstaterar Tom. Men jag läste en artikel om vetenskapsmannen Lance Armstrong och han verkar vara en hjältefigur.

Vad är den vanligaste missuppfattningen om The Chemical Brothers?

– Att vi är bröder på riktigt, suckar Tom. – Alla tror det, bekräftar Ed. Vi fick ett gemensamt rum när vi spelade i Turkiet bara av den anledningen. Som om alla bröder skulle vilja sova ihop. – De sa till och med att de ville att vi skulle bli påminda om hur det var när vi var små! säger Tom och himlar med ögonen.

Han har på senare år hunnit bli pappa och jag frågar om det förändrat honom. – Det har inte förändrat mitt syn på musik. Men man vore dum om det inte påverkade ens liv i allmänhet. Men det känns bra. I lördags lekte jag med min dotter på dagen, vi rullade nerför kullar och så. Och från midnatt samma dygn och till 5.30 morgonen därpå var jag DJ på en klubb, vilket också var en intensiv upplevelse, fast av ett helt annat slag. De två sakerna kan leva sida vid sida, och närmast förhöja varandra. Vissa tror att ens liv förändras när man blir pappa, men det är snarare så att en kvalitet adderas utan att på något sätt förta de andra. Det är en expansion.

Här tänker jag fråga Ed om han också blir inspirerad att bli pappa när han hör Toms positiva ordalag. I min iver att ställa snärtiga frågor ransonerar jag orden och hör mig själv fråga Ed om han köper Toms beskrivning. – Om jag KÖPER den? Ja, det verkar väl kul och Tom reagerar givetvis på vad som låtit som spydighet från min sida och tror att jag ifrågasatt hans beskrivning. Nu är han lite purken. – Det där är en ganska laddad fråga, vet du. Det är som om ens förmåga att göra musik skulle försvinna när man blev förälder. Man får frågan som om folk försöker sätta dit en. Som om man tappat all kraft och förmåga. Men det är inte så jag upplever det. Man är ingen annan person. Jag sitter verkligen inte och lyssnar på Mantovani hela dagen.

Så var det utrett och vi kan gå vidare.

Ångrar ni något i karriären?

– Nej, säger Ed. Inte alls. Jag är väldigt nöjd med den musik vi gjort och jag vill inte sitta och tänka på vad som kunde eller borde ha hänt. Musiken har stått för massor av höjdpunkter och

vi har haft kul i största allmänhet, speciellt i Stockholm! – It’s all gravy, nickar Tom.

Finns det något gemensamt för musik som The Chemical Brothers gillar?

– Ja, jag funderade tidigare i dag på vad vi tycker om att höra i en låt, säger Tom. Och det finns nog genomgående element i sådant som jag gillar. Musik som når en upplösning. Jag gillar inte musik som hänger kvar i luften. Jag gillar låtar som återvänder till olika teman, sluter cirklar och når ett slags slutpunkt. I motsats till musik som får dig att känna dig obekväm. Den får gärna vara experimentell men den ska helst ha något riktning och ett mål. En poäng.

Är albumet som sådant en döende konstform?

– Folks sätt att konsumera musik har definitivt förändrats av internet och MP3:or, nickar Ed. Folk sätter ihop egna samlingar. Men för oss förblir det en spännande utmaning att skapa en timmes musik som har ett flyt och där spåren kontrasterar och kompletterar varann. Det är en kliché, men ett album ska vara som en resa med olika destinationer. Jag vill verkligen inte att albumet ska dö, men sättet som dagens unga lyssnar på i dag är väldigt annorlunda. Man vill ha en viss låt och blir inte nödvändigtvis nyfiken på hur resten av albumet låter. Visst är det kul att vara med på compilations av olika slag men jag tycker verkligen att album som Surrender och Dig Your Own Hole fungerar som helheter.

Får ni fortfarande samma kickar av musik som när ni var tonåringar?

– Oftast, säger Tom. Men det är svårt, för ens första musikupplevelser kan givetvis inte upprepas. Men det finns ju skivor som blir bättre ju mer man lyssnar på dem, som faktiskt ger större kickar när man börjar kunna dem. Men det är det som är så skönt med musiken. Att den transporterar en någon annanstans. När man hör en platta som Stones Roses första så minns man när man hörde den och hur man mådde då. Jag gillar speciellt att bli överraskad av musik, när den kommer oväntat. När man sitter i bilen och lyssnar på talradio för att man vill ha något annat än musik och sedan får höra något bra som man inte hört på jättelänge. Det är en skön känsla.

Men ni har förlorat en del av er musikaliska oskuldsfullhet sedan ni själva började göra musik?

– Ja, bekräftar Tom. Men det är inget problem. Från 15 års ålder försökte jag räkna ut exempelvis hur Public Enemy gjort vissa trumprogrammeringar och försökte kopiera det. Och till och med innan dess, som 13-åring, försökte jag ta ut ackorden till Roadrunner. Som visserligen är oerhört enkla, men det var en utmaning för mig då! Det har alltid funnits saker att lära sig och utforska. Men allt det där analyserandet försvinner liksom när man hör riktigt bra musik. Om alla detaljer passar ihop och bildar en större helhet så slås man bara av hur fantastisk musiken är. Sedan kanske man vill fundera på vad det är som gör just den musiken så bra. Men målet är att man ska kunna lyssna på en låt som Leave Home och bara förlora sig i låten och strunta i processen, det arbete som lagts ner.

Har ni några personliga favoritalbum?

– The White Album med The Beatles, säger Ed. Det finns så mycket stilar och atmosfärer på den att det är omöjligt att tröttna på den. Det är en oerhört vacker skiva, mycket speciell. Den är både modig och cool. – Min favorit är Power, Corruption And Lies av New Order, säger Tom.

Brukar ni argumentera med varann om exempelvis vilken som är årets bästa skiva? – Nej, men vi bråkar mycket om vilken skiva vi ska spela härnäst när vi är klubb-DJ:s! ler Ed. Men det är alright!

Inspireras ni av andra konstformer än musik? Film, tavlor, litteratur?

– Den enda bok som inspirerat mig på sistone är typiskt nog en bok som handlar om musik, ler Tom. Den heter Analog Days - The Invention And Impact Of the Moog Synthesizer och knäckte mig fullständigt. En oerhörd inspiration. Den handlar om folk som Robert Moog och hur den tidiga synthesizern skapade en ny ljudvärld. Jag rekommenderar den varmt!