SKIVHYLLAN

REDAKTIONEN VÄLJER FAVORITPLATTOR UR SAMLINGEN. I DETTA NUMMER: ANDERS ENQUIST, STAFFAN RISLUND, ERIC FALLANDER. skivhyllan

LATIN KINGS Välkommen Till Förorten EMI/Warner, 1994 Petter i all ära men svensk hiphop började på allvar med Latin Kings debutalbum Välkommen Till Förorten (och kommer förmodligen sluta cirkeln med det albumet). Det är inte bara det att det för svensk hiphop är ett stilbildande album. Det är ett album fyllt av tidlös hiphop. Dogges invandrarsvenskatexter om livet i förorten Botkyrka utanför Stockholm, hans raka sanningar om sex och svartskallar är fyllda av humor, självironi och distans och är fortfarande oöverträffade och slitstarka. Dogge Doggelitos syn på romantik skulle ju förvisso kunna tyckas vara värt ett eget debattprogram i TV.

Sen ska jag sakta klä av dig naken, jag längtar som fan för att få se den där baken,

In och ut, in och ut, in och ut

Hoppades att det aldrig skulle ta slut

Minut, minut, för minut

Du med ditt sår, jag med mitt spjut

På gräsmattan rakt under ett träd

Över hela dig jag sprutade min säd Blev trött som fan, klockan var tjugo i fem

Så jag bestämde mig för att gå hem.

Det dig jag vill ha, det är dig jag vill ha… Ett Botkyrkas svar på Ulf Lundell´s Rom I Regnet. Skruvat? Ja, om det inte varit för att det var just Dogge som stod som ansvarig. Vem förutom Dogge har framfört rader liknande dessa och få det att framstå som helt logiskt och samtidigt förbannat underhållande utan att det kändes förnedrande? Och vem skulle kunna sampla Van McCoy´s The Hustle, skriva om våld och samtidigt få det till en humorfylld solskenshistoria. …men det räckte inte, hon gick och hämtade Kjell

Kjell var ett muskelberg som gick på anabola

Vilken tur att jag hade tagit med min pistola

För nu var det min tur att spela cool

För jag hade tagit med min vattenpistol

Jag sprutade vatten i hans ögon och gav han en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger och slutligen en vänster.

Sedan fortsatte jag att njuta av min semester, det var fint väder den dagen också…

OÖVERTRÄFFAD HIPHOPKLASSIKER SUBTILT Fånigt? Barnsligt? Måhända (inte då…), men fortfarande med den där glimten i ÖRONGODIS ögat och fortfarande vettlöst underhållande. Att rader som dessa sedan var inbakat till förträffliga beats och ENYA Watermark samplingar gjorde inte saken sämre. Dogge Warner/WEA, 1988 kunde samtidigt också slå an en mer Det verkar som allvarlig ton och rappa om ”kompisar från om mina texter förr där några lyckas och där andra dör”. här på Skivhyllan Folk från alla samhällsklasser och olika oftast handlar om åldrar i hela landet tog till sig Välkommen artister som man Till Förorten. Så att det var Petter som tog egentligen inte hiphopen till folkhemmet? Jag måste då bör gilla: Rikard citera Dogge Doggelito: Ursäkta, ursäkta, Wolff, Lucy jag sa ursäkta mig… Street och nu Enya. Jag vet inte riktigt Tyvärr sålde andra albumet I skuggan av varför det har blivit såhär. Kanske för att betongen inte alls lika bra och efter detta det känns roligare att lyfta fram några av blev det tyst kring gruppen. När tredje alla de notoriskt ohippa artister som albumet Mitt Kvarter släpptes verkade det finsmakarna rynkar på näsan åt, än som intresset för Latin Kings raderats ut. någon som redan åtnjuter Vi som dock hängde kvar kunde i alla fall klassikerstatus? Vad det gäller den glädja oss åt att det var två album som trots irländska sångerskan/kompositören/ allt också var riktigt, riktigt bra. Så, multiinstrumentalisten Enya är det kungarna av svensk hiphop heter visserligen sant att hon med tiden har fortfarande Latin Kings och det bästa förvandlats till en oförarglig mystant albumet inom svensk hiphop heter vars skivor är lika friktionsfria som fortfarande Välkommen Till Förorten. Och kroppstempererat vatten. Men 1988, när snart släpps gruppens fjärde album. Låt oss hon släppte sitt andra och bästa hoppas att det albumet för Latin Kings och soloalbum Watermark, fanns det ännu Dogge Doggelito tillbaka där hemma: oro och mörka skuggor i hennes musik. Högst på tronen av svensk hiphop. Mycket av den syntbaserade musik ANDERS ENQUIST som spelades in under den här perioden låter idag hopplöst plastig men Nicky Ryans produktion har åldrats väl. Att ljudbilden, trots all pampig kyrkvalvsakustik och alla etnochica CAT STEVENS Tea For The Tillerman arrangemang inte känns överlastad, måste betraktas som något av en bedrift. Men så har också Enya, eller Eithne Ní A&M,1970 Bhraonáin som det står i hennes Jag påmindes med födelseattest, skrivit ett dussin närmast viss sorgsenhet om helgjutna låtar. On your shore, Evening Cat Stevens när falls... och Exile är andlöst stillastående jag för några hymner medan Orinoco flow och Storms veckor sedan såg in Africa fulländar den där älvalikt en gammal konsert fjäderlätta känslan som Cocteau Twins från The BBC endast undantagsvis har varit i närheten Theatre med mannen i fråga sändas på av. SVT. Påmindes om att det var på tok för Watermark har förlöjligats och länge sedan jag lät den fantastiska Tea For förringats på många sätt. Den har The Tillerman snurra på skivtallriken. Och beskrivits som new age-flummigt sorgsen för det liv Stevens hade valt att örongodis att spela på låg volym i leva sedan dess. stökiga skolmatsalar och som den

När jag först upptäckte Cat Stevens musikaliska motsvarigheten till en näve låtskatt blev jag bestört över att veta att valium. Att skivan sålde i fyra miljoner han gjort avkall på hela sitt musikarv och ex och att Orinoco flow toppade hitlistor konverterat till islam. Intet illa om världen över, förbättrade knappast dess religiösa människor (även om religion har rykte. Men vad många aldrig har fattat haft en tendens att fullkomligen fördärva är att Watermark kan användas som goda musikers låtskriveri) men att han annat än en lugnande ljudtapet. Att det sålde sina instrument och länge vägrade här är musik att lyssna på koncentrerat, spela sina gamla låtar borde göra alla på hög volym. Gör man det växer en musikälskare sorgsna. annan skiva fram. En skiva för blåsiga

Men samtidigt som det var sorgset var det höstdagar. Subtil, vemodig och hisnande som med all tragik befriande och smärtsamt vacker. Så långt ifrån färdigtuggad tillfredsställande att se honom sitta där och avslappningsmusik det går att komma. sjunga låtarna jag älskade. Då, 1971 som konserten spelades in, skulle det ännu dröja STAFFAN RISLUND flera år innan Cat Stevens, eller Steven Demetre Georgiou som han döptes av sin svenska mor och grekiska far, konverterade till islam, men redan på Tea For The Tillerman kan skönjas tecken av den vilsne sökare Stevens skulle visa sig vara.

Cat Stevens hade blivit en tonårsidol under 1960-talets senare hälft med singeln Matthew & Son som nådde andraplatsen på den engelska singellistan 1967, men hade tre år senare blivit desillusionerad. Han tilläts inte utforska de sidor av sin musikalitet som väckts av artister som Paul Simon och Al Stewart, han var utbränd och samtidigt hade framgångarna uteblivit. Räddningen blev ironiskt nog att han drabbades av tuberkulos. Det tog Stevens ett år att återhämta sig från sjukdomen och när han 1970 återvände till musiken med albumet Mona Bone Jakon var det med en ny syn på livet, en ny musikalisk riktning och i sviterna av sjukdomen med djupa introverta texter om ämnen som döden. Men även om det var mycket död kunde där även skönjas hopp. Redan på Mona Bone Jakon är det en sökare vi möter. En Cat Stevens som söker något mer, en mening, frälsning. Han förädlade uttrycket till uppföljaren Tea For The Tillerman som kom senare samma år och det är svårt att tro att det är en 22-åring man hör då Cat Stevens uttrycker sig som om han hängt med sedan världens födelse. Tea For The Tillerman framstår som Cat Stevens klart starkaste prestation, inte bara genom texterna, för samtidigt ackompanjeras all denna ångest av fläckfria popmelodier. Alla som en gång har sjungit Tänk Att Få Vakna (Morning Has Broken) i skolan vet hur Cat Stevens melodispråk fungerar. Det var samma melodiska självklarheter som fått oss att komma ihåg barnvisor i vuxen ålder. Och när det kommer till singer/songwriters är det endast Paul Simon som kommit i närheten av de melodier Cat Stevens presenterade på Tea For The Tillerman. I öppningsspåret Where Do The Children Play? iakttar han samhällets krassa utveckling, och Into White är just en drömbild av att leva nära naturen. På låtar som But I Might Die Tonight och Father And Son behandlar han konflikterna mellan det gamla och det nya, gammal och ung, far och son. I låtar som Miles From Nowhere och Longer Boats är han mer existentiell med texter om livet och religionens roll i det. Men mest avslöjande om var Cat Stevens var på väg spirituellt är nog On The Road To Find Out som troligen kan ses som ett soundtrack till hans liv vid den här tiden: So on and on you go, the seconds tick the time out There’s so much left to know and I’m on the road to find out [...] Yes the answer lies within, so why not take a look now Kick out the devil’s sin and pick up, pick up a good book now Cat Stevens plockade upp en bok, Koranen, och fascinerades av dess budskap. I december 1977 konverterade Cat Stevens till Islam och tog namnet Yusuf Islam. Musiken var ett avslutat kapitel, ett medel i jakten på inre frid som han nu kunde lägga bakom sig, och popkonstnären vi kände fortsatte söka vägar för att finna inre tillfredsställelse. Tea For The Tillerman fortsätter att än i dag ge mig tillfredsställelse. Musik som gör mig sorgsen; glad; ledsen; lycklig; men alltid tillfreds. Sådan bör all god popmusik sträva mot att vara. ERIC FALLANDER

SORGSEN; GLAD; LEDSEN; LYCKLIG FLER BORTGLÖMDA MÄSTERVERK HITTAR DU PÅ WWW.LAMUSIK.NU