REDAKTIONEN VÄLJER FAVORITPLATTOR UR SAMLINGEN. I DETTA NUMMER : ANDERS ENQUIST, STAFFAN RISLUND, ERIC FALLANDER.
skivhyllan
OÖVERTRÄFFAD HIPHOPKLASSIKER LATIN KINGS Välkommen Till Förorten EMI/Warner, 1994 Petter i all ära men svensk hiphop började på allvar med Latin Kings debutalbum Välkommen Till Förorten (och kommer förmodligen sluta cirkeln med det albumet). Det är inte bara det att det för svensk hiphop är ett stilbildande album. Det är ett album fyllt av tidlös hiphop. Dogges invandrarsvenskatexter om livet i förorten Botkyrka utanför Stockholm, hans raka sanningar om sex och svartskallar är fyllda av humor, självironi och distans och är fortfarande oöverträffade och slitstarka. Dogge Doggelitos syn på romantik skulle ju förvisso kunna tyckas vara värt ett eget debattprogram i TV. Sen ska jag sakta klä av dig naken, jag längtar som fan för att få se den där baken, In och ut, in och ut, in och ut Hoppades att det aldrig skulle ta slut Minut, minut, för minut Du med ditt sår, jag med mitt spjut På gräsmattan rakt under ett träd Över hela dig jag sprutade min säd
Blev trött som fan, klockan var tjugo i fem Så jag bestämde mig för att gå hem. Det dig jag vill ha, det är dig jag vill ha…
Ett Botkyrkas svar på Ulf Lundell´s Rom I Regnet. Skruvat? Ja, om det inte varit för att det var just Dogge som stod som ansvarig. Vem förutom Dogge har framfört rader liknande dessa och få det att framstå som helt logiskt och samtidigt förbannat underhållande utan att det kändes förnedrande? Och vem skulle kunna sampla Van McCoy´s The Hustle, skriva om våld och samtidigt få det till en humorfylld solskenshistoria. …men det räckte inte, hon gick och hämtade Kjell Kjell var ett muskelberg som gick på anabola Vilken tur att jag hade tagit med min pistola För nu var det min tur att spela cool För jag hade tagit med min vattenpistol Jag sprutade vatten i hans ögon och gav han en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger och slutligen en vänster. Sedan fortsatte jag att njuta av min semester, det var fint väder den dagen också…
Fånigt? Barnsligt? Måhända (inte då…), men fortfarande med den där glimten i ögat och fortfarande vettlöst underhållande. Att rader som dessa sedan var inbakat till förträffliga beats och samplingar gjorde inte saken sämre. Dogge kunde samtidigt också slå an en mer allvarlig ton och rappa om ”kompisar från förr där några lyckas och där andra dör”. Folk från alla samhällsklasser och olika åldrar i hela landet tog till sig Välkommen Till Förorten. Så att det var Petter som tog hiphopen till folkhemmet? Jag måste då citera Dogge Doggelito: Ursäkta, ursäkta, jag sa ursäkta mig… Tyvärr sålde andra albumet I skuggan av betongen inte alls lika bra och efter detta blev det tyst kring gruppen. När tredje albumet Mitt Kvarter släpptes verkade det som intresset för Latin Kings raderats ut. Vi som dock hängde kvar kunde i alla fall glädja oss åt att det var två album som trots allt också var riktigt, riktigt bra. Så, kungarna av svensk hiphop heter fortfarande Latin Kings och det bästa albumet inom svensk hiphop heter fortfarande Välkommen Till Förorten. Och snart släpps gruppens fjärde album. Låt oss hoppas att det albumet för Latin Kings och Dogge Doggelito tillbaka där hemma: Högst på tronen av svensk hiphop. ANDERS ENQUIST
SORGSEN; GLAD; LEDSEN; LYCKLIG CAT STEVENS Tea For The Tillerman A&M,1970 Jag påmindes med viss sorgsenhet om Cat Stevens när jag för några veckor sedan såg en gammal konsert från The BBC Theatre med mannen i fråga sändas på SVT. Påmindes om att det var på tok för länge sedan jag lät den fantastiska Tea For The Tillerman snurra på skivtallriken. Och sorgsen för det liv Stevens hade valt att leva sedan dess. När jag först upptäckte Cat Stevens låtskatt blev jag bestört över att veta att han gjort avkall på hela sitt musikarv och konverterat till islam. Intet illa om religiösa människor (även om religion har haft en tendens att fullkomligen fördärva goda musikers låtskriveri) men att han sålde sina instrument och länge vägrade spela sina gamla låtar borde göra alla musikälskare sorgsna. Men samtidigt som det var sorgset var det som med all tragik befriande och smärtsamt tillfredsställande att se honom sitta där och sjunga låtarna jag älskade. Då, 1971 som konserten spelades in, skulle det ännu dröja flera år innan Cat Stevens, eller Steven Demetre Georgiou som han döptes av sin svenska mor och grekiska far, konverterade till islam, men redan på Tea For The Tillerman kan skönjas tecken av den vilsne sökare Stevens skulle visa sig vara. Cat Stevens hade blivit en tonårsidol under 1960-talets senare hälft med singeln
Matthew & Son som nådde andraplatsen på den engelska singellistan 1967, men hade tre år senare blivit desillusionerad. Han tilläts inte utforska de sidor av sin musikalitet som väckts av artister som Paul Simon och Al Stewart, han var utbränd och samtidigt hade framgångarna uteblivit. Räddningen blev ironiskt nog att han drabbades av tuberkulos. Det tog Stevens ett år att återhämta sig från sjukdomen och när han 1970 återvände till musiken med albumet Mona Bone Jakon var det med en ny syn på livet, en ny musikalisk riktning och i sviterna av sjukdomen med djupa introverta texter om ämnen som döden. Men även om det var mycket död kunde där även skönjas hopp. Redan på Mona Bone Jakon är det en sökare vi möter. En Cat Stevens som söker något mer, en mening, frälsning. Han förädlade uttrycket till uppföljaren Tea For The Tillerman som kom senare samma år och det är svårt att tro att det är en 22-åring man hör då Cat Stevens uttrycker sig som om han hängt med sedan världens födelse. Tea For The Tillerman framstår som Cat Stevens klart starkaste prestation, inte bara genom texterna, för samtidigt ackompanjeras all denna ångest av fläckfria popmelodier. Alla som en gång har sjungit Tänk Att Få Vakna (Morning Has Broken) i skolan vet hur Cat Stevens melodispråk fungerar. Det var samma melodiska självklarheter som fått oss att komma ihåg barnvisor i vuxen ålder. Och när det kommer till singer/songwriters är det endast Paul Simon som kommit i närheten av de melodier Cat Stevens presenterade på Tea For The Tillerman.
I öppningsspåret Where Do The Children Play? iakttar han samhällets krassa utveckling, och Into White är just en drömbild av att leva nära naturen. På låtar som But I Might Die Tonight och Father And Son behandlar han konflikterna mellan det gamla och det nya, gammal och ung, far och son. I låtar som Miles From Nowhere och Longer Boats är han mer existentiell med texter om livet och religionens roll i det. Men mest avslöjande om var Cat Stevens var på väg spirituellt är nog On The Road To Find Out som troligen kan ses som ett soundtrack till hans liv vid den här tiden: So on and on you go, the seconds tick the time out There’s so much left to know and I’m on the road to find out [...] Yes the answer lies within, so why not take a look now Kick out the devil’s sin and pick up, pick up a good book now
Cat Stevens plockade upp en bok, Koranen, och fascinerades av dess budskap. I december 1977 konverterade Cat Stevens till Islam och tog namnet Yusuf Islam. Musiken var ett avslutat kapitel, ett medel i jakten på inre frid som han nu kunde lägga bakom sig, och popkonstnären vi kände fortsatte söka vägar för att finna inre tillfredsställelse. Tea For The Tillerman fortsätter att än i dag ge mig tillfredsställelse. Musik som gör mig sorgsen; glad; ledsen; lycklig; men alltid tillfreds. Sådan bör all god popmusik sträva mot att vara.
RETRO
SUBTILT ÖRONGODIS ENYA Watermark Warner/WEA, 1988 Det verkar som om mina texter här på Skivhyllan oftast handlar om artister som man egentligen inte bör gilla: Rikard Wolff, Lucy Street och nu Enya. Jag vet inte riktigt varför det har blivit såhär. Kanske för att det känns roligare att lyfta fram några av alla de notoriskt ohippa artister som finsmakarna rynkar på näsan åt, än någon som redan åtnjuter klassikerstatus? Vad det gäller den irländska sångerskan/kompositören/ multiinstrumentalisten Enya är det visserligen sant att hon med tiden har förvandlats till en oförarglig mystant vars skivor är lika friktionsfria som kroppstempererat vatten. Men 1988, när hon släppte sitt andra och bästa soloalbum Watermark, fanns det ännu oro och mörka skuggor i hennes musik. Mycket av den syntbaserade musik som spelades in under den här perioden låter idag hopplöst plastig men Nicky Ryans produktion har åldrats väl. Att ljudbilden, trots all pampig kyrkvalvsakustik och alla etnochica arrangemang inte känns överlastad, måste betraktas som något av en bedrift. Men så har också Enya, eller Eithne Ní Bhraonáin som det står i hennes födelseattest, skrivit ett dussin närmast helgjutna låtar. On your shore, Evening falls... och Exile är andlöst stillastående hymner medan Orinoco flow och Storms in Africa fulländar den där älvalikt fjäderlätta känslan som Cocteau Twins endast undantagsvis har varit i närheten av. Watermark har förlöjligats och förringats på många sätt. Den har beskrivits som new age-flummigt örongodis att spela på låg volym i stökiga skolmatsalar och som den musikaliska motsvarigheten till en näve valium. Att skivan sålde i fyra miljoner ex och att Orinoco flow toppade hitlistor världen över, förbättrade knappast dess rykte. Men vad många aldrig har fattat är att Watermark kan användas som annat än en lugnande ljudtapet. Att det här är musik att lyssna på koncentrerat, på hög volym. Gör man det växer en annan skiva fram. En skiva för blåsiga höstdagar. Subtil, vemodig och hisnande vacker. Så långt ifrån färdigtuggad avslappningsmusik det går att komma. STAFFAN RISLUND
FLER BORTGLÖMDA MÄSTERVERK HITTAR DU PÅ WWW.LAMUSIK.NU
ERIC FALLANDER
la musik
|
71
