RICHEY JAMES

ETT SAMTAL MED RICHEY JAMES 29/11 ’94

Nedan följer en aldrig tidigare publicerad intervju med Richey James, som var textförfattare och gitarrist i Manic Street Preachers fram till 1 februari 1995. Anders Lundquist intervjuade honom 29 november 1994, samma dag som Manics skulle agera förband till Suede på Cirkus i Stockholm. Två månader och två dagar efter denna intervju försvann Richey James spårlöst. Hans bil hittades senare vid Severen Bridge utanför Bristol - ett vanligt ställe för självmord. Manic Street Preachers valde efter en tid att fortsätta som trio, varpå gruppens stora kommersiella genombrott kom. Richey har aldrig återfunnits.

Vi träffas i en lobby på ett ganska enkelt hotell i Hägersten. Richey har nyligen avslutat en behandling med anledning av både anorexia, depressioner och en alltmer tilltagande alkoholism. Han ser tärd ut, något som knappast kompenseras av hans make-up. Han är påtagligt lågmäld men känns samtidigt väldigt avslappnad. Han svarar omväxlande artigt, inspirerat och utförligt på alla mina frågor, visar flera prov på självironi och fnissar ibland till. Han verkar också ganska lättad över att jag inte för hans personliga problem på tal, utan koncentrerar samtalet kring hans textförfattande. Här följer en fullständig dokumentation av vårt samtal.

Anders: När upptäckte du först din talang för ord och musik?

Richey: Jag tycker inte jag har mycket musikalisk talang. Jag skriver texterna i bandet medan resten av bandet musiken, vi har fördelat det så. Jag antar att jag gillade konst innan jag ens gillade att skriva. Men i de flesta utbildningssystem vill de att man ska måla på ett visst sätt. När jag var i skolan var det väldigt gammaldags. De ville att man skulle måla en skål med frukt! Vilket jag ju aldrig varit intresserad av. Så jag tappade intresset för målandet. Men jag hade en oerhört bra engelsklärare som uppmuntrade oss att läsa saker som inte var med på litteraturlistan. Och som hjälpte oss att hitta dem. Jag var väl kring 15 när jag verkligen blev besatt av att läsa riktiga böcker, inte bara saker man fick och var tvungen att läsa.

Anders: Men även sådant kan väl starta gnistan?

Richey: Ja, det kan starta gnistan och det kan utöka ens ordförråd. Så jag har alltid gillat att skriva. Och jag insåg att ingen i min ålder kunde skriva som Dostojevskij eller Shakespeare. Det händer för mycket i vår kultur och vi är för rastlösa nuförtiden. Våra hjärnor är mer fragmenterade: bio, TV, video, radio, dataspel och så vidare. Det är så lätt att bli distraherad. Och det är därför jag respekterar en författare som Bret Easton Ellis. Han skriver förmodligen på det ärligaste sättet för en i hans ålder, hans skrivande reflekterar den här tidsperioden bättre än den finare litteraturen.

Anders: Ditt sätt att skriva är också fragmenterat.

Richey: Ja. Och det är därför jag har valt att vara textförfattare. För jag skulle inte vilja skriva en bok, i en stil som redan gjorts. Men det finns inte många band som har texter i min stil. De flesta har korta fraser som framför allt ska fungera rytmiskt. Ofta kan man räkna ut att nästa rad ska vara ”da-da-dada-dada”. Det som är lite speciellt med mina texter är att du inte vet hur James ska sjunga dem om du bara ser dem nedskrivna. James och jag har växt upp tillsammans och vi förstår varandra. Jag kan se rytmen i det jag skriver och vet vilken sorts melodi han kan frambringa ur den.

Anders: Faktum är att jag läste igenom texterna till er senaste platta innan jag hörde den och det lät aldrig som jag trodde att det skulle låta!

Richey: Ha ha. Precis.

Anders: Å andra sidan är det ibland svårt att höra vad han sjunger.

Richey: Exakt. Men det är därför vi alltid skriver ut texterna också. Vi får konstant höra att folk inte hör vad han sjunger. Vi har haft producenter som har plockat ut de tydligaste fraserna när James har sjungit, och satt ihop dem. Då hör man texterna, men förlorar känslan i framförandet. Det låter så plastigt! Som en robot som sjunger. Jag hör hellre en platta där alla ord inte är så lätta att uppfatta, men man vet att sångaren verkligen menar vad han sjunger. En platta som gjorde stort intryck på mig när jag var yngre var den första Clash-plattan och jag kunde inte uppfatta en enda text, det tog mig månader att få ut tre rader i sträck! Men de kändes känslostarka och fick därför ett värde. Samma sak med Tom Waits, som jag gillar. Men många av hans texter är svåruppfattade ända tills man hört dem massor av gånger. Men känslan når fram direkt.

Anders: Folk här i Skandinavien förstår ännu mindre!

Richey: Jag vet, det är svårt. Jag tror även att 90 procent av vår engelska publik kommer för att de gillar musiken. De flesta köper skivor på grund av musiken snarare än texten. Jag köper en skiva för omslaget eller texterna, men jag vet att jag tillhör en minoritet. Jag köper skivor där jag knappt står ut med musiken, men tycker om orden.

Anders: Som vem, till exempel?

Richey: Ett band som hette Big Flame gjorde helt olyssningsbar musik. Men de skrev alltid ut texterna på sina singlar och jag älskade det bandet. Jag brukade ta med deras singlar till college och försöka få mina vänner att lyssna, men ingen stod ut för att musiken var så obekväm. Och jag sa ”lyssna på orden, lyssna på orden!”. Men de ville ha mer melodiska låtar.

Anders: Men varför var du själv tvungen att lyssna på skivan när orden fanns utskrivna?

Richey: För jag tyckte om hur sångaren tolkade orden. Den fördel låttexter har över poesi är just det faktum att de sjungs eller skriks. Med en röst som inte är din egen. Och musiken kan ta dig någonstans. Jag önskar att det fanns skivor med bara sångpåläggen, så man kunde lyssna på vokalisten och texten. Det skulle jag gilla!

Anders: Är du inne på de så kallade rockpoeterna?

Richey: Inte direkt. Jag skulle aldrig kalla mig själv en poet. De är i en annan division. Jag tycker personligen att romanförfattare tillhör första divisionen, poeter andra och textförfattare tredje. Den ende textförfattare jag anser verkligen var en

poet var Ian Curtis. Fantastiska verk, fulla av skönhet, även när man ser dem nedskrivna. Många textförfattare kallas poeter, exempelvis Bob Dylan och Jim Morrison, men när man ser deras texter nedskrivna är de inte i närheten. De är fantastiska sångtextförfattare, men de är inte Shelley. Det är ett annat sätt att uttrycka sig.

Anders: Men man kan väl inte rangordna konstformer?

Richey: Det skulle innebära att alla romanförfattare står över alla poeter! Nej, det kan man förstås inte. Jag tycker ju inte att vare sig Jeffrey Archer eller Barbara Cartland står över mig. För att inte tala om Jackie Collins! Men jag menar sådana romanförfattare som jag respekterar, inte alla som blir publicerade.

Anders: Om du skrev en roman, hur skulle den se ut?

Richey: Jag skulle vilja göra en bildsatt, grafisk, roman. Det är nog det närmaste sångtexter man kan komma nuförtiden. Det finns ingen musik, men bilder. En konstnär som Dave McKean kan tolka ord på ett vackert sätt och det på ett mer modernt sätt. Om jag skrev så skulle jag i och för sig vilja ha gammaldags prosa, men jag behärskar det inte tillräckligt.

Anders: Du talade om vackra texter fulla av skönhet. Vad är skönhet för dig?

Richey: (Tänder en cigarrett). Jag antar att sanning är skönhet. Skönhet är att finna några få rader som summerar något du känt under många år. Musiken började påverka mig på allvar när jag hörde låtar som på några minuter summerade saker jag känt länge. Böcker var viktiga för mig, men det tar ett tag att läsa dem. När man hittar en låt på tre minuter som verkligen når fram, det är skönhet och mycket tillfredsställande.

Anders: Vad tycker du om dom som blir oerhört berörda och träffade av en låt av Bryan Adams eller Michael Bolton och säger ”åh, den här handlar om mig!”

Richey: Det stämmer säkert. Jag förstår personligen inte sådana texter.

Anders: Jag kan personligen bli avundsjuk på folk som kan bli riktigt berörda av en Bryan Adams-ballad.

Richey: Jag också! Kanske ”avundsjuk” är fel ord, men jag tycker det är så svårt. Vi som inte går loss på sådana texter är i minoritet och gör kanske något fel. Livet borde vara okomplicerat och om man går loss på en enkel låt med exempelvis Bryan Adams eller Def Leppard, så har man förmodligen hittat ett sätt att ta sig igenom sin dag mer effektivt än jag, eller vissa som jag känner, har. Och man kan inte döma dem för det, för alla vill ju i slutändan bara ta hand om sig själva och klara sig igenom livet så bra de kan. Och de gör förmodligen något rätt som jag inte klarar! Jag vet inte om det är så, men man kan definitivt resonera på det sättet.

Anders: Man kan också driva tesen att någon som inte kan gripas av en romantisk ballad är en cyniker som inte klarar att ta saker för vad de är.

Richey: Att vara en cyniker är att ha ett olyckligt liv. Som du vet (snett leende).

Anders: Kan du beskriva hur du arbetar med en text och presenterar den för resten av bandet?

Richey: När vi turnerar för jag konstant anteckningar, sedan sammanställer jag dem och ser om det finns gemensamma teman som återkommer. Flyttar orden. När jag hör en rytm i dem som jag tror att James också kan känna lämnar jag över dem. Ibland har jag hört melodierna han arbetat med och försöker skriva till hans idéer. Sedan kanske han säger att de första fem raderna funkar men att det behövs fler ord på de följande. Jag skriver om, och sedan är det dags att gå in i replokalen. Det ändrar sig mycket på vägen, slutresultatet är ofta väldigt långt ifrån mitt första utkast. Och veckorna innan vi spelar in verkar de bästa orden komma, för då är musiken så klar och texten är så klar att man kan slappna av och tänka på förbättringar. Det kanske bara är ett ord eller en rad, men det kan lyfta hela låten ibland.

Anders: Du sa att du inte skriver musik?

Richey: Jag har aldrig varit låtskrivare. Jag respekterar de andra för deras komponerande och de respekterar mitt textförfattande. Det har funnits låtar där mina texter inte passat in av olika skäl, men James har aldrig vänt sig om till mig och sagt att han inte vill sjunga en text för att han tycker att innehållet är dåligt. Och jag skulle aldrig säga att någon låt är skit. Jag kan spela standardgitarr, kompa med barréackord och spela power-ackord. Det är allt jag någonsin strävat efter att göra. Jag har inget intresse för gitarrspel i sig. Det var alltid uppenbart att James var mer begåvad. Han fick gitarren att låta bra. Jag kunde lära mig, men det var lite maskinellt. Jag kunde aldrig känna lika mycket som han, fick ingen passionerad känsla för det. Det finns så många rockgitarrister, speciellt hårdrockare och heavy metalband, som är exceptionellt snabba gitarrister. Men jag hör inget i det, bortom att de är duktiga. Det är därför ett band som Nirvana gjorde en skillnad. För han var inte Steve Vai, men hans gitarr lät mer verklig än något Steve Vai spelat. Om jag vill höra någon spela fort kan jag gå in i närmaste gitarraffär, men det är inte vad musik handlar om för mig.

Anders: James har sagt att han inte behöver gilla det du skriver för att kunna leverera det övertygande, han behöver bara förstå det.

Richey: Det stämmer nog. Det finns nog åsikter han inte gillar i mina texter, men om han kan förstå och respektera mig så kan han respektera mina ord. Vi är inte ett band som bildats genom annonser i en musiktidning, vi har känt varandra sedan vi var barn. Och om du har känt någon hela ditt liv så gör de ibland saker som du ogillar, men det ändrar inte dina känslor gentemot dem som personer. Deras brister kan till och med vara en del av anledningen till att du bryr dig om dem.

Anders: Gillar du alla dina egna texter?

Richey: Det finns texter jag föredrar framför andra. Det låter väldigt klichéartat att säga det, men du kan inte skriva en ny låt utan den låt du gjort innan. Och jag tror att det är sant. Jag har inget emot Shakespeares dåliga pjäser om de ledde vidare till Hamlet och Kung Lear. Det finns bra rader i allt han skrev eftersom han var ett geni. Jag tycker att vissa av mina texter är hemska, men jag är glad att jag gick igenom det för att komma vidare. Det stör mig lite att en låt som Motorcycle Emptiness hade kunnat bli vår största och bredaste låt om jag skrivit en text som var mer radiovänlig och exempelvis handlade om kärlek. Om refrängen hade varit enklare och haft färre ord så hade både MTV-publiken och mina föräldrar kunnat gilla den. Men det är något som vi liksom inte kan göra. Jag har försökt skriva sådant men jag förlorar personligen självrespekten. Jag tittar på papperet och blir illamående!

Anders: Varför har du försökt skriva sådana texter?

Richey: Ta Oasis. De skriver helt annorlunda. ”I’m looking for some action and I’m living on cigarrettes and alcohol”. Det säger mycket om hur många lever, det är en text som många kan förstå och relatera till och jag skulle vilja skriva en sådan text. Men det känns inte naturligt för mig. Jag tror inte på det när jag har skrivit det.

Anders: Men har du testat en sådan text på någon annan, någon utomstående?

Richey: Jag har försök ge sådana texter till James, men han kan liksom inte komma på någon musik till dem. Det verkar inte fungera. Egentligen borde det vara så oerhört mycket enklare att skriva till något som har versmått och rimmar, men han fastnar. Jag vet inte...

Anders: Tröttnar du någonsin på musik?

Richey: Nej, men jag kan tröttna på att vara i ett band och hur skivbolag jobbar. Mycket i branschen stör mig, men man måste anpassa sig i vissa avseenden för att nå framgång, om man ska hamna på MTV. Men det är därför musikvideon är en så dålig konstform och tråkar ut mig. Det finns alltid något som är på modet och som man bör inkludera i sin video om man vill bli spelad. Det är irriterande, för det ger inget utrymme för ett eget uttryck. Videoregissörerna säger ”om vi gör så här så blir vi spelade mycket”. Och det är något som varken passar textens innehåll eller musiken! Och då undrar de om vi vill vara på MTV eller inte och vi säger att vi hellre gör en video som vi gillar. Men musikaliskt finns det alltid en skiva som ger mig något, och det är en tröst.

Anders: Hur känns det att möta pressen och publiken?

Richey: Ibland när vi står på scenen finns det folk som inte är så intresserade. Och det påminner mig om folk som gick på universitet och sa ”jag tänker inte plugga, jag tänker mest festa och hänga i barer”. Och jag tänkte att det inte var någon som tvingade de flesta av dem att gå på universitetet, så fuck off. Och samma sak är det om vi spelar. Inte om vi är förband till ett band, för då kan folk vara där för dem. Men folk som går genom dörrarna fram och tillbaka till baren eller bara står och snackar med varandra i stället för att lyssna, varför kom de överhuvudtaget? Varför betalade de entré för att komma in och se ett band som de uppenbarligen inte var intresserade av? Varför inte stanna hemma, dricka whisky och lyssna på musik man faktiskt gillar?