ETT SAMTAL MED
RICHEY JAMES
29/11 ’94
Nedan följer en aldrig tidigare publicerad intervju med Richey James, som var textförfattare och gitarrist i Manic Street Preachers fram till 1 februari 1995. Anders Lundquist intervjuade honom 29 november 1994, samma dag som Manics skulle agera förband till Suede på Cirkus i Stockholm. Två månader och två dagar efter denna intervju försvann Richey James spårlöst. Hans bil hittades senare vid Severen Bridge utanför Bristol - ett vanligt ställe för självmord. Manic Street Preachers valde efter en tid att fortsätta som trio, varpå gruppens stora kommersiella genombrott kom. Richey har aldrig återfunnits.
V
i träffas i en lobby på ett ganska enkelt hotell i Hägersten. Richey har nyligen avslutat en behandling med anledning av både anorexia, depressioner och en alltmer tilltagande alkoholism. Han ser tärd ut, något som knappast kompenseras av hans make-up. Han är påtagligt lågmäld men känns samtidigt väldigt avslappnad. Han svarar omväxlande artigt, inspirerat och utförligt på alla mina frågor, visar flera prov på självironi och fnissar ibland till. Han verkar också ganska lättad över att jag inte för hans personliga problem på tal, utan koncentrerar samtalet kring hans textförfattande. Här följer en fullständig dokumentation av vårt samtal. Anders: När upptäckte du först din talang för ord och musik? Richey: Jag tycker inte jag har mycket musikalisk talang. Jag skriver texterna i bandet medan resten av bandet musiken, vi har fördelat det så. Jag antar att jag gillade konst innan jag ens gillade att skriva. Men i de flesta utbildningssystem vill de att man ska måla på ett visst sätt. När jag var i skolan var det väldigt gammaldags. De ville att man skulle måla en skål med frukt! Vilket jag ju aldrig varit intresserad av. Så jag tappade intresset för målandet. Men jag hade en oerhört bra engelsklärare som uppmuntrade oss att läsa saker som inte var med på litteraturlistan. Och som hjälpte oss att hitta dem. Jag var väl kring 15 när jag verkligen blev besatt av att läsa riktiga böcker, inte bara saker man fick och var tvungen att läsa. Anders: Men även sådant kan väl starta gnistan? Richey: Ja, det kan starta gnistan och det kan utöka ens ordförråd. Så jag har alltid gillat att skriva. Och jag insåg att ingen i min ålder kunde skriva som Dostojevskij eller Shakespeare. Det händer för mycket i vår kultur och vi är för rastlösa nuförtiden. Våra hjärnor är mer
10 | la musik 28
fragmenterade: bio, TV, video, radio, dataspel och så vidare. Det är så lätt att bli distraherad. Och det är därför jag respekterar en författare som Bret Easton Ellis. Han skriver förmodligen på det ärligaste sättet för en i hans ålder, hans skrivande reflekterar den här tidsperioden bättre än den finare litteraturen. Anders: Ditt sätt att skriva är också fragmenterat. Richey: Ja. Och det är därför jag har valt att vara textförfattare. För jag skulle inte vilja skriva en bok, i en stil som redan gjorts. Men det finns inte många band som har texter i min stil. De flesta har korta fraser som framför allt ska fungera rytmiskt. Ofta kan man räkna ut att nästa rad ska vara ”da-da-dada-dada”. Det som är lite speciellt med mina texter är att du inte vet hur James ska sjunga dem om du bara ser dem nedskrivna. James och jag har växt upp tillsammans och vi förstår varandra. Jag kan se rytmen i det jag skriver och vet vilken sorts melodi han kan frambringa ur den. Anders: Faktum är att jag läste igenom texterna till er senaste platta innan jag hörde den och det lät aldrig som jag trodde att det skulle låta! Richey: Ha ha. Precis. Anders: Å andra sidan är det ibland svårt att höra vad han sjunger. Richey: Exakt. Men det är därför vi alltid skriver ut texterna också. Vi får konstant höra att folk inte hör vad han sjunger. Vi har haft producenter som har plockat ut de tydligaste fraserna när James har sjungit, och satt ihop dem. Då hör man texterna, men förlorar känslan i framförandet. Det låter så plastigt! Som en robot som sjunger. Jag hör hellre en platta där alla ord inte är så lätta att uppfatta, men man vet att sångaren verkligen menar vad han sjunger. En platta som gjorde stort intryck på mig när jag var yngre var den första Clash-plattan och jag kunde inte uppfatta en enda text, det tog
mig månader att få ut tre rader i sträck! Men de kändes känslostarka och fick därför ett värde. Samma sak med Tom Waits, som jag gillar. Men många av hans texter är svåruppfattade ända tills man hört dem massor av gånger. Men känslan når fram direkt. Anders: Folk här i Skandinavien förstår ännu mindre! Richey: Jag vet, det är svårt. Jag tror även att 90 procent av vår engelska publik kommer för att de gillar musiken. De flesta köper skivor på grund av musiken snarare än texten. Jag köper en skiva för omslaget eller texterna, men jag vet att jag tillhör en minoritet. Jag köper skivor där jag knappt står ut med musiken, men tycker om orden. Anders: Som vem, till exempel? Richey: Ett band som hette Big Flame gjorde helt olyssningsbar musik. Men de skrev alltid ut texterna på sina singlar och jag älskade det bandet. Jag brukade ta med deras singlar till college och försöka få mina vänner att lyssna, men ingen stod ut för att musiken var så obekväm. Och jag sa ”lyssna på orden, lyssna på orden!”. Men de ville ha mer melodiska låtar. Anders: Men varför var du själv tvungen att lyssna på skivan när orden fanns utskrivna? Richey: För jag tyckte om hur sångaren tolkade orden. Den fördel låttexter har över poesi är just det faktum att de sjungs eller skriks. Med en röst som inte är din egen. Och musiken kan ta dig någonstans. Jag önskar att det fanns skivor med bara sångpåläggen, så man kunde lyssna på vokalisten och texten. Det skulle jag gilla! Anders: Är du inne på de så kallade rockpoeterna? Richey: Inte direkt. Jag skulle aldrig kalla mig själv en poet. De är i en annan division. Jag tycker personligen att romanförfattare tillhör första divisionen, poeter andra och textförfattare tredje. Den ende textförfattare jag anser verkligen var en
