IAN HUNTER

HAN TILLHÖR DE VETERANER SOM INTE SPELAS MYCKET PÅ RADION, MEN SOM HAFT STOR PÅVERKAN PÅ ROCKHISTORIEN. FRÅGAN ÄR OM VARE SIG MICK JONES I THE CLASH ELLER JOE ELIOTT I DEF LEPPARD FÅTT INGIVELSEN ATT BÖRJA MED ROCKMUSIK OM DET INTE VARIT FÖR HUNTERS LEGENDARISKA BAND MOTT THE HOOPLE. NU ÄR HUNTER ÅTER AKTUELL MED EN DVD OCH EN LIVESKIVA INSPELAD I NORGE MED FULL SYMFONIORKESTER.

Mott The Hoople är förstås mest kända för All The Young Dudes, som Bowie specialskrev för dem när han tyckte att det vore synd och skam om de skulle lägga av på grund av uteblivna hits. Att Hunter själv är en låtskrivare av rang bekräftades dock snart av uppföljare som Roll Away The Stone, Honaloochie Boogie och All The Way From Memphis. Men det är i mitt tycke som soloartist Hunter firat de största triumferna. Hans no nonsense rock’n’roll följer i rakt nedstigande led från The Rolling Stones och Jerry Lee Lewis med de poetiska texterna och pratsången har mer än lite Dylan över sig. Men mixen är Hunters egen och den rymmer mycket hjärta även om hans gapiga sång ibland kan kännas begränsad.

Hur fick du idén att använda stråkar och att spela in just i Norge?

– Norges Universal-chef Björn Nässjö i Oslo har alltid gillat mig. Han hade gjort en platta med mig redan 1995 kallad Artful Dodger. Det var min första platta efter att Mick Ronson (ständig vapendragare till Hunter) hade dött i cancer. Under en lång tid hade jag hade inte haft självförtroendet att köra vidare själv. Men sedan kom jag igång igen. Jag gjorde en platta som hette Rant som jag är mycket stolt över. Och norrmännen kom till USA inför symfoniinspelningarna. Geir, som är keyboardisten, visade deras arrangemangsidéer och jag njöt av varje minut.

Är du stor i Norge?

– Jag vet ärligt talat inte! skrattar Ian. Vi spelade bara två kvällar men det gick bra. Jag tycks ha små fanklubbar här och där i världen. I Sverige ligger den kanske främst i Göteborg. Annars tycks jag ha fått fäste i Argentina, i mitt gamla hemland England och i mitt nuvarande hemland USA. Det finns folk som åker vart som helst för att höra mig spela, genuina fans. Sådant syns tyvärr aldrig på försäljningen eftersom lyssnarnas hängivenhet inte avspeglas i statistiken!

Men Ian Hunter säger sig vara nöjd med sin position som artist i dag. – Om någon när jag var 18 år hade berättat för mig hur mitt liv skulle utveckla sig så hade jag nog blivit överförtjust. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hålla på så här länge och hade absolut inget självförtroende. Men jag har nått den nivån då jag kan röra mig fritt och göra lite av varje när andan faller på. Att vara artist är att få ett ”free pass” att se världen. Jag har heller inte haft managers som fått mig att fastna i det vanliga råtthjulet, att bli en penningmaskin. De få gånger vi haft en manager har det dykt upp idiotiska idéer och dumheter. En ville få Ronson och mig att stiga upp fem på morgonen och göra frukost-TV med ”the eggman”. Sådant händer bara när man har en manager.

IAN har skrivit en hyllningslåt till sin bortgångne vän Mick Ronson som heter Michael Picasso. Jag frågar vilka som är de första ord som dyker upp i hans huvud när jag säger Mick Ronsons namn. – Det är ”före” och ”efter”. Jag delar upp mitt liv i tiden då han fanns med oss och de senaste tio åren. Jag träffar hans fru och dotter ibland. Jag saknar honom oerhört men har samtidigt en tacksam situation nu när det gäller band. Mott The Hooples originalgitarrist Mick Ralphs vill dessutom jobba mer med mig igen, vi har redan turnerat ihop en gång. Jag kan blanda gammalt och nytt material.

Mick Ronson, Mick Ralphs; det verkar onekligen som om Mickarna präglat Hunters karriär. Han är dessutom en av de få, om inte den ende, som arbetat med BÅDA Mick Jones. Mick från The Clash producerade Hunters album Short Back¹n¹Sides och Hunter har skrivit och spelat in låtar med Mick Jones från Foreigner. – Ja, och där kan jag faktiskt berätta en lustig historia. Vid ett tillfälle arbetade båda i samma studio, Electric Lady i New York. En var nere och den andre var på övervåningen. Mick från Foreigner fick höra talas om det, blev förtjust och ville att jag skulle presentera honom för punk-Mick men den sistnämnde vägrade - han trodde väl att han skulle bli ”smittad”, garvar Hunter. En del av The Clash inställning var liksom ”rebeller till varje pris”. Men jag älskade Joe Strummer, han var äkta.

Första gången han träffade Mick från Foreigner kom denne på en audition som Hunter hade för sitt första band efter Mott The Hoople. Det här var innan Foreigner. – Jag nobbade Mick men tog med hans trummis, Dennis Elliot (senare i Foreigner). Foreigner-Mick är en kul kille att hänga med. Man kan säga att han gillar ”det sociala livet”, säger Hunter. – Vi skrev en låt ihop till hans enda soloplatta. Jag gjorde demon och Mick skulle sjunga lead. Problemet är att han har en väldigt vek röst, han kan bara sjunga ballader. Så jag hojtade lite och Mick Jagger var med och gjorde lite scat singing. Det blev en bra demo, jag undrar vart den tog vägen!

Ian Hunter skräder sällan orden. Han har alltid varit rak i sitt sätt att uttrycka sig, både i låtar, på scen och i sin osedvanligt uppriktiga turnébok Diary Of A Rock’n’Roll Star. Ingen feg diplomati och ingen bullshit. – Jag har nog haft tur, jag har bara behövt vara mig själv. Jag hade kanske ångrat en del om jag sett på det jag gjort som en karriär, men jag ser det som mitt liv. Runt 1977 när jag sålde uselt och såg mig försvinna ur första divisionen hade jag kunnat ta till några desperata ”career moves”

AV ANDERS LUNDQUIST

för att märkas. Men jag drog mig undan och producerade lite och skrev låtar tills jag tyckte att jag hade material till en riktigt stark platta (You’re Never Alone With A Schizophrenic) och då fick jag ett nytt skivkontrakt och folk blev intresserade. Som superstjärna uppstår mycket press på dig att göra saker som du egentligen inte vill och jag har inte den mentaliteten.

Jag tycker personligen att din solokarriär varit bäst på debuten Ian Hunter (1975), You’re Never Alone With A Schizophrenic (1980) och just Rant (2000).

– Jag håller med. Jag tycker definitivt att Rant är den bästa sedan You’re Never Alone... Den är varierad, men sitter ändå ihop. Allt gjordes på samma ställe. Det är ett bra band. Vad mer kan man göra?

Ian Hunter producerade Generation X och Ellen Foley i slutet av 70-talet men har inte producerat något på senare år. – Jag gillade det inte. Artisten får credit om det går bra och du får som producent skulden om det inte funkar. Jag känner ett alltför stort ansvar och kan inte bara göra det som ett jobb, som ett sätt att dryga ut inkomsten. Jag kan hjälpa en artist med låtskrivandet men produktion handlar för mycket om sound och detaljer för att passa mig.

Magnus Uggla är en av de som inspirerats mest av Hunter. De är ganska lika. Både döljer sin blyghet bakom en till synes kaxig attityd. Båda har en ganska gapig och finesslös sångstil. Och så har vi det stora hårburret. Men Uggla har aldrig stuckit under stol med sin beundran. Hans låt Balladen om 70-talets största rockband handlar till och med om Mott The Hoople och Ian Hunter.

Känner du till att det finns en svensk artist som skrivit en hyllning till dig?

– Nej, jag känner inte till den. De är roliga de där gamla fansen i Sverige, jag gick ut med några av dem. Jag brukade hänga lite på Café Opera när jag tillbringade mycket tid i Sverige och de kom fram då och då. Jag festade en del med den där gitarristen, Mats Ronander! Han var lite galen men jag gillar honom, en sann musikant. Jag turnerade med honom också.

Barry Manilow har gjort en cover på en av dina ballader, Ships. Vad tyckte du om den?

– Det var lite konstigt att höra den för han är en underhållningsartist och modulerade ackorden. Men det var bara ett annat sätt att göra låten, antar jag. Jag är inte hans största fan, men han är nog inget fan av mig heller egentligen och låten blev en hit med honom, så finansiellt var det förstås bra. Det var inte Manilow själv som upptäckte den, utan hans skivbolagsboss och A&R, Clive Davis. Men i stället för att föreslå en låt av en underlig engelsk rocker som jag så spelade han den i bakgrunden när han hade möte med Manilow ända tills denne sa ”det här var en fin låt, den vill jag spela in”. – Smart kille, Clive... “Herregud! Vilken pipa!” tänkte jag och kände nästa skrattet bubbla upp i magen. Fast inte ett hånskratt, utan sån där glädje över något man önskade men visste att man ville ha förrän man fick det. Det var The Darkness Get Your Hands Off My Woman som strömmade ur högtalarna och jag fortsatte lyssna och le och stålsatte mig. Försökte ogilla vad jag hörde men utan framgång. AC/DC möter Queen, aldrig har väl jämförelsen varit mer träffande, och det funkar!

The Darkness får mig att tänka på svenska The Ark. Även här går tankarna till Queen. Liksom vi en gång läste oss trötta om när det gällde The Ark designar även The Darkness sina egna scenkläder som görs tillsammans med flera större och mindre designers i England. Men inte minst närmar de sig musiken med samma smittsamma glädje. De bryr sig inte ett smack om “popinionen” (ta-daa). De bemödar sig inte med att vara häftiga och coola och rätt. De tycker att rock’n’roll ska vara kul igen och de visar det. 1980-talet är tillbaka, man får vara extravagant, klä sig i spandex och skrika i falsett.

Det är en halv koncentrerad Justin Hawkins som svarar på mobiltelefon mitt på ett övergångsställe i centrala London. Han meddelar mig att han “bara ska av stora vägen”, tydligen kombinerar han intervjuer med att gå i butiker. Han har inte köpt något än... Justin är mannen med pipan och spelar även gitarr och gör spagat-hopp från scenen.

Hur är läget?

– Albumet har legat på Topp 10 i en månad och konserterna är utsålda, så det är över förväntan.

Jo, det verkar långt över förväntan, Justin och fler med honom är nog själv förvånad över att världen helt plötsligt vill höra musiken de spelat i fyra år: – Jag trodde alltid att vi skulle bli stora förut, men det blev vi ju inte. Förr hände inget. Sen hände små bra saker som fick oss att fortsätta, och nu har det verkligen blivit en snöbollseffekt. Men jag tror inte att vi skulle passat in för fyra år sedan. Det gör vi inte nu heller, men det är också en anledning till att vi är framgångsrika.

Exakt. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Folk är trötta på coola killar i coola frisyrer som sjunger om coola grejer. Rock får vara kul, och The Darkness attityd är befriande. De har bland annat spelat med Def Leppard och Whitesnake, något som skulle få många andra band att bekymra sig över kredibilitet, men inte The Darkness... – Fuck that. I rather be incredible than credible. Den associationen existerar inte hos oss, vi spelade med Robbie Williams och funderade inte på det. Om man tackar nej till chansen att spela inför tusentals personer är man en idiot. Det spelar ingen roll om man är kreddig eller inte, man är bara dum. Vi vill nå ut till människor, inte utbilda dem. Och det kommer vi inte lyckas med om vi bara spelar “coola” konserter, vi bekymrar oss inte över att vara coola.

Precis som med Robbie Williams verkar somliga vara osäkra på om ni är ironiska, stör det er?

– Nej inte längre, det brukade störa mig. Oavsett om vi är ironiska eller inte så köper folk plattan i det här landet, och det faktum att vi är nominerade för Mercury-priset betyder att albumet i sig är ett betydande stycke musik och det tystade nog många - “you’re not nominated for the Mercury Price for taking a piss”.

Förmodligen inte. Ingen skulle nog anklaga dem för att göra just det, men man kan knappast påstå att deras musik är någon seriös världsomvälvare. Texterna handlar om att “sluta tafsa på min kvinna - motherfuuuucker!” och “Black Shuck - he doesn’t give a fuck”, och heter saker som Love On The Rocks With No Ice.

Men samtidigt som de inbjuder till jämförelser med Spinal tap, Wayne’s World, Bill & Ted, eller liknande rock-plojer hinner de med att göra covers på Radiohead och medan Bon Scott går igen i sången och Kerrang! älskar dem är mycket av materialet rena poplåtar. – Absolut. Vi ville etablera en riktning. Vi hade cirka 50 låtar att välja mellan när vi skulle spela in och vägen vi valde var ett popalbum med hits, vilket är det enda man kan göra så man får sina pop-stunder ur sig och skapar en profil, och sedan gör man mer progressiva och mångsidiga grejer senare på album tre eller fyra kanske. Det är som att få in en fot innanför dörren så trycker man upp den efter det.

Så passa på att digga The Darkness medan de spelar svulstig stadiumrock, för innan du vet ordet av kan de komma de att vräka upp din dörr med en jehovas-spark till proggrock. Och då skriver jag väl en artikel om hur befriande det är med band som v-å-g-a-r vara pretentiösa utan skämmas...