IAN HUNTER HAN TILLHÖR DE VETERANER SOM INTE SPELAS MYCKET PÅ RADION, MEN SOM HAFT STOR PÅVERKAN PÅ ROCKHISTORIEN. FRÅGAN ÄR OM VARE SIG MICK JONES I THE CLASH ELLER JOE ELIOTT I DEF LEPPARD FÅTT INGIVELSEN ATT BÖRJA MED ROCKMUSIK OM DET INTE VARIT FÖR HUNTERS LEGENDARISKA BAND MOTT THE HOOPLE. NU ÄR HUNTER ÅTER AKTUELL MED EN DVD OCH EN LIVESKIVA INSPELAD I NORGE MED FULL SYMFONIORKESTER.
ott The Hoople är förstås mest kända för All The Young Dudes, som Bowie specialskrev för dem när han tyckte att det vore synd och skam om de skulle lägga av på grund av uteblivna hits. Att Hunter själv är en låtskrivare av rang bekräftades dock snart av uppföljare som Roll Away The Stone, Honaloochie Boogie och All The Way From Memphis. Men det är i mitt tycke som soloartist Hunter firat de största triumferna. Hans no nonsense rock’n’roll följer i rakt nedstigande led från The Rolling Stones och Jerry Lee Lewis med de poetiska texterna och pratsången har mer än lite Dylan över sig. Men mixen är Hunters egen och den rymmer mycket hjärta även om hans gapiga sång ibland kan kännas begränsad. Hur fick du idén att använda stråkar och att spela in just i Norge? – Norges Universal-chef Björn Nässjö i Oslo har alltid gillat mig. Han hade gjort en platta med mig redan 1995 kallad Artful Dodger. Det var min första platta efter att Mick Ronson (ständig vapendragare till Hunter) hade dött i cancer. Under en lång tid hade jag hade inte haft självförtroendet att köra vidare själv. Men sedan kom jag igång igen. Jag gjorde en platta som hette Rant som jag är mycket stolt över. Och norrmännen kom till USA inför symfoniinspelningarna. Geir, som är keyboardisten, visade deras arrangemangsidéer och jag njöt av varje minut. Är du stor i Norge? – Jag vet ärligt talat inte! skrattar Ian. Vi spelade bara två kvällar men det gick bra. Jag
M
10 | la musik 30
tycks ha små fanklubbar här och där i världen. I Sverige ligger den kanske främst i Göteborg. Annars tycks jag ha fått fäste i Argentina, i mitt gamla hemland England och i mitt nuvarande hemland USA. Det finns folk som åker vart som helst för att höra mig spela, genuina fans. Sådant syns tyvärr aldrig på försäljningen eftersom lyssnarnas hängivenhet inte avspeglas i statistiken! Men Ian Hunter säger sig vara nöjd med sin position som artist i dag. – Om någon när jag var 18 år hade berättat för mig hur mitt liv skulle utveckla sig så hade jag nog blivit överförtjust. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hålla på så här länge och hade absolut inget självförtroende. Men jag har nått den nivån då jag kan röra mig fritt och göra lite av varje när andan faller på. Att vara artist är att få ett ”free pass” att se världen. Jag har heller inte haft managers som fått mig att fastna i det vanliga råtthjulet, att bli en penningmaskin. De få gånger vi haft en manager har det dykt upp idiotiska idéer och dumheter. En ville få Ronson och mig att stiga upp fem på morgonen och göra frukost-TV med ”the eggman”. Sådant händer bara när man har en manager. har skrivit en hyllningslåt till sin bortgångne vän Mick Ronson som heter Michael Picasso. Jag frågar vilka som är de första ord som dyker upp i hans huvud när jag säger Mick Ronsons namn. – Det är ”före” och ”efter”. Jag delar upp mitt liv i tiden då han fanns med oss och de senaste
IAN
AV ANDERS LUNDQUIST
tio åren. Jag träffar hans fru och dotter ibland. Jag saknar honom oerhört men har samtidigt en tacksam situation nu när det gäller band. Mott The Hooples originalgitarrist Mick Ralphs vill dessutom jobba mer med mig igen, vi har redan turnerat ihop en gång. Jag kan blanda gammalt och nytt material. Mick Ronson, Mick Ralphs; det verkar onekligen som om Mickarna präglat Hunters karriär. Han är dessutom en av de få, om inte den ende, som arbetat med BÅDA Mick Jones. Mick från The Clash producerade Hunters album Short Back¹n¹Sides och Hunter har skrivit och spelat in låtar med Mick Jones från Foreigner. – Ja, och där kan jag faktiskt berätta en lustig historia. Vid ett tillfälle arbetade båda i samma studio, Electric Lady i New York. En var nere och den andre var på övervåningen. Mick från Foreigner fick höra talas om det, blev förtjust och ville att jag skulle presentera honom för punk-Mick men den sistnämnde vägrade - han trodde väl att han skulle bli ”smittad”, garvar Hunter. En del av The Clash inställning var liksom ”rebeller till varje pris”. Men jag älskade Joe Strummer, han var äkta. Första gången han träffade Mick från Foreigner kom denne på en audition som Hunter hade för sitt första band efter Mott The Hoople. Det här var innan Foreigner. – Jag nobbade Mick men tog med hans trummis, Dennis Elliot (senare i Foreigner). Foreigner-Mick är en kul kille att hänga med. Man kan säga att han gillar ”det sociala livet”, säger Hunter. – Vi skrev en låt ihop till hans enda soloplatta. Jag gjorde demon och Mick skulle sjunga lead. Problemet är att han har en väldigt vek röst, han kan bara sjunga ballader. Så jag hojtade lite och Mick Jagger var med och gjorde lite scat singing. Det blev en bra demo, jag undrar vart den tog vägen! Ian Hunter skräder sällan orden. Han har alltid varit rak i sitt sätt att uttrycka sig, både i låtar, på scen och i sin osedvanligt uppriktiga turnébok Diary Of A Rock’n’Roll Star. Ingen feg diplomati och ingen bullshit. – Jag har nog haft tur, jag har bara behövt vara mig själv. Jag hade kanske ångrat en del om jag sett på det jag gjort som en karriär, men jag ser det som mitt liv. Runt 1977 när jag sålde uselt och såg mig försvinna ur första divisionen hade jag kunnat ta till några desperata ”career moves”
