KINGS OF LEON

”I DON’T ADVISE A HAIR CUT MAN. ALL HAIRDRESSERS ARE IN THE EMPLOYMENT OF THE GOVERNMENT. HAIR ARE YOUR AERIALS. THEY PICK UP SIGNALS FROM THE COSMOS AND TRANSMIT THEM DIRECTLY INTO THE BRAIN. THIS IS THE REASON BOLD-HEADED MEN ARE UPTIGHT.”

DANNY i WITHNAIL & I.

AV ANNICA HENRIKSSON FOTO CARL DAHLSTEDT

Så fort det står något skrivet om Kings of Leon tjatas det om deras frisyrer. Alla fyra har tjocka, vildvuxna kalufser. Två av fyra har även ansiktsbehåring. Tiden har stannat hos dessa killar. Det är fortfarande i början av 70-talet, även om ingen av pojkarna var födda då. Förebilderna skulle kunna vara The Eagles, The Band eller Creedence. Mycket hår, mycket skägg. Men så vadå? – Vi ska klippa det, säger äldste bror Nathan släpigt. – Vi klipper oss själva, menar yngste brorsan Jared. Men de tog våra saxar på flygplatsen. – Det snackas för mycket om våra frisyrer. Det är därför vi brukar låta skägget växa så folk inte kan snacka om våra ansikten också, fortsätter mellanbrorsan Caleb.

KINGS of Leon består av tre bröder och kusinen Matthew som lirar gitarr. Alla med efternamnet Followill. Biografier har skrivits varma om hur bröderna växte upp på resande fot med en predikant till far som ville förkunna sin tro till halva Amerika. Det var under denna tid de lärde sig sjunga och spela instrument. Från början i ett religiöst syfte. Musiken i Pentecostalkyrkan var dock långt ifrån de tråkiga psalmerna vi är vana vid i Sverige. Pentecostal bar mer likhet med kyrkorna i de svarta samhällena i södra USA där taken nästan lyfter av passionerad gospel och blues. Med detta i bagaget flyttade sedan killarna till Nashville och började lira rock’n’roll. Bandet har blivit kallade ”det nya Strokes” bland annat. Eller, för att vara lite vassare ”Strokes kusiner från landet”. Men Kings of Leon låter inte alls som the Strokes. Okej, vissa gitarrpartier kanske. Men sångaren Calebs röst ligger långt ifrån Julian Casablancas. Caleb skulle kunna sjunga i Lynyrd Skynyrd. Han låter dubbelt så gammal som han är och sydstatsdialekten är påträffande. Ibland så till den grad att det är svårt att höra vad han sjunger. Men det är vackert samtidigt. Morning blir moaning, pretty blir purty. Ni förstår grejen. ”Kusinerna från landet”-biten är det bara att hålla med om. Däremot har benämningen en helt obefogad effekt. Okej att de kommer från Oklahoma och Memphis, men det betyder inte att de är ett gäng bonnlurkar med hästskit under sulorna. Kings of Leon svänger förbannat bra. Trots att eller snarare därför att de hela tiden ger blinkningar till sina gamla favoritband. Låten Joe’s Head skulle kunna vara en Hey Joe utspelad idag.

This is just the way of the world, Joe said I had to put a bullet into his head Then lit up a cigarette Decided to call his fat friend Fred Well he said: Fred, I just killed a man Caught him laying with my girlfriend Now they’re both dead, people can be so cold when they’re dead”

Jag hade förväntat mig ett gäng kaxiga snubbar som vet att de är årets hype. Men när jag träffar de fyra Followill-killarna är de blyga och tystlåtna. Det är nästan bara Caleb och Jared som säger något. Men även om man ser att munnen rörs på dem är det svårt att höra vad de säger. De mumlar något långsamt och värjer sig för att komma med personliga åsikter. De kan inte ens namnge vilka av de andra banden på den ambulerande Acceleratorfestivalen de har hängt med. ”Några killar och några tjejer från några band”, blir svaret. Det är första gången de är i Sverige. Kvällarna innan har de lirat i Malmö och i Göteborg och verkar nöjda med den svenska publiken. Trots det dåliga vädret. – Jag gillar kvinnorna, säger bassisten Jared som knappt är torr bakom öronen.

De är imponerade av att Sverige är så amerikaniserat. De kan slå på tv:n och nästan allt är på engelska. Det finns till och med 7 Eleven-butiker i Sverige. Jag försöker fråga om de gillar sitt land och speciellt då sin president, men får undflyende svar. Istället får jag frågan om jag gillar den som styr och ställer i Sverige. Han är väl inte så party, säger jag men förklarar att vår statsminister inte heller försöker leka gud. Men som sagt, det är ingen idé att ställa sådana frågor till de här grabbarna. Några konkreta svar bjuds det icke på. Caleb undrar vad för slags musik som är ”cool” i Sverige. På färjan hade det bara spelats hemsk techno, menar han. Jag svarar att de är i bra sällskap för det som är coolt i Sverige är exempelvis de band som de turnerar med på Accelerator. The Kills, The Thrills, Interpol, The Rapture etc. Caleb nickar en smula förnöjt. Kings of Leons segertåg började i Europa. Debutplattan Youth & Young Manhood släpptes först senare i hemlandet som däremot har börjat haka på sakta men säkert, menar bandet. – I USA fattar de inte vad som är coolt innan någon berättar det för dem, säger trummisten Nathan som plötsligt får luft.

– Ja, man måste mata dem med sked, fyller Jared i.

Jag har läst att ni röker på rätt friskt, är det att bete sig som en god kristen?

– Du ska inte tro på allt du läser, säger Caleb. Faktiskt så dricker vi inte, röker inte…

Jag har sett en bild på just dig med en fet joint i näven.

– Är det sant? F**k! Hur kan det ha hänt? Caleb försöker låta förvånad. Alltså vi kör vårt eget race, fortsätter han. Vi brukar inte prata om sådana grejer. Vi sitter inte och skryter om att vi röker på alternativt att vi inte gör det.

Men samtidigt är det väl bättre att säga att ni röker på än att köra på den-snälla-kristna-pojkar-imagen? Ni lirar ju rock för böveln.

– Jo, det är sant. Men vi vill inte vara som en del band som sitter och tjatar om hur mycket droger de kan proppa i sig, menar Caleb. – Vi blir redan kollade på flygplatsen och vill inte göra det värre för oss, fyller Jared i.

”Dirty belly of a secret town Cheap trick hookers that are hanging out at the bar in the Greyhound station And the bare-chested boys are going down on every thing that the momma believes Pack of smokes and a little bump of cocaine, help you feel not so strange”

Trani

Kings of Leons texter handlar om allt förutom det man skulle kunna förknippa med religion. Jag undrar om de överhuvudtaget skriver låtar som handlar om deras tro. Jag får som svar att de inte är religiösa.

Inte? Tror ni på gud?

– We believe, säger Jared utdraget. – Well, yeah sure, svarar Caleb. Men vi är inte alls samma människor idag som vi var när vi växte upp. Ett tag ville vi att folk skulle veta att vi var snälla kristna pojkar men nu har vi nått en punkt där vi struntar i vad folk tror.

Vad tycker era föräldrar?

– De skulle säkert vilja att vi gjorde något annat än lirade rock, men de stöttar oss ändå, menar Caleb.

Säger de åt er att klippa håret och skaffa ett jobb?

– Sure. Morsan tycker att vi ser för jävliga ut och hon brukar fråga ”varför måste ni göra er så fula?”. Hon vill att vi ska raka oss, inte för att jag har något skäggväxt, säger Jared, men hon verkar vilja att vi ska se ut som Backstreet Boys.

Har ni något roligt turnéminne?

– De bästa turnéminnena minns man inte dagen därpå. Caleb har en poäng där.

När intervjun är slut ber han om ursäkt ifall de tråkade ut mig. Jag säger att de var så jävla tråkiga att jag inte ens kommer att orka se deras spelning. – Vi kommer inte vara tråkiga ikväll dock, menar Caleb. Det är bara det att vi har… (han gestikulerar att de har rökt på innan intervjun). Jag skrattar. Nu passar han på att nämna det när bandspelaren inte är på längre. Men han kan väl omöjligt tro att jag stryker eftersnacket i artikeln?

Medan de blir fotograferade tar jag en plastmugg i min hand, går in på den intilliggande toaletten och fyller den med vatten. Matthew undrar var jag fick det ifrån. Han rynkar på näsan när jag berättar att det är vatten från tvättstället och frågar om man kan dricka det. ”Självklart, ni är i Sverige nu”, svarar jag. Alla fyra blir helt uppspelta och springer till toaletten en och en för att prova vattnet. Sedan nickar de godkännande. Och springer tillbaka efter en påfyllning. Ja, man blir väl törstig av allt röka.