THE RAPTURE

sextio ord, alltså, avbryter Mingus. Det blir ofta klyschor och upprepningar av vad andra redan har sagt.

Vilka är era bästa texter?

Mackan öppnar fönstret, tänder en cigg och svarar: – Titelspåret har jävligt bra texter rakt igenom. Barnen har jävligt bra texter också. – En pik i mitt svenska författande, säger Mingus och garvar. Nä, men jag är mest nöjd med de texterna också. Sen är jag ju jävligt nöjd med Mys på dig och Nattmusik också, men de låtarna fångar mer en känsla, Jordnära och Barnen är mer politiska.

Inlagan av Jordnära pryds av Babylons torn i en modern version som en polare har ritat och när vi börjar snacka politik flödar de heta känslorna. Fattaru spyr galla över allt från USAkapitalismen till Göran Persson och ropar ettenhälligt “nej” när jag undrar vad de ska rösta i det stundande EMU-valet. Politiska kommer Fattaru nog alltid att vara, men om de tänker fortsätta på temat de fyra elementen när de väljer framtida albumtitlar är oklart. – Om det blir helt krystat så skiter vi i det, om det skulle kännas konstlat och vi blir begränsade av det. Men om inte annat kan man kanske göra en annan skiva där emellan och sen gå tillbaka till temat, säger Stuffe.

Ni är inte Earth Wind And Fire-fantaster? Då skulle ni kunna köra på bara tre element?

– Nä, hehe. Ja, undra varför de har skitit i det sista?

Det går knappt att diskutera dagens unga New York-scen utan att nämna The Rapture. Lustigt nog grundades bandet i Kalifornien av Luke Jenner och dennes bäste vän Vito Roccoforte.

Men det var när man flyttat till New York och efter många om och men funnit Mattie Safer och Gabriel Andruzzi som bandet kunde förverkliga alla sina musikaliska visioner, från gitarrbaserad indiepop till elektronisk dansmusik. – När jag kom med drog jag nog bandet åt ett håll som de länge varit nyfikna på, men som de inte varit säkra på hur de skulle närma sig, konstatera Mattie när jag träffar honom och Gabe inför deras spelning på Acceleratorfestivalen i Stockholm. – Luke och Vito hade försökt spela in som duo men det funkade inte. Men när jag kom med skiftade bandet från att vara gitarrorienterat till att även kunna göra dansmusik.

The Rapture blev tidigt jämförda med Gang Of Four, the Cure och andra engelska band. Detta har dock upphört i takt med att folk fått höra bandet live och fått höra deras debutalbum Echoes. – En av styrkorna är att vi har många bra låtar, som alla är väldigt olika sinsemellan. Men det är också en av våra svagheter, för det kan ge ett splittrat intryck, speciellt live. Men vi vill gärna få med hela spektrat från ballader och rocklåtar till elektroniskt baserade eller dansorienterade låtar, säger Gabriel.

Han erkänner villigt att de inte ännu lärt sig att smidigt växla mellan olika typer av arrangemang. – I dag har vi ungefär samma typ av show vare sig vi spelar för vår egen publik, är förband till andra eller spelar på en festival som Accelerator. Det funkar än så länge bäst inför vår egen publik, vi har inte riktigt fattat hur man anpassar sig till en publik som inte vet vilka vi är. Oftast är det bara en eller två festivaler per turné, just festivalfenomenet är inte så vanligt i USA som i Europa. Jag vet inte ens hur man går på en festival i egenskap av lyssnare, ler Matt, jag har bara spelat på dem!

Det finns ingen typisk Rapture-låt på albumet. Det spretar åt många håll, med den gemensamma nämnaren att det är ganska avigt och experimentellt och att Lukes bräckliga sång känns som en röd tråd. – Vi ville förena bandets historia med de nya låtarna. Utmaningen var att inte strömlinjeforma det för mycket utan visa hela spektrat, menar Matt och jag tycker att vi lyckats. Jag ser till exempel inte den romantiska Love Is All som en av de mer kommersiella låtarna, jag ser den mer som vår version av The Beatles It’s All Too Much.

Men ända sedan The Strokes slog igenom har The Raptures blivit förvarnade om att New York-scenen kommer att ebba ut eller mötas av ett bakslag, sannolikt ungefär när Rapture nu släpper sitt debutalbum. – Visst väntar vi oss att New Yorkhyllningarna ska upphöra , absolut, ler Gabriel. Men både Interpol och The Yeah Yeah Yeahs har slagit utan att det har hänt. Så länge vi gör bra musik så störs vi nog inte. Vi hade fans långt innan vi var omskrivna. Men om det är media som byggt ett band och det inte finns så mycket substans bakom tar man förstås skada. Jag tror det är ett större problem för artister som Vanilla Ice! Vi har dessutom inte blivit så himla omskrivna i USA som alla verkar tro i Europa. Fyra-fem större artiklar kanske, men inget exceptionellt. – Jag vet inte hur man ser på oss i Skandinavien. I Storbritannien har vi blivit mer omskrivna och ihopbuntade med den elektroniska dansscenen, vilket möjligen kan skapa viss förvirring när albumet släpps och folk får höra hur vi låter!

Finns det något band därute som ni känner släktskap med?

– Nej, inte musikaliskt, men LCD och Black Dice är vänner som vi spelar med och som vi känner släktskap med som personer och i fråga om attityd, även om vi inte alls låter lika, säger Gabriel. – Men det är förmodligen lättare att se New Yorkbanden som en separat enhet om man kommer från Omaha eller Stockholm, påpekar Mattie.

Hur The Raptures framtid ser ut har de ingen aning om. – Vi vill helt enkelt bli bättre på alla plan. På scen, som låtskrivare, som musiker, som vänner och när det handlar om affärsmässiga beslut. Vi har ingen femårsplan precis. Kanske borde vi ha det! ler Matt. Men vi tar allt som det kommer. Det är mest en intressant upplevelse!

Än så länge har inget hänt som fått The Rapture cyniska gentemot branschen. – Ingen av oss vill bli en cyniker, påpekar Gabriel. Vissa kan framstå som coola bara för att

the rapture AV ANDERS LUNDQUIST FOTO CARL DAHLSTEDT de är desillusionerade men det är inget kul liv. Vi tycker att folk i allmänhet är sjyssta. Vi vet att de flesta har ett skäl till varför de gör och säger saker, speciellt folk som har intressen i bandet. Men man försöker att intuitivt känna in vilka man kan lita på och vill arbeta med. Vår manager var en vän till oss innan hon blev vår manager. Jag avslutar vår pratstund med att fråga vilka plattor Gabe och Mattie tror att de lyssnat mest på någonsin. – Jag har två som det känns som om jag alltid lyssnat på, säger Gabe. Parliaments Renium och Osmium. Och så Moondog med Moondog (det finns två självbetitlade album med Moondog och jag vet inte om Gabe menar det från 1956 eller 1969 red.anm). Moondog är förmodligen sedd som avant garde-kompositör trots att han skriver väldigt tonalt. Han har långa vindlande melodier och rytmik och annorlunda taktarter på ett snyggt och intressant sätt. – För mig sticker två album ut: More Songs About Buildings And Food med Talking Heads och The Best Of Earth, Wind & Fire. Och är det någon som undrar så låter The Rapture inte som något av ovanstående. Ett gott tecken!