SVENSK HOUSE

AV JAN EKHOLM FOTO STEFAN WENDIN & JAN EKHOLM

Ni kan gnället vid det här laget: ”Sverige är ett u-land när det gäller dansmusik”. Och visst, vi saknar – och har alltid saknat – den klubbkultur som finns i nästan alla andra europeiska länder. Men paradoxalt nog har vi alltid producerat dansmusik som befinner sig vid fronten av utvecklingen, ständigt framåtskridande och innovativ. Problemet är att den så sällan hörs i Sverige.

Ända sedan pionjärer som StoneBridge, Denniz Pop och Clubland tog sina första stapplande steg i slutet av 80-talet har svensk house alltid spelats och uppmärksammats mer utomlands än på hemmaplan.

Och ny talang har fortsatt att komma. Oftast intar de världens dansgolv i vågor. För ett par år sedan var det Svek- och Spånka-gängen, Håkan Lidbo och Adam Beyer som dominerade.

Dagens våg av svenska talanger är större än på länge.

Jag har träffat fyra av dem; Mikael ”D’Malicious” Nordgren som släpper varm och själfull techhouse på legenden Francois Kevorkians skivbolag, Eric Prydz som gör Sveriges mest pumpande house, Masters At Work-kollaboratören Markus Enochson och Rasmus Faber som producerar sin musik nästan helt live. När man hör historierna om hur de fått sina utländska skivkontrakt och hur de helt plötsligt samarbetar med några av housemusikens giganter kan det tyckas låta så lätt. Men så är det självklart inte. Det släpps ett par hundra tolvor varje vecka som ryms inom det så vida begreppet ”house”. Merparten passerar spårlöst förbi och glöms bort innan veckan är slut. Det krävs något extra för att hävda sig i den enorma mängden, något unikt och personligt. Dessa fyra har det. Och det finns fler: Laid, Axwell, Phunky Drakes och Martin Venetjoki är ytterligare några jag lär få anledning att återkomma till framöver.

Men vad gör vi då med Sverige? Kommer vi någonsin att få den klubbkultur vi så väl behöver? Rasmus Faber är kanske närmast att hitta en grundorsak till problemet: – Sverige är så antingen eller. Antingen är det superkreddig, övercool house eller så är det råkommersiell trance. Det finns inget mellanläge. Hade vi det skulle den svenska klubbscenen förmodligen se mycket bättre ut.

ERIC PRYDZ

”Jag tror att min typ av house kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling”

Eric Prydz fyller en viktig funktion bland svenska houseproducenter. När oproportionerligt många har en förkärlek till introvert garage eller experimenterar med jazz- och latininfluenser går Eric åt rakt motsatt håll med sin upplyftande, avskalade, funky house. När andra sneglar åt New York eller Detroit har Eric siktet inställt mot London.

Eric Prydz produktioner är väldigt engelska, väldigt pumpande och precis som man vill ha sin house när dansgolvet glider in mot söndag morgon.

Hans egna Mr Jingles, Deeper Still och Slammin är tre extremt effektiva peak hour-anthems, liksom hans remixar av Par-T-Ones I’m So Crazy, M-Factors Come Together och Snaps The Power. – House är för mig en ung kille som sitter hemma i sitt sovrum och gör skitiga beats och fula sound, säger Eric.

Själv sitter han dock inte i sitt sovrum längre. Jag träffar honom i en mörk, stökig källarlokal under en klädaffär i centrala Stockholm. Framför Mac-skärmen sitter Prydz i houseproducentkeps av standardmodell och nickar koncentrerat till musiken. – Jag upptäckte housemusiken 1989 när en kompis kom hem från Ibiza med en mixkassett. Innan dess lyssnade jag bara på synt som Depeche Mode och Nitzer Ebb, och gjorde en del egen musik med hjälp av en gammal Amiga. Men den där kassetten förändrade mitt liv…

Till en bit in på 90-talet producerade Eric house, som dock aldrig nådde utanför sovrummet, innan han halkade in på rap och blev medlem i en hiphopgrupp. – Det vill jag helst inte prata om, säger han generat.

Efter ett par år helt utan musik (”det var mest brudar och moppar då”) hittade han tillbaka till housemusiken och började göra låtar igen. Med lite hjälp av en engelsk producent på besök i Stockholm som hörde hans demo på Boutique Sportiff, hamnade Eric helt oförberett med en deal hos engelska Parlophones dansetikett Credence. – Att släppa skivor var inget jag planerade. Jag gjorde låtar för min egen skull och för att spela upp för polare. Det fanns aldrig någon stor plan, även om jag förstås hoppades få ut något på vinyl någon gång.

Första släppet på Credence, trespårstolvan Mr

Jingles fick en flygande start när den kom för två år sedan. Omskriven i engelsk musikpress och älskad av dj:s som Satoshi Tomiie, Tim Deluxe, Timo Maas och Darren Emerson. Eric Morillo var så begeistrad att han tog med låten på sitt mixalbum Subliminal Sessions.

Idag har Eric släppt tre singlar på Credence. Vassast är den senaste, Slammin, som i somras nådde en femteplats på engelska Dance Sales Chart. – Den har verkligen gått sjukt bra, så nu vill skivbolaget ha en vokal version som de kan gå till radion med under hösten. Det blir hård ragga style. Jag har precis spelat in sång med Cutty Ranks och det låter otroligt grymt. Men Eric har fler alter egon än Prydz. Som Sheridan gör han aningen mer organisk house, dock utan att tappa sitt främsta kännetecken – det hårda pumpet. Tre tolvor är släppta på svenska labeln Nero och engelska Vapour.

Tillsammans med dj:n Marcus Stork har han techhouse-projektet Hardform som precis skrivit på för Thomas Schumachers etikett Spielzeug.

Under namnet Dukes Of Sluca gör Eric ännu mer upplyftande, funky house – denna gång på svenska Joia där han släppt två tolvor.

Och som om detta inte räcker blir Eric skivbolagsdirektör i höst när egna Mouseville Recordings drar igång.

Vilket projekt är viktigast för dig?

– Det beror på mitt humör. Har jag gjort flöjthouse i en vecka är det befriande att köra lite banging techhouse ett tag. Man prioriterar det som är roligast för stunden helt enkelt.

Vad gör du om ett år?

– Jag har egentligen inga långsiktiga planer. Jag nådde mitt mål när jag fick ut mina första låtar på vinyl, allt annat efter det är ren bonus. Men visst, att göra ett helt album skulle vara en ny utmaning. Det kanske jag gör om ett år.

Hur ser housemusikens framtid ut?

– Jag tror att den typen av house som jag gör allt mer kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling. Men det är bara att se på vad som händer i Stockholm. När Fokused kör sina stora trance-prylar drar det tusentals människor, medan houseklubbarna har en publik på max ett par hundra.

Om det blir ensamt här nere i källaren, vem skulle du helst bjuda hit för ett samarbete?

– Det finns bara en person – Martin Gore förstås.

Den gamla syntaren har talat.

”Jag vet ingen annan som är tillräckligt bra på den typ av musikalisk, live-baserad house som jag gör” Rasmus Fabers trånga källare två våningar under Sveavägen i Stockholm ser mer ut som en replokal än en studio. Rhodes-pianon, trummor, slagverk och andra instrument tar upp den största delen av utrymmet medan datorn står lite undanskuffad i ett hörn.

Så är också Rasmus Faber den levande housemusikens främsta förespråkare. En klassiskt skolad pianist som aldrig samplar och som tar in en helt band av musiker varje gång han gör en produktion eller remix.

När Rasmus är som bäst är det omöjligt att inte beröras och bländas av skönheten i produktionerna, de perfekta harmonierna och de alltid lika smekande rösterna. Som i egna låtarna Ever After med sångerskan Emily McEwan, Doin Things med Linda Sundblad från Lambretta, duetten Divided/United med Nelo och Apollo eller den hypnotiska, femton minuter långa remixen av Novas All This Love.

Men det är en svår balansgång och emellanåt har det en tendens att bli ”duktig musik för duktiga musiker”. Plötsligt har housemusiken fått sitt eget Toto och vi befinner oss i en värld där inget flöjtsolo är för långt.

Hur upptäckte du house?

– Det började med att Markus Enochson och Sumo anlitade mig som keyboardist till sina produktioner och remixar. Jag kände efter ett tag att det här skulle jag kunna göra lika bra själv, så jag letade upp en sångare, Nelo, och gjorde med honom min allra första egna houselåt - Never Felt So Fly.

Rasmus hade dock ingen aning om hur man får ut en houselåt. Men genom vänner på skivaffären Pitch fick han adresser till lämpliga skivbolag utomlands och skickade ut ett antal cd:s. – Jag var verkligen helt ovetande om hela processen. Det enda jag visste var att jag ville se mitt namn i skivbackarna.

Engelska Black Vinyl hörde av sig och i slutet av 2001 släpptes Never Felt So Fly. Responsen var, utan överdrift, överväldigande.

Remix-erbjudanden från England lät inte vänta på sig (Kenny Bobien, Thick Dick och inte minst Junior Jacks sommarplåga E-Samba) och ett antal skivbolag ställde sig i kö för att få signa Rasmus. Valet föll på ansedda Defected Records. – De kom till Stockholm och erbjöd mig att starta en egen underetikett till Defected. Jag tar fram musiken och de sköter allt annat.

Berätta mer om labeln.

– Namnet blir Farplane Records. Ever After släpps som första singel i september och därefter kommer ytterligare en eller två singlar under hösten. Jag kommer att producera allt som ges ut. Om jag vill involvera någon annan producent? Det tror jag inte. Ärligt talat vet jag ingen annan som är tillräckligt bra på den typ av musikalisk, live-baserad house som jag gör, och som kommer att vara Farplanes inriktning.

Rasmus produktioner, och även hans remixar, har ända sedan Never Felt So Fly varit live i ordets rätta bemärkelse. Det enda som är programmerat är trummorna. – Men just nu provar jag mig fram med att även försöka göra trummorna live, det är bara så svårt att få samma dansgolvsdriv. Än så länge har det bara fungerat i mina jazziga remixar.

Och du samplar aldrig?

– Det är inte så att jag principiellt är emot att sampla. Det känns bara onödigt. Man blir så låst vid samplingen, man måste söka tillstånd för den och man tvingas leta igenom mängder av skivor.

Som en följd av uppmärksamheten, och för att ytterligare marknadsföra sig, kommer det nu önskemål från skivbolaget om att Rasmus ska åka ut och spela som dj. Det finns dock ett problem med det - han har hittills aldrig provat på djyrket. Det närmaste Rasmus varit ett dj-bås är de gånger han tagit med sig sin Rhodes eller sina slagverk för att kompa Markus Enochsons skivspelande på diverse klubbar i Stockholm. – De får ta mig för den jag är. Att taktmixa är inte svårt, men jag kommer aldrig att göra några coola dj-konster. Helst skulle jag vilja spela skivor ihop med ett liveband. Det största problemet är att jag definitivt inte har lust att springa runt och leta i skivbackarna, det finns ändå så lite bra musik där ute. Min gissning är att jag mest kommer att spela mina egna grejer.

”Tiden med introvert och bakåtsträvande house är förhoppningsvis förbi” – Jag ringde upp Louie Vega från Masters At Work och frågade om de skulle vilja göra en låt ihop med James Ingram. ”Jo, det vill vi nog” svarade Louie lite avvaktande. Okej, då ska jag försöka sammanföra er sa jag. ”Yeah right” tyckte Louie och la på luren.

Markus Enochson berättar om hur han först fick kontakt med Nuyorican’s finest, housegudarna Masters At Work, medan han guidar runt i sin nybyggda studio intill Värtahamnen i Stockholm.

Mixerbordet är gigantiskt och i rummet bredvid står en annan stor pjäs – ett exemplar av den numera utdöende sortens bandspelare som spelar in på tvåtums-tape (”för att få det där varma, analoga soundet”). Det enda som är litet är studiohunden Nisse, fullt upptagen med att tugga sönder en pet-flaska.

Strax efter samtalet med Louie Vega befinner sig James Ingram på middag hemma hos familjen Enochson. Markus pappa, Lars Enochson, är nämligen låtskrivare sedan tjugofem år tillbaka med meriter som Julian Lennon, Phil Lynott och just James Ingram, som även blivit en nära vän till familjen.

MARKUS ENOCHSON

Markus spelar upp lite material av Masters At Work, James går igång och sen är saken klar.

Samarbetet slutar så lyckligt att Masters At Work gör en bakgrund som James, Markus och pappa Lars skriver text och melodi till. Resultatet, Lean On Me, är ett stycke spirituell och smekande soul. Därmed är dörrarna in till Masters At Work, minst sagt, vidöppna.

Idag är Markus signad till deras skivbolag MAW Records och har där släppt tre singlar, bland annat den hyllade I Am The Road.

Markus gör vokal New York-inspirerad garage av tämligen tidlös modell. Emellanåt kan det kännas lite för klassiskt och respektfullt gentemot genren, men det starka meloditänkandet höjer honom över mängden. När jag får lyssna på några av Markus kommande släpp där traditionell garage möter hårda, electro-influerade beats hör jag ett nytänkande och en fräschhet som kan, och borde, föra hela garagescenen framåt i utvecklingen.

Hur pass involverade är Masters At Work rent kreativt när du producerar något för MAW?

– Faktiskt väldigt lite. Jag har stor frihet att göra mina produktioner som jag vill, vilket känns skönt. När Louie och jag pratar blir det mest om saker som dansmusikens utveckling och framtid.

Och hur ser ni på den?

– Vi tror att r&b och house/disco kommer att närma sig varann allt mer. Se på P Diddy och Justin Timberlake, det är bara början. Tiden med introvert, bakåtsträvande house är förhoppningsvis förbi. Det är dags att starta partyt igen, göra upplyftande låtar och ta in influenser från olika håll.

Kommer det att bli några musikaliska samarbeten med Masters At Work framöver?

– Inget som är planerat just nu. Däremot ska jag producera ett par låtar till Louie Vegas’ frus kommande album.

Markus är en hårt arbetande man. Sedan debuten Missing You, som släpptes i England 1998, har han gett ut ett trettiotal tolvor på en mängd olika bolag, från svenska Svek till Francois Kevorkians Wave. Därutöver ett oräkneligt antal remixar. De mest oumbärliga är sannolikt Koops Summer Sun (ren magi!) och Brandys What About Us (finns endast som bootleg).

Förnärvarande jobbar han bland annat med en låt som ska ingå på ett remixalbum med material av filmmusikens stora maestro, Ennio Morricone. – Det är ett drömprojekt för mig. Hans förmåga att skapa stämningar är helt unikt, ingen annan har någonsin varit i närheten. Jag remixar en ganska obskyr låt som var med i en erotisk thriller från 70-talet, Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion.

Hur mycket tror du att din pappas musikaliska bakgrund har påverkat dig?

– Enormt mycket. Jag växte upp med soul, funk och jazz i huset hela tiden. Även min farbror är låtskrivare, han jobbar i Nashville sedan många år, och min bror är en fantastisk pianist. Själv betraktades jag länge som det svarta fåret i familjen. Under tonåren hade jag en musikalisk revolt när jag bara lyssnade på synt och body music, det var inte helt uppskattat.

Markus har varit en flitig dj på Stockholms klubbar ända sedan mitten av 90-talet. Idag spelar han dock oftare utomlands än hemma. I somras gästspelade han i en vecka på Soul Channel i New York samt gjorde en miniturné i Indien (”helt galet land, men de älskar musiken”).

Har den svenska klubbscenen blivit sämre?

– Nej, snarare något bättre. Det jag saknar här rent personligen är egotrippen när andra dj:s spelar mina låtar. Som när Louie avslutade sitt set på Miami Winter Conference med att spela I Am The Road i tjugo minuter. Den känslan går inte att beskriva.

Vad händer i höst?

– Jag ska börja skriva och spela in låtar till mitt första album. Min idé är att jobba med ett antal olika sångare, både etablerade och okända. James Ingram är redan klar. Någon jag gärna vill ha med är Terence Trent D’Arby. Han har tydligen blivit muslim och bytt namn. Kanske är han lite mer ödmjuk och lättare att samarbeta med nu…

MIKAEL ”D’MALICIOUS” NORDGREN

”Jag hade gärna sluppit rockmusikens återtåg”

Mikael Nordgren bryter den mörka källartrenden genom att placera sin studio fem våningar upp i en solig och öppen lokal på Södermalm.

Här uppe i solljuset gör han följaktligen också en ovanligt varm och djup techhouse med hjärtat närmare house än techno. Den techhouse som varje vecka vräks ut från England och Holland är många mil ifrån de suggestiva, vackra men likväl tunga och funky ljudlandskap som Mikael bygger.

Under namnet D’Malicious är han signad till dj-legenden Francois Kevorkians label Wave Records i New York. Kevorkian, som befunnit sig i dansmusikens epicentrum ända sedan 70talet, började sin karriär på klassiska discobolaget Prelude och blev senare Kraftwerks och Depeche Modes hus-remixare under många år.

I vintras emailade Mikael en av sina låtar till honom. Efter tjugo minuter kom svaret. Francois ville ge ut låten och innan veckan var slut hade Mikael ett avtal på tre singlar och ett album.

– Francois må vara en 49-årig farbror men han har en sån enorm passion för musiken. Han har koll på allt som släpps, hänger på klubbar hela tiden. Det är ett privilegium att få jobba med honom. Men han är väldigt försiktig med att påverka och styra, han har stor respekt för sina artister.

Första tolvan Dark Tradition släpptes i mars, uppföljaren Loup Group kom i juni och senare i höst blir det en tredje singel innan det är dags att börja tänka på ett album.

Men Mikaels musikaliska historia börjar långt tidigare än D’Malicious. – Under tonåren spelade jag i diverse pop- och modsband. Sen upptäckte jag Public Enemy och efter det har jag nästan uteslutande lyssnat på svart musik. Jag har alltid skrivit låtar, men mitt första mer seriösa projekt var Slippery People.

Housekollektivet Slippery People, där Mikael var den musikaliska motorn, släppte för ett par år sedan två tolvor med lite spretig men skapligt upplyftande garage. Mest minnesvärda är singlarna idag för att man lyckades få housedivan Adeva och discohjälten Leroy Burgess att medverka. – Adeva var en blyg tant och Leroy är i mitt tycke en av världens bästa sångare, så det var förstås underbart att få jobba med honom i studion. Numera försörjer han sig på att göra karaoke-bakgrunder, vilket är ett sånt otroligt slöseri med talang…

Steget från Slippery Peoples garage till det du gör nu är ganska långt. Vad hände?

– Jag tröttnade på hela garagesvängen. Det finns alldeles för mycket som låter likadant. En bra garagelåt kräver en grym melodi och det saknas oftast idag. – Djup house har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det går i moll, det är då det känns som mest i själen. Men jag har fortfarande ett behov av att skriva mer traditionella låtar med sång, så det kommer jag att fortsätta med, gärna åt andra artister. Jag jobbade nyligen ihop med Melina Wrede, det blev grymt bra.

Mikael är en av de drivande krafterna bakom klubben Guidelines i Stockholm och han spelar ute ungefär tre gånger i veckan.

Krävs det att man är dj för att kunna producera dansmusik?

– Nej, men det underlättar. Man lär sig att arrangera låtar, hur man bygger upp en effekt på dansgolvet och vad folk går igång på. Jag kommer aldrig att ge upp dj:andet, men måste jag välja blir det tveklöst att skriva musik.

Vad händer annars just nu?

– Jag har nyligen släppt en tolva på Raw Fusion under namnet 12th Floor. Det är lite mer organiskt än D’Malicious, lite midtempo funk möter Detroit. Den har fått otroligt bra respons i USA och England. Sen blir det ytterligare ett projekt i höst under namnet Tiger Stripes. Förhoppningsvis gör jag det ihop med Leroy.

Hur känns musikklimatet just nu?

– Jag hade gärna sluppit rockmusikens återtåg. Det är tur att det finns en stark r&b-scen som motvikt.