KELLY JOE PHELBS

De är få, väldigt få, de som lyckas använda bluesen som form för att göra något riktigt bra och intressant. Med tanke på hur sliten, så dragen i smutsen och närmast förlöjligad, framför allt av usla, respektlösa vita “blues-men”, som musikstilen blivit, känns det därför som en nästan övermänsklig bedrift Kelly Joe Phelps lyckas med.

För, kom igen; akustisk blues framförd av en 42årig viting från Washington, hur kul låter det på en skala?

Definitivt roligare på skiva än på papper i varje fall. Phelps låter nämligen aldrig bluesen bli till den tvångströja många likasinnade klär sig själva i, utan använder den som en språngbräda in i country, folkmusik och rock och till vad som blir en helt egen värld. Något som hörs med all önskvärd tydlighet på färska fullängdaren Slingshot Professionals.

Phelps är en fullständigt formidabel gitarrist, troligtvis den bästa vita dito du nånsin kommer att få höra. Han plockar, bänder och smeker strängarna, både med fingrarna eller med sin slide och han vrider och vänder på takter och rytmer utan att det för en sekund känns krystat eller konstigt. Dessutom har han en rökig, själfull röst man bara måste älska, den sorten som spricker så där förtjusande när den glider över i falsett.

Ofta följs hans intrikata gitarrfigurer och sångmelodier åt och förstärker låtarnas aura av tidlöshet. Det är egensinnigt, tjusigt, rått, naket och hela tiden framfört med ett obundet, löst sväng, vare sig Phelps är ensam med sin akustiska gitarr eller kompas av det briljanta band han alltid omger sig med.

Slingshot Professionals är, liksom Phelps samtliga plattor, inspelad live i studion, fångad i ögonblicket och improvisation är således en viktig komponent i Kelly Joe Phelps bluesbygge. Min första fråga när jag når honom under den pågående USA-turnén är därför hur mycket av hans attityd vis-á-vis detta kommer från hans bakgrund som jazzmusiker; – Troligtvis alltihop, svarar en något rosslig bluesman. Det var tack vare jazzen jag lärde mig inse tjusningen med en inte alltför strukturerad musikalisk omgivning. Det innebär väl tyvärr också att jag väldigt snabbt blir rastlös och uttråkad när det blir för givna ramar.

Varför väljer man bluesen, den kanske mest givna och strukturerade av alla musikstilar?

– Det är kanske där min fascination för bluesen ligger, i att kunna skapa spänning mellan det traditionellt förutsägbara och det improviserade, det oväntade.

Så, när du spelar in skivor med dessa förutsättningar, hur vet du vilken tagning du ska använda? Hur vet du när du fått ut det bästa ur bandet för varje låt?

– Det kan man så klart aldrig vara hundra på, men jag har en ganska klar bild av vad jag vill ha ut av låtarna så det brukar inte vålla mig några större bekymmer. Det är samspelet mellan mig och musikerna som är det viktiga, att vi förmedlar nånting, en stämning eller en känsla som passar för låten.

Min favoritlåt på Slingshot…, Cardboard Box Of Batteries är det bara du och Bill Frissell. Hur gick det till när ni spelade in den låten?

– Bill har en groteskt stor gitarrigg som han är väldigt skicklig på att utnyttja. Vi satt i varsitt hörn av studion och Bill kom upp med de här loopade grejerna som satte oss i stämning och så lät vi bandaren gå. Tagningen som hamnade på albumet är fantastisk, mycket tack vare Bills spel. Det är nog min favoritlåt också när jag tänker efter...

Den har, som de flesta av dina låtar en fantastisk, väldigt fantasieggande text. Var kommer alla dessa underbara historier ifrån?

– De kommer från händelser i vardagen, min vardag. Åtminstone är det oftast saker därifrån som triggar processen till vad som så småningom blir låtar. Jag skriver alltid texterna först, som små noveller med prosalyrik, för att få en helhetsbild av vad jag vill berätta. Sen får jag jobba med dem för att få dem att passa i ramen för sånger. Ibland får jag jobba lite mer, ibland lite mindre. Jag låter alltid texten bli utgångspunkten och därefter kommer harmonier och rytmfraseringar och oftast talar texten om för mig direkt vilken typ av låt det ska bli.

Du ligger ju väldigt långt från traditionell bluesuppbyggnad även textmässigt. Hur viktiga är texterna för dig?

– Väldigt viktiga. Även om jag älskar den klassiska bluesen har jag ett stort behov att berätta de här historierna och de passar ju inte riktigt in i det standardiserade formatet som ‘12-bar blues’ innebär.

Dina första skivor var ju renodlade soloinspelningar, men du har gått mer och mer över till att spela med bandsättning. Var det ett nödvändigt steg tror du för att utveckla din musik?

– Det är nog mer ett resultat av att jag var jävligt less på att alltid vara själv. Nu när jag spelat med fullt band, både live och i studio, kan jag återigen uppskatta tjusningen med att stå helt själv, med allt vad det innebär. Dessutom tror jag att det gjort mig till en mer lyhörd, och därmed bättre gitarrist.

Får du många gitarrgroupies, dessa irriterande entusiaster som ska ha reda på hur du gör vartende litet lick, vilka stämningar du använder, vad det är för mått på stämskruvarna etc..?

– Haha, jodå, jag har min beskärda del av dem. Men jag har svårt att se dem som irriterande faktiskt. De vill ju bara veta som de är genuint

kelly joe phelbs AV OLA KARLSSON intresserade av; mitt sätt att spela och kanske framför allt, som du sa, vilka stämningar jag använder. Phelps är dock inte bara en gitarrist av Guds nåde. Hans rökiga röst och intima sångsätt för tankarna till en ung O.V Wright och han menar själv att han i början gjorde allt för att efterlikna sina förebilder inom country- och bluesmusiken, både musikaliskt och i livsstil. – Det är lite trögt i början att dricka sin whiskey straight, men man vänjer sig, som han säger. Phelps har den största respekt och kärlek för gamla hjältar som Robert Johnson, Muddy Waters och B.B King men anger även influenser som Tom Waits, en artist han ibland medvetet, eller omedvetet, låter väldigt lik. Men Kelly Joe Phelps är allt annat än en imitatör. Snarare innovatör, och där är parallellerna med Tom Waits ännu tydligare. Genom sina fyra tidigare album, och inte minst med Slingshot Professionals befäster han, tillsammans med just Waits, ställningen som den mest intressanta, och progressiva vita bluesartisten som går att uppbringa. Vi diskuterar länge och väl om bluesens roll, både ur ett socialt och musikhistoriskt perspektiv och Phelps menar bestämt att dess betydelse inte kan överskattas. Vilket så småningom leder oss fram till den oundvikliga frågan;

Kan den vite mannen verkligen spela blues?

– Klart han kan! I annat fall kan jag ju lika gärna lägga mig ner och dö. Den här musiken är ju mitt liv.