K E L LY J O E P H E L B S
e är få, väldigt få, de som lyckas använda bluesen som form för att göra något riktigt bra och intressant. Med tanke på hur sliten, så dragen i smutsen och närmast förlöjligad, framför allt av usla, respektlösa vita “blues-men”, som musikstilen blivit, känns det därför som en nästan övermänsklig bedrift Kelly Joe Phelps lyckas med. För, kom igen; akustisk blues framförd av en 42årig viting från Washington, hur kul låter det på en skala? Definitivt roligare på skiva än på papper i varje fall. Phelps låter nämligen aldrig bluesen bli till den tvångströja många likasinnade klär sig själva i, utan använder den som en språngbräda in i country, folkmusik och rock och till vad som blir en helt egen värld. Något som hörs med all önskvärd tydlighet på färska fullängdaren Slingshot Professionals. Phelps är en fullständigt formidabel gitarrist, troligtvis den bästa vita dito du nånsin kommer att få höra. Han plockar, bänder och smeker strängarna, både med fingrarna eller med sin slide och han vrider och vänder på takter och rytmer utan att det för en sekund känns krystat eller konstigt. Dessutom har han en rökig, själfull röst man bara måste älska, den sorten som spricker så där förtjusande när den glider över i falsett. Ofta följs hans intrikata gitarrfigurer och sångmelodier åt och förstärker låtarnas aura av tidlöshet. Det är egensinnigt, tjusigt, rått, naket och hela tiden framfört med ett obundet, löst sväng, vare sig Phelps är ensam med sin akustiska gitarr eller kompas av det briljanta band han alltid omger sig med. Slingshot Professionals är, liksom Phelps samtliga plattor, inspelad live i studion, fångad i ögonblicket och improvisation är således en viktig komponent i Kelly Joe Phelps bluesbygge. Min första fråga när jag når honom under den pågående USA-turnén är därför hur mycket av hans attityd vis-á-vis detta kommer från hans bakgrund som jazzmusiker; – Troligtvis alltihop, svarar en något rosslig bluesman. Det var tack vare jazzen jag lärde mig inse tjusningen med en inte alltför strukturerad musikalisk omgivning. Det innebär väl tyvärr också att jag väldigt snabbt blir rastlös och uttråkad när det blir för givna ramar. Varför väljer man bluesen, den kanske mest givna och strukturerade av alla musikstilar? – Det är kanske där min fascination för bluesen ligger, i att kunna skapa spänning mellan det traditionellt förutsägbara och det improviserade, det oväntade. Så, när du spelar in skivor med dessa förutsättningar, hur vet du vilken tagning du ska använda? Hur vet du när du fått ut det bästa ur bandet för varje låt? – Det kan man så klart aldrig vara hundra på, men jag har en ganska klar bild av vad jag vill ha ut av låtarna så det brukar inte vålla mig några större bekymmer. Det är samspelet mellan mig och musikerna som är det viktiga, att vi förmedlar nånting, en stämning eller en känsla som passar för låten.
D
22 | la musik
Min favoritlåt på Slingshot…, Cardboard Box Of Batteries är det bara du och Bill Frissell. Hur gick det till när ni spelade in den låten? AV OLA KARLSSON – Bill har en groteskt stor gitarrigg som han är väldigt skicklig på att utnyttja. Vi satt i varsitt hörn av studion och Bill kom upp med de här loopade grejerna som satte oss i stämning och så lät vi bandaren gå. Tagningen som hamnade på albumet är fantastisk, mycket tack vare Bills spel. Det är nog min favoritlåt också när jag tänker efter... Den har, som de flesta av dina låtar en fantastisk, väldigt fantasieggande text. Var kommer alla dessa underbara historier ifrån? – De kommer från händelser i vardagen, min vardag. Åtminstone är det oftast saker därifrån som triggar processen till vad som så småningom blir låtar. Jag skriver alltid texterna först, som små noveller med prosalyrik, för att få en helhetsbild av vad jag vill berätta. Sen får jag jobba med dem för att få dem att passa i intresserade av; mitt sätt att spela och kanske ramen för sånger. Ibland får jag jobba lite mer, framför allt, som du sa, vilka stämningar jag ibland lite mindre. Jag låter alltid texten bli använder. utgångspunkten och därefter kommer harmonier Phelps är dock inte bara en gitarrist av Guds och rytmfraseringar och oftast talar texten om för nåde. Hans rökiga röst och intima sångsätt för mig direkt vilken typ av låt det ska bli. tankarna till en ung O.V Wright och han menar Du ligger ju väldigt långt från traditionell själv att han i början gjorde allt för att efterlikna bluesuppbyggnad även textmässigt. Hur sina förebilder inom country- och bluesmusiken, viktiga är texterna för dig? både musikaliskt och i livsstil. – Väldigt viktiga. Även om jag älskar den – Det är lite trögt i början att dricka sin whiskey klassiska bluesen har jag ett stort behov att berätta straight, men man vänjer sig, som han säger. de här historierna och de passar ju inte riktigt in i Phelps har den största respekt och kärlek för det standardiserade formatet som ‘12-bar blues’ gamla hjältar som Robert Johnson, Muddy innebär. Waters och B.B King men anger även influenser Dina första skivor var ju renodlade som Tom Waits, en artist han ibland medvetet, soloinspelningar, men du har gått mer och eller omedvetet, låter väldigt lik. mer över till att spela med bandsättning. Var Men Kelly Joe Phelps är allt annat än en det ett nödvändigt steg tror du för att utveckla imitatör. Snarare innovatör, och där är din musik? parallellerna med Tom Waits ännu tydligare. – Det är nog mer ett resultat av att jag var jävligt Genom sina fyra tidigare album, och inte minst less på att alltid vara själv. Nu när jag spelat med med Slingshot Professionals befäster han, fullt band, både live och i studio, kan jag återigen tillsammans med just Waits, ställningen som den uppskatta tjusningen med att stå helt själv, med mest intressanta, och progressiva vita bluesartisten allt vad det innebär. Dessutom tror jag att det som går att uppbringa. Vi diskuterar länge och väl gjort mig till en mer lyhörd, och därmed bättre om bluesens roll, både ur ett socialt och gitarrist. musikhistoriskt perspektiv och Phelps menar Får du många gitarrgroupies, dessa irriterande bestämt att dess betydelse inte kan överskattas. entusiaster som ska ha reda på hur du gör Vilket så småningom leder oss fram till den vartende litet lick, vilka stämningar du oundvikliga frågan; använder, vad det är för mått på Kan den vite mannen verkligen spela blues? stämskruvarna etc..? – Klart han kan! I annat fall kan jag ju lika – Haha, jodå, jag har min beskärda del av dem. gärna lägga mig ner och dö. Den här musiken är Men jag har svårt att se dem som irriterande ju mitt liv. faktiskt. De vill ju bara veta som de är genuint
kelly joe phelbs
