LINA NYBERG

RETRO

Vad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? På sitt alldeles egna sätt. Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet.

Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt.

Ett sommarrusigt par leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer det inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool.

Kanske är det så med jazzsångerskor, tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där skrönan om pianisten Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes (och kanske hördes) när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har finns en särskild rytm och utstrålning.

Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på, eller stänger ute. Snarare just cool.

Jag vet, ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams bok Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde (Free Press) – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning.

Det är så jag upplever Lina Nyberg, en av Sveriges skönaste jazzsångerskor, född 1970 och redan med en tioårig skivkarriär bakom sig, en karriär som givetvis rymmer toppar och dalar men där de förra är mycket speciella. Enligt mig har hon gjort tre av den svenska jazzhistoriens 120 bästa plattor. Jag ska berätta om dem här.

Det är också upplevelsen av hennes musik som bidrar till det starka intrycket av henne, där vid fontänen, första gången jag träffar henne. Framför allt är det hennes senaste platta Time som har påverkat mig och säkert tusentals andra. Den är en enastående jazzskiva och popskiva, på samma gång. Tro mig.

TIME släpptes i våras och är första plattan med nya bandet Lina Nyberg Pling, med Mathias Landaeus på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Sebastian Notini på trummor. Soundet

spänner från tajt akustisk jazz till släpande fusion med elbas och wah-wah-keyboards, och däremellan fångar musiken in ett helt år av känslor och intryck. – Det är så kul att alla i Pling spelar så många olika instrument, säger Lina när vi satt oss ner. Det är så kul med alla slagverk som Sebastian spelar och att Tobbe spelar elbas som är ett jättevackert instrument. – När man letar nya ljud kan man ju antingen göra så att man tar in tusen olika musiker och försöker kombinera olika klanger. Eller så kan man leta i det lilla, och det har jag gjort här känns det som. Vilka olika sound kan man få fram med bara de här tre personerna? Ganska många har det visat sig.

Ändå är det låtarna som imponerar mest. Här finns melodier som man fortsätter att umgås med. Här finns scenerier, människor och miljöer. Här finns avgörande ögonblick, iakttagna, upplevda, kvarhållna, betonade, förbipasserade. Alltihop finns och formas i Linas sång och i hennes medmusikers händer och fötter.

Alla låtar är hennes egna förutom Kurt Weills September Song. Tolv mikroberättelser, en för varje månad. Och det är Låtar, inte primärt underlag för improvisation. – Det är ju fem år sen jag senast gjorde en platta med egna låtar, så det här är material från tiden som gått. Den äldsta låten är väl typ fem år, medan jag skrev den yngsta bara några veckor innan vi började spela in, så jag fick stå och läsa innantill i studion! – Jag tycker väl också att låtarna, eller ja, det är inget konstigt med dem. Det enda som skiljer den här plattan från pop är väl att det finns improvisation. Det är därför jag väljer att kalla det jag gör för jazz. Det är ett så viktigt element för mig. Å andra sidan finns det ju improvisation i all musik, mer eller mindre. Men för mig får det gärna vara ”mer”. Jag är till exempel med i en trio som heter Trio Tiger, med pianisten Tommy Kotter och saxofonisten Cennet Jönsson, och vi improviserar hela tiden. Helt fritt! Jag kan vara helt störd efter en spelning.

Men på plattan hade du en tematisk linje att följa.

– Ja, jag tror att det började med July som är äldst. Det var då jag kom på att jag kunde göra en låt för varje månad, eftersom jag redan hade nummer 7 klar. Sen så märkte jag att det passade ihop, det blev som ett pussel. Jag brukar tänka så här: den optimala lösningen på ett problem finns alltid redan, det gäller bara att hitta den. Till exempel, jag behöver en novemberlåt, hur låter då den och hur ska den passa in i helheten? Jag tänkte mycket på det viset och jag tyckte faktiskt att det blev lite lättare. Framför allt vad det gäller texterna, tror jag. Låtordningen var helt klar innan vi började spela in. – Temperamentsmässigt tycker jag att den blev väldigt schizofren, men det är ju så det är. Allting är väl mer eller mindre schizofrent. Jag har faktiskt i flera år tänkt tanken att göra en platta som är jättehomogen, temperamentsmässigt och musikaliskt. Men det går inte.

SAMMA dramaturgi, samma känsla för intryck, ögonblick och känslor, och samma förmåga att sätta samman allting i en musikalisk helhet, märktes redan på So Many Stars från 1996. Då var Lina 25 och hämningslös. För So Many Stars är en platta som nästan spricker av alla idéer.

Även här finns nästan bara egna låtar, samt en

lina nyberg AV TOBIAS BRANDT FOTO MICHAEL LOKNER

och annan standard (bland annat titellåten av Sergio Mendes), och hela skivan är inspelad med en variation som exalterar: med egna stråkarrangemang, framförda av en hetsig stråkkvartett, ofta mitt i bandet, och med yviga blåsarrangemang för ett mindre storband, eller så bara med tajt trio eller kvartett. Dessutom med solister som Magnus Broo på trumpet och Fredrik Ljungqvist på sax.

Jag tycker att det är något av det mest märkvärdiga som har spelats in i Sverige. Andra skulle kalla den splittrad och brådmogen.

– Den är ju jättekonstig (skratt). Först och främst känns det som att det var så länge sen. Men jag tycker faktiskt också att den är väldigt märkvärdig, om jag får säga det själv. Det kommer alltså en liten 25-åring och ska skriva för storband och stråkar. Jag förstår inte hur jag orkade.

Det är väldigt dramatisk musik.

– Jo, och det var ju själva tanken med just stråkarrangemangen, att stråkarna inte skulle vara som en matta. Det är fullkomligt onödigt att använda dem på det sättet, de är dramatiska instrument. Nej, inte onödigt, nu var jag sträng, men lite tråkigt kanske. När jag skrev arrangemangen så lyssnade jag jättemycket på Ravels och Debussys stråkkvartetter och det tycker jag hörs. Och Stravinskij förstås. Så dramatiken kommer snarare därifrån än från någon sorts jazz-stråkarr-tradition.

Den känns filmisk.

– Fast jag tror att jag alltid har tänkt i termer av film. Det finns ”filmer” till alla andra av mina låtar också. Det är ett sätt att tänka för att komma igång. Det är ju väldigt svårt att bara sätta sig ned med ett vitt papper och tänka ”nu ska jag skriva en text”. Då är det bättre, om man har läst en bok eller sett en film, att klippa ut en scen, en situation eller en person ur sitt sammanhang, och fundera på vad som skulle ha hänt i ett annat fall. Fast det är ju sällan så konkret att man vet exakt från vilken film eller bok inspirationen kommer. Man jag tänker mycket i bilder, och det underlättar. Mina föräldrar är bildkonstnärer så det kommer säkert från dem.

So Many Stars sköt Lina Nyberg i höjden som en verkligt originell jazzmusiker. Visserligen hade hon gjort en omtalad och djärv debut redan 1993 i form av en duoplatta med Esbjörn Svensson. Sedan hade hon vunnit en grammy

1995 för When the Smile Shines Through med Per ”Texas” Johansson på sax, Esbjörn, Dan Berglund på bas och Mikel Ulfberg på trummor, en kvintett som då representerade det unga Jazzsverige.

Man kan säga att Lina Nyberg ganska snabbt blev omhuldad av det svenska jazzetablissemanget och den svenska jazzpubliken. Ung, stilsäker och full av vilja. Hon släppte ytterligare en intim duoplatta 1997, Temper med Jakob Karlson på piano, och därefter följde två ensembleplattor, Open 1998 och Smile 2000, med förra bandet Lina Nyberg Bang som plattform.

Sedan kom Brasilien. En platta med brasilianska klassiker på svenska. Ja, alltså både texterna och musiken är på svenska. Det är inte bossa, det är inte något felriktat försök att spela brasilianskt, utan brasilianska låtar spelade som svensk jazz av svenska musiker. Här finns Milton Nascimentos Ponta de areia omtolkad till Vid världens ände och Edu Lobos enorma Veleiro, odödliggjord av Elis Regina redan 1966, har blivit Mitt i tiden.

Precis som So Many Stars och Time är det en platta full av starka idéer och bestämd personlighet. Det är ambitiöst och kärleksfullt, och förmodligen hade det varit mycket enklare att bara spela in en vanlig bossaplatta rakt av. – Ja, det hade ju det (skratt). Men jag har lyssnat så jävla mycket på brasiliansk musik. Det finns ingenting som kan få mig att gå igång på samma sätt som brasiliansk musik. Och skulle jag har gjort en straight-bossaplatta så hade det blivit ett slags Elis-Regina-i-Sikta-motstjärnorna-upplägg, och det hade ju bara varit pinsamt, tror jag. Det har gjorts så mycket dåligt sådant, med jazzmusiker som sitter och spelar någon sorts låtsas-latin. Skulle jag göra en ren bossaplatta skulle jag antagligen behöva åka till Brasilien och spela in med brasilianska musiker. Eller med Sebastian Notini! Han har varit där och spelat så mycket. – Men jag tycker att flera av låtarna på Brasilien är så starka att de tål ganska hårda behandlingar, på samma sätt som jazzstandards gör. Och att det blev som det blev beror mycket på att basisten Anders Jormin var så delaktig som producent. Han kom in med hela sin erfarenhet och musikalitet, och det är säkert därför den sticker ut lite, eftersom det var ett samarbete oss emellan.

Och du översatte de brasilianska texterna till svenska.

– Jo, jag har inga skrupler vad gäller att göra saker som jag inte kan, egentligen. Och det är en fördel många gånger, för jag får mycket gjort helt enkelt. Men samtidigt kan det kännas som ”vad håller jag på med!?”. Jag är en amatör, verkligen, när det gäller portugisiskan. Jag har inte pluggat språket utan det kommer från att jag har lyssnat så mycket och har velat förstå vad de säger. Så jag satt själv och tänkte ”hur funkar det här?”. Man får gå in i texten, känna på den, se om det finns undertexter, fråga folk som talar språket om saker betyder vad det låter som, och sen försöka pussla ihop det hela och översätta till svenskan, som har en helt annan meningsbyggnad. Det är också mycket mer hjärta och smärta och blod och tårar i de brasilianska texterna. Så jag fick kämpa lite med det, tona ned vissa saker så att det inte skulle låta helt galet. Jag är ganska stolt över att jag gjorde det.

MITT i Under träden (Nelson Cavaquinos Folhas secas) händer så någonting. Lina skrattar till, precis som Elis Regina brukade göra. Spontant, överraskat, nästan hemlighetsfullt. Och Lina älskar förstås Elis. Men det känns inte som någon krystad pastisch, inte i ljuset av hela Brasilien. Hennes sång har generellt betydligt mer med Elis att göra än med många av de stora jazzsångerskorna. Rösten är inte polerad, inte perfekt eller utan begränsningar, men full av personlighet och inspiration. – Ibland så bara hör jag vissa fraseringar som liksom ”oj, där kom visst ett kort citat från typ den sångerskan som jag lyssnade mycket på när jag gick på gymnasiet”. Men det är väl som en liten honnör bakåt i tiden. Det är inget jag tänker på, men eftersom jag har lyssnat så himla mycket på ”alla” så finns det ju där. – Men man får inte glömma att det inte enbart handlar om de stora jazzsångarna. Inte för mig, och inte för någon i min generation tror jag. Vi har ju lyssnat på allt möjligt, all musik runt omkring oss, så det som kommer ut är ju en blandning av det. Sen så vill ju folk gärna referera till säg Billie Holiday som jag inte har lyssnat särskilt mycket på.

Det känns knappast som att Lina är fast i någon tradition, och just jazzens tradition är ganska lätt att fastna i om man är för feg och vördnadsfull. Hon är givetvis påverkad av den. Hon har sjungit in en massa standards (ibland hela skivor). Men det känns inte som att hon någonsin har gjort musik av slentrian, varken som sångerska, kompositör eller arrangör. Det är antagligen väldigt enkelt: hon älskar att sjunga och hon tröttnar aldrig på de möjligheter som finns i rösten i sig, precis som att alla stora instrumentalister aldrig slutar förföras av sina instrument. – Jag kan bara tycka att det är så otroligt kul att sjunga! Rösten är ett så himla spännande instrument att jobba med. Och det avspeglar sig i det jag lyssnar på. Jag gillar att höra folk sjunga och göra saker med sina röster. ”Oj, hur gick det där till? Hur kan det låta sådär helt plötsligt?” Rösten är något av det mest omedelbara som finns. Samtidigt kan den vara väldigt påträngande. – Örat reagerar på ett speciellt sätt när man hör en röst, det har jag tänkt på när jag har mixat plattor. Till exempel har jag gjort några projekt där rösten bara skulle vara ett instrument bland alla andra, särskilt en platta med Göran Klinghagen, Na’s The Time, där jag bara var en stämma i blåssektionen och sjöng ordlöst. Och när vi mixade var det jättesvårt att få det att låta som att det inte var fokus på sången. Rösten tränger igenom. ”Ah, vad gör hon? Höj sången!” Det ligger liksom i röstens natur.

NÄR allt kommer kring finns det säkert någon evolutionsbiologisk förklaring till röstens omedelbarhet, något om frekvensgångar, audiella tecken och överlevnad. Och när det gäller musik är och förblir rösten den mänskligaste källa som finns. Inga filter eller apparater. Direkt ur kroppen. Luft, kött och blod. Vilket råmaterial egentligen, det lever liksom av sig självt.

Men sedan ska rösten förstås riktas och harmonieras, ja göras till sång helt enkelt. Sedan ska de ofta till text också. I slutändan gäller det bara att försöka behålla så mycket som går av den där kroppsliga omedelbarheten.

Det gör Lina Nyberg. Precis som alla (jazz)sångare som betyder någonting. Och hon gör det vare sig hon sjunger ordlös frijazz i Trio Tiger, eller övertygar med nästan varje skriven mening på Time, eller hänger sig åt lyckliga jazzstämmor som spatserar längs Broadway 1965 i sitt band tillsammans med Jeanette Lindström och Rigmor Gustafsson.

Musiken finns i hela henne. Den både hörs och syns.