ad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? På sitt alldeles egna sätt. Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet. Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt. Ett sommarrusigt par leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer det inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool. Kanske är det så med jazzsångerskor, tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där
V
10 | la musik 32
skrönan om pianisten Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes (och kanske hördes) när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har finns en särskild rytm och utstrålning. Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på, eller stänger ute. Snarare just cool. Jag vet, ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams bok Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde (Free Press) – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med
hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning. Det är så jag upplever Lina Nyberg, en av Sveriges skönaste jazzsångerskor, född 1970 och redan med en tioårig skivkarriär bakom sig, en karriär som givetvis rymmer toppar och dalar men där de förra är mycket speciella. Enligt mig har hon gjort tre av den svenska jazzhistoriens 120 bästa plattor. Jag ska berätta om dem här. Det är också upplevelsen av hennes musik som bidrar till det starka intrycket av henne, där vid fontänen, första gången jag träffar henne. Framför allt är det hennes senaste platta Time som har påverkat mig och säkert tusentals andra. Den är en enastående jazzskiva och popskiva, på samma gång. Tro mig. släpptes i våras och är första plattan med nya bandet Lina Nyberg Pling, med Mathias Landaeus på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Sebastian Notini på trummor. Soundet
TIME
