BO KASPERS

BO KASPERS ORKESTER

MUSIK KAN LÅTA SVENSK IN I MINSTA LILLA TON, IN I MINSTA LILLA TEXTRAD. BO KASPERS ORKESTER GÖR SÅDAN MUSIK. NU ÄR DE TILLBAKA MED SINA 800 000 SÅLDA SKIVOR I RYGGEN. MARTIN RÖSHAMMAR TRÄFFADE ORKESTERN FÖR ETT SAMTAL OM DJUPA HÅL, ALLMÄN PESSIMISM OCH ETT RYKTE SOM ÄR SVÅRT ATT SUDDA BORT.

FOTO: MICHAEL LOKNER

På Vilka tror vi att vi är är Bo Kaspers Orkester mer popiga än någonsin. Det låter verkligen genomsvenskt och ja, det Svante Thuresson-jazziga är borta. Men det är fortfarande stillsamt och tillbakalutat, kanske är texterna svartare än tidigare, ibland nästan uppgivna. – Det är en allmän pessimism tyvärr, som färgar av sig på mina texter som bär ett visst drag av det svenska, vad det nu är. När man skriver texter så har jag svårt att skriva att: ”Nu ska vi vara positiva”. Ni i bandet brukar gnälla på mig, ”Kan du inte skriva nåt som är varmt och omfamnande?”. Då försöker, jag men det blir sällan bra, säger sångaren Bo Kasper Sundström och försöker minnas om han någonsin skrivit något ”varmt och omfamnande”. Bandet kommer fram till Semester och Vi kommer aldrig att dö, men de fyrar av ett högljutt skratt eftersom inte heller de låtarna var genomglada och lyckliga.

När vi träffas är det lite mer än en månad kvar till dagen då skivan ska släppas, och den senaste tiden har de fyra suttit och lyssnat på sångerna om och om igen för att komma fram till låtordning och annat. Bosse beskriver det som att bli marinerad av låtarna och basisten Michael Malmgren menar att det är vad man tycker om en skiva om ett år som är det viktiga. – Jag är helt övertygad om att alla artister är nöjda med sina låtar, fast andra kanske tycker att det är skräp. På samma sätt är jag helt övertygad om att skivan är skitbra, annars skulle man inte orka. Man gör det man tror på och jag kan bara skriva texter som är så nära mig själv som det går. Det går inte att vara trött på sig själv och sin musik då, säger Bosse.

Bo Kaspers Orkester har blivit tio år äldre sedan Söndag i sängen. Det hörs att det mesta i livet var enklare då, kanske inte nödvändigtvis bättre, men i alla fall lättare. Nu har vuxenvärlden tagit över helt och bandet är inte längre en okänd nykomling utan ett band av erfarna musiker. I samma takt har sättet att skriva texter förändrats och på de sista skivorna lyser berättelserna, historierna med sin frånvaro. – Ja, man märker ju att det finns saker det inte går att skriva om längre. Däremot går det definitivt att sjunga om det live fortfarande. Men livet har gått vidare. Jag har alltid sett upp till det här att man har en ordentlig story, att det är nästan kuplettartat. Och jag har börjat uppskatta det där att man inte riktigt skriver ut allting, att det kommer mer intuitivt, att man inte behöver berätta precis allt, säger Bo Kasper Sundström och fortsätter: – Men jag är inte heller någon större fan av texter där man får gissa. Om det inte var någon jag hade förtroende för så skulle jag tro att den här människan bara sitter och blajar och att det inte finns någon substans alls. Olle Ljungström kan ju på fyllan sitta och bara deklamera. Då är det inte speciellt genialt, men han skriver geniala texter. Man märker att det finns en enorm skärpa, men ibland undrar jag: ”Är det här en sån där fylletext eller inte?”. Gränsen däremellan är hårfin. Äh, Olle vet att jag beundrar honom. Det är många av hans texter som jag skulle ha velat skriva, som Bara på lek.

När jag växte upp var allting bra. Allt gick på räls, fanns allt jag ville ha. Allting var svartvitt då. Maskiner gick ännu att förstå sig på. Solen sken yeah, yeah, Man var hel och ren yeah, yeah. Den som var skurk såg ut som en skurk. Vi höll varann i hand, aldrig öga för öga, tand för tand. Men den tiden sköts i sank, båten var nog trots allt rätt rank. OLLE LJUNGSTRÖM: BARA PÅ LEK (1995).

Det finns textförfattare som alltid knockar mig med sin berättarförmåga, sina knorrar, sin lekfullhet, sitt sätt att på en enda liten rad formulera och förklara en känsla. Några av mina hjältar är svenska, det kan vara Thomas Öberg, det kan vara Olle Adolphson, Cornelis och i sina vassaste stunder är även just Olle Ljungström där uppe och slåss. En av mina närmaste vänner hävdar att Bo Kasper Sundström har samma talang, men jag har aldrig fallit fullständigt pladask för hans texter. De är ofta fyndiga och mysigt deppiga, men det där riktiga bettet saknas. Fast det finns undantag som trummisen Fredrik Dahl påpekar: ”På En jävel vid mitt öra (från albumet I centrum) lyckas vi skapa en osäkerhet, en otäck känsla av att allt håller på att gå åt helvete”.

Jag skulle ut och köpa tidningen, det skulle bara ta en kvart. När jag kom hem ett halvt dygn senare, tro fan du undra vart jag vart. Jag tror det började vid porten att jag träffade en vän, varken gammal eller särskilt god, men han föreslog en sväng.

Svängen blev lång och blöt och ledde till en flott premiär och till poolbadande med sköna kvinnor:

Men när vi hamnat ner i vattnet ville dom vara ifred, så mina fantasier blev det inte något med. På vägen hem träffade jag budet som varit ute sedan fem. Jag sa till jäveln vid mitt öra att jag fick ändå en tidning med mig hem.

Så andas man ut och har lust att dunka killen i sången i ryggen och gratulera honom för hans flyt. Det kunde ju ha gått så mycket värre!

DET finns olika sätt att vara popstjärna på i Sverige. Man kan babbla om knark under tacktalet på Grammisgalan. Man kan ha sån karisma att ordet STJÄRNA lyser i neonskrift runt en och finns tusentals mer eller mindre skandalspäckade rykten cirkulerar.

Men så finns Bo Kaspers Orkester. De tillhör de säkraste storsäljarna i Sverige. De har sedan länge mutat in sitt eget lilla revir bestående av

stillsam pop med syrliga texter. Men handlar det om skandaler, rykten och kaxighet eller ens tissel och tassel på stan, då är medlemmarna i Bo Kaspers Orkester inga popstjärnor. – Nej, vi spelade hemma i Piteå förra sommaren. Jag hade en turné-t-shirt på mig. Jag var på Stadshotellet, nere på toaletten och en kille kom fram: ”Har du köpt en sån tröja, en sån skulle jag vilja ha också”. Så jävla stor är man ju inte, säger Bo Kasper själv.

Å andra sidan har få svenska artister fått en så svårborttagen stämpel på sig som Bo Kaspers Orkester. De är ju de där killarna som spelar mjukisjazz/trivselpop som skvalar i bakgrunden på varenda kafé i det här landet.

Men bortsett från den nästan unisont rynkade näsan bland landets besserwissers, tuffar Bo Kasperståget vidare. Nu kommer skiva nummer sex och bandet är inte särskilt nervöst över hur det ska gå. Men de diskuterar kring ordet flopp. Det kan vara en monumental flopp, en artistisk flopp. Naturligtvis är även de fyra rädda för att misslyckas totalt. – Ja, det vet man ju att någonstans på vår väg finns det ett djupt hål i karriären. Frågan är bara var och när. Förr eller senare händer det de flesta, sen kan man ju kravla sig ur hålet. Just Eva Dahlgren är onekligen inne i ett svart hål. Det hade man ju inte räknat med för några år sedan. Så man vet aldrig när svackan kommer, säger Bosse.

För tio år sedan gav de alltså ut Söndag i sängen. Då betydde det mycket för bandet att göra något som ingen gjort tidigare i Sverige. – Det höll vi på med i några år. Vi tyckte att vi gjorde något jävligt speciellt. Då var det lite jungfrulig mark och det var viktigt på ett annat sätt att vara annorlunda, säger Michael Malmgren. – Det var mer pirrigt då, man kände sig lite hipp. Det har man ju inte gjort under hela sitt liv, varken förr eller senare, säger Bosse på sitt typiska sätt. Han tycker om att stryka under det han sagt med små knorrar, inte helt olika de han bjuder på i sina texter. Inga vrålflabb, men underfundigt och ofta självironiskt. – Vad jag kan sakna är känslan internt i bandet. Det var mer pirrande de första åren därför att rollerna inte var lika tydliga. Nu har alla sina fasta platser och det är svårt att rucka på. Men det är på gott och ont. Det goda är att vissa konflikter uppstår inte, medan andra kanske fördjupas, säger Fredrik Dahl.

Den där längtan efter att förnya sig, efter att jaga på nya marker finns inte riktigt längre. De fyra säger nästan som i kör att det är viktigare att göra låtar och att ramla på saker. Det går inte att tänka ut någon musikalisk plan, det blir bara tomt och beräknande, menar de. – Men jag tycker ändå att vi träffade rätt bra med första plattan och med Kuba-prylen (skivan Centrum, inspelad på Kuba 1998 – reds anm). I alla fall med tajmingen. Den turen får du inte så många gånger per karriär. Så det gäller att göra bra plattor. Hittarna kommer förhoppningsvis då och då, tror Bo Kasper Sundström. – Med tanke på att det tar nästan ett år för oss att göra en platta. då kan man ju hålla upp fingret i luften hur mycket man vill. Det ser ändå annorlunda ut när man väl släpper skivan, inflikar klaviaturspelaren Mats Schubert.

Jargongen de fyra emellan vittnar om tid och åter tid tillsammans. De fyller i, kontrar och bollar upp och åtminstone utåt verkar de vara nästan löjligt harmoniska. Det som irriterar dem är just den där stämpeln. – Onekligen var det kanske fyra plattor sen vi spelade någon typ av svensk jazzpop. Vi skulle kunna spela Metallica, göra en jävla metallplatta och det skulle ändå kallas för vardagsrumsjazz. Vi har inget emot det, vi har inte släppt det jazziga live. Men jag tycker att man banaliserar om man säger att vi bara spelar vardagsrumsjazz. Det känns lite orättvist. Det var inte en jazzton på förra skivan och ändå blev det IKEA-jazz i en recension. Man blev ju…, Bo tystnar och rynkar pannan i ett försök att se arg ut. Han lyckas inte, men det är ändå tydligt att Bo Kaspers Orkesters medlemmar är dödligt less på sitt rykte bland dem som inte rusar iväg och köper deras plattor eller står framför scenen på spelningarna.

Men de är också överens om att de kanske får skylla sig själva sedan tiden då de var husband i tv-programmet Ni bad om det. Det var 1993 och de uppträdde i polokragar och skepparkransar och Bosse rökte pipa. Det går liksom inte att komma närmare bilden av jazzdiggaren än så! Målet med titellåten var förresten att blanda signaturmelodierna till Tekniskt Magasin och Familjen Flinta…

En gång fanns det drömmar om att göra succé i Frankrike. Man gav ut You and me med översatta texter på engelska. Eagle Eye Cherry hörde en låt i en taxi i Paris, men så mycket mer blev det inte. Drömmen rann ut i sanden, mycket på grund av att varken bandet eller skivbolaget satsade så mycket som det behövs för att lyckas. Nu vet de att de inte har den orken och den tiden, det blir inga fler utlandsförsök, om man inte räknar Finland, Danmark och Norge där de blir allt större. De första fem skivorna har sålt över 800 000 exemplar i Norden. – Det är kul, det innebär nya spelställen och det känns lite som en pånyttfödelse. Det är som att börja från början. Man får lite samma känsla som när vi var färska. Man kan köra så att gamla trick blir som nya, säger Bo Kasper med ett brett leende!

Vilka tror vi att vi är heter skivan som länge hade arbetsnamnet: Hur har vi kommit hit? Med sockerdricka och sprit. Bo Kaspers Orkester kommer nog inte att ta sig in i de hippas hjärtan den här gången heller. Men det avslappnat gungiga svänget i pampiga Långsamt har redan gått hem hos radioproducenterna så det där avgrundsdjupa hålet får nog vänta den här gången också.