BO KASPERS ORKESTER MUSIK KAN LÅTA SVENSK IN I MINSTA LILLA TON, IN I MINSTA LILLA TEXTRAD. BO KASPERS ORKESTER GÖR SÅDAN MUSIK. NU ÄR DE TILLBAKA MED SINA 800 000 SÅLDA SKIVOR I RYGGEN. MARTIN RÖSHAMMAR TRÄFFADE ORKESTERN FÖR ETT SAMTAL OM DJUPA HÅL, ALLMÄN PESSIMISM OCH ETT RYKTE SOM ÄR SVÅRT ATT SUDDA BORT. FOTO: MICHAEL LOKNER
å Vilka tror vi att vi är är Bo Kaspers Orkester mer popiga än någonsin. Det låter verkligen genomsvenskt och ja, det Svante Thuresson-jazziga är borta. Men det är fortfarande stillsamt och tillbakalutat, kanske är texterna svartare än tidigare, ibland nästan uppgivna. – Det är en allmän pessimism tyvärr, som färgar av sig på mina texter som bär ett visst drag av det svenska, vad det nu är. När man skriver texter så har jag svårt att skriva att: ”Nu ska vi vara positiva”. Ni i bandet brukar gnälla på mig, ”Kan du inte skriva nåt som är varmt och omfamnande?”. Då försöker, jag men det blir sällan bra, säger sångaren Bo Kasper Sundström och försöker minnas om han någonsin skrivit något ”varmt och omfamnande”. Bandet kommer fram till Semester och Vi kommer aldrig att dö, men de fyrar av ett högljutt skratt eftersom inte heller de låtarna var genomglada och lyckliga. När vi träffas är det lite mer än en månad kvar till dagen då skivan ska släppas, och den senaste tiden har de fyra suttit och lyssnat på sångerna
P
10 | la musik 40
om och om igen för att komma fram till låtordning och annat. Bosse beskriver det som att bli marinerad av låtarna och basisten Michael Malmgren menar att det är vad man tycker om en skiva om ett år som är det viktiga. – Jag är helt övertygad om att alla artister är nöjda med sina låtar, fast andra kanske tycker att det är skräp. På samma sätt är jag helt övertygad om att skivan är skitbra, annars skulle man inte orka. Man gör det man tror på och jag kan bara skriva texter som är så nära mig själv som det går. Det går inte att vara trött på sig själv och sin musik då, säger Bosse. Bo Kaspers Orkester har blivit tio år äldre sedan Söndag i sängen. Det hörs att det mesta i livet var enklare då, kanske inte nödvändigtvis bättre, men i alla fall lättare. Nu har vuxenvärlden tagit över helt och bandet är inte längre en okänd nykomling utan ett band av erfarna musiker. I samma takt har sättet att skriva texter förändrats och på de sista skivorna lyser berättelserna, historierna med sin frånvaro. – Ja, man märker ju att det finns saker det inte går att skriva om längre. Däremot går det definitivt att sjunga om det live fortfarande. Men livet har gått vidare. Jag har alltid sett upp till det här att man har en ordentlig story, att det är nästan kuplettartat. Och jag har börjat uppskatta det där att man inte riktigt skriver ut allting, att det kommer mer intuitivt, att man inte behöver berätta precis allt, säger Bo Kasper Sundström och fortsätter: – Men jag är inte heller någon större fan av texter där man får gissa. Om det inte var någon jag hade förtroende för så skulle jag tro att den här människan bara sitter och blajar och att det inte finns någon substans alls. Olle Ljungström kan ju på fyllan sitta och bara deklamera. Då är det inte speciellt genialt, men han skriver geniala texter. Man märker att det finns en enorm skärpa, men ibland undrar jag: ”Är det här en sån där fylletext eller inte?”. Gränsen däremellan är hårfin. Äh, Olle vet att jag beundrar honom. Det är många av hans texter som jag skulle ha velat skriva, som Bara på lek. När jag växte upp var allting bra. Allt gick på räls, fanns allt jag ville ha. Allting var svartvitt då. Maskiner gick ännu att förstå sig på. Solen sken yeah, yeah, Man var hel och ren yeah, yeah. Den som var skurk såg ut som en skurk. Vi höll
varann i hand, aldrig öga för öga, tand för tand. Men den tiden sköts i sank, båten var nog trots allt rätt rank. OLLE LJUNGSTRÖM: BARA PÅ LEK (1995).
Det finns textförfattare som alltid knockar mig med sin berättarförmåga, sina knorrar, sin lekfullhet, sitt sätt att på en enda liten rad formulera och förklara en känsla. Några av mina hjältar är svenska, det kan vara Thomas Öberg, det kan vara Olle Adolphson, Cornelis och i sina vassaste stunder är även just Olle Ljungström där uppe och slåss. En av mina närmaste vänner hävdar att Bo Kasper Sundström har samma talang, men jag har aldrig fallit fullständigt pladask för hans texter. De är ofta fyndiga och mysigt deppiga, men det där riktiga bettet saknas. Fast det finns undantag som trummisen Fredrik Dahl påpekar: ”På En jävel vid mitt öra (från albumet I centrum) lyckas vi skapa en osäkerhet, en otäck känsla av att allt håller på att gå åt helvete”. Jag skulle ut och köpa tidningen, det skulle bara ta en kvart. När jag kom hem ett halvt dygn senare, tro fan du undra vart jag vart. Jag tror det började vid porten att jag träffade en vän, varken gammal eller särskilt god, men han föreslog en sväng.
Svängen blev lång och blöt och ledde till en flott premiär och till poolbadande med sköna kvinnor: Men när vi hamnat ner i vattnet ville dom vara ifred, så mina fantasier blev det inte något med. På vägen hem träffade jag budet som varit ute sedan fem. Jag sa till jäveln vid mitt öra att jag fick ändå en tidning med mig hem.
Så andas man ut och har lust att dunka killen i sången i ryggen och gratulera honom för hans flyt. Det kunde ju ha gått så mycket värre! DET finns olika sätt att vara popstjärna på i Sverige. Man kan babbla om knark under tacktalet på Grammisgalan. Man kan ha sån karisma att ordet STJÄRNA lyser i neonskrift runt en och finns tusentals mer eller mindre skandalspäckade rykten cirkulerar. Men så finns Bo Kaspers Orkester. De tillhör de säkraste storsäljarna i Sverige. De har sedan länge mutat in sitt eget lilla revir bestående av
