La Musik #5 by Livets Goda

rock soul hiphop jazz house electro pop

The

Pointers Sisters Prefab Sprout

The Chemical Brothers

Kings Of Leon | Emmylou Harris

Fattaru | Danko Jones | Svensk House Bo Kaspers Orkester | Tuva Novotny

Komeda | The Raptures

rock soul hiphop jazz house electro pop

La Musik var en av Sveriges ledande musiktidningar åren mellan 2001 och 2006. Nu återutger vi utgåvorna digitalt med nya omslag och redigerat innehåll. Det är artiklar, intervjuer och skivrecensioner som likt tidlösa dokumentationer är minst lika viktiga idag som de var igår. Annonser som vi valt att behålla i det här numret är enbart för att spegla den tidens känsla och stämning. Välkomna!

BETH ORTON PASS IN TIME $EN F RSTA MUSIKSAMLINGEN FRËN EN AV %NGLANDS FRÛMSTA SËNGERSKA LËTSKRIVARE v0ASS )N 4IMEv ÛR EN DUBBEL #$ MED " SIDOR %0|S RARITETER OCH TRE TIDIGARE OUTGIVNA LËTAR /CH FRAMF R ALLT FANTASTISK MUSIK FRËN "ETH /RTONS TRE TIDIGARE ALBUM 4RAILER 0ARK #ENTRAL 2ESERVATION OCH $AYBREAKER

UTE NU

.9 (¾342/#+

54% .5

4(% #//0%2 4%-0,% #,!53%

54% .5

65% $/7. &/2 7(!4%6%2

+)#+ 50 4(% &)2% !.$ ,%4 4(% &,!-%3 "2%!+% ,//3%

$ )

5 ( 7 + $ 5 $ 1 . / , 1 6 2 ' $ 0 1 +$33<

8WH QX 'HQ RGLVNXWDEOD VRXOGURWWQLQJHQ lU WLOOEDND PHG VLWW ElVWD DOEXP Sn nU

innehåll #5 / 2003 40 42 44

6 8 9 10 12 15 18 22 24 28 27 30 32 36 37 38

KRÖNIKA SIDE A... JORMA WHITTAKER... B.R.M.C DANKO JONES... EMMYLOU HARRIS... KAIZERS ORCHESTRA... PADDY McALOON... KELLY JOE PHELBS... SVENSK HOUSE RICHEY JAMES... AYESHA... IAN HUNTER... LINA NYBERG... FATTARU... THE RAPTURE... KINGS OF LEON...

46 50 52 55 56 57 58 60 62 71 72 74 76 80 82

BO KASPERS ORKESTER... KOMEDA... LONESOME ECHO PRODUCTION... JOHN HIATT... KRÖNIKA SIDE B... TUVA NOVOTNY... ONDSKAN... DOGVILLE... SOPHIE RIMHEDEN FILMRECENSIONER... THE CHEMICAL BROTHERS RECENSIONER... SKIVHYLLAN... DVD... KRÖNIKA LENNART PERSSON POINTER SISTERS... GOSPEL - THE DIXIE HUMMINGBIRDS... RETRO...

la musik UTGES AV Livets Goda AB POSTGIRO 42 91 89-4 BANKGIRO 332-9620 CHEFREDAKTÖR Erik Dahlström erik@lamusik.nu VD & CHEFREDAKTÖR Anders Enquist, 08-448 25 53 anders@lamusik.nu ANSVARIG UTGIVARE Mats Eriksson mats@lamusik.nu ART DIRECTOR FORM & LAYOUT Erik Dahlström erik@lamusik.nu REDAKTIONEN Erik Dahlström Anders Enquist MEDARBETARE: Lennart Persson Johanna Olofsson Jan Ekholm Annica Henriksson Eric Fallander Michael Lokner Ola Karlsson Johan Olsén Johanna Paulsson Annika Norlin Anders Lundquist Dan Andersson Tobias Brandt Johan Nylander Martin Röshammar Maria Lindström Kalle Malmstedt Jessica Larsson ANNONSBOKNING & INFORMATION Mats Eriksson mats@lamusik.nu PRENUMERATION Helår (6 nr) 295 kr inkl moms. Insättes på postgironr: 8 51 50-1 (kontomottagare är Byggkontakt Prenumeration) På inbetalningen skrivs fullständiga adressuppgifter för mottagaren och märk talongen med La Musik. Frågor: Tel. 08-448 25 50 E-post: anders@lamusik.nu ADRESS: Textilvägen 7, Södra Hammarbyhamnen Box 92114, 120 07 Stockholm KUNDTJÄNST 08-448 25 50,vxl Tis-Fre: 10-12 TRYCK STC - Tel. 08-620 24 00 DISTRIBUTION Interpress, Presstop, MNW Distribution www.lamusik.nu OMSLAGSFOTO: Michael Lokner Bilden: Tuva Novotny Tack till MNO International

4 | la musik

la familia

När Älsklingen fyller fem

ANDERS LUNDQUIST

et finns tre överlevande ord - musik, film och livstil. Det är knappast något nytt men likväl fortfarande det viktigaste vi har. Vi glömde bort allt det där för en stund, vi tog inte tillräckligt hand om vår kultur. Det är inte bara vi utan många som bär skulden. I vårt fall tyckte vi det var underbart att göra en musiktidning på 252 sidor - det blev som en gigantisk och viktig musikdokumentation. En bibel. Det var härligt, befriande men kanske lite väl mycket. Vi gjorde det helt enkelt av en anledning: Vi var nyförälskade i berättande bokstäver på papper. Nyförälskade är vi fortfarande, till och med ännu mer. Redaktionen brinner av författariver. Aldrig tidigare har vi varit så inspirerade och peppade att författa populärkulturens kärnämnen som de såg ut igår, idag och hur de kommer att se ut i framtiden. Okey, enough! Svart på vitt: La Musik - eller älsklingen som vi vet att ni gärna kallar den genomgår en liten förändring. Du får uppleva den själv. Läs den som inspiration. Det här det viktigaste vi någonsin gjort. Vi tror med vår djupaste kärlek.

KASS RECORDINGS

CHORDS

JUNE CARTER CASH

CHICKS ON SPEED

RANTOBOKO

TEITUR

LARRY JON WILSON

HELL ON WHEELS

DIZZIE RASCAL

I AM KLOOT

COSMIC

MICK RONSON

ARETHA FRANKLIN

POSTAL SERVICE

JOHANNA OLOFSSON

Erik Dahlström Chefredaktör erik@lamusik.nu

Teckna en prenumeration och var med och vinn softa t-shirts och skivor Om du tecknar en helårsprenumeration (6 nr) för bara 295 kr nu är du samtidigt med i utlottningen av mer eller mindre svåråtkomliga prylar. Du har chansen att bli ägare av: Nya snygga Fattaru t-shirts; Fattarus nya skiva Jordnära; coola exklusiva vinylutgåvor av både Black Rebel Motorcycle Clubs fullängdare Take Them On Your Own och deras singel Stop.

Hur gör jag? Helår (6 nr) 295 kr inkl moms. Insättes på postgironr: 8 51 50-1 (kontomottagare är Byggkontakt Prenumeration)

På inbetalningen skriver du dina fullständiga adressuppgifter och märk talongen med La Musik plus vilka av ovanstående presenter du vill ha. Vi reserverar oss för att varorna kan ta slut och skickar då med en minst lika användbar present.

6 | la musik

ANNICA HENRIKSSON

För både La Musik och Groove skriver denne norrlänning om tårladdad popmusik och rasande svängig rockmusik. Ett äkta indiehjärta som har en imponerande samling fransk schlager hemma som hon gärna spelar ute på diverse klubbar. Den här gången träffade hon lejonmanarna i Kings Of Leon.

Sveriges bästa kvinnliga DJ är minst lika rapp som skribent. Johanna är frilans och dyker upp i publikationer som Nöjesguiden, Sonic och Bon. I La Musik kommer hon att författa djupt rotade artiklar om främst klubbmusik men redan i det här numret visar hon upp att bredden är vidare när hon träffade grabbarna i Fattaru. I nästa nummer får vi läsa hennes fascinerande reportage om den legendariske fotografen Mick Rock som hon träffade i hans studio på Staten Island utanför New York. Spin that shit...

musik som gör min höst THE BEAR QUARTET

Ett vandrande musikaliskt uppslagsverk som reser jorden runt för att dokumentera musikhistorien. Till det här numret fick han pratstunder med Chemical Brothers, Ian Hunter, John Hiatt och The Rapture. Dessutom fick han chansen att publicera den intervju som gjorde med Richey James strax innan denne spårlöst försvann. Och har ni inte listat ut det än så är ”Lunkan” också kungen av musik som ges ut på DVD.

MICHAEL LOKNER

Att vara fotograf på en musiktidning kan inte alltid vara lätt. Omgiven av musiknördar gör Michael Lokner ett hästjobb som få med sin kamera. Vi som skriver förstår inte alltid hur han lyckas. I det här numret reste han med chefredaktör Enquist till Newcastle för att dels plåta legenden Paddy McAloon men också för att ligga på ett hotellrum och lyssna till McAloons I Trawl The Megahertz i flera timmar. ANDERS ENQUIST

Chefredaktör Enquist mötte den här gången hans stora musikaliska kärlek, Prefab Sprouts Paddy McAloon. Det blev ett möte fylld med känslor, vita handskar och ett samtal två nästan helt vanliga karlar mellan som avslutade med en låg förtroende kram. Enquist har också låtit sig förföras av souldrottningens, Mary J Blige, nya album.

Nästa nummer av La Musik utkommer 9/12

J O R M A W H I T TA K E R / S A N DY M O U C H E

Jorma Whittaker

”var vänlig spola fram till spår två”

DEN 19 AUGUSTI debuterar Jorma Whittaker i eget namn med ett album vare sig han själv eller hans skivbolag ens vågar hoppas på ska kunna lansera honom som den storartade låtskrivare han faktiskt är. – Jag förväntar mig inte att den ska bli populär eller ens att någon ska gilla den. Jag menar, det är nästan en skiva för recensenter att avsky. Jag skulle vilja se någon orka sig igenom den första låten. Jorma Whittaker - tidigare envåldsfascist bakom Indianapolis stoltheter Marmoset skrattar högt och länge. – Jag hörde att de skickade några exemplar till tidningen Rolling Stone och jag kan till och med se framför mig hur de skruvar på sig i stolarna. Förhoppningsvis sparar de i alla fall askarna - jag sparar alltid askarna. Whittakers skratt ekar återigen över telefonförbindelsen från Brooklyn, New York, där han numera huserar sedan han lämnade Indiana i slutet av mars i år. Låten i fråga, Clocks In The Sun, är den drygt sju minuter långa dovt

mässande och onekligen oemotståndligt vackra pianodrivna plåga som inleder Whittakers självbetitlade debutalbum. Det är också utan tvivel det svåraste stycke musik han åstadkommit under sina åtta år som skivartist. Till och med hans skivbolag - det oantastliga Secretly Canadian i Bloomington, Indiana - har svårt för låten. – De flesta kommer inte ens förbi den. Det här kommer att bli en sjusovare, säger pressansvarige Jonathan Cargill. Det innebär inte att Secretly Canadian saknar förtroende för Whittaker. Redan för tre år sedan - när ständige producenten LonPaul Ellrich levererar vad som ska bli bandets andra och sista album, Record In Red - fattar man beslutet att låta Whittaker göra vad han vill under namnet och bortse från de andra två medlemmarna. I slutändan spelar de bara på drygt två tredjedelar av skivan. När sedan Jason Cavan, vars trumspel enligt fler än en källa ÄR Marmoset, mottar nyheten om George Harrsions död i cancer fredagen den

Sandy Mouche för en dag fick vara Sandy Mouche för en dag. Det vore förmodligen helt underbart, men också ganska jobbigt. Att få krypa omkring inne i låtskrivarna Helena och Martiniques hjärna tillhör nog bland det mer underbara. Att få uppleva hur allt man ser får ett slags ”Moulin Rougeigt Baz Luhrman”-skimmer över sig, och iakkta hur vardagslika ting transformeras till romantiska sådana. Se hur de trista gardinerna hemma i köket helt plötsligt blir romantiskt mörkröda sammetsdraperier, och hur besöket i tvättstugan omvandlas till en mystisk tur genom stadens hemliga katakomber. Livet

TÄNK OM MAN

810 | | lalamusik musik

30 november 2002 med ett skratt, signalerar det början till slutet för gruppen. Skivbolagets förtroende förblir emellertid obefläckat. Så snart Whittaker tillkännager att han har ett eget album redan färdigt - den nya skivan spelades in mellan november 2001 och samma månad 2002 - hoppas man alltjämt att den ska kunna ges ut som en tredje Marmosetskiva, ett ställningstagande han själv motsätter sig. Det innebär inte heller att han missbrukat det förtroendet. Resterande tolv låtar är samtliga storartad popmusik förskansad mellan brittiska postpunkikonerna Wire - Marmosets tydligaste influenser - och solodebuterna från Syd Barrett respektive Sir Paul McCartney, en jämförelse Beatlesfantasten Whittaker är mer än nöjd med. Frågan kvarstår emellertid varför just den låten, den såväl svåraste som odrägligaste, kom att inleda plattan. – Du vet, jag kunde ha haft en dementi på skivan, typ: ”Var vänlig spola fram till spår två”, skrattar Whittaker. Whittaker är inte ensam att skylla för den aviga inledningen. Precis som med Marmoset är det LonPaul Ellrich som producerat albumet och det är också han som övertalar både skivbolaget och Whittaker inte bara att låten skulle vara med, utan även att den ska ligga först på skivan. – Gillar du den inte, gör en kopia utan den, släng bort skivan och glöm att du någonsin lyssnade på den. Det var väldigt svårt att lägga låtarna i ordning på den här plattan. Det fanns ingen första låt utan bara en massa mittlåtar och slutlåtar. Den låten var egentligen det enda alternativet, den enda vägen in i skivan, säger Ellrich. – Det var egentligen inte att jag försökte göra en platta för folk att avsky så mycket som att det är den första låten jag vill att de ska höra. Den skulle inte vara lika effektiv någon annanstans, säger Whittaker, och tillägger: – Jag är glad att den kom med. Det är något som saknas utan den. DAN ANDERSSON

skulle helt enkelt bli mer färgrikt, mer levande och spännande om man fick vara Sandy Mouche för en dag. Men mest av allt måste det vara underbart att hjälpa fem unga musiker att inspireras att skapa oerhört vacker, ibland vemodig, ibland lite arg, mystisk och smäktande popmusik när den är som bäst. Utan att bli kliché bjuder bandet Sandy Mouche på allt detta. Och fast det förmodligen är svårt att bli Sandy Mouche, kan man, om man lyssnar riktigt noga på låtar som C’est pas juste och Cloette, för sitt inre se hur hon hoppar omkring i studion under inspelningen, kanske iklädd en scarf, ett par mörka solglasögon som trillar av hela tiden, och en mörkblå klänning med stora vita prickar på. Sandy Mouche är den svenska popens

BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB

Speciellt under punken var det populärt att på plattorna skriva: Den här skivan ska spelas HÖGT! Den devisen kunde ha varit skräddarsydd för Black Rebel Motorcycle Club, monotonins och den höga volymens riddare!

med att Black Rebel Motorcycle Club är en trio svårmodiga snubbar. De fnissar, skämtar och …mumlar. De är helt enkelt helt värdelösa att intervjua. Men det har ändå blivit bättre än det var för ett år sedan. Nu har de fått in tekniken så gott det går och har nog insett och accepterat att de kommer aldrig att bli mer spirituella i mötet med journalister. Jag ber om ursäkt för att en text om Black Rebel Motorcycle Club inleds med att berätta om hur de tre beter sig under intervjuer. Men det är relevant eftersom varje text som skrivits om bandet i Sverige och England har kommit att handla om hur svartsynta och svåra de är att ha att göra med. Där andra musiker kan verbalisera det de tänker och känner, där har Peter Hayes, Nick Jago och Robert Turner ingenting att komma med. Allt de har att säga kommer fram i det röda flammande skenet på scenen, i manglandet och på skiva. Egentligen är det underligt att de ställer upp på att om och om igen prata med rockjournalister när det är så jobbigt. Men nog om det nu. För det de trots allt säger rimmar ändå väl med musiken. De pratar om energi, om att få ut allt man känner och sen gå vidare. Det handlar inte om politik även om de har fått stämpeln som ett politiskt band. – Nej, det är inte därifrån vi kommer. Det handlar om ilska som finns här inne (pekar mot hjärtat). När det gäller den känslan då betyder ord ingenting. Det ska bara ut, säger krullbollen och basisten Robert Turner och fortsätter:

– Allt handlar bara om att få ut det som kommer in i skallen. Precis som det känns första gången. Det är klart att någonstans handlar det också om att vi är jävligt missnöjda med hur vi lever. På det sättet är varje låt väldigt personlig. Men speciellt mörka är vi inte. Det är bara något som den brittiska pressen bestämt sig för. – Det finns ju lika mycket mörker som hopp i våra liv, inflikar den tystlåtne brittiske trummisen Nick Jago. Det är klart att vi är medvetna om att vi är kända för att vara tjuriga och då blir vi ju ännu mer aviga i såna här lägen. Det kanske blir så att vi inte ger en enda intervju i framtiden. ”The blackout period”! Hur det än blir med det är nya skivan Take Them On, On Your Own en skrammelfest. Den är lite,

framtid, och vi kan bara hoppas att de lyckas bibehålla sin romantik i den tuffa musikbranschen. Att inget stort skivbolag kommer in och försöker produktifiera romantiken. För då blir det lätt enbart en kliché. Jag träffade Helena, Martinique, Danyal, Ola och Per för ett litet prat i det gröna efter deras spelning på Kalas i Malmö. De är mitt uppe i inspelningen av debutalbumet, som produceras av Christoffer Lundqvist (Brainpool m.m) – Ambitionen är som det alltid varit, att erövra världen, skrattar Danyal. Att nå ut till så många som möjligt, och få möjlighet att utvecklas så mycket som möjligt. – Ja, fast vi måste alltid komma ihåg vilka vi är, hålla fast vid det vi har och inte låta någon annan styra oss, fyller Helena i. För Sandy Mouche ligger en av de stora

utmaningarna i att bibehålla det romantiska i en värld som ter sig mindre romantisk för var dag som går. – Man måste försöka göra de saker man gillar att göra, som inspirerar en, förklarar Martinique. – Jag ser alla problemen, och hur mycket det är som är konstigt i världen, och det hjälper mig faktiskt att sätta mig in i den idyll vi ofta beskriver. Hade hela världen varit en idyll hade jag förmodligen varit sexistisk eller nåt, säger Helena med ett gapskratt. Vem Sandy Mouche är för bandmedlemmarna varierar ganska mycket. Martinique och Helena är överens om att det är en tjej som går sina egna vägar; Per tror att det är hon som hjälper honom rodda med trummorna eftersom ingen annan gör det; Danyal håller med Per, det var nämligen han som lämnade roddandet åt henne

GLÖM DET DÄR

AV MARTIN RÖSHAMMAR

FOTO MICHAEL LOKNER

lite mer lättillgänglig än den hyllade debutskivan, och förutom de solklara Jesus & Mary Chaininfluenserna finns här också flirtar med så olika band som Oasis, Joy Division och Pixies. Målet var att - som det brukar heta - få fram livekänslan. – Ja, och det lyckades. Det gällde att få fram det rätta tempot, den rätta attacken. Vi nådde dit genom att vi hade kompisar som fick lyssna på våra repetitioner, den energi som de visade smittade av sig på oss, säger Peter Hayes (som delar sången med snarlikt sjungande Robert Turner). – När energin kommer slår hjärtat snabbare och då spelar man på rätt sätt. Vi kände ingen press alls, det kanske låter konstigt men så var det. Det var bara så intensivt och så mycket känsla. Det förde oss framåt utan att fokus försvann från tanken att spela rock’n’roll. Det ska vara högt och så många som möjligt ska höra det, säger Robert Turner i en pratattack. Och högt är det. På Stockholmsklubben Debaser, inför branschfolk och stamgäster på skivbutiken Pet Sounds, gör Black Rebel Motorcycle Club en lååång och exklusiv spelning i slutet av augusti. De lirar i nästan en och en halv timme, kanske inte helt smart när det rör sig om monotont muller, men i alla fall! Men det som etsar sig fast mest av allt är hur välplanerat allt är, de vet precis hur de vill se ut på scen. De rör sig inte mycket, de säger inte mycket och varje gest är sparsmakad. Det enda som inte är sparsmakat är volymen. Det är så högt att den garagerockande fantasten Joakim Eriksson, trummisen i Nomads står och hänger vid baren, långt ifrån scenen. Då är det högt! Men det monotona och det högljudda gör också att Black Rebel Motorcycle Club med små, små medel lyckas få fram en nästan magisk stämning i sina mest skramliga stunder. Det är då allt stannar upp, det är då rock är det viktigaste i hela världen. Och det är ju det vill ha, eller hur? MARTIN RÖSHAMMAR

denna dag. Gitarristen Ola står för det mest ambitiösa försöket: – Bandet är Sandy Mouches själ som står och fladdrar på scenen, och när man hör Sandy Mouche ska man få denna känslan. Känslan av att allt, på något mystiskt sätt, och mycket elände, trots allt står rätt till, och att romantiken och kärleken aldrig kan kvävas. ”Then we get cold we cuddle up in our apartment I change my socks we drink hot coco with cream, I hold you tight under the blanket so warm and we just stay there til next morning” Sandy Mouche

Måste livet vara svårare egentligen? Alla borde få ynnesten av att vara Sandy Mouche för en dag. JOHAN OLSÉN

la musik

danko jones ÄR ARG. FÖRBANNAD. URSINNIG. BLODET KOKAR OCH HAN SVETTAS BLOD. AV ERIC FALLANDER

om 15-åring hanterade han sin inneboende ilska genom att lyssna på heavy metal. Som vuxen hanterade han den genom att ge sig ut på vägarna och svära och trakassera bilister. I dag får han utlopp för ilskan genom att spela ur sig den på rockklubbar runt om i Europa. För Danko Jones är rocken terapi, och det fungerar. Men nu har vreden börjat komma tillbaka igen. Starkare än någonsin. Och resultatet är en argare, hårdare och farligare Danko Jones och ett album som heter We Sweat Blood. Jag träffar honom över en läsk under en snabbvisit i Stockholm där han berättar om vreden, ilskan, om raseri och ursinne. Det var här i Stockholm som nya albumet mixades. I Polar Studios, mitt under Europaturnén. Praktiskt. Så arbetar Danko Jones - snabbt och effektivt. – Vi var klara med inspelningarna två dagar innan turnén, så det var ett hektiskt sätt att göra det på. Man hör om band som tog sex månader på sig att spela in på nån strand i Bahamas du vet. Jag tror att om vi gjort det så skulle musiken låta skit. Nu är den är född och gödd i en miljö full av press och ångest och frustration. Om man

10 | la musik

ger sig för mycket frihet eller för många valmöjligheter så blir resultatet därefter. Är man Tori Amos eller Sting så är det säkert jättebra ta det lugnt, skriv några låtar som får folk att somna - men det vill inte vi, vi vill skriva låtar som får igång folk. Lyssnar man på plattan känns den mycket hårdare, tror du att det är ett resultat av den här pressen du beskriver? – Jag tycker det. Låtarna är mer aggressiva än på förra plattan, och argare. Det är för att det enda vi gjort sedan förra albumet är att turnera, och det är en frustrerande livsstil som är hektisk och snabb. Man är aldrig någonstans särskild länge och efter ett tag tär det på en. Så hade vi det hela förra året och resultatet blev låtar som speglade det. Hektiskt och snabbt, bara gå in i studion, spela in låtarna och dra. Danko sitter med en packad resväska bredvid sig under intervjun. Han är på väg till Amsterdam. Han kom till Sverige 36 timmar tidigare från Tyskland och senare i veckan ska han vara i Paris. Detta är hetsen han pratar om. Det har fött frustration som fött ny smak för metal som i sin tur färgat av sig på musiken. – Hur mycket jag än älskar förra albumet Born A Lion ville jag bli hårdare och mer aggressiv, precis som jag sa beroende på en livsstil som

födde ilska. Det plus att jag har lyssnat på mycket metal de senaste fem åren, mer än jag gjorde som ett metalhead när jag växte upp. Jag har kommit till en punkt där det går så snabbt att jag är beroende av den sortens ilska nu. Jag lyssnar på det så mycket att det förr eller senare var tvunget att gå igen i musiken. Born A Lion innehöll gamla låtar som vi spelat ett tag innan vi spelade in dem, men de nya låtarna är direkta - vi skrev dem, vi spelade in dem och vi stack på turné. De var inte “road-testade”, vi hade inte spelat dem kväll efter kväll och börjat fundera kring dem. Det hade vi ingen tid med, utan vi bara gjorde vad vi hade och vad vi hade var ett tyngre stycke låtar. Och nog är nya plattan We Sweat Blood hårdare och aggressivare. Rötterna är visserligen fortfarande bluesen och soulens, men tonerna är desperata, angelägna, det är musik som trånar och kräver uppmärksamhet med oöverträffad frenesi. Och visst är det sjysst med musik som får lyssnaren att vilja slå sönder saker och samtidigt sjunga med i refrängerna. Texterna fortsätter att handla mycket om kärlek om kvinnor. Danko Jones ber inte om ursäkt för något i sina texter och när han sjunger om sig själv är det ofta med en kaxig attityd som upphöjer honom själv till oslagbar, en gyllene gud, en sexmaskin. Men på samma gång kan de vara självspäkande, som om han slutit en pakt med Djävulen och vet att han kommer att få betala priset. Redan på öppningsspåret uttrycker han sin kärlek med “I wanna burn in hell with you”, och på låten Home To Hell konstaterar han “I know where I’m going, I’m going straight to hell”. De mörka krafterna finns där, demonerna ger sig till känna allt oftare. Det är något i blodet hos honom, kanske ända inne i märgen. Danko Jones är i lågor, hetlevrad men kallblodig, med själen på kylning. Jag tänker på Brad Pitts rollfigur Tristan i filmen Legends Of The Fall där Pitt efter att ha överlevt en dust med en björn har nåt mystiskt förbund med björnen. Hans rotlöshet och rastlöshet förklaras av “björnen i honom”. Danko Jones har ett annat rovdjur i sig. Jämte smeknamn som The Mango Kid och Dr Evening kallar han sig The Brown Panther. Hälften människa, hälften panter. Det är bilden av sig han projicerar, och det klär honom väl. Det är pantern i honom som ryter. Man kan ta pantern ur djungeln, men man kan inte ta djungeln ur pantern liksom. Som Bagheera, fast med Baloos rytm och Shere Khans vrede. Nattdjur, kattdjur, jägare. “Sover med öppna ögon” som han påpekar i titelspåret. Men det är inte bara turnélivet som gnager. Ilskan ligger djupare än så och det krävs inte mycket för att få honom uppjagad. Även när han pratar om sitt hemland Kanada blir han upprörd. Upprörd för att det tog dem sex år att åstadkomma vad de lyckats med i Europa på bara två år. Upprörd för att det finns cirka 15 ställen att spela på i hela landet, det till ytan näst största landet i världen för övrigt. Upprörd för att den

DANKO JONES

”

Jag lider av “road rage” - jag vet inte om ni har den termen men man talar mycket om det hemma. Det är när man kör bil, och inte bara tutar på folk utan man ger dem fingret och vevar ner rutan och

skriker åt dem, man förföljer dem och ber dem dra åt helvete. Kanadensiska Grammis-galan handlade mer om ishockey än om musik. Och upprörd för att han får sina Stim-checkar på franska när det faktiskt är ett två-språkigt land. Så man kan kalla musiken för en sort anger management? – Det är exakt så jag skulle uttrycka det. Om jag inte gjorde det här skulle jag vara i anger management-grupper. Jag lider av vrede. Jag lider av “road rage” - jag vet inte om ni har den termen men man talar mycket om det hemma. Det är när man kör bil, och inte bara tutar på folk utan man ger dem fingret och vevar ner rutan och skriker åt dem, man förföljer dem och ber dem dra åt helvete. Jag har gjort det tidigare,

och det är illa. Fortsätter det kommer jag hamna i knipa. Senast jag blev förbannad var för att en kille skärmade av mig körde jag med en hand och skrev med den andra. Jag hade en stor tuschpenna och skrev ner små skyltar, typ “du kan inte köra”, och vid varje stop-skylt visade jag dem för honom, och jag gjorde det vid varje stopp tills han svängde av. Danko pratar upphetsat så det nästa far spott ur munnen på honom när han pepprar ut orden. Det är som om han blir rasande bara av att tänka på alla usla bilister där ute på vägarna. Och för en stund får man skymta samma sorts urladdning av energi som han vräker ur sig under sina konserter. Så lugnar han ner sig.

– Sådan är jag när jag inte är på turné. När jag är på turné är jag lugn. Många tror att jag ska vara helvild och blir förvånade för att jag inte beter mig som på scenen. Jag tror att spela live varje kväll är ett bra sätt att bli av med spänningar, och det blir extra mycket spänningar när man är hemifrån utan familj och vänner. Allt det släpps ut varje kväll när man spelar så för mig är det jättebra. Annars skulle jag förmodligen jogga mycket eller nåt, skulle jag inte spela i band skulle jag vara i verkligt bra form. Du kommer vara jävligt jobbig som pensionär med andra ord... – Yeah, I’ll be the biggest asshole in Florida, haha.

SEX DISCS & ROCK'n'ROLL! GORKY´S ZYGOTIC MYNCI

Som den bästa platta Primal Scream aldrig gjorde. I BUTIK 8 SEPTEMBER.

Kritikerrosade walesare gör det igen!

I BUTIK 8 SEPTEMBER.

THE MAVERICKS

OCEAN COLOUR SCENE

GARY MOORE

Pålitliga brottslingar.

I BUTIK NU!

Årets mest bortglömda platta? I alla fall en av bandets bästa! I BUTIK NU!

(SANCD215)

Live At The Monsters Of Rock

North Atlantic Drift (SANCD160)

The Mavericks (SANCD192) Slickad pop/country med hjälp av bl a Willie Nelson. I BUTIK 22 SEPTEMBER.

Sleep/Holiday (SANCD183)

SPIRITUALIZED (ej originalkonvolut) Amacing Grace (SANCD214)

Welcome To Poppy's (SANCD187)

FUN LOVIN´ CRIMINALS

Gary botaniserar fritt ur hela sin katalog från Lizzy & framåt. I BUTIK NU!

Håll utkik efter nya plattor med Undertones, Joan Baez, Living Colour, 4 Way Street, Billy Bob Thornton, WASP m fl.

la musik

emmylou harris upp hinner jag tänka att det är en legend jag ska prata med. En person som har varit med om att skapa countryrocken och återuppliva bluegrass- och americanamusiken. En kvinna som sjungit duetter med Gram Parsons och Neil Young och haft en trio med Dolly Parton och Linda Ronstadt. Hon var med i The Last Waltz. Och ett ungt par som skulle föreställa Emmylou och Gram blixtrade förbi i Almost Famous. Det var väl en och en halv sekund va? skrattar hon när jag för det på tal. – Du får förlåta att jag lider av the post-fifty disease, alltså dåligt närminne, men jag tror att Cameron (Crowe, regissör) faktiskt gjorde en liten förfrågan om det var OK att ge illusionen av att det var Gram och jag som satt där. Jag har känt Cameron sedan han var en 16-årig rockskribent och intervjuade Gram Parsons i Phil Kaufmans hus. Emmylou blir tyst en kort stund. – Cameron var 16, man kan göra så mycket när man är 16, jag vet inte varför mitt eget skrivande kom igång så sent. Men på sätt och vis är tid en illusion. Linjärt tänkande är egentligen konstigt men svårt att komma ifrån. Jag är besatt av kalendern men tror egentligen mer på att tänka på tid i cirklar och spiraler. Du skrev merparten av materialet på 1985 års album Ballad Of Sally Rose. Hur kom det sig att du kom igång igen 15 år senare? – Det hela började med att Malcolm sa ”vi jammar fram lite låtar i studion och så kan du

INNAN EMMYLOU RINGER

36 | la musik

göra klart dem på plats”. Det skrämde mig. Jag vet att vissa arbetar så men jag ville känna att jag åtminstone hade ett antal låtar helt klara innan jag gick in i studion. Det fick mig att jobba vidare med låtar som jag aldrig hade avslutat. Och denna gång? – Den här gången hade jag en del eget och tänkte göra några covers. Som tolkare samlar jag konstant på låtar jag tycker om. Men jag skrev mer än jag trodde att jag skulle och det blev inga covers. Däremot skrev jag ihop med folk som Kate och Anna McGarrigle, Jane Siberry och Jill Kuniff från Luscious Jackson. Finns det någon annan som du skulle vilja skriva med? – Jag vill egentligen inte säga det, för det kan bli sant - och då måste jag leverera! Men kanske kommer jag att skriva med Patti Griffin en dag, vi är vänner. Men hon behöver egentligen ingen annan. Jag kommer säkert att skriva mer med Buddy och Julie Miller. Har du något råd till unga artister? – Jag vet att det är en kliché, men det är sant; man måste följa sin instinkt och sitt hjärta. Anledningen till att du är artist är för att något passerar genom dig. Du är utvald. Och det är skillnad mellan den som förstår det och hjälper dig att få ut det än någon som försöker forma dig till någon annan som redan haft succé. Jag hade tur tidigt som träffade Gram, och managers och producenter som var känsliga. Det gäller att hitta folk du litar på som hjälper dig att växa. Så fort någon säger “gör det så här, även om det inte

känns rätt” run like hell! Kompromisser går inte att korrigera i efterhand. Har du något att växla musiken med, som Joni Mitchell har sin konst? – Nej, inget annat utlopp, på det sättet som Joni har. Jag kan inte teckna, måla, skriva prosa eller liknande. Jag dansar, dels för att träna men för att det är skönt att röra sin kropp till musik. Bluesgrassfestivaler får mig att “go nuts”! Tror du att albumet är en konstform på utdöende? – Jag tror inte det händer så länge det görs bra album! Om albumet dör i vissa genrer är det inte köparnas fel. Gör man ett album med två hits där resten är utfyllnad så håller det inte. Köparna går inte att lura i längden. Du har sjungit på en platta med en stor New Zeeländsk artist som heter Dean Chandler. Plattans co-producent, Joacim Backman som är en vän till mig, är stolt över att ha din sång på en platta som han producerat. – Kul. Det där skedde via Brady Blade, som undrade om jag ville sjunga på den och jag gillade både Deans röst och låten. Så jag gick hem till en kompis och la på sång. Alla kan göra en skiva i dag, det är så enkelt. Jag har förstått att Brady bor i Sverige nu och är nygift. Hälsa Jocke att jag var glad att stå till tjänst! Men vi måste nog sluta nu, skivbolagstjejen vinkar att tiden är över. Men tiden är ju inte linjär? – Ha ha, det där kommer jag att få äta upp! ANDERS LUNDQUIST

EMMYLOU / BREMEN

Bremen Brotröster GmbH AV ERIK DAHLSTRÖM

hemliga som de fragment de samplar och återanvänder i sin musik. Historierna och spekulationerna om duon är många och först efter många resultatlösa försök att nå dem för en intervju fick jag till slut tag på grabbarna bakom Sveriges funkigaste disco-arrangemang; möt Karlheinz Kaputt och Werner Windbeutel. Berätta nu - vad har ni för story? Karlheinz Kaputt: Jag och Werner möttes på en rastplats längs Autobahn för tre-fyra år sedan, då han uppmärksammade mig på att jag hade tappat en fralla på marken. Vi började talas vid, och insåg att vi båda nyligen fått uppenbarelser och insett vårt kall i tillvaron, det vill säga att sprida funkig dansmusik över världen. Detta kunde ju inte vara en slump, så vi slog oss genast samman och bildade vår dynamiska discoduo. En

DE ÄR LIKA

första antydan till genombrott kom när vi spelade på Rookie i Hultsfred hösten 2001, vilket faktiskt var vår tredje spelning någonsin. Sedan har det rullat på med fler spelningar, några samlingsplattor och splitsingeln med Idiot Savants, som vi också gjort en kort Sverigeturné tillsammans med. Werner Windbeutel: Efter en av spelningarna på den turnén kom förresten Pontus från Pontus & Amerikanarna fram och frågade om vi ville producera en dansgolvsvänlig come back-platta åt dem, men jag svarade undvikande. Ni har ett ruggigt snyggt bandnamn. Karlheinz Kaputt: Det är faktiskt taget från ett riktigt brödrostföretag. De har en fabrik någonstans i Niedersachsen, och har en hyfsat stor del av den tyska marknaden. Varför vi sedan lånade deras namn är en avancerad historia, som bland annat involverar långa kvällar med bourbonintag. Jobbar ni hårt med samplern? Werner Windbeutel: För att vara kortfattad så består uppbyggnaden till största del av

risgrynsgröt, analoga synthar och tjuvrökande. Karlheinz Kaputt: Vi jobbar ganska mycket i skift. Hur mycket disco är ni? Karlheinz Kaputt: Med tanke på vår mission så kan man säga att vi lever, andas, äter och sover disco. Å andra sidan finns den nya musik jag finner intressant oftast inom andra genrer, eftersom discon idag tyvärr inte har den framträdande roll i tillvaron som den förtjänar. Ingen av oss är heller heltänd på slickade tiominutershouselåtar. När kommer er revolutionerande fullängdare? Karlheinz Kaputt: Den kommer antingen när vi hittar ett skivbolag som vill betala utgivningen av den, eller när vi själva känner att vi har så otroligt mycket bra material att vi säljer allt vi äger för att få ut det. Werner Windbeutel: Och det kan faktiskt ta lite tid, eftersom vi arbetar ganska långsamt. Karlheinz spelar ju landhockey på elitnivå, vilket givetvis tar en massa tid och energi. Själv är jag ganska engagerad i kampen mot valfiske. Karlheinz Kaputt: Men för den som är otålig kan jag ju tipsa om att vi släppte ett album redan för några år sedan, under pseudonymen Daniel Saturn. Den plattan var dock inte riktigt lika funkig som vårt nuvarande material.

la musik

CHARIZMA / MUSE

charizma

10 snabba till sverigeaktuella

DET TOG ARTON

AV ANDERS LUNDQUIST

år, sen hamnade Charizma på listorna. Med en repertoar som genom åren spänt från dansband, via hårdrock till dagens dansanta FM-rock har Oskarshamnsbandet kämpat för att göra sig hörda och nu slutligen fått betalt för mödan och belönats med en plats på den svenska singellistan, tack vare singeln Waiting (here for you). Men det är inte musiken som är viktigast för dessa veteraner, utan budskapet. – Vi är missionärer i första hand, musiker i andra, säger bandets sångare Johan Mauritzon. Genom åren har Charizma hunnit med att vara stora i Estland, få en hit i Kalifornien och turnerat i flera europeiska länder. Man har på (nästan) helt egen hand byggt upp en stadig, och trogen fanbas, med hjälp av word-of-mouth och ett envist turnérande. Men Johan håller med om att en av anledningarna till att framgångarna låtit vänta på sig i hemlandet är att man avskräckt många genom sin öppet kristna framtoning. – Det har säkert legat oss i fatet tidigare. Men det verkar som om det inte spelar så stor betydelse längre, att det är ett bevis på att så länge musiken är bra är det det primära. Likaså är det en svår balansgång att vilja, och våga, vara tydlig, seriös och trovärdig i ett budskap samtidigt som man dels verkar i den ytligaste av branscher, dels förmedlar detta budskap med relativt lättviktig popmusik. – Det är ju onekligen en paradox, men så länge man är säker i sin identitet, både musikaliskt och personligt, behöver det inte bli någon stor issue. Du kommer således aldrig se Charizma spela nakna med clownnäsor för att få uppmärksamhet och sälja mer skivor. Men, de flesta band vill ju trots allt sälja skivor, och Johan är både glad och stolt över listframgången och Tracksplaceringen. För det är Sverige som man inriktar sig på nu. Att Charizmas öppet kristna värderingar skulle vara något hinder på vägen tror inte längre bandet på. – Ingen kallar ju t.ex Beastie Boys för ett buddhistiskt rapband, trots att två medlemmar är buddhister. Folk lyssnar på musik på ett annat sätt nu och bryr sig inte så mycket om genrer, eller nischer, längre, på samma sätt som t.ex i USA. På min fråga om kristna rockband får några vidare groupies skrattar Johan och säger att de nog är självsållande tack vare (eller på grund av) sin framtoning. Däremot är det många som vill stanna och diskutera efter spelningar, något som bandet mer än gärna ställer upp på. – Det är ju en del av vår målsättning, att få prata med och nå ut till så många som möjligt. Det är värt mer att få folk att tänka, eller börja fundera på humanistiska och teologiska frågor än det är att sälja massor av plattor.

14 | la musik

Muse

Vad driver er? – När vi startade, i en liten stad som heter Teignmouth i Devon, var det delvis för att vi var uttråkade. Man ville ha något göra. Vissa blev fulla och slogs men vi föredrog att göra något konstruktivt. Vi tre har växt upp ihop och vänskapen i bandet är nog viktigare än allt annat. Har ni någonsin funderat på att ta in en fjärde medlem? – Vi har talat om det. När man är i studion och experimentar inser man stundtals att det blir svårt att spela live. Men varje gång har vi beslutat oss att fortsätta som trio. Vi har hållit på i nio år och är samma våglängd. Om det inte är nån vi känner sedan förr kan vi nog inte addera någon medlem. Och jag kan inte komma på någon vi redan känner! Har tiden kommit för det oundvikliga bakslaget i engelsk media för er? – Ja, det verkar vara en naturlag (skratt). De större magasinen bygger upp en bara för att knocka ner en när det går bra. Men det är ofta en hel scen och inte ett band som får ett bakslag. Vi har alltid fått blandad kritik. Och det är ändå bara en persons åsikt. Har ni någonsin fått negativ kritik som ni tycker varit rättvis? – Jag tror inte att någon varit orättvis. På sista plattan sa de att saker var grandiost, över the top och uppblåst. Det stämmer ju i viss mån och vissa gillar det så, skälen till att hata och att älska oss är egentligen desamma. Finns det någon musik som alla i Muse älskar? – Ja. Flera belgiska band, framför allt Millionaire, som vi spelat med, och Deus. Alla belgiska band verkar fantastiska. De har ett annorlunda sätt att skriva, en viss stämning. Millionaire låter rock möta sjuttiotalsfunk och hårda elektroniska beat. En spännvidd som blir en helt ny grej. Hur känns det att bli stämplade som ”progressive rock”?

– Jag har inget direkt emot det. Om man vill upptäcka och pusha sig själv måste man experimentera. Många fastnar i ett sound när de slår igenom med det. Butterflies & Hurricanes har en 18-mannaorkester och det skäms vi inte för! Men jag vet inte så mycket om den musiken, skälet till att vi lyssnat på gamla band från den eran är att vi jämförts med dem. Men vi vill bara tillfredsställa oss själva. Folk nämner ofta Freddie Mercury, Jeff Buckley eller Thom Yorke när de talar om er sångare Matt Bellamy. Finns det en koppling? – När det gäller det vokala så finns det ju få manliga sångare som använder sin falsett. Jag vet att Matt såg Jeff Buckley på en festival och att det påverkade hans inställning till hur man kunde använda rösten. Spelar ni någonsin rak rock ´n roll? – Det elementet finns där, i vårt förflutna. Rak rock eller punk. Det är kul att bara spela som en powertrio med gitarr, bas och trummor. Låten The Small Print har den känslan. När vi först började lyssnade vi på Nirvana och sådant, men med åren blir man förhoppningsvis mer öppen gentemot olika typer av musik. Ni spelar på Cirkus i Stockholm i oktober. Vad kan vi vänta oss? – Det blir en del andra instrument. Svårt att säga. Lite LED-skärmar på väggen. Vi har spelat på Cirkus förr, i som förband till Live 1999. Det var vinter och mycket snö vilket framhävde att det är en oerhört vacker byggnad. Känner ni att er live-DVD fångade känslan av att se er live? – Ja, den tidpunkten, som var runt vårt andra album Origin Of Symmetry. Men i morgon har vi vårt första gig på ett år och det blir en annan känsla. Varje show är representativ för just den tiden och det aktuella albumet. Men man vet först efteråt vad det var man gjorde.

KAIZERS ORCHESTRA

OMPA TIL DU DÖR MED

KAIZERS ORCHESTRA

et är möjligt att Kaizers Orchestra är mer än lovligt inspirerade av Tom Waits. Det är möjligt att Dagens Nyheters härligt avspända recensentteam tycker att norsk rock stinker klubbad säl lång väg. Det är också möjligt att de har fel. Det är till och med troligt att de har fel. För Kaizers Orchestra har precis det där som fick mig att älska Bob Hund för snart tio år sedan. De har galenskapen, de har melodierna, dynamiken, utstrålningen, kufarna och kraften. Så DN och andra coola katter i Stockholms innerstad får tycka vad de vill. Den där augustikvällen gick Kaizers Orchestra in på Debasers scen och knockade i alla fall mig. Förutom den där lilla stunden med två låtar som lät som normal Kent-rock. Säkert fint och stämningsfullt, men de tappade gnistan, farten och publikens koncentration. Jag brukar vara allergisk mot alltför stora pretentioner i form av ”spännande instrument” och ser jag ett band med fåniga utstyrslar springer jag tills jag ramlar ihop (inte så långt numera tyvärr). Men med Kaizers Orchestra är det annorlunda. Bandet som på sätt och vis fick sin start i lilla Bryne för mer än tio år sedan har haft ett mål hela tiden - att lyckas genom att göra det ingen annan gör: Alternativ rock på norska. Så det var just det Kaizers Orchestra bestämde sig för att göra, man kombinerade genrer som ingen annan blandat och låtarna skulle vara omedelbara, rytmiska, melodiska och allsångsvänliga. Man skulle också spela sig till ett rykte om att vara det bästa liveband hemlandet sett. Enda sättet att nå dit var genom att jämt vara ute och spela och det

har man gjort med besked. I På Debaser i Stockholm fick norska samband med Ompa Til Du Kaizers Orchestra den genomcoola Dör, den skiva som nu släppts i Sverige, men som Stockholmspubliken att sjunga med. kom i Norge för två år Till ett band som spelar på bilfälgar sedan gav man 150 konserter på tolv månader. och har gasmask på scenen. Vad är – Vi skulle bjuda på en det som händer? väldigt visuell liveshow, AV MARTIN RÖSHAMMAR något som ingen sett maken FOTO: PAAL AUDESTAD till. I början spelade vi lugn musik, men då fick vi ju jantelagen inte är något för honom och de andra ingen respons och det var ju i orkestern. inte det vi ville. Då insåg vi att de Bandets skivor har givits ut på ett litet norskt flesta spelningar var på helgerna bolag som inte haft råd att satsa en spänn på när folk var ute för att festa. Det reklam. Istället har man givit en massa kaxiga var tvunget att göra något som intervjuer och gjort alla de där spelningarna och stack ut, något som var väldigt ryktet har byggts på och vuxit och vuxit. visuellt. Vi spelade på oljefat och – Kaizers Orchestra är som min första baby. var faktiskt enormt catchy redan Det är något som jag varit med och skapat med från början, säger sångaren Jan mina egna händer. Ingen trodde på oss och alla Ove Ottesen på telefon en månad bolag tackade nej. Men med hårt arbete gick det, före spelningen på Debaser. säger en nöjd Jan Ove Ottesen som fortfarande Jan Ove Ottesen, som är helt ser en svag sida hos bandet. Hans egna texter! vild och spattig på scenen och som – Ja, texterna är vanskliga. Men jag ser mig inte på Debaser växlar friskt mellan norska, svenska som poet. Jag kan inte skriva lyrik. Men man och engelska och som ändå kommer undan med måste ju ha texter till låtarna. Det ska fungera på det, drar själv paralleller mellan The Hives sätt norska och det finns ingen tradition att luta sig att ta en publik och deras egen stund på scenen. emot. I Sverige har man skrivit på svenska länge, – Det är nästan skrämmande hur lika vi är. När länge. Det är liksom ingen överraskning om vi går upp på scen är vi världens bästa band, någon skriver svenska texter. Men i Norge blir säger Jan Ove Ottesen precis som Howlin’ Pelle det fortfarande fullt spektakel om någon sjunger och de andra i The Hives skryter friskt med. på norska. Speciellt om man spelar rock’n’roll! Men det finns varierande sätt att skryta på. När Att jag till råga på allt sjunger på dialekt gör ju The Hives tackar ”alla förband” på att det inte finns några referensramar. Hultsfredsfestivalens sista kväll och när Kaizers Tidigare i år släpptes Evig Pint hemma i Norge Orchestra säger sig vara bäst, då beror det på och även den har gått hem i de norska stugorna samma livsviktiga ingredienser, humor och trots att Jan Ove Ottesen beskriver den som envishet. mörkare, tyngre och inte lika omedelbar som Musiken är skev, stompig och doftar nästan Ompa til du dör. Den har sålt i mer än 60 000 varité ibland. Och det är som Jan Ove Ottesen exemplar och ska släppas i bland annat Sverige, säger, antingen tycker du att de är världens bästa Danmark och Holland i januari eller februari om eller så fattar du ingenting alls. Det är ingen som allt går som det är tänkt. Sen ska de ”hem och gillar Kaizers Orchestra lite grann. göra färdigt nästa skiva för release i Europa”. En stor och viktig anledning till framgången i För de satsar hårt nu. I september kommer de hemlandet är nog att de sjunger på norska. Då till Sverige igen för ett antal spelningar. alla andra band satsar på engelska och drömmer – Det ska gå att lyckas även i Sverige. Det finns om England och USA, då har kufarna från inget band som oss i ert land även om ni nordnorska Bryne satsat på skruvade texter på egentligen är självförsörjande på rockmusik. Jag norska och framgångar i hemlandet. Till en tror att vi kommer att bli det första band som får början. Nu har det lossnat även i Danmark och i svensken att gilla norskspråkig musik. Å andra flera andra europeiska länder. Trots språket! sidan har vi inga förväntningar på försäljningen, – Genom den strategin har vi inte haft någon det får gå som det går. Men är vi lika envisa som konkurrens hemma. Det är bara Kaizers vi varit hela tiden ska det nog lyckas! Orchestra som gör det vi gör. Attityden är Ja, i min värld har de redan lyckats. Det går väldigt onorsk också. Vi har hela tiden haft så inte att motstå det där hämningslösa och den stor tro på oss själva, vi vågar säga att vi faktiskt viljan. För att inte tala om humorn och svänget. är världens bästa band. Dessutom är vi ju så Jag ska nog inte ompa tills jag dör, men i höst ska visuella och det gör att alla fotografer älskar oss, jag fanimig ompa mig blodig! säger Jan Ove Ottesen och ni förstår att

la musik

| 15

THE RAPTURE 'Echoes' Nytt album Innehåller 'House Of Jealous Lovers'

SE THE RAPTURE LIVE

10 okt Göteborg, Sticky Fingers • 11 okt Stockholm, Mondo 12 okt Oslo, John Dee • www.luger.se för mer info

"Kantigt – och helt underbart. Köp och njut!"

"Bandet upphöjer det pretentiösa till en konstform – Det svänger, gosse vad det svänger!"

Mars Volta De-Loused In The Comatorium

paddy mcaloon AV ANDERS ENQUIST FOTO MICHAEL LOKNER

PREFAB SPROUT

ag åkte till Newcastle för att träffa och intervjua Paddy McAloon, låtskapargeniet och hjärntrusten i Prefab Sprout. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Missförstå mig rätt; jag träffade Paddy, vi pratade i nästan fyra timmar. Vi kom varandra riktigt nära kändes det som (jo, vi kramande om varandra länge och väl när vi skildes åt, manliga kramar alltså…). Jag hade mina frågor, han hade sina svar. Men, min kärlek till den musik Paddy McAloon skapat genom åren är helt enkelt alldeles för stor för att jag ska kunna skriva ”nyktert”. Och med sitt första album under eget namn, I Trawl The Megahertz som släpptes i juni, knäckte Paddy mig totalt - ännu en gång. Jag kan bäst beskriva min känsla med att för er berätta det smått patetiska att när skivan nådde handeln bestämde jag mig för att köpa fem exemplar. Dessa delade jag ut till personer i min omgivning som jag vet aldrig skulle köpa albumet. I samband med det fick jag också en kommentar från en nära släkting när denne lyssnade på I Trawl The Megahertz för första gången: ”Guuud så pretentiöst.” Jag ursäktar denne släkting med att hon vid detta tillfälle inte bara var aningens på örat, hon ju har heller inte träffat Paddy och liksom jag fått upptäcka att pretentiös är det sista som denne man är. Paddy McAloon är en man med vissa speciella egenskaper. Men vem är inte det? Man är som man är. Så, det här blev ingen informativ intervju i vanlig mening. Det blev istället min hyllning till en man och dennes musik. Det blev ett långt samtal med Paddy helt enkelt.

vi möter Paddy i hotellets bar i Newcastle. Han har tunna vita tyghandskar på sig. – Nej, det är inget Michael Jackson-grepp. Jag blir så oerhört lätt sjuk. Mitt immunförsvar är jättedåligt så jag skyddar mig med handskarna. Han skrattar, drar av sig handskarna och tar oss i hand. Hotellet där mötet sker är det mest trendriktiga i Newcastle för tillfället, vilket inte är svårt att förstå. Det ligger strategiskt placerat vid floden och är ombonat stylat. När vi bokade rum visste vi inte att intervjun också skulle ske där, på en av hotellets sviter. Både jag och La Musiks fotograf Michael Lokner känner oss som hemma direkt och hamnar snart i baren en trappa upp från receptionen när vi anländer, en dag innan vi ska träffa Paddy. När vi tagit ett par öl beger vi oss till rummet. Där tar vi varsin dusch, inspekterar

10 | la musik 18

minibaren, alla TV-kanaler och annat som man brukar göra när man kommer till ett nytt hotell. På hotellrummet finns, ödets ironi?, en cdspelare, en bra sådan, och jag har naturligtvis samtliga Prefab-album nerpackade. Och I Trawl The Megahertz. Så vi blandar några drinkar med hjälp av minibaren, slår oss till ro och sätter in I Trawl The Megahertz i cd´n och låter det tjugotvå minuter långa titelspåret ljuda. Högt. Jag blir lycklig när jag ser på Micke att han sakta men säkert sjunker in i den speciella stämning som råder på I Trawl The Megahertz. Han ger I Trawl The Megahertz det tålamod och koncentration albumet behöver. Och får sin belöning. Albumet talar till honom så att han förstår (när Micke hemma i Sverige senare läser en sval recension i en stor dagstidning säger han irriterat att ”han, recensenten, inte kan ha fattat vad det handlar om”). Jag berättar bakgrunden till albumet för Micke. Jag berättar att Paddy på grund av en ögonsjukdom som drabbade honom 1998 fick uppleva lång tid i nära total blindhet. Jag berättar att det var under tiden Paddy återhämtade sig från ögonoperationen som gav honom synen tillbaka, han skrev albumet. Paddy kunde inte se och han mådde inte tillräckligt bra för att kunna sitta vid datorn och spela in ny musik. Så Paddy började lyssna på radio. Ofta nattetid. Han hoppade mellan kanalerna, lyssnade på dokumentärer och talkshows och plockade ut lösa fragment från konversationerna. Paddy plockade en minut från en konversation och några sekunder från någon annan och skapade på så sätt temat för albumet och inte minst det fantastiska titelspåret, där Paddy låter skådisen Yvonne Connors berätta fiktiva och verkliga utdrag ur livet som folk berättat när de ringt in. Paddy har sammanställt fragment ur allt detta till att komma att handla om en kvinna som försöker bringa någon vettig mening i sitt liv. Det är märkligt. Det är vackert. Det är fascinerande. Sedan fastnar vi där, jag och Micke. Vi lyssnar på I Trawl The Megahertz och dricker drinkar och ”rummets vin”. Och då menar jag att vi om och om igen lyssnar på själva titelspåret, det tjugotvå minuter långa mästerverket (och aldrig har väl tjugotvå minuter upplevts så korta). Jag berättar det här för Paddy dagen efter och frågar honom om han blir rädd att han har en psykopat med sin psykopatiska fotograf framför sig. Han skrattar dock bara och ser uppriktigt rörd ut.

– Jag vill att lyssnaren ska se albumet som en värld man besöker för en kort stund. Ungefär som att se en film. Du tittar inte på en film medan du gör något annat. Du ger den full uppmärksamhet. När du tittar på en film så kliver du in i den filmens värld. Det förhållandet vill jag att lyssnaren ska känna med I Trawl The Megahertz. Detta är också albumets stora svaghet, om man nu ska prata svagheter. Du måste ge albumet din fulla koncentration, annars funkar det inte. Du kan inte småpyssla med andra saker samtidigt. Plockade du ut fragment från dessa ”radiotalkshows” som låg dig närmast hjärtat, som du kunde relatera till dig själv? – Ja, visst blev det så. Men helt ärligt Anders, jag hörde någon säga ”I´m telling myself a story of my life”. Det var inte från någon novell eller så utan någon som pratade om en mormor. Jag tyckte det var en underbar replik och började bygga låten kring detta. Sedan hörde Paddy sent en kväll på radion en ung kvinna berätta”Your daddy loves you very much, he just doesn´t want to live with us anymore”. – Det kändes fruktansvärt i mitt hjärta men det kändes samtidigt som musik i min kropp. I Trawl The Megahertz kan ses som en artmodern bluesskiva och även om det är ett mycket annorlunda projekt om man betänker Paddys historik, så finns det en hel del Prefab Sprout över det hela. Melodierna, melankolin, stråkarrangemangen. Och det magiska med titelspåret är just längden. Desto längre in man kommer i den tjugotvå minuter långa resan, desto mer vill man ha. Det biter sig kvar, fascinationen bara växer och till slut går det helt enkelt inte att slita sig. Och då är det kanske uppenbart varför det också blev ett sådant långt stycke. Det kräver tjugotvå minuter för att förstå? Paddy har annars en vad jag brukar kalla McCartney-tendens i sitt låtskrivande. Det vill säga att man inte riktigt vet om låten handlar om honom själv, om det är ren fiction eller om det handlar om någon annan i hans omgivning. Paddy och McCartney kan sjunga om tredje part eller droppa några namn, men jag kan ändå vilja tolka det hela som att det i grunden handlar om dom själva, och ändå inte. Samtidigt går det inte sällan att relatera låtarna till sig själv och sitt eget liv. Det blir personligt och inte personligt på en och samma gång, vilket man själv nu känner (kan

AV ANDERS LUNDQUIST

ju också bero på hur mycket man tycker om musiken). Och det stora med I Trawl The Megahertz är att trots det närapå är ett helt instrumentalt album så upplever jag det som det mest innerliga och personliga Paddy någonsin gjort. – Jag förstår precis vad du menar. Det är ett känslostarkt album och texter och sång behöver inte alltid göra en låt eller ett album mer personligt. Om gud är med mig så kommer folk om fem eller sex år säga att de förstår vad det handlar om. Jag hoppas det är ett sådant album. Paddy har genom albumet förverkligat en ambition som han länge haft. Han har nämligen alltid velat göra ett helt igenom instrumentalt

album, som står för sig själv, utan sång. Ändå fanns tvivel där. Tvivel som att Paddy inte riktigt litade på att musiken var stark nog. Titelspåret var också från början tänkt som ett helt instrumentalt stycke. – Jag hade musiken helt klar och tänkte från början lämna det så. Men när jag såg alla de här anteckningarna jag skrivit ner från radion så kände jag att jag måste få in dessa rader i musiken. I Trawl The Megahertz handlar naturligtvis inte bara om titelspåret. Även om det känns så i början av bekantskapen. Men, ”den tålmodige och nyfikne ska finna och belönas”. Jag belönas med att återigen hamna i ett Moment 22-

liknande trauma när det jag idag benämner ”Trilogin” tar vid. Det vill säga spår sex, sju och åtta och med början på I´m 49. Nej, Paddy är inte 49. Han är 41, liksom jag. – Det var en man som yttrade det i nån talkshow, ”I´m 49 and divorced”. Jag kom att älska den meningen helt enkelt. Kände att jag ville göra en låt kring det. Och det hade ju kanske inte varit lika kul med ”jag är 41 och inte skild”, tillägger Paddy och skrattar hjärtligt. ”Trilogin” fortsätter med lika underbara Sleeping Rough och här är det den enda gången på albumet Paddys röst framträder. Det är också det enda jag emellanåt kan sakna på I Trawl The Megahertz; Paddys röst. Det är ändå lite

la musik

PA D DY M c A L O O N

”

Musikkritiker idag anser att rockmusiken är för de yngre. De ifrågasätter vad Madonna har där att göra på listorna, vad Sting har där att göra. Men du är ju inte ung hela livet. Jag vill inte använda ordet middle-age, det är så trist ord, men faktum är det finns en sån publik därute. En väldigt stor köpstark sådan och du kan inte ta ifrån äldre artister sitt berättigande. blandade känslor i den saknaden. För i vissa moment på Prefab Sprouts album har jag känt att Paddy gott och väl kunnat vila rösten och låtit musiken prata mer. Paddy har förvisso en väldigt underskattad röst, men ibland har rösten gett en mer smart än själfull känsla. Jag säger det här till Paddy och blir faktiskt lite förvånad över hans motkommentar. – Jag har aldrig riktigt gillat att höra mig själv sjunga och vad jag också alltid velat gjort egentligen är ett album som jag kan lyssna på tillsammans med andra utan att höra min egen röst. ”Trilogin” avslutas med Ineffable som, ja, vad ska jag säga? Att jag är tagen? Knäckt? Vid det här laget in i albumet så bör alla ha accepterat Paddys sologiv, öppnat sina sinnen helt och därmed också kunnat ta till sig I Trawl The Megahertz fullt ut, även om det är ett instrumentalt album. Eller har Paddy skrämt iväg Prefab Sprout-fansen? – Jag ville först att I Trawl The Megahertz skulle vara ett Prefab-album. Min bror Martin ville det också trots att han inte ens medverkar på skivan. Men hade jag satt albumet under Prefab Sproutnamnet så hade de flesta väntat sig ett mer typiskt Prefab-album med kortare poplåtar och undrat vad detta handlar om. Jag är van att göra som jag exakt vill hela tiden men för en gångs lyssnade jag på vad andra sa till mig, att använda mitt namn som artist på albumet för att just kanske inte skrämma iväg Prefab-fansen. Lite i alla fall, tillägger han. Varför Paddy gjort något så totalt annorlunda förklarar han också med att alla artister som varit med några år och släppt flera album, upphör till slut att göra nya saker och blir därmed till en nostalgisk akt. – Prefab Sprout är en nostalgisk akt, en 80-tals nostalgisk akt och det känns lite deprimerande att ens band till slut ses på det sättet. Så jag kände inför I Trawl The Megahertz att ”låt det inte bara bli Paddy och grabbarna från 80-talet”. Låt det bli nåt annorlunda. Är det en av anledningarna till att Prefab Sprout inte släpper så många album? – Nja, förklaringen till det är att jag inte blir särskilt lycklig över att göra skivor. Som många kanske tror. Jag gillar arbetet hemma framför 20 | la musik

datorerna, när jag skriver musiken, skriver texterna. Jag tycker om att leva mig in i materialet, att lyssna på materialet i flera månader för att sedan övertyga folk om att spela in det hela. Men det är just det, när det hela ska skapas i studion, när skivan ska produceras. Därför att när du sedan gör skivan så är det som att alla dina drömmar ska slå in. Du har den perfekta drömbilden i hjärnan av hur det ska låta. Men oftast går den drömbilden inte att uppfylla och då blir arbetet en besvikelse. Jag blir aldrig riktigt nöjd eller känner mig helt säker. Paddy säger själv att det här är en av hans allra största svagheter, att gå in i studion med en producent och musiker för att skapa drömbilden. – Jag är inte bra på att sitta med musiker och säga ”det där var den perfekta versionen vi ska använda”. Jag måste på ett väldigt långsamt sätt bestämma vad jag egentligen tycker om och hur jag vill ha det. Det är därför jag gillar att jobba med musiken på datorn hemma för mig själv. I I Trawl The Megahertz fall var allt färdigt, gjort hemma i huset, innan studioarbetet. Det var klart hur det skulle låta. Det var bara att få musikerna att spela in allt i ”verkligheten”. All den här perfektionism och ängslan i Paddy gör naturligtvis att han inte är helt lätt att jobba med i studion. – Jag är i inspelningsarbetet inte en speciellt snäll kille. Och det är faktiskt något jag inte är särskilt glad över. Jag önskar att jag vore mer social. Ändå älskar han den ”riktiga musiken”. – Det jag skapar i datorn kan aldrig bli detsamma som när riktiga musiker spelar. På I Trawl The Megahertz användes fem stråkmusikanter. Och de spelade helt enkelt underbart. Vet du alltid bäst då, hur slutresultatet ska låta? – Nej, självklart inte. I arbetet med I Trawl The Megahertz litade jag väldigt mycket på Calum Malcolm som var recording engineer. När jag tvivlade och tyckte något inte lät bra sa han ofta att ”nejdå, det här blir bra, vi tar de här fragmenten, spelar om det där och sätter de tillsammans så blir det kanon”. Och då Malcom under årens lopp har blivit van vid att spela in

udda saker, van vid knepiga situationer i studion, så kände jag att jag kunde lita på hans omdöme. – Jag behöver någon som säger till mig att ”få inte panik om den första inspelningen inte låter som du tänkt dig”. Så, hur ser framtiden ut då? Ja, Paddy säger att han idag har material nog för att göra ett nytt Prefab Sprout-album, men att han inte riktigt vet hur han vill att ett sådant album ska låta, om det ska bli liknande I Trawl The Megahertz i arrangemangen eller om det ska bli ett mer gitarrbaserat album. Vad är det du väntar på? – Hm, nog på att jag ska bli klar i skallen på vad jag vill göra för ett slags Prefab-album. Han säger att vissa färdigskrivna låtar han nu arbetar på är mer popkonventionella. Andra är tvärtom, mer i samma anda som I Trawl The Megahertz. Och det är här han tvekar. Paddy känner att han har svårt att placera det material han idag skrivit på samma album. – När hela arbetet med I Trawl The Megahertz var klart men innan albumet släpptes, var jag bestämd på att ganska snabbt spela in ett mer Prefab Sprout-ekande album, som vi alla är vana vid. Men efter de positiva skriverierna om I Trawl The Megahertz så vet jag inte riktigt längre. Han berättar om en annan idé till ett album han jobbar med, som går ut på att man inte ska behöva fokusera sig på saker och ting mer än en minut. – Vilket alla ibland känner behov av och som också jag ibland känner behov av. Det vore intressant att göra ett helt album kring detta tema. Ett album med enbart en minut korta låtar helt enkelt. Samtidigt kräver det kanske att ett sådant temaalbum också ges ut snabbt. Och problemet med mig är ju att jag har den där egendomliga egenskapen att ”sitta på materialet i evigheter”. Paddy har en annan egenskap som kan tyckas märklig. Han gillar inte att spela live. – Nej, jag saknar inte det. Och det beror på att jag inte blir särskilt lycklig av hela den upprepande proceduren varje kväll som ett turnerande innebär. Och som det ser ut idag kommer vare sig Paddy McAloon eller Prefab Sprout någonsin igen att bege sig ut på turné. Vårda därför musiken ömt kära läsare. EPILOG

I Trawl The Megahertz avslutas med ”…but we were happy” och vi som känner Paddy vet vid det här laget att lycka inte är ett glättigt stadie för denne man. Lyckan för Paddy är dramatisk, vemodig, melankolisk, bitterljuv, och samtidig oerhört hoppfull. Jag vet ingen annan popmusikmakare (sedan McCartney/Lennon) som kan ge mig så mycket dramatiskt vemod och hoppfullhet på samma gång. I Trawl The Megahertz är också allt detta. Och jag älskar det fullkomligt och gränslöst. Tack Paddy!

PADDY McALOON

Anders och Paddy pratar Prefab Sprout-album Swoon Epic, 1984 Första albumet. Spelades in mycket snabbt och närapå helt live. – Har faktiskt likheter med I Trawl The Megahertz i den mening att vi också här gjorde albumet utan skivbolagets inblandning. Swoon spelades in i Skottland på 2-3 dagar och vi hade en helt färdig demo innan vi gick till skivbolaget. Vi tyckte Swoon var ett lika kommersiellt album som Michael Jacksons Thriller. Haha, vi trodde på fullt allvar att det skulle bli ett lika populärt album. Albumet är ju inte det minsta kommersiellt. – Det är just såna här saker som får mig att tvivla på mitt eget omdöme, hur jag kan ha så fel om min musik. Jag måste erkänna att jag hatar min sång rakt igenom på Swoon. Låtar? Ja, jag gillar Cruel och jag gillar Couldn´t Bear To Be Special. Även Cue Fanfare tycker jag känns okej idag. Sedan gillar jag idén med Technique, det hade kunnat bli en briljant låt med dagens teknik. Många gillar Swoon för att det var liksom mer rock´n roll över det hela. – Helt klart. Det är något som har gått förlorat sedan Swoon, och det är mitt fel. Vi var vid den här tidpunkten mycket mer som ett band tillsammans i ett rum, testandes olika idéer. Du saknar lite av det idag? – Absolut, visst gör jag det.

Steve McQueen Kitchenware, 1985 Första proffesionellt gjorda albumet. Mycket snyggt. Thomas Dolby producerade. Av många ansedd som det bästa albumet. – 1984-85 hade jag börjat skriva låtar på keyboard och jag ville ha någon som verkligen behärskade och förstod sig på instrumentet. När jag sedan läste en artikel där det stod att Dolby skulle arbeta med Michael Jackson så svär jag att jag tänkte ”duger han åt Michael så duger han åt mig”. Inget fel på mitt självförtroendet där inte, haha. Trots Dolby är det ändå ett mer gitarrbaserat album. – De flesta låtar på Steve McQueen är faktiskt skrivna innan 1984. Bonny och Faron Young skrev jag redan 197778. Jag tycker inte det är det bästa albumet jag gjort, men jag kan förstå varför många av mina fans tycker det. Låtar som Goodbye Lucille (Johnny Johnny) och When Love Breaks Down funkar ju verkligen bra. Thomas Dolby förtjänar verkligen credit för arbetet på Steve McQueen. Han gjorde ett jättejobb. Det var han som formade albumet. Jag kunde sitta längst bak i rummet och klaga ”så där kan vi ju inte göra” men han gav sig inte.

Protest Songs Kitchenware, 1989 Ett album som var tänkt att tona ner förväntningar på Prefab Sprout efter Steve McQueen. – Släpptes året efter From Langley Park To Memphis men spelades in redan 1985, tre månader efter releasen av Steve McQueen. På grund av diverse strul med förlorade tapes och annat fördröjdes utgivningen. Först 1989 gavs den ut. Tanken med albumet var från början att jag bara ville bryta mönstret. Det kändes direkt som Steve McQueen blev en ganska stor sak hos folk, att vad vi än nu skulle komma att göra skulle det ställas bredvid Steve McQueen. Ett snabbt album med udda låtar för att ta bort den

effekten tyckte vi då var en bra idé. Protest Songs är ett enkelt album som vi spelade in på en månad. Några av låtarna var nyskrivna. Bl a då Till the Cows Come Home och Pearly Gates liksom Wicked Things. Men de flesta var lite äldre material som jag kände att det skulle vara kul att spela in helt enkelt. Jag gillar soundet på albumet.

baserat på de singelvänligaste låtarna. Vi valde ut låtarna med skivbolaget och även om många av mina personliga favoriter saknas så kan jag inte heller argumentera mot urvalet. Men ska jag vara helt ärlig, det finns bara en ”Best of” som jag tycker om. Det är John Lennons Shaved Fish från 1975. Den är fantastisk.

From Langley Park to Memphis Epic, 1988

ANDROMEDA HEIGHTS Sony, 1997

Det stora kommersiella genombrottet. Också det album som Paddy tycker minst om. – Här finns Cars And Girls och The King Of Rock & Roll, som fortfarande spelas mycket på radion och som jag idag kan tycka om. Här finns en av mina favorit Prefab-låtar, I Remember That. Men annars, nja… jag gillar idag mer idéerna kring vissa låtar än själva låtarna. Cars And Girls handlar om kritiker och fans som blir väldigt upprörda när man säger något negativt om Bruce Springsteen. Vilket många verkar ha missat helt, fortfarande. – Låten är skriven ur en väldigt engelsk synpunkt, och kanske det som gör att så många missförstått låten. Men det är lite roligt med det hela. Folk har blivit arga på mig för att de tror att jag har något emot Springsteen medan jag i själva verket skrivit en låt om just det; hur folk blir nästan löjligt arga över några som klankar på Springsteen. Låten handlar ju om att det finns annat i världen än ”cars & girls” och att Springsteen är en ”ordinary man” som skriver ”ordinary songs”. Men det får du inte säga, då rasar alla. En annan missuppfattning gäller The King Of Rock & Roll som många trott handla om Elvis Presley. – Det är en sång som handlar om ”one hit wonder”. Det handlar om en kille som bara får en hit och sedan måste spela samma låt om och om igen, kväll efter kväll, tillsammans med massa covers. Låten kunde lika gärna handlat om mig, haha.

Anses av de mest inbitna Prefab Sprout-fansen som Paddys riktigt stora mästerverk, tillsammans med Steve McQueen. Paddy har dock lite kritiska synpunkter. – Jag tycker om Andromeda Heights. Personligen anser jag dock att jag gjort ett mindre bra producentjobb emellanåt. Ta The Mystery Of Love. Den kunde blivit mer intressant än den blev. Jag försökte göra en låt som var programmerad på datorn men lät som ett riktigt band. Jag hade aldrig en riktig trummis som spelade. Däremot hade jag en riktig trummis som spelade bredvid mig vid datorn så jag kunde få fram rätt ljud. Det lyckades inte fullt ut. Och det är det här som retar mig idag, jag tycker om låtarna men känner att de hade kunnat blivit så mycket mer intressanta. Jag önskar vi hade varit lite mer dynamiska, gjort albumet med lite mer rocksound i sig. Men vi spelade in albumet i min studio hemma och jag ville vid den här tidpunkten inte ha det ”biffigt” och fullt av rocksound utan mer poporkestralt och lågmält, och det är ju bara att acceptera idag.

Jordan: The Comeback Epic, 1990 Ett album som skulle bli Paddys svar på Sgt Peppar. – Nitton låtar med en sammanlagd speltid på över en timme. Här knäckte jag Thomas Dolby helt, haha. Allvarligt talat, jag hade alldeles för mycket musik som skulle spelas in på för kort tid. Thomas tyckte från början att det var för många låtar och jag är benägen att hålla med honom. Men han tyckte om min passion inför det hela. Jordan blev ett tufft projekt. Jag hade ju nästan gjort allt mitt arbete innan vi klev in i studion. Väl i studion vilade huvudansvaret på Thomas och då först förstod han vilken uppgift som verkligen väntade. Vi började inspelningsarbetet väldigt entusiastiskt bara för att se Thomas bli mer och mer trött och utarbetad. Jag hade ju min bild av hur det skulle låta och med så mycket musik och detaljer i musiken så tog allt en väldig tid och Thomas tröttnade alltmer på både mig och inspelningarna. Men vi lyckades genomföra hela projektet. Thomas gjorde ett jättejobb och jag tycker vi fick till en hel del bra grejer. Wild Horses är en av Prefab Sprouts bästa låtar någonsin. One Of The Broken är en annan favorit. Det är ett bra album. Trots allt.

The Gunman and Other Stories EMI, 2001 Ett temaliknande album med material Paddy skrivit åt andra artister, bl a då Jimmy Nail och Cher. Och låtar som var tänkt åt andra artister. – Om jag ska vara ärlig så hade jag nog väntat mig att The Gunman And Other Stories skulle bli mer populär än vad den blev. Tar man låt för låt så tycker jag inte de är sämre än något annat jag skrivit. De flesta av de här låtarna skrev jag faktiskt innan Andromeda Heights. Men det var låtar som jag skrev menat för andra artister att spela in och några var direkt skrivna med Nashville i tankarna. Jag vet att Madonna tyckte att Blue Roses var den vackraste låt hon hört. Jag får väl leva på det.

I Trawl The Megahertz EMI, 2003 Se intervju…

A Life of Surprises: The Best of Prefab Sprout Epic, 1992 Samling med två nya låtar, bl a fantastiska Sound Of Crying. Inte så mycket att säga om. Bolaget ville ha ut en samling de trodde kunde sälja bra och det gjorde den. Vi hade inte haft särskilt många singelhits så urvalet är

la musik

K E L LY J O E P H E L B S

e är få, väldigt få, de som lyckas använda bluesen som form för att göra något riktigt bra och intressant. Med tanke på hur sliten, så dragen i smutsen och närmast förlöjligad, framför allt av usla, respektlösa vita “blues-men”, som musikstilen blivit, känns det därför som en nästan övermänsklig bedrift Kelly Joe Phelps lyckas med. För, kom igen; akustisk blues framförd av en 42årig viting från Washington, hur kul låter det på en skala? Definitivt roligare på skiva än på papper i varje fall. Phelps låter nämligen aldrig bluesen bli till den tvångströja många likasinnade klär sig själva i, utan använder den som en språngbräda in i country, folkmusik och rock och till vad som blir en helt egen värld. Något som hörs med all önskvärd tydlighet på färska fullängdaren Slingshot Professionals. Phelps är en fullständigt formidabel gitarrist, troligtvis den bästa vita dito du nånsin kommer att få höra. Han plockar, bänder och smeker strängarna, både med fingrarna eller med sin slide och han vrider och vänder på takter och rytmer utan att det för en sekund känns krystat eller konstigt. Dessutom har han en rökig, själfull röst man bara måste älska, den sorten som spricker så där förtjusande när den glider över i falsett. Ofta följs hans intrikata gitarrfigurer och sångmelodier åt och förstärker låtarnas aura av tidlöshet. Det är egensinnigt, tjusigt, rått, naket och hela tiden framfört med ett obundet, löst sväng, vare sig Phelps är ensam med sin akustiska gitarr eller kompas av det briljanta band han alltid omger sig med. Slingshot Professionals är, liksom Phelps samtliga plattor, inspelad live i studion, fångad i ögonblicket och improvisation är således en viktig komponent i Kelly Joe Phelps bluesbygge. Min första fråga när jag når honom under den pågående USA-turnén är därför hur mycket av hans attityd vis-á-vis detta kommer från hans bakgrund som jazzmusiker; – Troligtvis alltihop, svarar en något rosslig bluesman. Det var tack vare jazzen jag lärde mig inse tjusningen med en inte alltför strukturerad musikalisk omgivning. Det innebär väl tyvärr också att jag väldigt snabbt blir rastlös och uttråkad när det blir för givna ramar. Varför väljer man bluesen, den kanske mest givna och strukturerade av alla musikstilar? – Det är kanske där min fascination för bluesen ligger, i att kunna skapa spänning mellan det traditionellt förutsägbara och det improviserade, det oväntade. Så, när du spelar in skivor med dessa förutsättningar, hur vet du vilken tagning du ska använda? Hur vet du när du fått ut det bästa ur bandet för varje låt? – Det kan man så klart aldrig vara hundra på, men jag har en ganska klar bild av vad jag vill ha ut av låtarna så det brukar inte vålla mig några större bekymmer. Det är samspelet mellan mig och musikerna som är det viktiga, att vi förmedlar nånting, en stämning eller en känsla som passar för låten.

22 | la musik

Min favoritlåt på Slingshot…, Cardboard Box Of Batteries är det bara du och Bill Frissell. Hur gick det till när ni spelade in den låten? AV OLA KARLSSON – Bill har en groteskt stor gitarrigg som han är väldigt skicklig på att utnyttja. Vi satt i varsitt hörn av studion och Bill kom upp med de här loopade grejerna som satte oss i stämning och så lät vi bandaren gå. Tagningen som hamnade på albumet är fantastisk, mycket tack vare Bills spel. Det är nog min favoritlåt också när jag tänker efter... Den har, som de flesta av dina låtar en fantastisk, väldigt fantasieggande text. Var kommer alla dessa underbara historier ifrån? – De kommer från händelser i vardagen, min vardag. Åtminstone är det oftast saker därifrån som triggar processen till vad som så småningom blir låtar. Jag skriver alltid texterna först, som små noveller med prosalyrik, för att få en helhetsbild av vad jag vill berätta. Sen får jag jobba med dem för att få dem att passa i intresserade av; mitt sätt att spela och kanske ramen för sånger. Ibland får jag jobba lite mer, framför allt, som du sa, vilka stämningar jag ibland lite mindre. Jag låter alltid texten bli använder. utgångspunkten och därefter kommer harmonier Phelps är dock inte bara en gitarrist av Guds och rytmfraseringar och oftast talar texten om för nåde. Hans rökiga röst och intima sångsätt för mig direkt vilken typ av låt det ska bli. tankarna till en ung O.V Wright och han menar Du ligger ju väldigt långt från traditionell själv att han i början gjorde allt för att efterlikna bluesuppbyggnad även textmässigt. Hur sina förebilder inom country- och bluesmusiken, viktiga är texterna för dig? både musikaliskt och i livsstil. – Väldigt viktiga. Även om jag älskar den – Det är lite trögt i början att dricka sin whiskey klassiska bluesen har jag ett stort behov att berätta straight, men man vänjer sig, som han säger. de här historierna och de passar ju inte riktigt in i Phelps har den största respekt och kärlek för det standardiserade formatet som ‘12-bar blues’ gamla hjältar som Robert Johnson, Muddy innebär. Waters och B.B King men anger även influenser Dina första skivor var ju renodlade som Tom Waits, en artist han ibland medvetet, soloinspelningar, men du har gått mer och eller omedvetet, låter väldigt lik. mer över till att spela med bandsättning. Var Men Kelly Joe Phelps är allt annat än en det ett nödvändigt steg tror du för att utveckla imitatör. Snarare innovatör, och där är din musik? parallellerna med Tom Waits ännu tydligare. – Det är nog mer ett resultat av att jag var jävligt Genom sina fyra tidigare album, och inte minst less på att alltid vara själv. Nu när jag spelat med med Slingshot Professionals befäster han, fullt band, både live och i studio, kan jag återigen tillsammans med just Waits, ställningen som den uppskatta tjusningen med att stå helt själv, med mest intressanta, och progressiva vita bluesartisten allt vad det innebär. Dessutom tror jag att det som går att uppbringa. Vi diskuterar länge och väl gjort mig till en mer lyhörd, och därmed bättre om bluesens roll, både ur ett socialt och gitarrist. musikhistoriskt perspektiv och Phelps menar Får du många gitarrgroupies, dessa irriterande bestämt att dess betydelse inte kan överskattas. entusiaster som ska ha reda på hur du gör Vilket så småningom leder oss fram till den vartende litet lick, vilka stämningar du oundvikliga frågan; använder, vad det är för mått på Kan den vite mannen verkligen spela blues? stämskruvarna etc..? – Klart han kan! I annat fall kan jag ju lika – Haha, jodå, jag har min beskärda del av dem. gärna lägga mig ner och dö. Den här musiken är Men jag har svårt att se dem som irriterande ju mitt liv. faktiskt. De vill ju bara veta som de är genuint

kelly joe phelbs

0!2)3 h9ELLOW %DENv %FTER DE HYLLADE %0 NA h,ES AMIS DE 0ARISvOCH v$ISCO &EVERv SLËPPS NU ËNTLIGEN DERAS EFTERLËNGTADE DEBUTALBUM h9ELLOW %DENv 0ARIS ÍKER PÍ 3VERIGETURNÏ I HÚST

%,"/7 h#AST /F 4HOUSANDSv 5PPFÚLJAREN TILL DEN FRAMGÍNGSRIKA OCH VACKRA DEBUTEN h!SLEEP )N 4HE "ACKv .-% GAV v#AST OF 4HOUSANDSv I BETYG 3VERIGEAKTUELLA I NOVEMBER WWW ELLEANDBO COM

OKTOBER

#(2)34)!. +*%,,6!.$%2 h)NTRODUCING 4HE 0ASTv 4ITELN TILL DENNA DUBBEL #$ TILL ENKELPRIS SËGER ALLT $EN INNEHÍLLER ,OOSEGOATS 3ONGS /F 3OIL MATERIAL EXKLUSIVT 0 ,IVE MATERIAL NYA LÍTAR OCH DIVERSE RARITETER MINUTER HÚGKVALITATIV MUSIK MED ANDRA ORD +ONSERTHUSTURNÏ I OKTOBER

2)#+)% ,%% */.%3 h4HE %VENING /F -Y "EST $AYv

OKTOBER

3TOR COMEBACK .YTT STUDIOALBUM 2ICKIE SES AV MÍNGA SOM *ONI -ITCHELLS ARVINGE (ON KËNNETECK NAS AV SITT MËKTIGA RÚSTOMFÍNG INNOVATIVA ORDLEKAR OCH EN FUSION AV FOLKMUSIK OCH JAZZ 3VERIGEAKTUELL I HÚST

2/9 0!#) !2%453+! h4UTTAPPOSTOv 4RUMPETAREN SÍNGAREN 2OY 0ACI FRÍN -ANU #HAO KOLLEKTIVET 2ADIO "EMBA (AN KOMMER FRÍN 3ICILIEN OCH INmUENSERNA ËR MÍNGA PÍ DENNA PARTYPLATTA SOM ALLA FÚRTJËNAR ATT HA I SIN SKIVSAMLING 3VERIGEAKTUELL I NOVEMBER

(%!4(%2 ./6! h3TORMv (EATHER .OVA MED NYA ALBUMET h3TORMv SOM PRODUCERATS AV 4HE $IVINE 3PARKS AKA -ERCURY 2EV &ÚRSTA SMAKPROVET KOMMER I FORM AV SINGELN h2IVER /F ,IFEv

OKTOBER

SVENSK

HOUSE

AV JAN EKHOLM FOTO STEFAN WENDIN & JAN EKHOLM

i kan gnället vid det här laget: ”Sverige är ett u-land när det gäller dansmusik”. Och visst, vi saknar – och har alltid saknat – den klubbkultur som finns i nästan alla andra europeiska länder. Men paradoxalt nog har vi alltid producerat dansmusik som befinner sig vid fronten av utvecklingen, ständigt framåtskridande och innovativ. Problemet är att den så sällan hörs i Sverige. Ända sedan pionjärer som StoneBridge, Denniz Pop och Clubland tog sina första stapplande steg i slutet av 80-talet har svensk house alltid spelats och uppmärksammats mer utomlands än på hemmaplan. Och ny talang har fortsatt att komma. Oftast intar de världens dansgolv i vågor. För ett par år sedan var det Svek- och Spånka-gängen, Håkan Lidbo och Adam Beyer som dominerade. Dagens våg av svenska talanger är större än på länge. Jag har träffat fyra av dem; Mikael ”D’Malicious” Nordgren som släpper varm och själfull techhouse på legenden Francois Kevorkians skivbolag, Eric Prydz som gör Sveriges mest pumpande house, Masters At Work-kollaboratören Markus Enochson och Rasmus Faber som producerar sin musik nästan helt live. När man hör historierna om hur de fått sina utländska skivkontrakt och hur de helt plötsligt samarbetar med några av housemusikens giganter kan det tyckas låta så lätt. Men så är det självklart inte. Det släpps ett par hundra tolvor varje vecka som ryms inom det så vida begreppet ”house”. Merparten passerar spårlöst förbi och glöms bort innan veckan är slut. Det krävs något extra för att hävda sig i den enorma mängden, något unikt och personligt. Dessa fyra har det. Och det finns fler: Laid, Axwell, Phunky Drakes och Martin Venetjoki är ytterligare några jag lär få anledning att återkomma till framöver. Men vad gör vi då med Sverige? Kommer vi någonsin att få den klubbkultur vi så väl behöver? Rasmus Faber är kanske närmast att hitta en grundorsak till problemet: – Sverige är så antingen eller. Antingen är det superkreddig, övercool house eller så är det råkommersiell trance. Det finns inget mellanläge. Hade vi det skulle den svenska klubbscenen förmodligen se mycket bättre ut.

10 | la musik 24

ERIC PRYDZ ”Jag tror att min typ av house kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling” Eric Prydz fyller en viktig funktion bland svenska houseproducenter. När oproportionerligt många har en förkärlek till introvert garage eller experimenterar med jazzoch latininfluenser går Eric åt rakt motsatt håll med sin upplyftande, avskalade, funky house. När andra sneglar åt New York eller Detroit har Eric siktet inställt mot London. Eric Prydz produktioner är väldigt engelska, väldigt pumpande och precis som man vill ha sin house när dansgolvet glider in mot söndag morgon. Hans egna Mr Jingles, Deeper Still och Slammin är tre extremt effektiva peak hour-anthems, liksom hans remixar av Par-T-Ones I’m So Crazy, M-Factors Come Together och Snaps The Power. – House är för mig en ung kille som sitter hemma i sitt sovrum och gör skitiga beats och fula sound, säger Eric. Själv sitter han dock inte i sitt sovrum längre. Jag träffar honom i en mörk, stökig källarlokal under en klädaffär i centrala Stockholm. Framför Mac-skärmen sitter Prydz i houseproducentkeps

av standardmodell och nickar koncentrerat till musiken. – Jag upptäckte housemusiken 1989 när en kompis kom hem från Ibiza med en mixkassett. Innan dess lyssnade jag bara på synt som Depeche Mode och Nitzer Ebb, och gjorde en del egen musik med hjälp av en gammal Amiga. Men den där kassetten förändrade mitt liv… Till en bit in på 90-talet producerade Eric house, som dock aldrig nådde utanför sovrummet, innan han halkade in på rap och blev medlem i en hiphopgrupp. – Det vill jag helst inte prata om, säger han generat. Efter ett par år helt utan musik (”det var mest brudar och moppar då”) hittade han tillbaka till housemusiken och började göra låtar igen. Med lite hjälp av en engelsk producent på besök i Stockholm som hörde hans demo på Boutique Sportiff, hamnade Eric helt oförberett med en deal hos engelska Parlophones dansetikett Credence. – Att släppa skivor var inget jag planerade. Jag gjorde låtar för min egen skull och för att spela upp för polare. Det fanns aldrig någon stor plan, även om jag förstås hoppades få ut något på vinyl någon gång. Första släppet på Credence, trespårstolvan Mr

SVENSK HOUSE

Jingles fick en flygande start när den kom för två år sedan. Omskriven i engelsk musikpress och älskad av dj:s som Satoshi Tomiie, Tim Deluxe, Timo Maas och Darren Emerson. Eric Morillo var så begeistrad att han tog med låten på sitt mixalbum Subliminal Sessions. Idag har Eric släppt tre singlar på Credence. Vassast är den senaste, Slammin, som i somras nådde en femteplats på engelska Dance Sales Chart. – Den har verkligen gått sjukt bra, så nu vill skivbolaget ha en vokal version som de kan gå till radion med under hösten. Det blir hård ragga style. Jag har precis spelat in sång med Cutty Ranks och det låter otroligt grymt. Men Eric har fler alter egon än Prydz. Som Sheridan gör han aningen mer organisk house, dock utan att tappa sitt främsta kännetecken – det hårda pumpet. Tre tolvor är släppta på svenska labeln Nero och engelska Vapour. Tillsammans med dj:n Marcus Stork har han techhouse-projektet Hardform som precis skrivit på för Thomas Schumachers etikett Spielzeug. Under namnet Dukes Of Sluca gör Eric ännu mer upplyftande, funky house – denna gång på svenska Joia där han släppt två tolvor. Och som om detta inte räcker blir Eric skivbolagsdirektör i höst när egna Mouseville Recordings drar igång. Vilket projekt är viktigast för dig? – Det beror på mitt humör. Har jag gjort flöjthouse i en vecka är det befriande att köra lite banging techhouse ett tag. Man prioriterar det som är roligast för stunden helt enkelt. Vad gör du om ett år? – Jag har egentligen inga långsiktiga planer. Jag nådde mitt mål när jag fick ut mina första låtar på vinyl, allt annat efter det är ren bonus. Men visst, att göra ett helt album skulle vara en ny utmaning. Det kanske jag gör om ett år. Hur ser housemusikens framtid ut? – Jag tror att den typen av house som jag gör allt mer kommer att förflytta sig från dansgolv till barer. Och det måste inte vara en dålig utveckling. Men det är bara att se på vad som händer i Stockholm. När Fokused kör sina stora trance-prylar drar det tusentals människor, medan houseklubbarna har en publik på max ett par hundra. Om det blir ensamt här nere i källaren, vem skulle du helst bjuda hit för ett samarbete? – Det finns bara en person – Martin Gore förstås. Den gamla syntaren har talat.

”Jag vet ingen annan som är tillräckligt bra på den typ av musikalisk, live-baserad house som jag gör”

RASMUS FABER

Rasmus Fabers trånga källare två våningar under Sveavägen i Stockholm ser mer ut som en replokal än en studio. Rhodes-pianon, trummor, slagverk och andra instrument tar upp den största delen av utrymmet medan datorn står lite undanskuffad i ett hörn. Så är också Rasmus Faber den levande housemusikens främsta förespråkare. En klassiskt skolad pianist som aldrig samplar och som tar in en helt band av musiker varje gång han gör en produktion eller remix. När Rasmus är som bäst är det omöjligt att inte beröras och bländas av skönheten i produktionerna, de perfekta harmonierna och de alltid lika smekande rösterna. Som i egna låtarna Ever After med sångerskan Emily McEwan, Doin Things med Linda Sundblad från Lambretta, duetten Divided/United med Nelo och Apollo eller den hypnotiska, femton minuter långa remixen av Novas All This Love. Men det är en svår balansgång och emellanåt har det en tendens att bli ”duktig musik för duktiga musiker”. Plötsligt har housemusiken fått sitt eget Toto och vi befinner oss i en värld där inget flöjtsolo är för långt. Hur upptäckte du house? – Det började med att Markus Enochson och Sumo anlitade mig som keyboardist till sina produktioner och remixar. Jag kände efter ett tag att det här skulle jag kunna göra lika bra själv, så jag letade upp en sångare, Nelo, och gjorde med honom min allra första egna houselåt - Never Felt So Fly. Rasmus hade dock ingen aning om hur man får ut en houselåt. Men genom vänner på skivaffären Pitch fick han adresser till lämpliga skivbolag utomlands och skickade ut ett antal cd:s. – Jag var verkligen helt ovetande om hela processen. Det enda jag visste var att jag ville se mitt namn i skivbackarna. Engelska Black Vinyl hörde av sig och i slutet av 2001 släpptes Never Felt So Fly. Responsen var, utan överdrift, överväldigande. Remix-erbjudanden från England lät inte vänta på sig (Kenny Bobien, Thick Dick och inte minst Junior Jacks sommarplåga E-Samba) och ett antal skivbolag ställde sig i kö för att få signa Rasmus. Valet föll på ansedda Defected Records. – De kom till Stockholm och erbjöd mig att starta en egen underetikett till Defected. Jag tar fram musiken och de sköter allt annat. Berätta mer om labeln. – Namnet blir Farplane Records. Ever After släpps som första singel i september och därefter kommer ytterligare en eller två singlar under hösten. Jag kommer att producera allt som ges ut. Om jag vill involvera någon annan producent? Det tror jag inte. Ärligt talat vet jag ingen annan som är tillräckligt bra på den typ av musikalisk, live-baserad house som jag gör, och som kommer att vara Farplanes inriktning. Rasmus produktioner, och även hans remixar, har ända sedan Never Felt So Fly varit live i ordets rätta bemärkelse. Det enda som är programmerat är trummorna. – Men just nu provar jag mig fram med att

även försöka göra trummorna live, det är bara så svårt att få samma dansgolvsdriv. Än så länge har det bara fungerat i mina jazziga remixar. Och du samplar aldrig? – Det är inte så att jag principiellt är emot att sampla. Det känns bara onödigt. Man blir så låst vid samplingen, man måste söka tillstånd för den och man tvingas leta igenom mängder av skivor. Som en följd av uppmärksamheten, och för att ytterligare marknadsföra sig, kommer det nu önskemål från skivbolaget om att Rasmus ska åka ut och spela som dj. Det finns dock ett problem med det - han har hittills aldrig provat på djyrket. Det närmaste Rasmus varit ett dj-bås är de gånger han tagit med sig sin Rhodes eller sina slagverk för att kompa Markus Enochsons skivspelande på diverse klubbar i Stockholm. – De får ta mig för den jag är. Att taktmixa är inte svårt, men jag kommer aldrig att göra några coola dj-konster. Helst skulle jag vilja spela skivor ihop med ett liveband. Det största problemet är att jag definitivt inte har lust att springa runt och leta i skivbackarna, det finns ändå så lite bra musik där ute. Min gissning är att jag mest kommer att spela mina egna grejer.

MARKUS ENOCHSON

”Tiden med introvert och bakåtsträvande house är förhoppningsvis förbi” – Jag ringde upp Louie Vega från Masters At Work och frågade om de skulle vilja göra en låt ihop med James Ingram. ”Jo, det vill vi nog” svarade Louie lite avvaktande. Okej, då ska jag försöka sammanföra er sa jag. ”Yeah right” tyckte Louie och la på luren. Markus Enochson berättar om hur han först fick kontakt med Nuyorican’s finest, housegudarna Masters At Work, medan han guidar runt i sin nybyggda studio intill Värtahamnen i Stockholm. Mixerbordet är gigantiskt och i rummet bredvid står en annan stor pjäs – ett exemplar av den numera utdöende sortens bandspelare som spelar in på tvåtums-tape (”för att få det där varma, analoga soundet”). Det enda som är litet är studiohunden Nisse, fullt upptagen med att tugga sönder en pet-flaska. Strax efter samtalet med Louie Vega befinner sig James Ingram på middag hemma hos familjen Enochson. Markus pappa, Lars Enochson, är nämligen låtskrivare sedan tjugofem år tillbaka med meriter som Julian Lennon, Phil Lynott och just James Ingram, som även blivit en nära vän till familjen.

la musik

SVENSK HOUSE

Markus spelar upp lite material av Masters At Work, James går igång och sen är saken klar. Samarbetet slutar så lyckligt att Masters At Work gör en bakgrund som James, Markus och pappa Lars skriver text och melodi till. Resultatet, Lean On Me, är ett stycke spirituell och smekande soul. Därmed är dörrarna in till Masters At Work, minst sagt, vidöppna. Idag är Markus signad till deras skivbolag MAW Records och har där släppt tre singlar, bland annat den hyllade I Am The Road. Markus gör vokal New York-inspirerad garage av tämligen tidlös modell. Emellanåt kan det kännas lite för klassiskt och respektfullt gentemot genren, men det starka meloditänkandet höjer honom över mängden. När jag får lyssna på några av Markus kommande släpp där traditionell garage möter hårda, electro-influerade beats hör jag ett nytänkande och en fräschhet som kan, och borde, föra hela garagescenen framåt i utvecklingen. Hur pass involverade är Masters At Work rent kreativt när du producerar något för MAW? – Faktiskt väldigt lite. Jag har stor frihet att göra mina produktioner som jag vill, vilket känns skönt. När Louie och jag pratar blir det mest om saker som dansmusikens utveckling och framtid. Och hur ser ni på den? – Vi tror att r&b och house/disco kommer att närma sig varann allt mer. Se på P Diddy och Justin Timberlake, det är bara början. Tiden med introvert, bakåtsträvande house är förhoppningsvis förbi. Det är dags att starta partyt igen, göra upplyftande låtar och ta in influenser från olika håll. Kommer det att bli några musikaliska samarbeten med Masters At Work framöver? – Inget som är planerat just nu. Däremot ska jag producera ett par låtar till Louie Vegas’ frus kommande album. Markus är en hårt arbetande man. Sedan debuten Missing You, som släpptes i England 1998, har han gett ut ett trettiotal tolvor på en mängd olika bolag, från svenska Svek till Francois Kevorkians Wave. Därutöver ett oräkneligt antal remixar. De mest oumbärliga är sannolikt Koops Summer Sun (ren magi!) och Brandys What About Us (finns endast som bootleg). Förnärvarande jobbar han bland annat med en låt som ska ingå på ett remixalbum med material av filmmusikens stora maestro, Ennio Morricone. – Det är ett drömprojekt för mig. Hans förmåga att skapa stämningar är helt unikt, ingen annan har någonsin varit i närheten. Jag remixar en ganska obskyr låt som var med i en erotisk thriller från 70-talet, Forbidden Photos Of A Lady Above Suspicion. Hur mycket tror du att din pappas musikaliska bakgrund har påverkat dig? – Enormt mycket. Jag växte upp med soul, funk och jazz i huset hela tiden. Även min farbror är låtskrivare, han jobbar i Nashville sedan många år, och min bror är en fantastisk pianist. Själv betraktades jag länge som det svarta fåret i familjen. Under tonåren hade jag en musikalisk revolt när jag bara lyssnade på synt och body

26 | la musik

music, det var inte helt uppskattat. Markus har varit en flitig dj på Stockholms klubbar ända sedan mitten av 90-talet. Idag spelar han dock oftare utomlands än hemma. I somras gästspelade han i en vecka på Soul Channel i New York samt gjorde en miniturné i Indien (”helt galet land, men de älskar musiken”). Har den svenska klubbscenen blivit sämre? – Nej, snarare något bättre. Det jag saknar här rent personligen är egotrippen när andra dj:s spelar mina låtar. Som när Louie avslutade sitt set på Miami Winter Conference med att spela I Am The Road i tjugo minuter. Den känslan går inte att beskriva. Vad händer i höst? – Jag ska börja skriva och spela in låtar till mitt första album. Min idé är att jobba med ett antal olika sångare, både etablerade och okända. James Ingram är redan klar. Någon jag gärna vill ha med är Terence Trent D’Arby. Han har tydligen blivit muslim och bytt namn. Kanske är han lite mer ödmjuk och lättare att samarbeta med nu…

MIKAEL ”D’MALICIOUS” NORDGREN ”Jag hade gärna sluppit rockmusikens återtåg” Mikael Nordgren bryter den mörka källartrenden genom att placera sin studio fem våningar upp i en solig och öppen lokal på Södermalm. Här uppe i solljuset gör han följaktligen också en ovanligt varm och djup techhouse med hjärtat närmare house än techno. Den techhouse som varje vecka vräks ut från England och Holland är många mil ifrån de suggestiva, vackra men likväl tunga och funky ljudlandskap som Mikael bygger. Under namnet D’Malicious är han signad till dj-legenden Francois Kevorkians label Wave Records i New York. Kevorkian, som befunnit sig i dansmusikens epicentrum ända sedan 70talet, började sin karriär på klassiska discobolaget Prelude och blev senare Kraftwerks och Depeche Modes hus-remixare under många år. I vintras emailade Mikael en av sina låtar till honom. Efter tjugo minuter kom svaret. Francois ville ge ut låten och innan veckan var slut hade Mikael ett avtal på tre singlar och ett album.

– Francois må vara en 49-årig farbror men han har en sån enorm passion för musiken. Han har koll på allt som släpps, hänger på klubbar hela tiden. Det är ett privilegium att få jobba med honom. Men han är väldigt försiktig med att påverka och styra, han har stor respekt för sina artister. Första tolvan Dark Tradition släpptes i mars, uppföljaren Loup Group kom i juni och senare i höst blir det en tredje singel innan det är dags att börja tänka på ett album. Men Mikaels musikaliska historia börjar långt tidigare än D’Malicious. – Under tonåren spelade jag i diverse pop- och modsband. Sen upptäckte jag Public Enemy och efter det har jag nästan uteslutande lyssnat på svart musik. Jag har alltid skrivit låtar, men mitt första mer seriösa projekt var Slippery People. Housekollektivet Slippery People, där Mikael var den musikaliska motorn, släppte för ett par år sedan två tolvor med lite spretig men skapligt upplyftande garage. Mest minnesvärda är singlarna idag för att man lyckades få housedivan Adeva och discohjälten Leroy Burgess att medverka. – Adeva var en blyg tant och Leroy är i mitt tycke en av världens bästa sångare, så det var förstås underbart att få jobba med honom i studion. Numera försörjer han sig på att göra karaoke-bakgrunder, vilket är ett sånt otroligt slöseri med talang… Steget från Slippery Peoples garage till det du gör nu är ganska långt. Vad hände? – Jag tröttnade på hela garagesvängen. Det finns alldeles för mycket som låter likadant. En bra garagelåt kräver en grym melodi och det saknas oftast idag. – Djup house har alltid legat mig varmt om hjärtat. När det går i moll, det är då det känns som mest i själen. Men jag har fortfarande ett behov av att skriva mer traditionella låtar med sång, så det kommer jag att fortsätta med, gärna åt andra artister. Jag jobbade nyligen ihop med Melina Wrede, det blev grymt bra. Mikael är en av de drivande krafterna bakom klubben Guidelines i Stockholm och han spelar ute ungefär tre gånger i veckan. Krävs det att man är dj för att kunna producera dansmusik? – Nej, men det underlättar. Man lär sig att arrangera låtar, hur man bygger upp en effekt på dansgolvet och vad folk går igång på. Jag kommer aldrig att ge upp dj:andet, men måste jag välja blir det tveklöst att skriva musik. Vad händer annars just nu? – Jag har nyligen släppt en tolva på Raw Fusion under namnet 12th Floor. Det är lite mer organiskt än D’Malicious, lite midtempo funk möter Detroit. Den har fått otroligt bra respons i USA och England. Sen blir det ytterligare ett projekt i höst under namnet Tiger Stripes. Förhoppningsvis gör jag det ihop med Leroy. Hur känns musikklimatet just nu? – Jag hade gärna sluppit rockmusikens återtåg. Det är tur att det finns en stark r&b-scen som motvikt.

AYESHA

n grådaskig eftermiddag i augusti är det dags för hembesök. Ayesha möter upp oss vid tunnelbanan i Hässelby. Det är en stadsdel med en skarp gräns mellan en medelklassidyll till villastad och vad de flesta kallar ett ”invandrarområde”. Det senare har fött artister som Ken och Blues och det är knappast heller en slump att Ayesha döpt sin debutsingel till just Ghetto Princess. ”Bara för att jag är från en förort som Hässelby behöver det inte betyda att jag bryter och är kriminell”, har hon sagt. Ayesha är född i Botswana men har flyttat runt under hela sin uppväxt. Hennes pappa kommer från Indien och eftersom han bl a jobbat för svenska företag som SIDA, brukade hon tillbringa somrarna i Sverige. Hon har också bott här i perioder och efter ytterligare några år i Tanzania och Zimbabwe, återvände hon ensam till Sverige för att plugga på gymnasiet. På vägen hem till lägenheten, stannar vi till hos grönsakshandlaren på torget. ”Jag ska bara ha lite ingefära”, säger Ayesha innan hon försvinner in i myllret av grönsakslådor. Inköpet är till Chai-teet hon tänkt bjuda oss på, förklarar hon. Väl innanför ytterdörren är kontrasterna slående – orientaliska mattor, en orange och hårig lampskärm, ett tygstycke med en Buddhabild och afrikanska prydnadssaker. I bokhyllan står Historien om Jerusalem och i skivhyllan trängs Hits of the Sixties med Bob Marley och Spice Girls. Musik, sång och dans har alltid funnits med i bilden. – Min pappa har alltid haft stora skivsamlingar med musik från hela världen. Jag lyssnade på den och dansade, berättar hon. Hennes eget ursprung och alla intryck har smält samman i hennes egen musik. – På Ghetto Princess använder jag mitt afrikanska uttal och i refrängen finns en indisk takt som jag sjunger ut i bakgrunden och som vi har lagt vocoder på.

I SLUTET AV maj släpptes låten som singel på KWerks, ett nystartat bolag med fokus på experimentell hip-hop och electronica, som drivs av producenten DataFork i samarbete med Ayesha själv. Hon har också startat det helt egna skivbolaget Aqueen Enterprisez för att kunna ge ut andra artister. – Jag vill att alla ska vara med, säger hon. Första släppet där blir troligen en skiva med tjejtrion S.A.L, där bokstäverna står för medlemmarna Sona, Ayesha och Lucy. Smakprovet hon spelar upp låter som en blandning mellan R ’n’ B/Soul, hip-hop och electro med påtaglig 80-talskänsla. Kanske släpper hon också den electro-hip-hopiga Ayesha-låten Fire som singel under hösten. Debutalbumet får däremot vänta tills efter nyår. Hon berättar att hon precis börjat göra egna beats och hoppas på att snart kunna producera sina låtar helt själv. Ayesha ingår även i performancegruppen Dragon som bland annat uppträtt på Stockholm Art Fair. På väggarna sitter affischer med bilder som skulle kunna vara hämtade ur vilken 80-

Med rötterna i tre olika världsdelar blandar hon till ett sväng där hip-hop, ragga och electro är huvudkomponenter. Hon bor i en Stockholmsförort, älskar Afrika och lagar Chai-te som i Indien. Ayesha Quraishi är Sveriges egen Ghetto Princess. AV JOHANNA PAULSSON

FOTO MICHAEL LOKNER

talsgangsterrulle som helst, men som visar sig vara tagna under en av gruppens föreställningar. Ayesha har också varit inblandad i en del lite annorlunda musikaliska projekt. Som avslutning på Stockholm Art and Science Festival förra året, framförde hon tillsammans med den 140-man starka World Peace Orchestra, låten Number One i Berwaldhallen. – Det var så himla kul! När jag först kom till repet var alla tveksamma men till slut bara svängde det, utbrister Ayesha lyriskt. I den låten rabblar hon i tur och ordning upp världens orättvisor och man märker en viss triumf över att ha ”kört den här råpolitiska grejen” för de traditionella konsertbesökarna, eller ”kostymnissarna”, som hon kallar dem. – Det känns som att jag är född till rebell men det är något jag insett med tiden. Jag har alltid känt att det varit min uppgift på grund av det jag sett – jag har ju levt halva mitt liv i fattiga länder och halva i rikare länder, konstaterar hon. Walked through Babylon with a third eye… Free Africa my mission, my goal… WAR IS THE

RELIGION

I Push, Push sjunger hon om revolution, men det är först och främst en revolution i vardagen hon är ute efter. Enligt Ayesha handlar det om att våga göra det man tror är rätt. – Jag tror att man måste ändra sig själv, clean up your own back yard, innan man kan städa någon annans. Ett problem i Afrika är att afrikaner inte ser sig själva som värda ett bättre liv. Jag tror att det först är upp till afrikanerna själva att vara stolta över att vara afrikaner. Det här pratar jag mycket om i min musik, it ain’t a crime to be black eller annorlunda, liksom. I ain’t crazy, me black an happy, for my life my living… GHETTO PRINCESS

Ayesha delar både lite av sitt sound och stoltheten över att vara den hon är, med jamaicanska dancehalldrottningen

ayesha Lady Saw. Men i det stora hela är det ont om kvinnliga förebilder inom genren. Den enda kvinnliga artist som gjort intryck på Ayesha är Queen Omega som bl a samarbetat med Capleton. Till skillnad mot många hip-hop tjejer, som ofta klär sig lite grabbigt, spelar Ayesha istället gärna på sin kvinnlighet. – Det är ju upp till var och en, men bara för att man är feminist så betyder det inte att man inte kan vara kvinna på samma gång, säger hon. Trots sina ynka tjugoett år, verkar Ayesha betydligt äldre när hon börjar prata om bojkott av företag och produkter som bidrar till exploatering av fattiga länder, WTO’s konstitutioner och handelsembargon. Men musik ser hon bara som ett forum för sina idéer. – Jag har hört folk som har sjungit om orättvisor sen 1942, men det har inte skett någon större förändring för det, så jag tror på konkreta grejer.

ETT SAMTAL MED

RICHEY JAMES

29/11 ’94

Nedan följer en aldrig tidigare publicerad intervju med Richey James, som var textförfattare och gitarrist i Manic Street Preachers fram till 1 februari 1995. Anders Lundquist intervjuade honom 29 november 1994, samma dag som Manics skulle agera förband till Suede på Cirkus i Stockholm. Två månader och två dagar efter denna intervju försvann Richey James spårlöst. Hans bil hittades senare vid Severen Bridge utanför Bristol - ett vanligt ställe för självmord. Manic Street Preachers valde efter en tid att fortsätta som trio, varpå gruppens stora kommersiella genombrott kom. Richey har aldrig återfunnits.

i träffas i en lobby på ett ganska enkelt hotell i Hägersten. Richey har nyligen avslutat en behandling med anledning av både anorexia, depressioner och en alltmer tilltagande alkoholism. Han ser tärd ut, något som knappast kompenseras av hans make-up. Han är påtagligt lågmäld men känns samtidigt väldigt avslappnad. Han svarar omväxlande artigt, inspirerat och utförligt på alla mina frågor, visar flera prov på självironi och fnissar ibland till. Han verkar också ganska lättad över att jag inte för hans personliga problem på tal, utan koncentrerar samtalet kring hans textförfattande. Här följer en fullständig dokumentation av vårt samtal. Anders: När upptäckte du först din talang för ord och musik? Richey: Jag tycker inte jag har mycket musikalisk talang. Jag skriver texterna i bandet medan resten av bandet musiken, vi har fördelat det så. Jag antar att jag gillade konst innan jag ens gillade att skriva. Men i de flesta utbildningssystem vill de att man ska måla på ett visst sätt. När jag var i skolan var det väldigt gammaldags. De ville att man skulle måla en skål med frukt! Vilket jag ju aldrig varit intresserad av. Så jag tappade intresset för målandet. Men jag hade en oerhört bra engelsklärare som uppmuntrade oss att läsa saker som inte var med på litteraturlistan. Och som hjälpte oss att hitta dem. Jag var väl kring 15 när jag verkligen blev besatt av att läsa riktiga böcker, inte bara saker man fick och var tvungen att läsa. Anders: Men även sådant kan väl starta gnistan? Richey: Ja, det kan starta gnistan och det kan utöka ens ordförråd. Så jag har alltid gillat att skriva. Och jag insåg att ingen i min ålder kunde skriva som Dostojevskij eller Shakespeare. Det händer för mycket i vår kultur och vi är för rastlösa nuförtiden. Våra hjärnor är mer

10 | la musik 28

fragmenterade: bio, TV, video, radio, dataspel och så vidare. Det är så lätt att bli distraherad. Och det är därför jag respekterar en författare som Bret Easton Ellis. Han skriver förmodligen på det ärligaste sättet för en i hans ålder, hans skrivande reflekterar den här tidsperioden bättre än den finare litteraturen. Anders: Ditt sätt att skriva är också fragmenterat. Richey: Ja. Och det är därför jag har valt att vara textförfattare. För jag skulle inte vilja skriva en bok, i en stil som redan gjorts. Men det finns inte många band som har texter i min stil. De flesta har korta fraser som framför allt ska fungera rytmiskt. Ofta kan man räkna ut att nästa rad ska vara ”da-da-dada-dada”. Det som är lite speciellt med mina texter är att du inte vet hur James ska sjunga dem om du bara ser dem nedskrivna. James och jag har växt upp tillsammans och vi förstår varandra. Jag kan se rytmen i det jag skriver och vet vilken sorts melodi han kan frambringa ur den. Anders: Faktum är att jag läste igenom texterna till er senaste platta innan jag hörde den och det lät aldrig som jag trodde att det skulle låta! Richey: Ha ha. Precis. Anders: Å andra sidan är det ibland svårt att höra vad han sjunger. Richey: Exakt. Men det är därför vi alltid skriver ut texterna också. Vi får konstant höra att folk inte hör vad han sjunger. Vi har haft producenter som har plockat ut de tydligaste fraserna när James har sjungit, och satt ihop dem. Då hör man texterna, men förlorar känslan i framförandet. Det låter så plastigt! Som en robot som sjunger. Jag hör hellre en platta där alla ord inte är så lätta att uppfatta, men man vet att sångaren verkligen menar vad han sjunger. En platta som gjorde stort intryck på mig när jag var yngre var den första Clash-plattan och jag kunde inte uppfatta en enda text, det tog

mig månader att få ut tre rader i sträck! Men de kändes känslostarka och fick därför ett värde. Samma sak med Tom Waits, som jag gillar. Men många av hans texter är svåruppfattade ända tills man hört dem massor av gånger. Men känslan når fram direkt. Anders: Folk här i Skandinavien förstår ännu mindre! Richey: Jag vet, det är svårt. Jag tror även att 90 procent av vår engelska publik kommer för att de gillar musiken. De flesta köper skivor på grund av musiken snarare än texten. Jag köper en skiva för omslaget eller texterna, men jag vet att jag tillhör en minoritet. Jag köper skivor där jag knappt står ut med musiken, men tycker om orden. Anders: Som vem, till exempel? Richey: Ett band som hette Big Flame gjorde helt olyssningsbar musik. Men de skrev alltid ut texterna på sina singlar och jag älskade det bandet. Jag brukade ta med deras singlar till college och försöka få mina vänner att lyssna, men ingen stod ut för att musiken var så obekväm. Och jag sa ”lyssna på orden, lyssna på orden!”. Men de ville ha mer melodiska låtar. Anders: Men varför var du själv tvungen att lyssna på skivan när orden fanns utskrivna? Richey: För jag tyckte om hur sångaren tolkade orden. Den fördel låttexter har över poesi är just det faktum att de sjungs eller skriks. Med en röst som inte är din egen. Och musiken kan ta dig någonstans. Jag önskar att det fanns skivor med bara sångpåläggen, så man kunde lyssna på vokalisten och texten. Det skulle jag gilla! Anders: Är du inne på de så kallade rockpoeterna? Richey: Inte direkt. Jag skulle aldrig kalla mig själv en poet. De är i en annan division. Jag tycker personligen att romanförfattare tillhör första divisionen, poeter andra och textförfattare tredje. Den ende textförfattare jag anser verkligen var en

RICHEY JAMES

poet var Ian Curtis. Fantastiska verk, fulla av skönhet, även när man ser dem nedskrivna. Många textförfattare kallas poeter, exempelvis Bob Dylan och Jim Morrison, men när man ser deras texter nedskrivna är de inte i närheten. De är fantastiska sångtextförfattare, men de är inte Shelley. Det är ett annat sätt att uttrycka sig. Anders: Men man kan väl inte rangordna konstformer? Richey: Det skulle innebära att alla romanförfattare står över alla poeter! Nej, det kan man förstås inte. Jag tycker ju inte att vare sig Jeffrey Archer eller Barbara Cartland står över mig. För att inte tala om Jackie Collins! Men jag menar sådana romanförfattare som jag respekterar, inte alla som blir publicerade. Anders: Om du skrev en roman, hur skulle den se ut? Richey: Jag skulle vilja göra en bildsatt, grafisk, roman. Det är nog det närmaste sångtexter man kan komma nuförtiden. Det finns ingen musik, men bilder. En konstnär som Dave McKean kan tolka ord på ett vackert sätt och det på ett mer modernt sätt. Om jag skrev så skulle jag i och för sig vilja ha gammaldags prosa, men jag behärskar det inte tillräckligt. Anders: Du talade om vackra texter fulla av skönhet. Vad är skönhet för dig? Richey: (Tänder en cigarrett). Jag antar att sanning är skönhet. Skönhet är att finna några få rader som summerar något du känt under många år. Musiken började påverka mig på allvar när jag hörde låtar som på några minuter summerade saker jag känt länge. Böcker var viktiga för mig, men det tar ett tag att läsa dem. När man hittar en låt på tre minuter som verkligen når fram, det är skönhet och mycket tillfredsställande. Anders: Vad tycker du om dom som blir oerhört berörda och träffade av en låt av Bryan Adams eller Michael Bolton och säger ”åh, den här handlar om mig!” Richey: Det stämmer säkert. Jag förstår personligen inte sådana texter. Anders: Jag kan personligen bli avundsjuk på folk som kan bli riktigt berörda av en Bryan Adams-ballad. Richey: Jag också! Kanske ”avundsjuk” är fel ord, men jag tycker det är så svårt. Vi som inte går loss på sådana texter är i minoritet och gör kanske något fel. Livet borde vara okomplicerat och om man går loss på en enkel låt med exempelvis Bryan Adams eller Def Leppard, så har man förmodligen hittat ett sätt att ta sig igenom sin dag mer effektivt än jag, eller vissa som jag känner, har. Och man kan inte döma dem för det, för alla vill ju i slutändan bara ta hand om sig själva och klara sig igenom livet så bra de kan. Och de gör förmodligen något rätt som jag inte klarar! Jag vet inte om det är så, men man kan definitivt resonera på det sättet. Anders: Man kan också driva tesen att någon som inte kan gripas av en romantisk ballad är en cyniker som inte klarar att ta saker för vad de är. Richey: Att vara en cyniker är att ha ett olyckligt liv. Som du vet (snett leende). Anders: Kan du beskriva hur du arbetar med en

text och presenterar den för resten av bandet? Richey: När vi turnerar för jag konstant anteckningar, sedan sammanställer jag dem och ser om det finns gemensamma teman som återkommer. Flyttar orden. När jag hör en rytm i dem som jag tror att James också kan känna lämnar jag över dem. Ibland har jag hört melodierna han arbetat med och försöker skriva till hans idéer. Sedan kanske han säger att de första fem raderna funkar men att det behövs fler ord på de följande. Jag skriver om, och sedan är det dags att gå in i replokalen. Det ändrar sig mycket på vägen, slutresultatet är ofta väldigt långt ifrån mitt första utkast. Och veckorna innan vi spelar in verkar de bästa orden komma, för då är musiken så klar och texten är så klar att man kan slappna av och tänka på förbättringar. Det kanske bara är ett ord eller en rad, men det kan lyfta hela låten ibland. Anders: Du sa att du inte skriver musik? Richey: Jag har aldrig varit låtskrivare. Jag respekterar de andra för deras komponerande och de respekterar mitt textförfattande. Det har funnits låtar där mina texter inte passat in av olika skäl, men James har aldrig vänt sig om till mig och sagt att han inte vill sjunga en text för att han tycker att innehållet är dåligt. Och jag skulle aldrig säga att någon låt är skit. Jag kan spela standardgitarr, kompa med barréackord och spela power-ackord. Det är allt jag någonsin strävat efter att göra. Jag har inget intresse för gitarrspel i sig. Det var alltid uppenbart att James var mer begåvad. Han fick gitarren att låta bra. Jag kunde lära mig, men det var lite maskinellt. Jag kunde aldrig känna lika mycket som han, fick ingen passionerad känsla för det. Det finns så många rockgitarrister, speciellt hårdrockare och heavy metalband, som är exceptionellt snabba gitarrister. Men jag hör inget i det, bortom att de är duktiga. Det är därför ett band som Nirvana gjorde en skillnad. För han var inte Steve Vai, men hans gitarr lät mer verklig än något Steve Vai spelat. Om jag vill höra någon spela fort kan jag gå in i närmaste gitarraffär, men det är inte vad musik handlar om för mig. Anders: James har sagt att han inte behöver gilla det du skriver för att kunna leverera det övertygande, han behöver bara förstå det. Richey: Det stämmer nog. Det finns nog åsikter han inte gillar i mina texter, men om han kan förstå och respektera mig så kan han respektera mina ord. Vi är inte ett band som bildats genom annonser i en musiktidning, vi har känt varandra sedan vi var barn. Och om du har känt någon hela ditt liv så gör de ibland saker som du ogillar, men det ändrar inte dina känslor gentemot dem som personer. Deras brister kan till och med vara en del av anledningen till att du bryr dig om dem. Anders: Gillar du alla dina egna texter? Richey: Det finns texter jag föredrar framför andra. Det låter väldigt klichéartat att säga det, men du kan inte skriva en ny låt utan den låt du gjort innan. Och jag tror att det är sant. Jag har inget emot Shakespeares dåliga pjäser om de ledde vidare till Hamlet och Kung Lear. Det finns bra rader i allt han skrev eftersom han var ett

geni. Jag tycker att vissa av mina texter är hemska, men jag är glad att jag gick igenom det för att komma vidare. Det stör mig lite att en låt som Motorcycle Emptiness hade kunnat bli vår största och bredaste låt om jag skrivit en text som var mer radiovänlig och exempelvis handlade om kärlek. Om refrängen hade varit enklare och haft färre ord så hade både MTV-publiken och mina föräldrar kunnat gilla den. Men det är något som vi liksom inte kan göra. Jag har försökt skriva sådant men jag förlorar personligen självrespekten. Jag tittar på papperet och blir illamående! Anders: Varför har du försökt skriva sådana texter? Richey: Ta Oasis. De skriver helt annorlunda. ”I’m looking for some action and I’m living on cigarrettes and alcohol”. Det säger mycket om hur många lever, det är en text som många kan förstå och relatera till och jag skulle vilja skriva en sådan text. Men det känns inte naturligt för mig. Jag tror inte på det när jag har skrivit det. Anders: Men har du testat en sådan text på någon annan, någon utomstående? Richey: Jag har försök ge sådana texter till James, men han kan liksom inte komma på någon musik till dem. Det verkar inte fungera. Egentligen borde det vara så oerhört mycket enklare att skriva till något som har versmått och rimmar, men han fastnar. Jag vet inte... Anders: Tröttnar du någonsin på musik? Richey: Nej, men jag kan tröttna på att vara i ett band och hur skivbolag jobbar. Mycket i branschen stör mig, men man måste anpassa sig i vissa avseenden för att nå framgång, om man ska hamna på MTV. Men det är därför musikvideon är en så dålig konstform och tråkar ut mig. Det finns alltid något som är på modet och som man bör inkludera i sin video om man vill bli spelad. Det är irriterande, för det ger inget utrymme för ett eget uttryck. Videoregissörerna säger ”om vi gör så här så blir vi spelade mycket”. Och det är något som varken passar textens innehåll eller musiken! Och då undrar de om vi vill vara på MTV eller inte och vi säger att vi hellre gör en video som vi gillar. Men musikaliskt finns det alltid en skiva som ger mig något, och det är en tröst. Anders: Hur känns det att möta pressen och publiken? Richey: Ibland när vi står på scenen finns det folk som inte är så intresserade. Och det påminner mig om folk som gick på universitet och sa ”jag tänker inte plugga, jag tänker mest festa och hänga i barer”. Och jag tänkte att det inte var någon som tvingade de flesta av dem att gå på universitetet, så fuck off. Och samma sak är det om vi spelar. Inte om vi är förband till ett band, för då kan folk vara där för dem. Men folk som går genom dörrarna fram och tillbaka till baren eller bara står och snackar med varandra i stället för att lyssna, varför kom de överhuvudtaget? Varför betalade de entré för att komma in och se ett band som de uppenbarligen inte var intresserade av? Varför inte stanna hemma, dricka whisky och lyssna på musik man faktiskt gillar?

la musik

IAN HUNTER HAN TILLHÖR DE VETERANER SOM INTE SPELAS MYCKET PÅ RADION, MEN SOM HAFT STOR PÅVERKAN PÅ ROCKHISTORIEN. FRÅGAN ÄR OM VARE SIG MICK JONES I THE CLASH ELLER JOE ELIOTT I DEF LEPPARD FÅTT INGIVELSEN ATT BÖRJA MED ROCKMUSIK OM DET INTE VARIT FÖR HUNTERS LEGENDARISKA BAND MOTT THE HOOPLE. NU ÄR HUNTER ÅTER AKTUELL MED EN DVD OCH EN LIVESKIVA INSPELAD I NORGE MED FULL SYMFONIORKESTER.

ott The Hoople är förstås mest kända för All The Young Dudes, som Bowie specialskrev för dem när han tyckte att det vore synd och skam om de skulle lägga av på grund av uteblivna hits. Att Hunter själv är en låtskrivare av rang bekräftades dock snart av uppföljare som Roll Away The Stone, Honaloochie Boogie och All The Way From Memphis. Men det är i mitt tycke som soloartist Hunter firat de största triumferna. Hans no nonsense rock’n’roll följer i rakt nedstigande led från The Rolling Stones och Jerry Lee Lewis med de poetiska texterna och pratsången har mer än lite Dylan över sig. Men mixen är Hunters egen och den rymmer mycket hjärta även om hans gapiga sång ibland kan kännas begränsad. Hur fick du idén att använda stråkar och att spela in just i Norge? – Norges Universal-chef Björn Nässjö i Oslo har alltid gillat mig. Han hade gjort en platta med mig redan 1995 kallad Artful Dodger. Det var min första platta efter att Mick Ronson (ständig vapendragare till Hunter) hade dött i cancer. Under en lång tid hade jag hade inte haft självförtroendet att köra vidare själv. Men sedan kom jag igång igen. Jag gjorde en platta som hette Rant som jag är mycket stolt över. Och norrmännen kom till USA inför symfoniinspelningarna. Geir, som är keyboardisten, visade deras arrangemangsidéer och jag njöt av varje minut. Är du stor i Norge? – Jag vet ärligt talat inte! skrattar Ian. Vi spelade bara två kvällar men det gick bra. Jag

10 | la musik 30

tycks ha små fanklubbar här och där i världen. I Sverige ligger den kanske främst i Göteborg. Annars tycks jag ha fått fäste i Argentina, i mitt gamla hemland England och i mitt nuvarande hemland USA. Det finns folk som åker vart som helst för att höra mig spela, genuina fans. Sådant syns tyvärr aldrig på försäljningen eftersom lyssnarnas hängivenhet inte avspeglas i statistiken! Men Ian Hunter säger sig vara nöjd med sin position som artist i dag. – Om någon när jag var 18 år hade berättat för mig hur mitt liv skulle utveckla sig så hade jag nog blivit överförtjust. Jag trodde aldrig jag skulle kunna hålla på så här länge och hade absolut inget självförtroende. Men jag har nått den nivån då jag kan röra mig fritt och göra lite av varje när andan faller på. Att vara artist är att få ett ”free pass” att se världen. Jag har heller inte haft managers som fått mig att fastna i det vanliga råtthjulet, att bli en penningmaskin. De få gånger vi haft en manager har det dykt upp idiotiska idéer och dumheter. En ville få Ronson och mig att stiga upp fem på morgonen och göra frukost-TV med ”the eggman”. Sådant händer bara när man har en manager. har skrivit en hyllningslåt till sin bortgångne vän Mick Ronson som heter Michael Picasso. Jag frågar vilka som är de första ord som dyker upp i hans huvud när jag säger Mick Ronsons namn. – Det är ”före” och ”efter”. Jag delar upp mitt liv i tiden då han fanns med oss och de senaste

IAN

AV ANDERS LUNDQUIST

tio åren. Jag träffar hans fru och dotter ibland. Jag saknar honom oerhört men har samtidigt en tacksam situation nu när det gäller band. Mott The Hooples originalgitarrist Mick Ralphs vill dessutom jobba mer med mig igen, vi har redan turnerat ihop en gång. Jag kan blanda gammalt och nytt material. Mick Ronson, Mick Ralphs; det verkar onekligen som om Mickarna präglat Hunters karriär. Han är dessutom en av de få, om inte den ende, som arbetat med BÅDA Mick Jones. Mick från The Clash producerade Hunters album Short Back¹n¹Sides och Hunter har skrivit och spelat in låtar med Mick Jones från Foreigner. – Ja, och där kan jag faktiskt berätta en lustig historia. Vid ett tillfälle arbetade båda i samma studio, Electric Lady i New York. En var nere och den andre var på övervåningen. Mick från Foreigner fick höra talas om det, blev förtjust och ville att jag skulle presentera honom för punk-Mick men den sistnämnde vägrade - han trodde väl att han skulle bli ”smittad”, garvar Hunter. En del av The Clash inställning var liksom ”rebeller till varje pris”. Men jag älskade Joe Strummer, han var äkta. Första gången han träffade Mick från Foreigner kom denne på en audition som Hunter hade för sitt första band efter Mott The Hoople. Det här var innan Foreigner. – Jag nobbade Mick men tog med hans trummis, Dennis Elliot (senare i Foreigner). Foreigner-Mick är en kul kille att hänga med. Man kan säga att han gillar ”det sociala livet”, säger Hunter. – Vi skrev en låt ihop till hans enda soloplatta. Jag gjorde demon och Mick skulle sjunga lead. Problemet är att han har en väldigt vek röst, han kan bara sjunga ballader. Så jag hojtade lite och Mick Jagger var med och gjorde lite scat singing. Det blev en bra demo, jag undrar vart den tog vägen! Ian Hunter skräder sällan orden. Han har alltid varit rak i sitt sätt att uttrycka sig, både i låtar, på scen och i sin osedvanligt uppriktiga turnébok Diary Of A Rock’n’Roll Star. Ingen feg diplomati och ingen bullshit. – Jag har nog haft tur, jag har bara behövt vara mig själv. Jag hade kanske ångrat en del om jag sett på det jag gjort som en karriär, men jag ser det som mitt liv. Runt 1977 när jag sålde uselt och såg mig försvinna ur första divisionen hade jag kunnat ta till några desperata ”career moves”

“

Herregud! Vilken pipa!” tänkte jag och kände nästa skrattet bubbla upp i magen. Fast inte ett hånskratt, utan sån där glädje över något man önskade men visste att man ville ha förrän man fick det. Det var The Darkness Get Your Hands Off My Woman som strömmade ur högtalarna och jag fortsatte lyssna och le och stålsatte mig. Försökte ogilla vad jag hörde men utan framgång. AC/DC möter Queen, aldrig har väl jämförelsen varit mer träffande, och det funkar! The Darkness får mig att tänka på svenska The Ark. Även här går tankarna till Queen. Liksom vi en gång läste oss trötta om när det gällde The Ark designar även The Darkness sina egna scenkläder som görs tillsammans med flera större och mindre designers i England. Men inte minst närmar de sig musiken med samma smittsamma glädje. De bryr sig inte ett smack om “popinionen” (ta-daa). De bemödar sig inte med att vara häftiga och coola och rätt. De tycker att rock’n’roll ska vara kul igen och de visar det. 1980-talet är tillbaka, man får vara extravagant, klä sig i spandex och skrika i falsett. Det är en halv koncentrerad Justin Hawkins som svarar på mobiltelefon mitt på ett övergångsställe i centrala London. Han meddelar mig att han “bara ska av stora vägen”, tydligen kombinerar han intervjuer med att gå i butiker. Han har inte köpt något än... Justin är mannen med pipan och spelar även gitarr och gör spagat-hopp från scenen. Hur är läget? – Albumet har legat på Topp 10 i en månad och konserterna är utsålda, så det är över förväntan. Jo, det verkar långt över förväntan, Justin och fler med honom är nog själv förvånad över att världen helt plötsligt vill höra musiken de spelat i fyra år: – Jag trodde alltid att vi skulle bli stora förut, men det blev vi ju inte. Förr hände inget. Sen hände små bra saker som fick oss att fortsätta, och nu har det verkligen blivit en snöbollseffekt. Men jag tror inte att vi skulle passat in för fyra år sedan. Det gör vi inte nu heller, men det är också en anledning till att vi är framgångsrika. Exakt. Jag kunde inte ha sagt det bättre själv. Folk är trötta på coola killar i coola frisyrer som sjunger om coola grejer. Rock får vara kul, och The Darkness attityd är befriande. De har bland annat spelat med Def Leppard och Whitesnake, något som skulle få många andra band att bekymra sig över kredibilitet, men inte The Darkness... – Fuck that. I rather be incredible than credible. Den associationen existerar inte hos oss, vi spelade med Robbie Williams och funderade inte på det. Om man tackar nej till chansen att spela inför tusentals personer är man en idiot. Det spelar ingen roll om man är kreddig eller inte, man är bara dum. Vi vill nå ut till människor, inte utbilda dem. Och det kommer vi inte lyckas med om vi bara spelar “coola” konserter, vi bekymrar oss inte över att vara coola.

the darkness

för att märkas. Men jag drog mig undan och producerade lite och skrev låtar tills jag tyckte att jag hade material till en riktigt stark platta (You’re Never Alone With A Schizophrenic) och då fick jag ett nytt skivkontrakt och folk blev intresserade. Som superstjärna uppstår mycket press på dig att göra saker som du egentligen inte vill och jag har inte den mentaliteten. Jag tycker personligen att din solokarriär varit bäst på debuten Ian Hunter (1975), You’re Never Alone With A Schizophrenic (1980) och just Rant (2000). – Jag håller med. Jag tycker definitivt att Rant är den bästa sedan You’re Never Alone... Den är varierad, men sitter ändå ihop. Allt gjordes på samma ställe. Det är ett bra band. Vad mer kan man göra? Ian Hunter producerade Generation X och Ellen Foley i slutet av 70-talet men har inte producerat något på senare år. – Jag gillade det inte. Artisten får credit om det går bra och du får som producent skulden om det inte funkar. Jag känner ett alltför stort ansvar och kan inte bara göra det som ett jobb, som ett sätt att dryga ut inkomsten. Jag kan hjälpa en artist med låtskrivandet men produktion handlar för mycket om sound och detaljer för att passa mig. Magnus Uggla är en av de som inspirerats mest av Hunter. De är ganska lika. Både döljer sin blyghet bakom en till synes kaxig attityd. Båda har en ganska gapig och finesslös sångstil. Och så har vi det stora hårburret. Men Uggla har aldrig stuckit under stol med sin beundran. Hans låt Balladen om 70-talets största rockband handlar till och med om Mott The Hoople och Ian Hunter. Känner du till att det finns en svensk artist som skrivit en hyllning till dig? – Nej, jag känner inte till den. De är roliga de där gamla fansen i Sverige, jag gick ut med några av dem. Jag brukade hänga lite på Café Opera när jag tillbringade mycket tid i Sverige och de kom fram då och då. Jag festade en del med den där gitarristen, Mats Ronander! Han var lite galen men jag gillar honom, en sann musikant. Jag turnerade med honom också. Barry Manilow har gjort en cover på en av dina ballader, Ships. Vad tyckte du om den? – Det var lite konstigt att höra den för han är en underhållningsartist och modulerade ackorden. Men det var bara ett annat sätt att göra låten, antar jag. Jag är inte hans största fan, men han är nog inget fan av mig heller egentligen och låten blev en hit med honom, så finansiellt var det förstås bra. Det var inte Manilow själv som upptäckte den, utan hans skivbolagsboss och A&R, Clive Davis. Men i stället för att föreslå en låt av en underlig engelsk rocker som jag så spelade han den i bakgrunden när han hade möte med Manilow ända tills denne sa ”det här var en fin låt, den vill jag spela in”. – Smart kille, Clive...

Precis som med Robbie Williams verkar somliga vara osäkra på om ni är ironiska, stör det er? – Nej inte längre, det brukade störa mig. Oavsett om vi är ironiska eller inte så köper folk plattan i det här landet, och det faktum att vi är nominerade för Mercury-priset betyder att albumet i sig är ett betydande stycke musik och det tystade nog många - “you’re not nominated for the Mercury Price for taking a piss”. Förmodligen inte. Ingen skulle nog anklaga dem för att göra just det, men man kan knappast påstå att deras musik är någon seriös världsomvälvare. Texterna handlar om att “sluta tafsa på min kvinna motherfuuuucker!” och “Black Shuck - he doesn’t give a fuck”, och heter saker som Love On The Rocks With No Ice. Men samtidigt som de inbjuder till jämförelser med Spinal tap, Wayne’s World, Bill & Ted, eller liknande rock-plojer hinner de med att göra covers på Radiohead och medan Bon Scott går igen i sången och Kerrang! älskar dem är mycket av materialet rena poplåtar. – Absolut. Vi ville etablera en riktning. Vi hade cirka 50 låtar att välja mellan när vi skulle spela in och vägen vi valde var ett popalbum med hits, vilket är det enda man kan göra så man får sina pop-stunder ur sig och skapar en profil, och sedan gör man mer progressiva och mångsidiga grejer senare på album tre eller fyra kanske. Det är som att få in en fot innanför dörren så trycker man upp den efter det. Så passa på att digga The Darkness medan de spelar svulstig stadiumrock, för innan du vet ordet av kan de komma de att vräka upp din dörr med en jehovas-spark till proggrock. Och då skriver jag väl en artikel om hur befriande det är med band som v-å-g-a-r vara pretentiösa utan skämmas...

ERIC FALLANDER

la musik

ad är det med henne egentligen? Vi är på Stortorget i Gamla stan för att fotografera henne. Hur kan hon se så cool ut? På sitt alldeles egna sätt. Hon bara står där i solen framför fontänen med ett paraply som hängt med sedan morgonregnet. Lina Nyberg heter hon. Hon sjunger jazz till vardags och just nu är hon en given, men diskret, mittpunkt. Ett sommarrusigt par leker sig förbi. Några turisttanter fotar varandra i bakgrunden. En stressad kostymkvinna genar rakt framför. Men annars händer det inte mycket. Jo, någon ringer och berättar att hon fått ett stipendium. Hon blir väldigt glad. Hösten är tryggad. Ändå poserar hon lugnt vidare med en hållning som är återhållsamt närvarande. Precis så. Cool. Kanske är det så med jazzsångerskor, tänker jag. Eller snarare med alla musiker och sångare som betyder någonting. Musiken syns på dem. De agerar musikaliskt. Ungefär som den där

10 | la musik 32

skrönan om pianisten Thelonious Monk, att han var så musikalisk att det syntes (och kanske hördes) när han gick. Kanske är det så med riktigt musikaliska människor, de har finns en särskild rytm och utstrålning. Men inte så att den nödvändigtvis tränger sig på, eller stänger ute. Snarare just cool. Jag vet, ”cool” är ett begrepp som per automatik förknippas med jazz, jive, Miles Davis, kostymer, cigaretter, paljettklänningar, nattklubbar och en massa annan romantik. Men konkret, om vi skippar legenderna, så ligger det någonting i jazzens uttryck, i synkoperna, fraseringarna och ljuden, och framför allt i dynamiken, som alltid kommer att koppla ihop jazz och ”cool”. Och även om rötterna går djupt ner i den afroamerikanska myllan – läs Lewis McAdams bok Birth of The Cool: Beat, Bebop, and the American Avant Garde (Free Press) – så är ”cool” någonting som i slutändan endast har med individ och personlighet att göra. Med

hållning och uttryck. Återhållsamt närvarande är väl en ganska bra beskrivning. Det är så jag upplever Lina Nyberg, en av Sveriges skönaste jazzsångerskor, född 1970 och redan med en tioårig skivkarriär bakom sig, en karriär som givetvis rymmer toppar och dalar men där de förra är mycket speciella. Enligt mig har hon gjort tre av den svenska jazzhistoriens 120 bästa plattor. Jag ska berätta om dem här. Det är också upplevelsen av hennes musik som bidrar till det starka intrycket av henne, där vid fontänen, första gången jag träffar henne. Framför allt är det hennes senaste platta Time som har påverkat mig och säkert tusentals andra. Den är en enastående jazzskiva och popskiva, på samma gång. Tro mig. släpptes i våras och är första plattan med nya bandet Lina Nyberg Pling, med Mathias Landaeus på piano, Torbjörn Zetterberg på bas och Sebastian Notini på trummor. Soundet

TIME

spänner från tajt akustisk jazz till släpande fusion med elbas och wah-wah-keyboards, och däremellan fångar musiken in ett helt år av känslor och intryck. – Det är så kul att alla i Pling spelar så många olika instrument, säger Lina när vi satt oss ner. Det är så kul med alla slagverk som Sebastian spelar och att Tobbe spelar elbas som är ett jättevackert instrument. – När man letar nya ljud kan man ju antingen göra så att man tar in tusen olika musiker och försöker kombinera olika klanger. Eller så kan man leta i det lilla, och det har jag gjort här känns det som. Vilka olika sound kan man få fram med bara de här tre personerna? Ganska många har det visat sig. Ändå är det låtarna som imponerar mest. Här finns melodier som man fortsätter att umgås med. Här finns scenerier, människor och miljöer. Här finns avgörande ögonblick, iakttagna, upplevda, kvarhållna, betonade, förbipasserade. Alltihop finns och formas i Linas sång och i hennes medmusikers händer och fötter. Alla låtar är hennes egna förutom Kurt Weills September Song. Tolv mikroberättelser, en för

varje månad. Och det är Låtar, inte primärt underlag för improvisation. – Det är ju fem år sen jag senast gjorde en platta med egna låtar, så det här är material från tiden som gått. Den äldsta låten är väl typ fem år, medan jag skrev den yngsta bara några veckor innan vi började spela in, så jag fick stå och läsa innantill i studion! – Jag tycker väl också att låtarna, eller ja, det är inget konstigt med dem. Det enda som skiljer den här plattan från pop är väl att det finns improvisation. Det är därför jag väljer att kalla det jag gör för jazz. Det är ett så viktigt element för mig. Å andra sidan finns det ju improvisation i all musik, mer eller mindre. Men för mig får det gärna vara ”mer”. Jag är till exempel med i en trio som heter Trio Tiger, med pianisten Tommy Kotter och saxofonisten Cennet Jönsson, och vi improviserar hela tiden. Helt fritt! Jag kan vara helt störd efter en spelning. Men på plattan hade du en tematisk linje att följa. – Ja, jag tror att det började med July som är äldst. Det var då jag kom på att jag kunde göra

en låt för varje månad, eftersom jag redan hade nummer 7 klar. Sen så märkte jag att det passade ihop, det blev som ett pussel. Jag brukar tänka så här: den optimala lösningen på ett problem finns alltid redan, det gäller bara att hitta den. Till exempel, jag behöver en novemberlåt, hur låter då den och hur ska den passa in i helheten? Jag tänkte mycket på det viset och jag tyckte faktiskt att det blev lite lättare. Framför allt vad det gäller texterna, tror jag. Låtordningen var helt klar innan vi började spela in. – Temperamentsmässigt tycker jag att den blev väldigt schizofren, men det är ju så det är. Allting är väl mer eller mindre schizofrent. Jag har faktiskt i flera år tänkt tanken att göra en platta som är jättehomogen, temperamentsmässigt och musikaliskt. Men det går inte. dramaturgi, samma känsla för intryck, ögonblick och känslor, och samma förmåga att sätta samman allting i en musikalisk helhet, märktes redan på So Many Stars från 1996. Då var Lina 25 och hämningslös. För So Many Stars är en platta som nästan spricker av alla idéer. Även här finns nästan bara egna låtar, samt en SAMMA

lina nyberg AV TOBIAS BRANDT

FOTO MICHAEL LOKNER

och annan standard (bland annat titellåten av Sergio Mendes), och hela skivan är inspelad med en variation som exalterar: med egna stråkarrangemang, framförda av en hetsig stråkkvartett, ofta mitt i bandet, och med yviga blåsarrangemang för ett mindre storband, eller så bara med tajt trio eller kvartett. Dessutom med solister som Magnus Broo på trumpet och Fredrik Ljungqvist på sax. Jag tycker att det är något av det mest märkvärdiga som har spelats in i Sverige. Andra skulle kalla den splittrad och brådmogen. – Den är ju jättekonstig (skratt). Först och främst känns det som att det var så länge sen. Men jag tycker faktiskt också att den är väldigt märkvärdig, om jag får säga det själv. Det kommer

alltså en liten 25-åring och ska skriva för storband och stråkar. Jag förstår inte hur jag orkade. Det är väldigt dramatisk musik. – Jo, och det var ju själva tanken med just stråkarrangemangen, att stråkarna inte skulle vara som en matta. Det är fullkomligt onödigt att använda dem på det sättet, de är dramatiska instrument. Nej, inte onödigt, nu var jag sträng, men lite tråkigt kanske. När jag skrev arrangemangen så lyssnade jag jättemycket på Ravels och Debussys stråkkvartetter och det tycker jag hörs. Och Stravinskij förstås. Så dramatiken kommer snarare därifrån än från någon sorts jazz-stråkarr-tradition. Den känns filmisk. – Fast jag tror att jag alltid har tänkt i termer av film. Det finns ”filmer” till alla andra av mina låtar

också. Det är ett sätt att tänka för att komma igång. Det är ju väldigt svårt att bara sätta sig ned med ett vitt papper och tänka ”nu ska jag skriva en text”. Då är det bättre, om man har läst en bok eller sett en film, att klippa ut en scen, en situation eller en person ur sitt sammanhang, och fundera på vad som skulle ha hänt i ett annat fall. Fast det är ju sällan så konkret att man vet exakt från vilken film eller bok inspirationen kommer. Man jag tänker mycket i bilder, och det underlättar. Mina föräldrar är bildkonstnärer så det kommer säkert från dem. So Many Stars sköt Lina Nyberg i höjden som en verkligt originell jazzmusiker. Visserligen hade hon gjort en omtalad och djärv debut redan 1993 i form av en duoplatta med Esbjörn Svensson. Sedan hade hon vunnit en grammy

la musik

LINA NYBERG

1995 för When the Smile Shines Through med Per ”Texas” Johansson på sax, Esbjörn, Dan Berglund på bas och Mikel Ulfberg på trummor, en kvintett som då representerade det unga Jazzsverige. Man kan säga att Lina Nyberg ganska snabbt blev omhuldad av det svenska jazzetablissemanget och den svenska jazzpubliken. Ung, stilsäker och full av vilja. Hon släppte ytterligare en intim duoplatta 1997, Temper med Jakob Karlson på piano, och därefter följde två ensembleplattor, Open 1998 och Smile 2000, med förra bandet Lina Nyberg Bang som plattform. Sedan kom Brasilien. En platta med brasilianska klassiker på svenska. Ja, alltså både texterna och musiken är på svenska. Det är inte bossa, det är inte något felriktat försök att spela brasilianskt, utan brasilianska låtar spelade som svensk jazz av svenska musiker. Här finns Milton Nascimentos Ponta de areia omtolkad till Vid världens ände och Edu Lobos enorma Veleiro, odödliggjord av Elis Regina redan 1966, har blivit Mitt i tiden. Precis som So Many Stars och Time är det en platta full av starka idéer och bestämd personlighet. Det är ambitiöst och kärleksfullt, och förmodligen hade det varit mycket enklare att bara spela in en vanlig bossaplatta rakt av. – Ja, det hade ju det (skratt). Men jag har lyssnat så jävla mycket på brasiliansk musik. Det finns ingenting som kan få mig att gå igång på samma sätt som brasiliansk musik. Och skulle jag har gjort en straight-bossaplatta så hade det blivit ett slags Elis-Regina-i-Sikta-motstjärnorna-upplägg, och det hade ju bara varit pinsamt, tror jag. Det har gjorts så mycket dåligt sådant, med jazzmusiker som sitter och spelar någon sorts låtsas-latin. Skulle jag göra en ren bossaplatta skulle jag antagligen behöva åka till Brasilien och spela in med brasilianska musiker. Eller med Sebastian Notini! Han har varit där och spelat så mycket. – Men jag tycker att flera av låtarna på Brasilien är så starka att de tål ganska hårda behandlingar, på samma sätt som jazzstandards gör. Och att det

34 | la musik

blev som det blev beror mycket på att basisten Anders Jormin var så delaktig som producent. Han kom in med hela sin erfarenhet och musikalitet, och det är säkert därför den sticker ut lite, eftersom det var ett samarbete oss emellan. Och du översatte de brasilianska texterna till svenska. – Jo, jag har inga skrupler vad gäller att göra saker som jag inte kan, egentligen. Och det är en fördel många gånger, för jag får mycket gjort helt enkelt. Men samtidigt kan det kännas som ”vad håller jag på med!?”. Jag är en amatör, verkligen, när det gäller portugisiskan. Jag har inte pluggat språket utan det kommer från att jag har lyssnat så mycket och har velat förstå vad de säger. Så jag satt själv och tänkte ”hur funkar det här?”. Man får gå in i texten, känna på den, se om det finns undertexter, fråga folk som talar språket om saker betyder vad det låter som, och sen försöka pussla ihop det hela och översätta till svenskan, som har en helt annan meningsbyggnad. Det är också mycket mer hjärta och smärta och blod och tårar i de brasilianska texterna. Så jag fick kämpa lite med det, tona ned vissa saker så att det inte skulle låta helt galet. Jag är ganska stolt över att jag gjorde det. MITT i Under träden (Nelson Cavaquinos Folhas secas) händer så någonting. Lina skrattar till, precis som Elis Regina brukade göra. Spontant, överraskat, nästan hemlighetsfullt. Och Lina älskar förstås Elis. Men det känns inte som någon krystad pastisch, inte i ljuset av hela Brasilien. Hennes sång har generellt betydligt mer med Elis att göra än med många av de stora jazzsångerskorna. Rösten är inte polerad, inte perfekt eller utan begränsningar, men full av personlighet och inspiration. – Ibland så bara hör jag vissa fraseringar som liksom ”oj, där kom visst ett kort citat från typ den sångerskan som jag lyssnade mycket på när jag gick på gymnasiet”. Men det är väl som en liten honnör bakåt i tiden. Det är inget jag tänker på, men eftersom jag har lyssnat så himla

mycket på ”alla” så finns det ju där. – Men man får inte glömma att det inte enbart handlar om de stora jazzsångarna. Inte för mig, och inte för någon i min generation tror jag. Vi har ju lyssnat på allt möjligt, all musik runt omkring oss, så det som kommer ut är ju en blandning av det. Sen så vill ju folk gärna referera till säg Billie Holiday som jag inte har lyssnat särskilt mycket på. Det känns knappast som att Lina är fast i någon tradition, och just jazzens tradition är ganska lätt att fastna i om man är för feg och vördnadsfull. Hon är givetvis påverkad av den. Hon har sjungit in en massa standards (ibland hela skivor). Men det känns inte som att hon någonsin har gjort musik av slentrian, varken som sångerska, kompositör eller arrangör. Det är antagligen väldigt enkelt: hon älskar att sjunga och hon tröttnar aldrig på de möjligheter som finns i rösten i sig, precis som att alla stora instrumentalister aldrig slutar förföras av sina instrument. – Jag kan bara tycka att det är så otroligt kul att sjunga! Rösten är ett så himla spännande instrument att jobba med. Och det avspeglar sig i det jag lyssnar på. Jag gillar att höra folk sjunga och göra saker med sina röster. ”Oj, hur gick det där till? Hur kan det låta sådär helt plötsligt?” Rösten är något av det mest omedelbara som finns. Samtidigt kan den vara väldigt påträngande. – Örat reagerar på ett speciellt sätt när man hör en röst, det har jag tänkt på när jag har mixat plattor. Till exempel har jag gjort några projekt där rösten bara skulle vara ett instrument bland alla andra, särskilt en platta med Göran Klinghagen, Na’s The Time, där jag bara var en stämma i blåssektionen och sjöng ordlöst. Och när vi mixade var det jättesvårt att få det att låta som att det inte var fokus på sången. Rösten tränger igenom. ”Ah, vad gör hon? Höj sången!” Det ligger liksom i röstens natur. NÄR allt kommer kring finns det säkert någon evolutionsbiologisk förklaring till röstens omedelbarhet, något om frekvensgångar, audiella tecken och överlevnad. Och när det gäller musik är och förblir rösten den mänskligaste källa som finns. Inga filter eller apparater. Direkt ur kroppen. Luft, kött och blod. Vilket råmaterial egentligen, det lever liksom av sig självt. Men sedan ska rösten förstås riktas och harmonieras, ja göras till sång helt enkelt. Sedan ska de ofta till text också. I slutändan gäller det bara att försöka behålla så mycket som går av den där kroppsliga omedelbarheten. Det gör Lina Nyberg. Precis som alla (jazz)sångare som betyder någonting. Och hon gör det vare sig hon sjunger ordlös frijazz i Trio Tiger, eller övertygar med nästan varje skriven mening på Time, eller hänger sig åt lyckliga jazzstämmor som spatserar längs Broadway 1965 i sitt band tillsammans med Jeanette Lindström och Rigmor Gustafsson. Musiken finns i hela henne. Den både hörs och syns.

NYTT ALBUM UTE NU! www.firstfloorpower.com www.silence.se

fattaru AV JOHANNA OLOFSSON

– Vi har äntligen fått skivorna nu, vinylen också, visst är de fina? säger Kristoffer ”Stuffe” Malmsten och viftar stolt med en kasse med Fattarus Jordnära. ag möter upp ”Stuffe” och Mingus ”Mingan” Price utanför Skivspåret vid Skanstull och blir eskorterad till lägenheten på Ringvägen som lillebror Markus ”Mackan” lånar när deras jazzpappa Melvin är i USA. Storebrorsan Magnum Coltrane Price är också musiker och senare på kvällen ska Mackan spela med hans band Majestic 3 på Fasching, men först har Fattaru några intervjuer att avklara. Mackan släpper in oss i sitt småkaotiska hem och ställer fram hembakta bullar. Stuffe käkar en sen yoghurtfrukost och muttrar något om att ”Mogge”, Morgan ”DJ Kojak” Röhl, inte går att få tag på. Det visar sig att vi klarar oss hyfsat bra utan honom, Fattaru är inte lika rappa i konversation som på sitt debutalbum Fatta eld men har åsikter om det mesta. Särskilt Mingus, nybliven 22-årig pappa och två år äldre än de andra.

36 | la musik

När Fattaru slog igenom 2001 var alla utom Mingus fortfarande tonåringar. Ryktet om dem började spridas 1999 när några demospår florerade på nätet. Ett år senare var en av deras låtar med på Svenska Underjorden, utgiven på Redline Records och när de 2001 vann rap-SM var albumkontraktet med Latin Kings skivbolag redan påskrivet. – Folk tjatade på oss hur länge som helst att vi skulle vara med och tävla. Vi hade ju redan vår deal, vi hade singeln klar och visste att vi skulle slå igenom. Vi kände oss lite för etablerade för att vara med. Om vi hade en spelning på Kafé 44 så drog vi 400-500 pers, fullt hus två gånger om, så de ville ha med oss som dragplåster. Sen var det nära att vi inte vann, men hade vi inte gjort det så hade vi blivit skitsura, säger Mingus och flinar. Med förstasingeln Mina hundar och en bedårande video där de i krympta versioner studsade runt som ”Linus på linjen” charmade de skiten ur hela svenska folket. Eftersom deras låtar blivit flitigt nerladdade sålde inte Fatta eld så bra som väntat, men serverade dem ett gäng hitar till. Risken finns att nya plattan inte gör riktigt samma succé. För medan rockband med åren går från rock’n’roll till gubbrock har

Fattaru på Jordnära bytt bouncen mot mogenrap. – Eftersom vi turnerade så mycket och körde de där låtarna så kände vi att bounce inte är det vi vill göra. Förut gjorde vi låtar som vi kunde spela live, nu vill vi göra skivor man kan lyssna på i stereon hemma utan att det känns jobbigt. Jag skulle inte kunna lyssna på vår förra skiva för det är för mycket energi, lite påfrestande, säger Mingus och Stuffe fortsätter: – Vi har lyssnat igenom kanske två-trehundra beats inför den här skivan. Vi ville ha en helhet på skivan, ett genomgående sound. Och jag tror att det är det svenska producenter är bäst på just nu – mysiga låtar. Det var oftast de som var de bästa beatsen, så det föll sig naturigt. Är ni inte rädda för att göra fansen besvikna? – Jag tror att de som gillar oss vill höra mer av oss, vad vi kan göra för musik och vilka vi är, säger Mingus. Jag tror inte att någon vill höra tio nya festlåtar med Fattaru. Om vi skulle göra det så skulle de tycka att vi upprepade oss, stampade på samma ställe och körde på säkra kort: ”De där barnrapparna kommer alltid att göra samma grej.” Det speedade ordbajsandet var dessutom ganska tidskrävande att snickra ihop. För att texterna skulle flyta var de tvungna att använda strikta strukturer och flerstaviga rim. – Det gör att man blir begränsad i vad man kan säga, för man måste tänka så mycket på hur det låter, säger Stuffe. – Och det är det som är svårigheten och det är därför vi inte ville göra det på den här plattan, det tar sån jävla tid. Och sen var det ändå ingen som brydde sig, ingen som ens reagerade över hur mycket och bra vi rimmade, alla tyckte bara att vi rappade snabbt, säger Mingus som trots det anser att de är mer värda en Grammis som ”Årets textförfattare” nu än 2001 när de nominerades och dessutom vann Grammis som hiphopgrupp och nykomling. Vilka svenska textförfattare är bra? – Jag tycker att Jocke är grym, säger Stuffe. – Det är Stuffe som tycker, skriv inte att alla tycker det! utropar Mingus och lillebrorsan faller in: – Jag lyssnar inte på Kent. Men det är klart att de kan vara bra. Mingus: Det finns ju bra låtar i alla genrer, men vi kommer inte från någon rockbakgrund, vår farsa är jazzmusiker. Och om jag ska vara ärlig så är det rapparna som skriver bra texter. När man skriver sånger så blir det ofta ganska flummigt, speciellt om du skriver på engelska, då kan du skriva va fan som helst och folk kommer inte att reagera på att du är kass. Det är vi rappare som lägger ner tid på att textförfatta. Stuffe: Fast det är det som är starkt tycker jag, när man kan skriva bra texter till musik. För då är man så begränsad, man måste ha exakt samma struktur på verserna, samma mängd stavelser. Mingus: Men hur många ord är det i en rocklåt? Kanske sextio. Stuffe: Jag tycker inte att det är det som är grejen. Kvalitet, inte kvantitet. Om man lyckas göra ett så starkt intryck på så få ord… – Jaja, men det är sällan det blir kvalitet på

FATTARU / THE RAPTURE

sextio ord, alltså, avbryter Mingus. Det blir ofta klyschor och upprepningar av vad andra redan har sagt. Vilka är era bästa texter? Mackan öppnar fönstret, tänder en cigg och svarar: – Titelspåret har jävligt bra texter rakt igenom. Barnen har jävligt bra texter också. – En pik i mitt svenska författande, säger Mingus och garvar. Nä, men jag är mest nöjd med de texterna också. Sen är jag ju jävligt nöjd et går knappt att diskutera dagens unga New York-scen utan att nämna The Rapture. Lustigt nog grundades bandet i Kalifornien av Luke Jenner och dennes bäste vän Vito Roccoforte. Men det var när man flyttat till New York och efter många om och men funnit Mattie Safer och Gabriel Andruzzi som bandet kunde förverkliga alla sina musikaliska visioner, från gitarrbaserad indiepop till elektronisk dansmusik. – När jag kom med drog jag nog bandet åt ett håll som de länge varit nyfikna på, men som de inte varit säkra på hur de skulle närma sig, konstatera Mattie när jag träffar honom och Gabe inför deras spelning på Acceleratorfestivalen i Stockholm. – Luke och Vito hade försökt spela in som duo men det funkade inte. Men när jag kom med skiftade bandet från att vara gitarrorienterat till att även kunna göra dansmusik. The Rapture blev tidigt jämförda med Gang Of Four, the Cure och andra engelska band. Detta har dock upphört i takt med att folk fått höra bandet live och fått höra deras debutalbum Echoes. – En av styrkorna är att vi har många bra låtar, som alla är väldigt olika sinsemellan. Men det är också en av våra svagheter, för det kan ge ett splittrat intryck, speciellt live. Men vi vill gärna få med hela spektrat från ballader och rocklåtar till elektroniskt baserade eller dansorienterade låtar, säger Gabriel. Han erkänner villigt att de inte ännu lärt sig att smidigt växla mellan olika typer av arrangemang. – I dag har vi ungefär samma typ av show vare sig vi spelar för vår egen publik, är förband till andra eller spelar på en festival som Accelerator. Det funkar än så länge bäst inför vår egen publik, vi har inte riktigt fattat hur man anpassar sig till en publik som inte vet vilka vi är. Oftast är det bara en eller två festivaler per turné, just festivalfenomenet är inte så vanligt i USA som i Europa. Jag vet inte ens hur man går på en festival i egenskap av lyssnare, ler Matt, jag har bara spelat på dem! Det finns ingen typisk Rapture-låt på albumet. Det spretar åt många håll, med den gemensamma nämnaren att det är ganska avigt och experimentellt och att Lukes bräckliga sång känns som en röd tråd. – Vi ville förena bandets historia med de nya låtarna. Utmaningen var att inte strömlinjeforma det för mycket utan visa hela

med Mys på dig och Nattmusik också, men de låtarna fångar mer en känsla, Jordnära och Barnen är mer politiska. Inlagan av Jordnära pryds av Babylons torn i en modern version som en polare har ritat och när vi börjar snacka politik flödar de heta känslorna. Fattaru spyr galla över allt från USAkapitalismen till Göran Persson och ropar ettenhälligt “nej” när jag undrar vad de ska rösta i det stundande EMU-valet. Politiska kommer Fattaru nog alltid att vara, men om de tänker

fortsätta på temat de fyra elementen när de väljer framtida albumtitlar är oklart. – Om det blir helt krystat så skiter vi i det, om det skulle kännas konstlat och vi blir begränsade av det. Men om inte annat kan man kanske göra en annan skiva där emellan och sen gå tillbaka till temat, säger Stuffe. Ni är inte Earth Wind And Fire-fantaster? Då skulle ni kunna köra på bara tre element? – Nä, hehe. Ja, undra varför de har skitit i det sista?

the rapture

spektrat, menar Matt och jag tycker att vi lyckats. Jag ser till exempel inte den romantiska Love Is All som en av de mer kommersiella låtarna, jag ser den mer som vår version av The Beatles It’s All Too Much. Men ända sedan The Strokes slog igenom har The Raptures blivit förvarnade om att New York-scenen kommer att ebba ut eller mötas av ett bakslag, sannolikt ungefär när Rapture nu släpper sitt debutalbum. – Visst väntar vi oss att New Yorkhyllningarna ska upphöra , absolut, ler Gabriel. Men både Interpol och The Yeah Yeah Yeahs har slagit utan att det har hänt. Så länge vi gör bra musik så störs vi nog inte. Vi hade fans långt innan vi var omskrivna. Men om det är media som byggt ett band och det inte finns så mycket substans bakom tar man förstås skada. Jag tror det är ett större problem för artister som Vanilla Ice! Vi har dessutom inte blivit så himla omskrivna i USA som alla verkar tro i Europa. Fyra-fem större artiklar kanske, men inget exceptionellt. – Jag vet inte hur man ser på oss i Skandinavien. I Storbritannien har vi blivit mer omskrivna och ihopbuntade med den elektroniska dansscenen, vilket möjligen kan skapa viss förvirring när albumet släpps och folk får höra hur vi låter! Finns det något band därute som ni känner släktskap med? – Nej, inte musikaliskt, men LCD och Black Dice är vänner som vi spelar med och som vi känner släktskap med som personer och i fråga om attityd, även om vi inte alls låter lika, säger Gabriel. – Men det är förmodligen lättare att se New Yorkbanden som en separat enhet om man kommer från Omaha eller Stockholm, påpekar Mattie. Hur The Raptures framtid ser ut har de ingen aning om. – Vi vill helt enkelt bli bättre på alla plan. På scen, som låtskrivare, som musiker, som vänner och när det handlar om affärsmässiga beslut. Vi har ingen femårsplan precis. Kanske borde vi ha det! ler Matt. Men vi tar allt som det kommer. Det är mest en intressant upplevelse! Än så länge har inget hänt som fått The Rapture cyniska gentemot branschen. – Ingen av oss vill bli en cyniker, påpekar Gabriel. Vissa kan framstå som coola bara för att

AV ANDERS LUNDQUIST FOTO CARL DAHLSTEDT

de är desillusionerade men det är inget kul liv. Vi tycker att folk i allmänhet är sjyssta. Vi vet att de flesta har ett skäl till varför de gör och säger saker, speciellt folk som har intressen i bandet. Men man försöker att intuitivt känna in vilka man kan lita på och vill arbeta med. Vår manager var en vän till oss innan hon blev vår manager. Jag avslutar vår pratstund med att fråga vilka plattor Gabe och Mattie tror att de lyssnat mest på någonsin. – Jag har två som det känns som om jag alltid lyssnat på, säger Gabe. Parliaments Renium och Osmium. Och så Moondog med Moondog (det finns två självbetitlade album med Moondog och jag vet inte om Gabe menar det från 1956 eller 1969 red.anm). Moondog är förmodligen sedd som avant garde-kompositör trots att han skriver väldigt tonalt. Han har långa vindlande melodier och rytmik och annorlunda taktarter på ett snyggt och intressant sätt. – För mig sticker två album ut: More Songs About Buildings And Food med Talking Heads och The Best Of Earth, Wind & Fire. Och är det någon som undrar så låter The Rapture inte som något av ovanstående. Ett gott tecken!

la musik

”I DON’T ADVISE A HAIR CUT MAN. ALL HAIRDRESSERS ARE IN THE EMPLOYMENT OF THE GOVERNMENT. HAIR ARE YOUR AERIALS. THEY PICK UP SIGNALS FROM THE COSMOS AND TRANSMIT THEM DIRECTLY INTO THE BRAIN. THIS IS THE REASON BOLD-HEADED MEN ARE UPTIGHT.” DANNY i WITHNAIL & I.

KINGS OF LEON AV ANNICA HENRIKSSON FOTO CARL DAHLSTEDT

å fort det står något skrivet om Kings of Leon tjatas det om deras frisyrer. Alla fyra har tjocka, vildvuxna kalufser. Två av fyra har även ansiktsbehåring. Tiden har stannat hos dessa killar. Det är fortfarande i början av 70-talet, även om ingen av pojkarna var födda då. Förebilderna skulle kunna vara The Eagles, The Band eller Creedence. Mycket hår, mycket skägg. Men så vadå? – Vi ska klippa det, säger äldste bror Nathan släpigt. – Vi klipper oss själva, menar yngste brorsan Jared. Men de tog våra saxar på flygplatsen. – Det snackas för mycket om våra frisyrer. Det är därför vi brukar låta skägget växa så folk inte kan snacka om våra ansikten också, fortsätter mellanbrorsan Caleb.

KINGS of Leon består av tre bröder och kusinen Matthew som lirar gitarr. Alla med efternamnet Followill. Biografier har skrivits varma om hur bröderna växte upp på resande fot med en predikant till far som ville förkunna sin tro till halva Amerika. Det var under denna tid de lärde sig sjunga och spela instrument. Från början i ett religiöst syfte. Musiken i Pentecostalkyrkan var dock långt ifrån de tråkiga psalmerna vi är vana vid i Sverige. Pentecostal bar mer likhet med kyrkorna i de svarta samhällena i södra USA där taken nästan lyfter av passionerad gospel och blues. Med detta i bagaget flyttade sedan killarna till Nashville och började lira rock’n’roll. Bandet har blivit kallade ”det nya Strokes” bland annat. Eller, för

10 | la musik 38

att vara lite vassare ”Strokes kusiner från landet”. Men Kings of Leon låter inte alls som the Strokes. Okej, vissa gitarrpartier kanske. Men sångaren Calebs röst ligger långt ifrån Julian Casablancas. Caleb skulle kunna sjunga i Lynyrd Skynyrd. Han låter dubbelt så gammal som han är och sydstatsdialekten är påträffande. Ibland så till den grad att det är svårt att höra vad han sjunger. Men det är vackert samtidigt. Morning blir moaning, pretty blir purty. Ni förstår grejen. ”Kusinerna från landet”-biten är det bara att hålla med om. Däremot har benämningen en helt obefogad effekt. Okej att de kommer från Oklahoma och Memphis, men det betyder inte att de är ett gäng bonnlurkar med hästskit under sulorna. Kings of Leon svänger förbannat bra. Trots att eller snarare därför att de hela tiden ger blinkningar till sina gamla favoritband. Låten Joe’s Head skulle kunna vara en Hey Joe utspelad idag. This is just the way of the world, Joe said I had to put a bullet into his head Then lit up a cigarette Decided to call his fat friend Fred Well he said: Fred, I just killed a man Caught him laying with my girlfriend Now they’re both dead, people can be so cold when they’re dead”

Jag hade förväntat mig ett gäng kaxiga snubbar som vet att de är årets hype. Men när jag träffar de fyra Followill-killarna är de blyga och tystlåtna. Det är nästan bara Caleb och Jared som säger något. Men även om man ser att munnen rörs på dem är det svårt att höra vad de säger. De mumlar något långsamt och värjer sig för att komma med personliga åsikter. De kan inte ens namnge vilka av de andra banden på den ambulerande Acceleratorfestivalen de har hängt med. ”Några killar och några tjejer från några band”, blir svaret. Det är första gången de är i Sverige. Kvällarna innan har de lirat i Malmö och i Göteborg och verkar nöjda med den svenska publiken. Trots det dåliga vädret. – Jag gillar kvinnorna, säger bassisten Jared som knappt är torr bakom öronen. De är imponerade av att Sverige är så amerikaniserat. De kan slå på tv:n och nästan allt är på engelska. Det finns till och med 7 Eleven-butiker i Sverige. Jag försöker fråga om de gillar sitt land och speciellt då sin president, men får undflyende svar. Istället får jag frågan om jag gillar den som styr och ställer i Sverige. Han är väl inte så party, säger jag men förklarar att vår statsminister inte heller försöker leka gud. Men som sagt, det är ingen idé att ställa sådana frågor till de här grabbarna. Några konkreta svar bjuds det icke på. Caleb undrar vad för slags musik som är ”cool” i Sverige. På färjan hade det bara spelats hemsk techno, menar han. Jag svarar att de är i bra sällskap för det som är coolt i Sverige är exempelvis de band som de turnerar med på Accelerator. The Kills, The Thrills, Interpol, The Rapture etc. Caleb nickar en smula förnöjt. Kings of Leons segertåg började i Europa. Debutplattan Youth & Young Manhood släpptes först senare i hemlandet som däremot har börjat haka på sakta men säkert, menar bandet. – I USA fattar de inte vad som är coolt innan någon berättar det för dem, säger trummisten Nathan som plötsligt får luft.

KINGS OF LEON

– Ja, man måste mata dem med sked, fyller Jared i. Jag har läst att ni röker på rätt friskt, är det att bete sig som en god kristen? – Du ska inte tro på allt du läser, säger Caleb. Faktiskt så dricker vi inte, röker inte… Jag har sett en bild på just dig med en fet joint i näven. – Är det sant? F**k! Hur kan det ha hänt? Caleb försöker låta förvånad. Alltså vi kör vårt eget race, fortsätter han. Vi brukar inte prata om sådana grejer. Vi sitter inte och skryter om att vi röker på alternativt att vi inte gör det. Men samtidigt är det väl bättre att säga att ni röker på än att köra på den-snälla-kristna-pojkar-imagen? Ni lirar ju rock för böveln. – Jo, det är sant. Men vi vill inte vara som en del band som sitter och tjatar om hur mycket droger de kan proppa i sig, menar Caleb. – Vi blir redan kollade på flygplatsen och vill inte göra det värre för oss, fyller Jared i. ”Dirty belly of a secret town Cheap trick hookers that are hanging out at the bar in the Greyhound station And the bare-chested boys are going down on every thing that the momma believes Pack of smokes and a little bump of cocaine, help you feel not so strange” Trani

Kings of Leons texter handlar om allt förutom det man skulle kunna förknippa med religion. Jag undrar om de överhuvudtaget skriver låtar som handlar om deras tro. Jag får som svar att de inte är religiösa. Inte? Tror ni på gud? – We believe, säger Jared utdraget. – Well, yeah sure, svarar Caleb. Men vi är inte alls samma människor idag som vi var när vi växte upp. Ett tag ville vi att folk skulle veta att vi var snälla kristna pojkar men nu har vi nått en punkt där vi struntar i vad folk tror. Vad tycker era föräldrar? – De skulle säkert vilja att vi gjorde något annat än lirade rock, men de stöttar oss ändå, menar Caleb. Säger de åt er att klippa håret och skaffa ett jobb? – Sure. Morsan tycker att vi ser för jävliga ut och hon brukar fråga ”varför måste ni göra er så fula?”. Hon vill att vi ska raka oss, inte för att jag har något skäggväxt, säger Jared, men hon verkar vilja att vi ska se ut som Backstreet Boys. Har ni något roligt turnéminne? – De bästa turnéminnena minns man inte dagen därpå. Caleb har en poäng där. När intervjun är slut ber han om ursäkt ifall de tråkade ut mig. Jag säger att de var så jävla tråkiga att jag inte ens kommer att orka se deras spelning. – Vi kommer inte vara tråkiga ikväll dock, menar Caleb. Det är bara det att vi har… (han gestikulerar att de har rökt på innan intervjun). Jag skrattar. Nu passar han på att nämna det när bandspelaren inte är på längre. Men han kan väl omöjligt tro att jag stryker eftersnacket i artikeln? Medan de blir fotograferade tar jag en plastmugg i min hand, går in på den intilliggande toaletten och fyller den med vatten. Matthew undrar var jag fick det ifrån. Han rynkar på näsan när jag berättar att det är vatten från tvättstället och frågar om man kan dricka det. ”Självklart, ni är i Sverige nu”, svarar jag. Alla fyra blir helt uppspelta och springer till toaletten en och en för att prova vattnet. Sedan nickar de godkännande. Och springer tillbaka efter en påfyllning. Ja, man blir väl törstig av allt röka.

la musik

BO KASPERS ORKESTER MUSIK KAN LÅTA SVENSK IN I MINSTA LILLA TON, IN I MINSTA LILLA TEXTRAD. BO KASPERS ORKESTER GÖR SÅDAN MUSIK. NU ÄR DE TILLBAKA MED SINA 800 000 SÅLDA SKIVOR I RYGGEN. MARTIN RÖSHAMMAR TRÄFFADE ORKESTERN FÖR ETT SAMTAL OM DJUPA HÅL, ALLMÄN PESSIMISM OCH ETT RYKTE SOM ÄR SVÅRT ATT SUDDA BORT. FOTO: MICHAEL LOKNER

å Vilka tror vi att vi är är Bo Kaspers Orkester mer popiga än någonsin. Det låter verkligen genomsvenskt och ja, det Svante Thuresson-jazziga är borta. Men det är fortfarande stillsamt och tillbakalutat, kanske är texterna svartare än tidigare, ibland nästan uppgivna. – Det är en allmän pessimism tyvärr, som färgar av sig på mina texter som bär ett visst drag av det svenska, vad det nu är. När man skriver texter så har jag svårt att skriva att: ”Nu ska vi vara positiva”. Ni i bandet brukar gnälla på mig, ”Kan du inte skriva nåt som är varmt och omfamnande?”. Då försöker, jag men det blir sällan bra, säger sångaren Bo Kasper Sundström och försöker minnas om han någonsin skrivit något ”varmt och omfamnande”. Bandet kommer fram till Semester och Vi kommer aldrig att dö, men de fyrar av ett högljutt skratt eftersom inte heller de låtarna var genomglada och lyckliga. När vi träffas är det lite mer än en månad kvar till dagen då skivan ska släppas, och den senaste tiden har de fyra suttit och lyssnat på sångerna

10 | la musik 40

om och om igen för att komma fram till låtordning och annat. Bosse beskriver det som att bli marinerad av låtarna och basisten Michael Malmgren menar att det är vad man tycker om en skiva om ett år som är det viktiga. – Jag är helt övertygad om att alla artister är nöjda med sina låtar, fast andra kanske tycker att det är skräp. På samma sätt är jag helt övertygad om att skivan är skitbra, annars skulle man inte orka. Man gör det man tror på och jag kan bara skriva texter som är så nära mig själv som det går. Det går inte att vara trött på sig själv och sin musik då, säger Bosse. Bo Kaspers Orkester har blivit tio år äldre sedan Söndag i sängen. Det hörs att det mesta i livet var enklare då, kanske inte nödvändigtvis bättre, men i alla fall lättare. Nu har vuxenvärlden tagit över helt och bandet är inte längre en okänd nykomling utan ett band av erfarna musiker. I samma takt har sättet att skriva texter förändrats och på de sista skivorna lyser berättelserna, historierna med sin frånvaro. – Ja, man märker ju att det finns saker det inte går att skriva om längre. Däremot går det definitivt att sjunga om det live fortfarande. Men livet har gått vidare. Jag har alltid sett upp till det här att man har en ordentlig story, att det är nästan kuplettartat. Och jag har börjat uppskatta det där att man inte riktigt skriver ut allting, att det kommer mer intuitivt, att man inte behöver berätta precis allt, säger Bo Kasper Sundström och fortsätter: – Men jag är inte heller någon större fan av texter där man får gissa. Om det inte var någon jag hade förtroende för så skulle jag tro att den här människan bara sitter och blajar och att det inte finns någon substans alls. Olle Ljungström kan ju på fyllan sitta och bara deklamera. Då är det inte speciellt genialt, men han skriver geniala texter. Man märker att det finns en enorm skärpa, men ibland undrar jag: ”Är det här en sån där fylletext eller inte?”. Gränsen däremellan är hårfin. Äh, Olle vet att jag beundrar honom. Det är många av hans texter som jag skulle ha velat skriva, som Bara på lek. När jag växte upp var allting bra. Allt gick på räls, fanns allt jag ville ha. Allting var svartvitt då. Maskiner gick ännu att förstå sig på. Solen sken yeah, yeah, Man var hel och ren yeah, yeah. Den som var skurk såg ut som en skurk. Vi höll

varann i hand, aldrig öga för öga, tand för tand. Men den tiden sköts i sank, båten var nog trots allt rätt rank. OLLE LJUNGSTRÖM: BARA PÅ LEK (1995).

Det finns textförfattare som alltid knockar mig med sin berättarförmåga, sina knorrar, sin lekfullhet, sitt sätt att på en enda liten rad formulera och förklara en känsla. Några av mina hjältar är svenska, det kan vara Thomas Öberg, det kan vara Olle Adolphson, Cornelis och i sina vassaste stunder är även just Olle Ljungström där uppe och slåss. En av mina närmaste vänner hävdar att Bo Kasper Sundström har samma talang, men jag har aldrig fallit fullständigt pladask för hans texter. De är ofta fyndiga och mysigt deppiga, men det där riktiga bettet saknas. Fast det finns undantag som trummisen Fredrik Dahl påpekar: ”På En jävel vid mitt öra (från albumet I centrum) lyckas vi skapa en osäkerhet, en otäck känsla av att allt håller på att gå åt helvete”. Jag skulle ut och köpa tidningen, det skulle bara ta en kvart. När jag kom hem ett halvt dygn senare, tro fan du undra vart jag vart. Jag tror det började vid porten att jag träffade en vän, varken gammal eller särskilt god, men han föreslog en sväng.

Svängen blev lång och blöt och ledde till en flott premiär och till poolbadande med sköna kvinnor: Men när vi hamnat ner i vattnet ville dom vara ifred, så mina fantasier blev det inte något med. På vägen hem träffade jag budet som varit ute sedan fem. Jag sa till jäveln vid mitt öra att jag fick ändå en tidning med mig hem.

Så andas man ut och har lust att dunka killen i sången i ryggen och gratulera honom för hans flyt. Det kunde ju ha gått så mycket värre! DET finns olika sätt att vara popstjärna på i Sverige. Man kan babbla om knark under tacktalet på Grammisgalan. Man kan ha sån karisma att ordet STJÄRNA lyser i neonskrift runt en och finns tusentals mer eller mindre skandalspäckade rykten cirkulerar. Men så finns Bo Kaspers Orkester. De tillhör de säkraste storsäljarna i Sverige. De har sedan länge mutat in sitt eget lilla revir bestående av

BO KASPERS ORKESTER

stillsam pop med syrliga texter. Men handlar det om skandaler, rykten och kaxighet eller ens tissel och tassel på stan, då är medlemmarna i Bo Kaspers Orkester inga popstjärnor. – Nej, vi spelade hemma i Piteå förra sommaren. Jag hade en turné-t-shirt på mig. Jag var på Stadshotellet, nere på toaletten och en kille kom fram: ”Har du köpt en sån tröja, en sån skulle jag vilja ha också”. Så jävla stor är man ju inte, säger Bo Kasper själv. Å andra sidan har få svenska artister fått en så svårborttagen stämpel på sig som Bo Kaspers Orkester. De är ju de där killarna som spelar mjukisjazz/trivselpop som skvalar i bakgrunden på varenda kafé i det här landet. Men bortsett från den nästan unisont rynkade näsan bland landets besserwissers, tuffar Bo Kasperståget vidare. Nu kommer skiva nummer sex och bandet är inte särskilt nervöst över hur det ska gå. Men de diskuterar kring ordet flopp. Det kan vara en monumental flopp, en artistisk flopp. Naturligtvis är även de fyra rädda för att misslyckas totalt. – Ja, det vet man ju att någonstans på vår väg finns det ett djupt hål i karriären. Frågan är bara var och när. Förr eller senare händer det de flesta, sen kan man ju kravla sig ur hålet. Just Eva Dahlgren är onekligen inne i ett svart hål. Det hade man ju inte räknat med för några år sedan. Så man vet aldrig när svackan kommer, säger Bosse. För tio år sedan gav de alltså ut Söndag i sängen. Då betydde det mycket för bandet att göra något som ingen gjort tidigare i Sverige. – Det höll vi på med i några år. Vi tyckte att vi gjorde något jävligt speciellt. Då var det lite jungfrulig mark och det var viktigt på ett annat sätt att vara annorlunda, säger Michael Malmgren. – Det var mer pirrigt då, man kände sig lite hipp. Det har man ju inte gjort under hela sitt liv, varken förr eller senare, säger Bosse på sitt typiska sätt. Han tycker om att stryka under det

han sagt med små knorrar, inte helt olika de han bjuder på i sina texter. Inga vrålflabb, men underfundigt och ofta självironiskt. – Vad jag kan sakna är känslan internt i bandet. Det var mer pirrande de första åren därför att rollerna inte var lika tydliga. Nu har alla sina fasta platser och det är svårt att rucka på. Men det är på gott och ont. Det goda är att vissa konflikter uppstår inte, medan andra kanske fördjupas, säger Fredrik Dahl. Den där längtan efter att förnya sig, efter att jaga på nya marker finns inte riktigt längre. De fyra säger nästan som i kör att det är viktigare att göra låtar och att ramla på saker. Det går inte att tänka ut någon musikalisk plan, det blir bara tomt och beräknande, menar de. – Men jag tycker ändå att vi träffade rätt bra med första plattan och med Kuba-prylen (skivan Centrum, inspelad på Kuba 1998 – reds anm). I alla fall med tajmingen. Den turen får du inte så många gånger per karriär. Så det gäller att göra bra plattor. Hittarna kommer förhoppningsvis då och då, tror Bo Kasper Sundström. – Med tanke på att det tar nästan ett år för oss att göra en platta. då kan man ju hålla upp fingret i luften hur mycket man vill. Det ser ändå annorlunda ut när man väl släpper skivan, inflikar klaviaturspelaren Mats Schubert. Jargongen de fyra emellan vittnar om tid och åter tid tillsammans. De fyller i, kontrar och bollar upp och åtminstone utåt verkar de vara nästan löjligt harmoniska. Det som irriterar dem är just den där stämpeln. – Onekligen var det kanske fyra plattor sen vi spelade någon typ av svensk jazzpop. Vi skulle kunna spela Metallica, göra en jävla metallplatta och det skulle ändå kallas för vardagsrumsjazz. Vi har inget emot det, vi har inte släppt det jazziga live. Men jag tycker att man banaliserar om man säger att vi bara spelar vardagsrumsjazz. Det känns lite orättvist. Det var inte en jazzton på förra skivan och ändå blev det IKEA-jazz i en recension. Man blev ju…, Bo tystnar och rynkar

pannan i ett försök att se arg ut. Han lyckas inte, men det är ändå tydligt att Bo Kaspers Orkesters medlemmar är dödligt less på sitt rykte bland dem som inte rusar iväg och köper deras plattor eller står framför scenen på spelningarna. Men de är också överens om att de kanske får skylla sig själva sedan tiden då de var husband i tv-programmet Ni bad om det. Det var 1993 och de uppträdde i polokragar och skepparkransar och Bosse rökte pipa. Det går liksom inte att komma närmare bilden av jazzdiggaren än så! Målet med titellåten var förresten att blanda signaturmelodierna till Tekniskt Magasin och Familjen Flinta… En gång fanns det drömmar om att göra succé i Frankrike. Man gav ut You and me med översatta texter på engelska. Eagle Eye Cherry hörde en låt i en taxi i Paris, men så mycket mer blev det inte. Drömmen rann ut i sanden, mycket på grund av att varken bandet eller skivbolaget satsade så mycket som det behövs för att lyckas. Nu vet de att de inte har den orken och den tiden, det blir inga fler utlandsförsök, om man inte räknar Finland, Danmark och Norge där de blir allt större. De första fem skivorna har sålt över 800 000 exemplar i Norden. – Det är kul, det innebär nya spelställen och det känns lite som en pånyttfödelse. Det är som att börja från början. Man får lite samma känsla som när vi var färska. Man kan köra så att gamla trick blir som nya, säger Bo Kasper med ett brett leende! Vilka tror vi att vi är heter skivan som länge hade arbetsnamnet: Hur har vi kommit hit? Med sockerdricka och sprit. Bo Kaspers Orkester kommer nog inte att ta sig in i de hippas hjärtan den här gången heller. Men det avslappnat gungiga svänget i pampiga Långsamt har redan gått hem hos radioproducenterna så det där avgrundsdjupa hålet får nog vänta den här gången också.

la musik

komeda AV JOHANNA PAULSSON

FOTO CARL DAHLSTEDT

e har refererat till sig själva som ”räddningskapseln” och kaxigt deklamerat att det är popmusiken och ljudet de kommit för att undsätta. Efter fem års krafthämtande är Umeåbandet Komeda tillbaka. – Jag tycker att musikklimatet just nu är fruktansvärt dåligt. Man längtar efter Sex Pistols – efter att det ska hända någonting, säger bandets basist Marcus Holmberg, medan sångerskan Lena Karlsson klagar över att musikscenen idag svämmas över av allt vad heter Popstars och Fame Factory samtidigt som de små skivbolagen och indiebanden lämnas vind för våg. Trion verkar lite sliten sen gårdagens spelning på Accelerator – The Big One och smuttar på varsin burk Cola. De har tillbringat den senaste veckan i Stockholm för att promota nya skivan och kanske är de också lite tyngda av tanken på den tio timmar långa bilresan hem till Umeå

42 10 | la musik

som ligger framför dem i sommarvärmen. På något sätt finns det en viss ironi i att Komeda sitter och diskuterar indiepopscenens undergång just i Universals sterila konferensrum. Bandet låg tidigare på lilla North of No South Records, men när bolaget kraschade strax efter förra plattan What Makes It Go!, tvingades de söka sig någon annanstans. Liksom Sveriges okrönta powerpopdrottning Marit Bergman reade de ut indiesjälen till ett storbolag men vann samtidigt mer frihet än någonsin. – Det är klart att vi har ifrågasatt vårt val. Det måste man ju. Men med tanke på vilka förutsättningar vi skulle ha haft om vi inte hade valt det här, så valde vi ju det som kändes bäst och som gör att vi får verka som vi vill, säger Lena. Ni var inte oroliga för att indiefansen skulle vända er ryggen? – Jo, det är väl klart. Men vi har väl hela tiden hört att det fortfarande finns ett intresse. Det

verkar som att vi har hängivna fans som stannat kvar, konstaterar Marcus. Och till fansen hör också exempelvis Beck. Komedas internationella genombrott kom runt 1996 efter att de, på hans begäran, varit förband under hans turné. De vann amerikanernas hjärtan och deras skivor slussades ut i USA genom indiebolaget Minty Fresh. – Där är man ju så exotisk. I början när vi var där och gjorde intervjuer undrade dom: ”Har ni TV där?”, ”Hur kan det komma sig att ni gör sån här musik, ni som bor där uppe?”, berättar Lena och skrattar åt minnet. har nästan haft större framgångar i USA än här hemma i Sverige, vilket till stor del har att göra med att de inte spelat live lika mycket på hemmaplan. Men det ska det bli ändring på lovar de – senare i höst ger de sig ut på Sverigeturné. Att de trots utlandsframgångarna valt att stanna

KOMEDA

kvar i Umeå, istället för att som The Wannadies, flytta till London eller liknande, beror på att de har familj. – Men visst blir man lite avundsjuk på alla saker som händer ute i världen, i stora städer, säger Marcus. Är Umeå en bra stad ur kreativ synpunkt? – På ett sätt är det ju det för det finns ju inte så mycket annat som distraherar en, konstaterar Lena. – Det är ju inget kulturcentrum direkt, men ur den aspekten att man är avskiljd, så är det ju bra. Det tror jag har varit en grej som gjort att vi låter som vi låter, att vi kan vara oss själva, säger Marcus, och låter precis som han i Norrlands Guld-reklamen, varpå alla brister ut i skratt. Men alla har inte stannat kvar i Umeå. Mattias Norlander hoppade av strax efter What Makes It Go!, för att flytta till Stockholm och komma närmare jobbet. Plötsligt stod Komeda utan både skivbolag och gitarrist. Den resterande trion tog en lång paus för att hitta tillbaka till spelglädjen och med jämna mellanrum har de i alla fall gett ett och annat livstecken ifrån sig. – Vi gjorde ju några poplåtar som var med i filmer både i USA och här, så dom har ju liksom fyllt ut tomrummet under tiden, berättar Lena. Bandet spelade exempelvis in singeln Check It Out till Måns Herngrens och Hannes Holms film Det blir aldrig som man tänkt sig. De har också hunnit med att knåpa ihop musik både till den amerikanska tecknade serien The Power Puff Girls, Heroes and Villains och till Pettson- och Findusfilmen Kattonauten, samt till några uppsättningar på Profilteatern i Umeå. För två år sen skrev de till sist på för Universal och den osaliga Komedasjälen fick ro att börja arbeta med nya skivan KokoMeMeDaDa. – Både jag och Jonas har ju drömmar om att bli gitarrister så det har ju varit kul att spela in skivan, säger Marcus apropå gitarristlösheten och skrattar. Att den färdiga produkten lät vänta på sig beror på att bandet byggt en egen studio, Superstudion. – Vi har ju gjort allting själva, från att lägga golv, och det tar ju tid. Sen köpte vi utrustning som vi skulle lära oss, och det tog också tid, berättar Lena lite stolt. Varför bestämde ni er för att bygga en egen studio? – Det är så himla svårt att förverkliga idéer i en studio när det är begränsat med tid och ont om pengar, säger Lena. – Men man har väl alltid drömt om att ha en egen studio där man kan bestämma allting själv, och göra om hur mycket man vill – det är ju drömmen, tillägger Marcus. Har er syn på musiken förändrats med åren? – Om vi hade gjort det här för fem år sen så tror jag att vi hade filat otroligt mycket mer, säger Marcus. – Det kanske är utvecklingen, mogenheten, som gör att vi inte överarbetar utan försöker att hitta känslan, inflikar trummisen Jonas Holmberg.

– På första skivan vill man att det ska vara perfekt. Nu vet man att det perfekta kanske inte ligger i att det låter exakt rätt, förtydligar Lena och konstaterar att de också lärt sig att man inte behöver förverkliga alla sina idéer på en gång. Komedas musik har kallats kitschpop och visst kan de kanske låta lite ”arty” ibland. De har dessutom tagit sitt namn efter den polske filmmusikkompositören Krzysztof Komeda, som bl a gjort musik till Roman Polanskis tidiga filmer, och de har heller aldrig stuckit under stolen med sin intellektualism och sina influenser från sociologen Bourdieu och poeten Majakovskij. För ett antal år sen påstod de sig ha som målsättning att skriva 90-talets Våroffer – ett projekt som förvisso verkar ha lagts på is. Men Komeda är förmodligen det enda bandet som skulle komma på tanken att döpa ett album till KokoMeMeDaDa. – Vi har väl alltid velat ha med ”dada”. Och ”koko”… Och ”meme” är ju också bra, säger Jonas och man misstänker att Hugo Ball och resten av dadaisterna på Cabaret Voltaire i Zürich säkert varit stormförtjusta i hans motivering om de hört den. Just dadaismen har varit ständigt närvarande hos Komeda. Jonas berättar att han lånade Ingemar Johanssons Dada-antologi precis innan debutplattan Pop på Svenska, som förmodligen är bandets mest universitetsstudieinfluerade alster. – Då var vi ju helt galna i dadaismen! Det var så befriande. Det var en väg in i konsten. Dadaismen är ju den första punken, säger Jonas. Låten Catcher In The Rye är istället inspirerad av en J.D. Salinger-roman. Kanske finns det också en del O Brother, Where Art Thou? i den och just film är en annan stor inspirationskälla. Annars skriver de förstås också om sånt de reagerar på i samhället även om det kanske inte är lika uppenbart som hos exempelvis Umeåkollegorna International Noise Conspiracy eller före detta skivbolagskompisarna Doktor Kosmos. KokoMeMeDada är måhända något mindre egensinnigt än sina föregångare men innehåller ändå alla gamla hederliga ingredienser som komedaiska knister-knasterljud och klockspelsmelodier, Komeda-boogie-woogie och discodriv. Pophistorien är också ständigt närvarande. – Det är ju helt uppenbart att vi har tagit Canned Heats basgång på Reproduce, konstaterar Jonas. Ibland är det The Doors som spökar, ibland Beach Boys. Här och var dyker en och annan Beatles-basgång, ett Blondie-stick eller Stereolab-jazz upp. Men Komeda har samtidigt en förmåga att aldrig tappa bort sin egen identitet. De lyssnar, hittar, stjäl och klistrar in alltsammans i sina ljudkollage i popformat. Originalen är uppenbara men ändå inte. Så varför är då just Komeda popmusikens räddare, kan man kanske undra. – Det finns ingen som låter som vi, svarar Lena som om det vore en självklarhet. Och för all del, Komeda låter som allt och

ingenting annat på samma gång. Kanske ligger det något i Jonas skämtsamma kommentar om att medelmåttor lånar medan genier stjäl…

la musik

”I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962.”

YASUSHI IDE & LONESOME ECHO PRODUCTION AV TOBIAS BRANDT

avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden. Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv. handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck. Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både amerikanen John Sturges och italienaren Sergio Leone att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva Sweet Dream med gamle Ten Citysångaren Byron Stingily. Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon

DET

et populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder (gärna svenska). Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet. I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962. Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande

10 | la musik 44

annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad. Sweet Dreams är alltså klassisk garage filtrerad genom ett stycke japanskt vemod, ett vemod som förmodligen har sina rötter djupare ner i den japanska kulturen än vi kan ana. Det är ärlig, hängiven och fantasifull musik, och det är musik som redan inspirerar både houseproducenter och lyssnare över hela världen. BAKOM namnet Lonesome Echo Production döljer sig Yasushi Ide. I över tio år har han varit en av de bästa kreatörerna på den sällsynt kreativa japanska klubbscenen. I början av 90talet producerade han soulbandet Original Love, med gamla Pizzicato Five-sångaren Takao Tajima i spetsen, och den gåtfulla fransyskan Clémentine vars blandning av fragil lolitapop, house, cocktailjazz, chanson, bossa och västkustspop är sorgligt svår att hitta utanför Japan. 1995 släppte han sin första soloplatta Lonesome Echo i samarbete med ljudteknikern Yoko Ota. Två år senare följde Yasushi Ide presents Lonesome Echo Strings: Purple Noon. När jag tänker på den kan jag inte riktigt sansa mig, Purple Noon är faktiskt en av mina verkliga

LONESOME ECHO PRODUCTION

favoritskivor. En mer eller mindre unik blandning av kontinental easy listening, melankolisk dub, sitarer, lätta popmelodier och ett överflöd av sentimentala stråkar. Och en sagolik blandning av eget material och noga utvalda covers, såsom Fellini-kompositören Nino Rotas Plein Soleil, John Lennons Jealous Guy och Nikki Giovannis A Certain Peace. Bland gästerna märks toastaren Big Youth, slagverkaren Nana Vasconcelos, Tony Joe White, Monday Michiru och Clémentine. Plattan licensierades av franska Yellow Productions och släpptes i Europa och följdes av två förträffliga remixplattor, Black Velvet och Afro Blue, med bidrag från Trüby Trio, MAW, Kyoto Jazz Massive, Silent Poets, Joe Claussell, DJ Spinna, 4 Hero och en massa andra kändisar på den globala klubbscenen. Med andra ord är Yasushi Ide inte någon obskyritet utanför sitt hemland och när senaste plattan Silver Ocean släpptes för ett år sedan i Japan var det förstås bara en tidsfråga innan den skulle släppas i resten av världen. Sweet Dream inleder och sedan följer gästspel från jazzgiganterna Pharoah Sanders och Lonnie Liston Smith, jamaicanerna U-Roy, Ken Booth och Mutabaruka, housemannen Osunlade och brasilianska sångerskan Liliana Chachian (ex Da Lata). Nämnas måste också en version av Rose Royces soulklassiker Wishing On a Star med Sarah Divine och en kör som skulle kunna vara inspelad i en flygplanshangar. Engelska skivbolaget Mr. Bongo drog vinstlotten och släpper Silver Ocean på sin underetikett Disorient nu i september. dansar över tangenterna när jag mailar Yasushi Ide för att be om en intervju, så att han kan berätta mer om nya plattan och alla andra spännande projekt. En timme senare får jag svar från Lonesome Echo Productions manager. Hon är mycket vänlig och tillmötesgående. Aha, japanskt ansvarskännande, kommer jag på mig att tänka. Jag får också ett pressmaterial som på ivrig engelska beskriver Yoko Ota som “very famous beautiful female engineer” och berättar att Yasushi Ide har öppnat en egen skivbutik i Tokyo under namnet Lonesome Echo med egenhändigt utvalda skivor “for people’s comfortable life”. Nu visar det sig dessvärre att Yasushi inte är särskilt bekväm med sin engelska. Det får bli en intervju per mail i stället. Berätta hur Silver Ocean utvecklades. – Från början hade jag tänkt att det skulle bli ytterligare ett soloalbum. Men allteftersom projektet utvecklades blev Yoko Otas inblandning och betydelse allt större. Så det är i allra högsta grad ett gemensamt album, varför vi också har valt att släppa det under namnet Lonesome Echo Production. Jämfört med Purple Noon så har beatsen på Silver Ocean rört sig mer och mer mot garage och house. – Ja definitivt, men det var faktiskt så att jag började jobba på den nya plattan samtidigt som jag höll på med Purple Noon. När vi sedan höll på

FINGRARNA

med remixalbumen blev jag mer och mer houseinfluerad i mina dj-set, vilket helt naturligt ledde till att Silver Ocean fick en starkare houseprägel. Börjar du alltid i den änden, alltså med beatsen, när du skriver och producerar? – Vanligtvis ja, men till exempel Sweet Dream började med en ackordföljd. Hur kom du i kontakt med Byron Stingily? – Jag har gillat honom ända sedan Ten Citys dagar, och jag gillar även det han gjort som soloartist. Innan jag hade skrivit Sweet Dream kunde jag inte ens drömma om att få samarbeta med honom, men när melodin stod klar kunde jag inte sluta tänka mig honom som sångare. Så jag kontaktade skivbolaget, Nervous Records, direkt. Är det så du väljer ut alla gästerna till dina album? – Ja. Så snart jag har lagt grunden till en låt så börjar jag tänka ut vem som skulle passa att ha med, beroende på den stämning och atmosfär jag är ute efter. Hur var det att jobba med Pharoah Sanders? – Jag kan bara säga en sak: Helt fantastiskt! Pharoah spelar ju tillsammans med Lonnie Liston Smith, DJ Spinna och rapparen Apani på en låt som heter Love och det visade sig att det var första gången som Pharoah och Lonnie var tillsammans i en studio sedan de spelade in Karma 1969. (Här menar Yasushi antagligen Thembi från 1970, min anm.) Det var dessutom på min födelsedag. En annan av dina samarbetspartners är houseproducenten Osunlade från New York. – Jag åt faktiskt lunch med honom för bara två veckor sedan. Det började med att jag kontaktade honom för några år sedan när jag fick höra att han skulle komma hit till Japan. Han berättade att han hade gillat min musik i flera år och vi bestämde oss för att börja samarbeta. Han gjorde också en remix av Chieko Kinbaras A espera till hennes album, och i slutet av förra året spelade vi live allihopa, Lonesome Echo Production, Chieko och Osunlade. Kinbara är den tredje nyckelfiguren kring Lonesome Echo Production. Hon är en klassiskt skolad violinist och före detta medlem av Tokyos filharmoniker. Hon lämnade konstmusiken för att i stället ägna sig åt att göra mjuk solig house tillsammans med Ide och Ota, och det är alltså hon som ligger bakom alla sköna stråkar på Purple Noon och Silver Ocean. Hennes debutalbum A espera släpptes på Disorient tidigare i år och är en lika ljuvlig som märklig samling houselåtar med ensamma violiner, spanska gitarrer, morgonrosiga bossaarrangemang och sång av Liliana Chachian. Samt en dancehall-version av Edith Piafs paradnummer La vie en rose. Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan.

CHIEKO

Hur kom det sig att ni började samarbeta med Chieko Kinbara? – Jag har känt henne ända sedan hon spelade på första Lonesome Echo-plattan och när vi gjorde Purple Noon spelade hon en nyckelroll som ledare för stråksektionen. Hon är fantastisk. Jag tycker att hennes violin är mycket sensuell. Hon är influerad av spansk musik, brasiliansk musik och även rock. Idag arbetar vi inte bara tillsammans i studion utan turnerar också ihop. Hennes liveshow är otrolig. Hur utvecklades egentligen Purple Noon? – Tanken var att göra en platta med easy listening för 2000-talet och en platta som var helt uppbyggd kring stråkarrangemang. Skulle jag beskriva musiken så skulle det bli något i stil med Spiritual Mood Music. Min favoritlåt framför andra på den plattan är Someday. – Ahh, Rico Rodriguez-låten! Jag visste redan från början att jag ville ha den låten sist. Jag visste också att jag ville göra den som en bossanova i stället för att följa originalets reggaeversion. Jag ville försöka lägga till den där “saudade”-känslan som finns i brasiliansk musik. Someday säger det mesta om Yasushi Ides kreativitet. Tre och en halv minut. Månsken. Sandstränder. Palmer i silhuett. Tårögda stråkar. Tropiska slagverk. En liten gitarr i bakgrunden. En sammetslen tenorsax i förgrunden. Och så hennes röst. Försiktigt suckar hon. Lyckligt. Förälskat. Det är svårt att tänka sig att Someday skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan.

la musik

JOHN HIATT

John Hiatt brukar i USA beskrivas som en typisk ”lifer”. En sådan som verkar vara född att göra det han gör. En person som skulle skriva sånger och framföra dem även om han saknade skivkontrakt. Hiatt har både drivkraften att skriva och viljan att framträda. Det är nu över 30 år sedan han lämnade hemstaden Indianapolis för att söka lyckan som låtskrivare i den mytiska södern. Sedan dess har han inte tittat tillbaka. Anders Lundquist åkte till New York för att prata med Hiatt om hela hans karriär. Inklusive dess ups and downs.

i sitter på Michelangelo Hotel på Manhattan. Dagen innan har Hiatt och hans kompband The Goners genomfört en utsåld och bejublad spelning på Astor Plaza och artisten är på lysande humör. Vi börjar med att prata om årets platta, Beneath This Gruff Exterior. Ett album som inte hakar på den i dag alltför vanliga hårddiskinspelningen (trots alla dess redigeringsmöjligheter) utan är inspelad live i studion. – Vi har gjort allt för att få den att låta som en gammal vinylplatta. Doug Sax, som mastrade, hade gjort en massa vinyl i sina dagar. Vi hade till och med idén att mastra plattan för vinyl, gravera den för vinyl och så vidare, och i slutet av processen föra över den till CD. Men det sprack. Fast den låter ganska bra ändå. Skivköpare skulle chockas av att veta hur lite på dagens skivor som är hela tagningar, med folk som spelar ihop. Var det inte svårt att hitta en ljudtekniker som faktiskt visste hur man spelar in allt på en gång? – Nej, Don Smith visste hur man gjorde. Jag arbetade med honom på min platta Walk On och visste att han hade spelat in en massa plattor med Tom Petty och några med Stones och någon Keith Richards. Han klarar att fånga ett rockband på tejp, på det gammaldags sättet! Trots begränsad tid berättar jag för Hiatt om min idé, att försöka gå igenom hela hans karriär. Idéer av det här slaget brukar kunna spricka av olika skäl. Ibland vill artisten bara prata om sin nya platta och inte älta det förflutna. Andra gånger visar sig artisten i stället vara så förtjust i att älta att man fastnar i en era och inte hinner med allt. Men Hiatt är med på noterna: – Från 11 till 18 år ålder formades jag musikaliskt. Jag hade turen att redan från start

46 | la musik 10 | la musik

spela med andra killar som var talangfulla och skrev egna låtar: Rick Panyard och Richard Goatey. Vi hade ett band och var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Vi inspirerade varandra. Och alla som jag umgicks med tog musik på allvar och var nyfikna på bra musik. Man upptäckte The Beatles och Rolling Stones redan från start. När jag var 12 var det ”Little” Stevie Wonder, med låtar som Fingertips. Kanske den låt jag lyssnat på mest i hela mitt liv. Och när jag nådde tonåren blev det Otis Redding och Bob Dylan. Blonde On Blonde var nästa stora kick. Jag måste ha spenderat nästan ett år på mitt rum lyssnandes på Sad-Eyed Lady Of The Lowlands, om och om igen. Liknande saker hände med Otis Redding, The Beatles, Hendrix och Cream. Och Led Zeppelins första album var en närmast religiöst upplevelse när det kom. Allt det här fick John att gå tillbaka och upptäcka rötterna, främst folkmusik och blues som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. – Jag ser mina barn göra detsamma i dag: leta sig tillbaka till källan. Samma procedur. Det börjar med att man matas av radion och fortsätter förhoppningsvis med att man börjar botanisera själv, i takt med att man blir nyfiken och förhoppningsvis utvecklar en smak. Men de flesta konsumerar inte inspelad musik på samma sätt i dag. De går inte upp i plattorna och det är mer slit-och-släng. Hiatt berättar om en existerande teori som han tror på. Hela den digitala presentationen av musik har ändrat hjärnans sätt att ta till sig musiken. Det mesta vi hör är en falsk återgivning av det som spelats in. Det är ettor och nollor, en massa information saknas och hjärnan måste fylla i den själv. – Hjärnan märker skillnaden och jag tror att det är det som hänt med folks sätt att lyssna på skivor. Kalla oss gärna gamlingar och

bakåtskrivare, men när jag och min fru har gäster på middag blir det i alla fall vinylplattorna som åker på. Harvest med Neil Young eller något sådant. Och jag tror inte det nödvändigtvis är för att musiken i sig var bättre. Men den lät bättre. Och det tar en tillbaka till varför man började lyssna på musik. Om jag sätter på en CD får jag bara inte samma upplevelse, hur bra artisten än är. – Vi har en hel generation som gått miste om det. Men jag vet att många unga har upptäckt vinylen i efterhand, gudskelov. Min 15-åriga dotter hör skillnaden. Hans äldre dotter har just gått ut college och är själv en låtskrivare. Men John har inte gett henne några råd i låtskrivandets konst. – Nej, fnissar han, som om han föreställer sig situationen och finner den absurd, hon får klara sig på egen hand. Hon gör ett bra jobb. Svårt att säga vad det är för stil, men hon har en väldigt unik, rik röst. Hon försöker inte ens få skivkontrakt, hon ska studera vidare. Hennes eget val! När John var 18 år gammal flyttade han från hemstaden Indianapolis till Tennessee. – Jag ser det som starten på min professionella bana. De första åren i Nashville handlade i första hand om att bli låtskrivare. Även om jag inte var direkt involverad i countrymaskineriet där, så var jag i närheten och plockade upp tips om bransch och låtskrivande. Hade du en realistisk bild av vad du gav dig in på när du åkte dit? – Absolut inte. Jag var fullständigt naiv. Hade

JOHN HIATT

inte en susning om vad det var som gällde. Jag hade bara den där romantiska bilden av södern. Jag var inte ens intresserad av countrymusiken som sådan. Jag var mer inne på de egna plattorna med George Jones kompband, som gjorde plattor där de framförde saker som Beatles fast med pedal steel och sådant. Weird and wonderful. – Musikaliskt var det främst sådant som drog mig dit, alla de korsbefruktningar som pågick där. Hur gick det där nere då? - Det gick inte helt åt skogen, som det mycket väl kunde ha gjort. Rätt snart hade jag ett förlag som betalade mig 25 dollar i veckan i förskott bara för att skriva låtar. Det kan låta futtigt, men jag var i himmelriket. Jag kunde försörja mig på att skriva, jag var en professionell låtskrivare! – Förlaget hade inte ens någon större förhoppning om att mina låtar skulle hamna på countryplattor. De tyckte antagligen att jag var en lustig, intressant prick som åkt ner dit på eget bevåg och hoppades väl att något bra skulle hända i slutändan. 1973 FICK JOHN HIATT skivkontrakt med Epic och släppte två soloalbum i lätt countryinfluerad singer/songwriterstil. Här fanns inslag av allt han lyssnat på: rock, blues, folk, soul, country och ballader. Plattorna var habila men ganska opersonliga och rymde inget material som i efterhand kan utpekas som överväldigande eller på något sätt före sin tid. Hiatt stannade i Nashville i fem år. Hans låtar spelades in av bland andra Conway Twitty, Tracy Nelson och Three Dog Night, som tog hans Sure As I´m Sitting Here till 16:e plats på Billboardlistan 1974. Sedan rann allt ut i sanden. – Jag hade inte något förlagskontrakt längre. Mitt skivkontrakt blev heller inte förnyat. Hiatt var helt enkelt tvungen att ge sig ut på vägarna och spenderade de följande två åren sjungandes på olika universitetscampus och coffee houses. Var som helst där man ville ha honom. Men så kom något som förändrade hans inriktning och inställning totalt. I slutet av 1976 började det hända saker. – Jag hörde The Ramones och snart började de här underbara grejorna dyka upp från England: Elvis Costello, Wreckless Eric, Nick Lowe, allt på Stiff Records i princip. Jag kunde relatera till det fullständigt och tänkte ”detta är min påse!” Hiatt bestämde sig för att flytta till Los Angeles och började snart skriva för ett annat musikförlag. Den lokala livescenen var hälsosam,

”

med band som The Plimsouls, The 20/20´s, The Motels med flera. Han bildade ett band och attackerade klubbscenen med sin nyvunna frenesi. Snart hade John Hiatt skivkontrakt med MCA, där han lanserades som något av en amerikansk Costello. – Det var inte alls svårt för mig att skriva korta, ilskna punkpoplåtar. Jag hade mycket uppdämd ilska och frustration som jag kunde kanalisera i de här låtarna, ler han. - Jag vet inte ens om MCA trodde på mig, de lät mig mest hållas, tror jag. En liten push fick jag nog också. Det är intressant att se hur de två artister han hade mest gemensamt med då, Elvis Costello och Joe Jackson, har närmat sig de finare salongerna och mer pretentiösa verk på senare år, medan John Hiatt gått tillbaka till skitigare, enklare och mer jordnära rockmusik. – Det kanske inte är så underligt, funderar han. Vi har väl alla återvänt till våra respektive rötter. Jag har alltid varit en primitiv, outbildad treackordkille vare sig det handlar om folksånger, punk eller pop. Jag har aldrig varit intresserad av att göra mer avancerade grejor, jag är en historieberättare. Första gången jag kom i kontakt med John Hiatts musik var när han medverkade i en svensk TV-show kallad Bälinge Byfest 1980 och spelade låtar från sitt fjärde album Two Bit Monsters (som var hans andra i punkigare stil). Han framförde bland annat en av låtarna liggandes. – Jag minns det! Och jag vet att många önskar att jag kunde återvända till en del av de där new wave-låtarna och damma av några. Det är absolut inte så att jag skäms över den tiden, jag har bara hållit på så länge att jag tappat överblicken. Framför allt är det svårt att täcka hela karriären på en timme och 45 minuter när man har hållit på i 30 år och är sugen på att spela så många nya låtar som möjligt. gjorde John Hiatt omsorgsfullt konstruerad pop med rika melodier. Bowie-producenten Tony Visconti stod för soundet på All Of A Sudden medan Nick Lowe producerade halva Riding With The King. Och här handlade mer om sofistikerade poplåtar, närmare Paul McCartney eller XTC. Något som motsäger hans strävan efter enkelhet. – Jag vet, nickar han. Det var lite fler ackord och oväntade vändningar. Och det var kul då, men jag har egentligen inte någon större längtan att skriva mer sådant. Jag vill fortsätta försöka få ut mer av mindre.

MELLAN 1982 OCH 1985

Samtidigt genomgick John Hiatt en mycket jobbig period. Han missbrukade alkohol och droger (ofta ihop med turnékamraterna Nick Lowe och Paul Carrack) och många insiders trodde att han riskerade att läggas till den alltför långa listan av offer för denna självförbrännande livsstil. – Visst var det kul i början, det är inte alltid eländigt, då skulle ingen börja festa. Men det finns ingen gratislunch och det började kosta på. Om jag hade kunnat sluta när det behövdes; visst, party on. Det finns folk som kan dricka mycket utan att bli alkoholister. Men jag var beroende av det. Och då måste man sluta och det gjorde jag 1985. Vad lärde du dig av den perioden? – Genom att bli nykter lärde jag mig vem jag var. Jag hade skjutit upp det mötet med mig själv under hela mitt liv. Jag ville inte veta! Vem attraheras av tanken på att syna sina otillräckligheter lite närmare? Men det är enda lösningen. Vid 31 års ålder var jag tvungen att inse att jag aldrig hade blivit vuxen, rent känslomässigt. Det var nog ingen vacker syn! Att få barn var viktigt för att han skulle vilja bli vuxen, erkänner han. – Barn behöver ju en viss guidning och vettiga förebilder och man måste göra så gott man kan. Min teori är att de flesta föräldrar inte vet vad de sysslar med, de följer sin instinkt och hoppas på det bästa. Men om föräldrarna verkligen bryr sig om sina barn kan man hoppas att de i alla fall gör sitt bästa, vad det än är. Hur fungerade låtskrivandet när du var som mest nergången? Kunde du sätta dina övriga problem åt sidan och vara kreativ? – Nej, jag hade i stort sett tappat förmågan. Jag var så ofta fången i sinnesförändrande substanser att jag framför allt hade oerhört lite tid att faktiskt sätta mig ner och skriva. Jag var mer eller mindre förlorad i vildmarken. Vägen ut kom i form av 1987 års Bring The Family. En lite dyster men oerhört vacker skiva, full av längtande Americana, countryinfluenser och ballader med kvidande gitarrspel från Ry Cooder. Trummis var Jim Keltner med sitt säregna New Orleans-influerade spel. Basist var Nick Lowe. Plattan spelades in på fyra dagar. Givetvis var den magisk. En av de där sällsynta plattorna som både utnämns till omedelbara klassiker och faktiskt också blir det. Givetvis ville alla inblandade följa upp den. Men de andra hade inte lust att bara ses som kompmusiker till Hiatt. Förhandlingar om credit och royalty gjorde att

Jag har alltid varit en primitiv, outbildad treackordkille vare sig det handlar om folksånger, punk eller pop. Jag har aldrig varit intresserad av att göra mer avancerade grejor, jag är en historieberättare la musik

J O H N H I AT T

det inte blev någon uppföljare i direkt anslutning till plattan. Fem år senare försökte man dock kringgå problemet genom att bilda en supergrupp och göra den självbetitlade Little Village som kom 1991. En hiskeligt överproducerad sak som saknade all den intimitet och spontanitet som gör Bring The Family till den bestående kronjuvelen i Hiatts diskografi. När jag frågar honom varför Bring The Family var så bra och Little Village var så himla dålig skrattar han så högt och intensivt att jag tror att han ska spilla ut sitt kaffe. Vissa artister klarar kritik bättre än andra (Michael Bolton hade förmodligen avbrutit intervjun efter en sådan fråga). Det visar sig att John inte har någon bättre förklaring än den gängse analysen. – När vi gjorde Bring The Family på fyra dagar visste vi i princip inte vad vi gjorde. Vi hann inte analysera. Little Village var välplanerad och genomtänkt och det filades mycket på soundet. Jag tycker inte att Little Village var SÅ dålig som du säger, om man enbart ser till låtmaterialet. Men man kan lugnt säga att den inte infriade det inneboende löfte som fanns i det bandet. Man turnerade efter den plattan och en del av konserterna, exempelvis den fina spelningen på Roskildefestivalen 1992, återfann den spontanitet som man förlorat på plattan. Men det fanns mycket spänning inom bandet, eftersom vissa medlemmarna ville turnera och andra gjorde det högst motvilligt. Efter Bring The Family gjorde John den lyckligare Slow Turning, som kom 1988. Då hade han hittat en

annan kompgrupp, The Goners, som inkluderade den då relativt oprövade gitarristen Sonny Landreth, allmänt ansedd som Ry Cooders arvtagare. – Vi spelade ihop under ett par år men det kändes inte som om alla riktigt satte värde på det vi hade tillsammans. Man fattar inte vad man har förrän man förlorar det. När vi återförenades i början av 2000-talet insåg vi att vi tillsammans faktiskt har världens bästa jobb. Nu har vi gjort tre plattor till ihop och har ingen tanke på att sluta turnera. Många går åt andra hållet. De är på topp fram till 35 och är less på hela skiten vid 50. – Ja. Det har sannolikt att göra med deras liv i övrigt. Och de borde lägga av. Men för oss blir det bara bättre och roligare. Vi tycker att vi gör bra musik och brinner intensivt för den. Vissa blir bara bättre. Sådana som Van Morrison, Neil Young och Buddy Guy sjunger bättre i dag än de gjorde då. Och Dylan gjorde Love And Theft vid 60 års ålder och det är en av hans absolut bästa plattor! Under 90-talet har John Hiatt gjort allt från ruffig elektrisk rock till halvakustisk folkmusik, alltid med den karakteristiska, kraftfulla, lite grötiga och egentligen inte alls vackra rösten. Jag har sett Hiatt live åtta gånger, i fyra länder. Konserten på Irving Plaza i New York i år var bra. Men jag överdoserades på det som skulle vara The Goners styrka, Sonny Landreth. Medan John Hiatt höll sig till den akustiska gitarren dominerade Landreth så mycket att

hans - från början - fantastiska solon slutade att engagera. Han är så fingerfärdig och säker att spänningen successivt avtar. Hur överpolerat och processat hans ljud var märktes också när man tog upp en gästartist, Warren Haynes från Allman Brothers Band, som visade hur slidestenen ska dras. Typiskt nog lyfte konserten också när Hiatt drog på sig sin Telecaster och riffade igång Paper Thin. Samma sak på senaste plattan. När Hiatt själv drar ett taggtrådssolo i The Last Time, i en enkel men ruffig stil som landar någonstans mellan Keith Richards och Neil Young (två motsatser till den tekniske virtuosen Landreth) så lever musiken igen. Jag påpekar det för Hiatt. – Tack! Jag gillar att plugga in elgitarren. Ska nog göra det lite oftare, ler han. Ian Hunter sa att han föredrar att ha en liten men lojal publik framför att vara superstjärna. – Jag kan skriva under på det. Jag gillar var jag befinner mig just nu. Jag har haft en bra karriär. Vi har en trogen publik över hela världen. Jag kan göra de skivor jag känner för att göra. Men det kanske är lättare för honom att säga det eftersom han faktiskt varit på toppen av berget, framför allt med Mott the Hoople. Han har smakat på hur det är att ha hitsinglar ungefär samtidigt som jag fick mitt första skivkontrakt, faktiskt. Att vara låtskrivare, och artist måste tillfredsställa både den introverta och den extroverta sidan hos en. – Det är en lysande kombination. När man skriver reflekterar man och när man står på scen får man vara den självupptagna snubben som vill hävda sig, skrattar John. - Allt är så invävt i varandra att jag skulle känna mig vilse utan båda sidor. Jag skulle aldrig kunna vara enbart artist och stå på scenen. Jag tror inte ens jag är bra på att tolka andras låtar. Men många andra har tolkat John Hiatt. Listan kan göras oerhört lång. Både veteraner som Bob Dylan, Iggy Pop och Bonnie Riatt och nyare namn. En del av coverversionerna finns samlade på Love Gets Strange respektive It´ll Come To You som är fina genomgångar av hans starkaste låtar som gjorts av andra artister genom åren, medan coverversionerna på Rollin´ Into Memphis hade spelats in speciellt för samlingen och är mindre intressanta. Första gången jag träffade John Hiatt 1988 sa jag att det var dags att börja placera honom i samma liga som Dylan, Morrison och Young. Han vägrade att skriva under på det, med motiveringen ”du talar om MINA idoler”. Nu, 15 år senare, påminner jag honom om vårt meningsutbyte och frågar om han börjar känna sig redo att nämnas i samma andetag som dem. – Nej. Jag vet inte var jag är, men de är definitivt någon annanstans! Kanske för att jag alltid kommer att vara tio år yngre. Men jag hade äntligen möjligheten att träffa Neil Young tidigare i år. Han var en underbar snubbe. Precis sådan som man hoppas att han ska vara. Det är John Hiatt också.

48 | la musik

stoked

Höstens tunga releaser

The Chemical Brothers Singles 93 - 03

Lene Marlin Another Day

Release: 24 september Späckad samling med brödernas alla hits! Den inkluderar även två nya låtar varav den ena ”The Golden Path” (ft. Flaming Lips) hör till det bästa bandet gjort! Albumet släpps också i en limiterad upplaga med en bonus-CD innehållande B-sidor, 12"-spår och annat rart. En DVD med alla videos, intervjuer, live och kommentarer släpps också samtidigt.

Med den fantastiska singeln ”You Weren´t There” har Lene mognat, vilket hörs i hennes nya sånger. Nya albumet är producerat av MIKE HEDGES (U2, Travis) och finns på CD samt DVD, som innehåller hela plattan med filmade tagningar och bonusmaterial.

Starsailor Silence Is Easy Release: 17 september Uppföljaren till hyllade debuten ”Love Is Here” är äntligen här! Innehåller Phil Spector producerade singeln ”Silence Is Easy” du hör på ZTV och MTV!

4 www.virgin.se

krönika: side b

Det är soul, Gud och Aretha Franklin H

amnar i ett (förmodligen) meningslöst grubblande när jag får Aretha Franklin´s nya album So Damn Happy (BMG) i min hand för första gången: ”Är det stort att Aretha släpper ett nytt album? Är det inget särskilt med det hela? Känner jag mig upprymd? Nyfiken? Hur starkt är varumärket Aretha Franklin fortfarande, egentligen? Senast det begav sig var med A Rose Is Still A Rose 1998 och trots ett halvljummet mottagande på de flesta håll tyckte jag mycket om det albumet. Inte minst det underbart bitterljuva Lauryn Hill-skrivna titelspåret. Må nåt liknande finnas med här…” Ja, så här håller jag på medan inledande The Only Thing Missin´ få ta plats i högtalarna. Och naturligtvis och som ett brev på posten; besvikelse. Det låter som en högst ordinär r&b-låt, lite på halvfart så där med akustisk gitarr. Men det finns dock där, rösten, känslan. Jag bestämmer mig för att parkera på The Only Thing Missin´. Ja, jag bestämmer mig för att lyssna på The Only Thing Missin´ om och om igen (fråga mig inte varför, det bara blev så…) innan jag går vidare in i albumet. Och The Only Thing Missin´ växer sakta till att inte bara vara en vanlig r&b-låt. Jag ser och känner så småningom den gospelfärgade orgeln klart, att Det handlar om innerlig gospelfärgad-r&b. The Only Thing Missin´ är måhända i slutändan i grund en ”ordinär r&b-låt” men grejen är - ja, jag vet, det är ingen nyhet – att Aretha har en sådan känsla i vad hon än gör att en högst ordinär låt som i en annan soulsångerskas strupe bara skulle flyta förbi, får i Arethas utandning en mening, en innebörd, något som kräver uppmärksamhet. Det är också rösten som håller So Damn Happy´s första halva från att haverera, kommer jag att upptäcka när jag äntligen tar mig vidare in i Arethas värld denna gång. För efter The Only Thing Missin´ följer Wonderful och Holdin´On. Båda smeksam old school-soul med viss sparsam 80tals stuns och popbeklädnad men väldigt anonyma. Nästa anhalt, det D´Angelo-färgade samarbetet med Mary J Blige i No Matter What, är intressant men sövande.

50 | la musik

Med undantag för inledande The Only Thing Missin´ skulle så här långt So Damn Happy kunnat benämnas dussinvara, nära ” bara ännu en dag i soulfabriken”. Om det då inte varit för att just Aretha Franklin beklätt dessa nämnda produktioner med sin röst och inlevelse. Det gör att So Damn Happy´s hänger kvar i matchen, dock tvivelaktigt och fortfarande utan att riktigt ta tag i mig. Men, So Damn Happy börjar leva på allvar när balladerna tar vid. Och det sker från låt numro fem, Everybody´s Somebody´s Fool - Aretha´s första samarbete med Jam & Lewis och Flyte Tyme´s Jimmy Wright. Det är bl a med urstarka gospeldränkta soulballader som You Are My Joy och titelspåret som Aretha börjar krypa in under skinnet på mig. Det är med popfärgade ballader som Falling Out Of Love (producerad och co-skriven av Burt Bacharach) som So Damn Happy börja växa sig starkare på allvar. Det är med Ain´t No Way – med tidlösa raden ”That ain´t no way to treat a lady” - som Aretha ännu en gång låter oss förstå hur en soulballad ska sjungas och hur en hjärtesak ska tacklas. Och vem kan uttrycka en bitterljuv, gudsbefruktad hoppfullhet med den kraft som Aretha gör i Good News? Nej, precis. So Damn Happy kommer inte att hamna under facket ”Mästerverk”. Det är inte ens ett album som hamnar på Arethas egna ”topp typ tio”. Men det är soul, Gud och Aretha Franklin. Något som fortfarande värmer själen och får oss att fortsätta tro på Livet, Kärleken och Lyckan.

Anders Enquist ARETHA FRANKLIN So Damn Happy (BMG)

Ute nu!

TUVA NOVOTNY AV MARIA LINDSTRÖM FOTO MICHAEL LOKNER

INSPIRERANDE VÄNNER PÅ PLATS: JESSICA LARSSON & ERIK DAHLSTRÖM TACK TILL MNO INTERNATIONAL KLÄDER: TILL VÄNSTER; TRIPLE 5 SOUL. ÖVRIGA BILDER TUVA N.

SÅPATJEJEN SOM GICK VIA SVERIGES SEXIGASTETITELN MED KLÄDERNA PÅ TILL ATT BLI EN AV DE MEST ANLITADE FILMSKÅDESPELERSKORNA SLÅR PERSONLIGT REKORD I ANTAL PREMIÄRER I HÖST. HON HAR FLYT JUST NU, MEN ÖDMJUKHET OCH INTEGRITET ÄR FORTFARANDE KARTA OCH KOMPASS FÖR TUVA NOVOTNY. et är 2003. Dokusåporna slår knut på varandra för att vinna löpsedelsligan och svenska folket slåss om att få bli inlåsta i ett hus i hundra dagar eller signa över makten över sina liv till en tevekanal, för att sedan dra ut på uppmärksamheten i det längsta genom att springa gatlopp mellan kändisfesterna. Och mitt i exponeringshetsen står en kvinna som lyckas med konststycket att synas överallt och vara helt osynlig på samma gång. Tuva Novotny, 23, har tre biopremiärer under hösten och alla drar i henne - samma vecka vi ska ses filmar hon i Norrland, deltar i Malmö filmfestival och spelar teater i Stockholm. Allt är bäddat för enorm mediaexponering, Tuva är perfekt omslagsmaterial - svensk, snygg och aktuell. Men hon vill inte. Hon har alla möjligheter som dokufolket drömmer om, men skulle gärna slippa. – Jag har väl bara ett behov av att vara som alla andra och få vara ifred. Det har ju också att göra med att jag har tur och får arbete så jag känner inte att jag behöver exponera mig utanför det jag gör. Men det är inte principer, jag har inte ett dogmatiskt manifest som jag håller mig till, utan det är ren magkänsla, förklarar hon över ett vinglas med vatten. Vi ska klämma in intervju och plåtning på en och en halv timme, vilket rimligen är en omöjlighet. Men Tuva förklarar i förväg att hon inte vill bli sminkad - om hon inte duger att plåtas utan att bli stylad så får det vara. – Jag är den jag är. Vill någon ha mig på ett omslag så får de ta MIG, och inte sätta på mig massa kläder som inte är jag. Men det är mina nojor, liksom. Jag tycker att det är naturligt, men det kanske är lite löjligt, funderar hon utan att verka mena det ett dugg. Och vips, så räcker

faktiskt nittio minuter till. På bio går redan danska skräckisen Midsommar, där Tuva spelar understimulerade lanthandelskassörskan Linn som bekantar sig med en billast danskar som kommer för att fira midsommar i Sverige. De har en tragedi med sig i bagaget och Linn bidrar med de öppna sinnen som krävs för att tyda de märkliga saker som händer. Därefter kommer Ulf Malmros Smala Sussie, en värmländsk gangsterrulle. – Det var skitkul att göra den! Just för att den är så långt ute. När vi spelade in den var det många gånger som jag kände att ”shit, kommer det här att funka överhuvudtaget, kommer det att gå hem?”, säger Tuva som har titelrollen som trassliga småstadstjejen Sussie som hamnar på glid i tillvaron när den sista tryggheten, brorsan, drar till Stockholm. Det är komedi, om än bläcksvart sådan, och Tuva känns obekant i sammanhanget. – Nä, jag har väl bara gjort Jalla jalla! och den här. Fast jag vill inte kalla Smala Sussie för enbart en komedi, för den är ju jättesvart. Men det är roligt med komedi, det enda är väl att jag inte riktigt vet hur jag funkar och vad jag kan göra som är kul. Här är det ju mer greppet och manuset som är kul egentligen. Och greppet, att bland annat närapå casta värmlänningar only, har skapat en rollista som varvar veteraner som Tuva med fullständiga debutanter och kryddar med riksvärmlänningar som Bengt Alsterlind. – Det funkade jättebra. Det var inget snack om saken, man kunde inte säga vem som var mer eller mindre erfaren. Det är klart att någon kan undra ”hur gör man då?”, men rent uttrycksmässigt tycker inte jag att det märks. Jag menar, Björn Starrin snor ju hela showen och han är fullständig nybörjare, säger Tuva.

Smala Sussie känns osvensk, trots sjungande dialekt och mellansvensk landsort med korvkiosk och videobutik. Manuset stannade inte på ”lagom”, utan skruvades obekymrat förbi medelmåttlighetens gräns. Lika osvenskt är det att filmens soundtrack faktiskt kommer att landa i skivbutikerna - en platta som liksom rollistan blandar friskt och sedan kryddar - med Tuva, som tar ton i två av de tre filmerna. – Sussie sjunger i filmen och den roll jag gör i Kjell Gredes film, hon är sångerska. Vi tyckte att det vore kul om jag gjorde det själv för jag kan ju hålla en ton. Jag har absolut ingen sångröst, men det är så tråkigt att stå och synka och så är det svårt att hitta en röst som liknar min egen. Skvidebut för Tuva med andra ord, men vänta er inte att hon ska göra en Helena Bergström och släppa en egen skiva i brådrasket. – Nej, Gud! Nänänä. Tuva skakar på huvudet. Bestämt. SÅ var det Grede. Godafton, herr Wallenbergregissören som senast var aktuell med just Wallenberg, för tretton långa år sedan. Egentligen skulle Gredes återkomst ägt rum i våras, men att döpa rullen tog tid och nu blir det höstrusk som får möta biobesökarna när de kommer ut från salongen efter Kommer du med mig då istället. – Det är en kärlekshistoria om två barndomsvänner som skiljs åt i tonåren. Och som sen träffas igen tio år senare och ska försöka hitta tillbaka till det de hade, som var en stark vänskap och kärlek. Och utanför det så handlar det naturligtvis om att försöka hitta till sitt ursprungliga jag, vem man är idag kontra den man var då. Så det är en ganska existensiell historia.

la musik

T U VA N

Tuva blandar genrer frisk i höst, nattsvart komedi avlöser skräckis och avrundas med drama. Men några gemensamma beröringspunkter finns ändå. – Smala Sussie är en vanlig tjej som har rätt taskiga omständigheter i sitt liv. Alkoholiserad mamma, försvunnen pappa och brorsan sticker, så det bäddar för att hon tar till andra saker som trygghet, som äldre killar och knark. Paula i Kommer du med mig då är långt mer raffinerad, hon har en karriär till exempel. Och rör sig i en medievärld som är långt från lilla Bruket som Smala Sussie bor i. Men likheten mellan de två är att de har tappat bort sig själva. Paula i en värld av skönhetsideal som hon inte kan leva upp till, karriärstänkande och mediepress och Sussie i knark och ensamhet. tre biopreimärer på tio veckor, det är lätt att tro att Tuva aldrig slappar på soffan framför sitcoms eller bor i morgonrocken en regnig söndag. Och det är lätt att tro att hon är branschfavorit och får ALLA roller. Men i verkligheten ligger det förstås åtta månaders jobb bakom premiärerna, vilket i sin tur innebär att Tuva INTE synts till sedan Den osynlige förra året, och att året

54 | la musik

dessutom rymmer fyra månaders ledighet. Och alla roller? – Det finns inte så himla många verksamma i min ålder. Många är kontrakterade på teatrar istället. Sedan har jag haft tur, så är det ju. Ju fler roller du haft desto lättare blir det att få nästa? – Ja, fast det kan ju vara tvärtom också, om man har synts för mycket så kanske någon avstår just för att man är uttjatad, säger Tuva och pratar om laborerandet med olika uttryck och utseenden allt för att det inte ska vara Tuva som syns i alla roller. Framgångssagan Tuva Novotny startade med TV4-såpan Skilda världar för sju år sedan, en erfarenhet som lärde henne att skådislivet inte handlar om ”röda mattan och divafasoner” utan om hårt slit - vilket också resulterade i en läxa om hur lätt det är att gå in i väggen om man inte ser upp. Sedan dess har det rullat på, mer varierande resultat. – Det är klart att jag har haft motgångar! Jag har ju varit med i rullar som sågats brutalt. Jag menar Sleepwalker - jag fick ju nästan skäll! Men herregud, det går ju inte att ligga på topp jämnt. Om man aldrig varit nere så kan man inte njuta

av att vara uppe heller, säger Tuva med en skön självdistans som förklarar; varför hon inte har en lista på mål i form av drömroller och guldbaggar att jobba mot utan tar dagen som den kommer; varför hon vaknar vissa morgnar med ett sug efter att dra iväg och resa som andra 23-åringar och andra med funderingar över pensionssparandet; varför det viktiga inte är att vika ut sig innan kommande barn förändrar kroppen utan att uppnå en ålder då rollerna som mamma kommer inom räckhåll. – Det handlar inte om att bli känd, för mig handlar det om att göra mitt jobb. Och om man inte gör något som man blir känd för så förstår jag inte vad meningen är. Känd för att var känd gud, vad tomt och innehållslöst alltså, suckar Tuva och ställer vinglaset i diskmaskinen innan hon går för att bli plåtad. Som hon är - inga divafasoner.

Smala Sussie går upp på bio 3:e oktober (recension på sidan 58) och Kommer du med mig då har premiär 14:e november.

ONDSKAN

egreppet “ondska” känns väldigt fjärran när doften av nybakt bröd sprider sig på nyöppade Benny Andersson-kaféet Rival vid Mariatorget i Stockholm. Men förmodligen existerar ondskan även varma dagar i ett sommarledigt Stockholm precis som i Mikael Håfströms film - i på ytan “normala” svenska hem. Jan Guillous självbiografiska bok från 1981 har kallats “unga mäns första stora läsupplevelse” och den är lika aktuell då som på 50-talet när den utspelas och idag, 2003. Förvandlingen till film har mer varit en fråga om NÄR än OM. Håfström rekryterades som manusförfattare och fortsatte till regissörsstolen. Skrämde det dig att försöka visualisera något som två miljoner människor läst? – Jag blev lite skakad när jag såg hur många som läst boken och hur starkt förhållande de har till den, man ser ju själv många filmatiseringar av böcker man gillar som inte fungerar. Men man kan inte bekymra sig om allting. Jag fick göra min film helt enkelt och lita på att jag fångade bokens själ. Boken ja. Berättelsen om 16-åriga Erik Ponti, som å ena sidan är ett offer för en sadistisk styvfars våld och å andra sidan en “gatans kung” på skolgården. Han relegeras och skickas till internatskolan Stjärnsberg som en sista chans att bryta den onda våldsspiral han fastnat i. Men på Stjärnsberg är ondskan satt i system under rubriken “kamratuppfostran” och Erik måste välja mellan att tigande låta sig trakasseras eller revoltera. Håfströms film är inte lika våldsam som boken, för blod på en filmduk är obehagligare än ordet “blod” i bokstäver på ett papper. Men det krävdes ändå eftertanke, i en filmkultur där våld är coolt à la Matrix. – Vi ville göra våldet otäckt, det här är inget underhållningsvåld. Det ska vara realistiskt och jobbigt att se på och inte vara snyggt eller glassigt eller just coolt, säger Håfström och fortsätter: – I filmen är det viktigare att ha en större berg- och dalbanefärd än i boken, där Erik är ganska suverän hela tiden. En filmkaraktär blir ganska ospännande att följa om han hela tiden är på topp. Det måste bölja mer. Vi måste undra hur fan det ska gå för honom, han måste vara långt där nere för att kunna arbeta sig upp. Jan Guillou var inte själv delaktig i arbetet, men han läste manuset, hälsade på under inspelningen och godkände den färdigklippta filmen. – För mig var det förstås dels väldigt viktigt att han tyckte om manuset och inte kände att det gjort större våld på boken än han kunde acceptera, berättar Håfström. Det här är inte en Hamilton-bok, utan en bok som skildrar en del av hans liv och det kändes oerhört viktigt att just Jan tyckte om den. Så när han ringde och sa att han var väldigt nöjd med filmen så kände jag att det inte spelade så stor roll vad någon annan tyckte. Men jakten på Erik blev en kamp mot klockan. De andra rollerna tillsattes, Gustaf Skarsgård blev plågoris, Kjell Bergqvist advokat, Johan Rabeus ond styvfar. Till slut var det bara Erik som saknades, ett ansikte som är med i varje scen och som filmen skulle stå och falla med. – Jag började titta på 16-åringar och insåg snabbt att det inte funkade. 16åringar idag är barn och skulle inte med trovärdighet kunna spela ut det här, så jag höjde åldrarna. Man måste ha någon slags erfarenhet av livet, annars syns det i ögonen. Håfström satt halvt missnöjd med ett par tänkbara alternativ, då han mindes en ung kille han träffat på en fest. Håfström spårade upp honom, och så fort han fick syn på honom visste han att han hittat Erik Ponti. Killen från festen, då 21-åriga teaterskådespelaren Andreas Wilson från Täby, fick sin första filmroll tre veckor innan inspelningsstart. – Det är nog en stor fördel att det inte är någon som man relaterar till något annat, tror Håfström. Publiken har inget att hänga upp Andreas på, vi har inte sett honom i någon såpa. Han är Erik och ingenting annat. Andreas själv träffar jag två veckor senare. Han ska precis på semester och kan i drygt två månader till kliva in på Odenplans kaféer utan att bli igenkänd. Med huvudrollen i en av de på förhand mest uppmärksammade svenska filmerna i år kommer det att förändras, men att gestalta en romangestalt som är snudd på lika välkänd som Karlsson på taket oroar inte Andreas. – Jag körde mitt race. Man kan inte försöka vara folk till lags, det tror jag inte man vinner något på. Vi pratar om känslan av att bli headhuntad för en

huvudroll i sista minuten och om att uppleva sin första filminspelning - en intensiv sådan, bara 35 inspelningsdagar. – Det var ... mycket, haha! Det övergripande intrycket är att det var roligt. Sedan var det ju också jobbigt och plågsamt och uttröttande, men det var aldrig tråkigt, säger Andreas som “just i dag” tycker att film smäller högre än teater. – Jag tycker att det blev en väldigt bra adaption av boken. Det är omgjort för att passa filmisk dramaturgi, men det är väl en sån grej som till exempel hardcorefansen kommer att reagera på. Manusförfattarna har ju skalat ner lite av Eriks übermenschen, men jag tycker det var rätt för det blir istället en sådan payoff när det väl kommer. Det är en nöjd filmdebutant som lämnar intervjun, med lite ledighet att njuta av innan han återvänder till tryggheten på teatern inför hösten. Men Andreas återkomst på bioduken är också snarare en fråga om NÄR än OM.

ONDSKAN AV MARIA LINDSTRÖM

”DET HÄR ÄR INGET UNDERHÅLLNINGSVÅLD. VI VILLE GÖRA VÅLDET OTÄCKT” la musik

gentligen föddes Dogville på filmfestivalen i Cannes för tre år sedan. Lars von Trier var där med nattsvarta musikaldramat Dancer In the Dark för att plocka hem Guldpalmen då några amerikanska journalister kritiserade honom för att göra en film om ett land han aldrig besökt. – Det provocerade mig eftersom så vitt jag vet så var det ingen som åkte till Casablanca när de gjorde filmen Casablanca, påpekar von Trier, som där och då beslöt sig för att göra ÄNNU fler filmer om Amerika. Utan planer på att varken korsa Atlanten eller göra research. Han bad översättaren av manuset till Dogville att inte göra det för perfekt för att behålla perspektivet - ett utlännings syn på det förlovade landet. – Jag skulle till exempel vara väldigt intresserad av att se en film om Danmark som gjorts av någon som aldrig varit där. En japan till exempel, eller en amerikan. Den personen skulle då spegla vad Danmark står för utan att faktiskt ha varit där. I mina ”amerikanska” filmer speglar jag den information jag får och vad jag tycker om den. Inte heller Dogville-borna är uteslutande amerikaner. Australiensiska Nicole Kidman delar

scenen med bland andra britten Paul Bettany och svenska Harriet Andersson och Stellan Skarsgård, som jobbat med von Trier förr. – Jag vill ju alltid vara med och leka med Lasse och hade sagt ja innan det ens fanns ett manus, men det visade ju sig sedan vara ett på många sätt attraktivt projekt. Dels var manuset fantastisk läsning, nästan mer litteratur än filmmanus, och sedan att få arbeta med en ensemble som på teatern, där även de mindre rollerna är med hela tiden och man får energi av varandra, berättar Stellan, som spelar Chuck, en förbittrad make och far vars handlingar får stora konsekvenser i filmen. För även om Kidmans Grace står i centrum är Dogville en ensemblefilm. – I högsta grad. Vi levde ju ihop också, vilket kan vara riskabelt om inte alla är bra på att fungera socialt. Jag tror nog alla trivdes och hade kul, säger Stellan. DET unika med Dogville är miljön. Husen har inga väggar, tak, dörrar. Allt markeras med kritsteck på golvet, och publiken kan följa vad som händer i alla Dogvilles hus samtidigt. Till och med Chucks hund är ritad på golvet. Men förutom den märkliga miljön är allt normalt,

dogville

Danske demonregissören Lars von Trier har gjort sig ett namn på att gå sina egna vägar. Med Dogville bryter han åter ny mark genom att låta berättelsen om Grace utspela sig på en scen och åter igen skildrar han USA - utan att själv ha varit där! AV MARIA LINDSTRÖM

10 | la musik

dialog och handling skulle lätt kunna förläggas till ”vanliga” filmmiljöer. – Min teori är att man fort glömmer att det inte finns några hus och så vidare. Det tvingar dig att fantisera ihop stan själv, men också att fokusera på människorna vilket är ännu viktigare. Husen finns inte där så man kan inte bli distraherad av dem och publiken saknar dem inte eftersom det finns en överenskommelse om att de aldrig kommer att dyka upp, säger von Trier. Stellan Skarsgård gillade den annorlunda miljön: – Det var ju egentligen bara som filmmiljö den var annorlunda. Det kändes som att jobba på en jättelik teaterscen, vilket är en härlig känsla, men man fick ju se upp så att man inte valde uttrycken efter scenstorleken. Det avskalade lyfte också fram det som är själva kärnan i skådespelararbetet. Det fanns inget extra som varken hjälpte en eller skymde uttrycken. Filmen Dogville är också lite som en teaterpjäs. Miljön är tydligt konstruerad av människohand och platsen är begränsad, vi får aldrig veta vad som händer utanför Dogville. Det är von Triers protest mot ”filmiska” filmer där dataeffekterna gjort det möjligt att åstadkomma vad som helst med hjälp av en knapptryckning.

DOGVILLE / SOPHIE RIMHEDEN

– Jag ser faktiskt lite på det som att kolla på en trollkarl. När han gör små saker, med mynt till exempel, så blir man helt fascinerad. Men när han flyttar Eiffeltornet tänker man bara ”Och?”. I tider när det amerikanska korståget mot terrorism fått patriotismen att frodas har von Trier fått en rejäl skopa för sin ”anti-amerikanska” hållning. Men själv ser han det inte så: – Jag tycker väldigt mycket om de enskilda amerikaner jag känner, men det här är mer en bild av ett land jag inte känner till men har en känsla av. Jag tror inte att amerikaner är ondare än andra, men å andra sidan ser jag dem inte som mindre onda än de banditstater som Mr Bush pratat så mycket om. Jag tror att folk är mer eller

mindre likadana överallt. Vad kan jag säga om Amerika? Makt korrumperar. Och det är ett faktum. Å andra sidan - eftersom de har så mycket makt så är det okej att retas eftersom jag ju inte kan skada Amerika, eller hur? Att makt korrumperar är också ett av Dogvilles stora teman. Nicole Kidmans rollfigur Grace presenteras som en gåva till befolkningen i Dogville, men makten som folket därmed får över individen korrumperar. – Jag tror att folket i Dogville var okej tills Grace kom, på samma sätt som jag är säker på att Amerika skulle vara ett vackert land om det inte fanns något annat där än miljonärer som spelade golf. Det skulle vara ett underbart, fridfullt

SOPHIE RIMHEDEN AV JOHANNA PAULSSON FOTO MICHAEL LOKNER

usiken på öppningsspåret Lovin’ ligger liksom och hackar på ett och samma ställe ungefär som en motor som inte riktigt vill starta. Strax öppnar sig en digital musikvärld där Sophie Rimheden fullständigt begår styckmord på allt vad regelbunden takt heter. I sin musik blandar hon svulstiga 80talsbeats med experimentella clicks ’n’ cuts-ljud och robotaktig autotune-sång för att till sist stycka sönder alltihop i en dator. Resultatet, som landar någonstans i gränslandet mellan hitlistemusik och experimentalism, flyttar in granne med Aphex Twins Windowlicker. Lite längre ner på gatan bor Laura Branigan och Bananarama. Sophie Rimhedens debutalbum Hi-Fi bjuder på en sorts söndertrasad discomusik som både hyllar och driver med gammal 80-talspop á la demonproducenterna Stock, Aitken & Waterman. Sophie Rimheden är aningen försenad till intervjun och när jag ringer upp henne för att kolla om hon är på väg sitter hon på cykeln och trampar på som en galning. Kanske kan man tycka att hon borde ta det lugnare i trafiken – för två år sen råkade hon nämligen ut för en ganska allvarlig trafikolycka. – Det var mest hjärnan som tog stryk, säger hon lite ironiskt när vi tagit vår tillflykt till ett fik på Ringvägen för att undkomma den stekande julisolen. Den där höstdagen för två år sen var Sophie

arg och stressad. Hon skulle gå över gatan precis utanför sin dåvarande bostad på Söder i Stockholm när det small. När hon vaknade upp på sjukhuset var tre års minnen borta. Hon hade glömt att hon bodde i Stockholm och inte i sin gamla hemstad Hässleholm. Så småningom kom minnena tillbaka men av själva olyckan minns hon nästan ingenting. Ändå tror hon att händelsen har påverkat hennes livssyn. – Jag är nog inte lika rädd för att våga göra saker längre, berättar hon. Kanske har det också hjälpt henne att våga göra annorlunda musik som oftast faller helt utanför de traditionella genrebegreppen och konventionerna. Hon är i princip också Sveriges enda kvinnliga producent vilket inte heller kan vara helt lätt i den utpräglat mansdominerade clicks ’n’ cuts-världen där det närmaste ett experimentellt bolag som Mitek kommer en kvinnlig artist är Johan Fotmeijers kvinnliga pseudonym Claudia Bonarelli… Om man nu bortser från Sophie Rimheden förstås. – Det är väldigt trist och jag förstår inte varför, säger Sophie men tillägger att hon tror att det faktiskt finns fler tjejer som håller på i det dolda, men som inte vågar kliva fram i rampljuset och ta plats i electronicavärlden. Till vardags pluggar Sophie bland annat filmvetenskap men musiken har funnits med i bilden sen unga år. – Musik är någonting jag bara måste göra men

samhälle, men det är inte så det är såvitt jag vet. Tyvärr finns det en massa losers där också, säger von Trier. Film nummer två i Amerika-trilogin, Manderlay, handlar också om Grace. Men Nicole Kidman tvingades hoppa av på grund av tidsbrist och när det här skrivs är Catherine Zeta-Jones tippad som ersättare. Stellans Chuck har ingen plats i Manderlay: – Nej, men jag kanske kan sno åt mig någon annan liten roll, säger han kryptiskt. Så hur är det att jobba med Lars von Trier? – Jag ser det inte som arbete!

inte på heltid. Jag behöver något annat att bryta av med, förklarar hon. Hennes mamma, pappa och storebror spelar alla musik och när Sophie var 13 år köpte hon sin första Atari-dator och synt. Flera av Sveriges mest framgångsrika electronica-artister, exempelvis Andreas Tilliander och Folie alias Stefan Thor, kommer liksom Sophie från Hässleholm, som därför blev lite av ett centrum för genren. – Vi var ett syntgäng i Hässleholm som snackade synt och gjorde musik som nu har vidareutvecklats till electronica, berättar Sophie. Idag jobbar hon, utöver Rimheden-projektet, också under namnen Hayce och Ban Ham beroende på vilken typ av musik hon har inspiration till för stunden. Som Hayce släppte hon redan för fyra år sen det trip-hopiga albumet Underneath The Floor. Ban Hams musik är istället mjuk electronica med akustiska gitarrer och trummor – musik som man kan dricka kaffe till. Men till Rimheden-musiken ska man dansa tycker Sophie, även om hon erkänner att det inte är helt lätt till brutna takter. – … det går ju liksom inte att dansa heller. Jag är verkligen svår, jag erkänner det. Det är dumt, konstaterar hon skämtsamt. Texterna är enkla och handlar oftast om kärlek i enlighet med 80-talets hit-koncept. De har alltså inte det minsta att göra med Sophies egna känslor, utan ska snarare ses som byggstenar i det musikaliska uttrycket där helheten är det viktiga. – Det vore kul om någon klagade på texterna någon gång, säger Sophie och skrattar. Framöver ska Sophie göra musik till dansföreställningen Pjong Spox där hon kommer att samarbeta med koreografen Carl-Olof Berg. Andra artister som kommer att medverka är The Knife, Revlon 9 och Jay-Jay Johansson. Projektet är tänkt att vara som en spelning och dansföreställning på samma gång och föreställningen kommer att kunna ses på Moderna Dansteatern i Stockholm i mitten av december. Innan dess blir det förhoppningsvis en Europaturné tillsammans med Game Boyblipparna Puss. Sophie har också lagt en del sång på bland annat Differnets, Håkan Lidbos, och Mikael Stavöstrands låtar. – Men jag vill gärna ha fler samarbeten!

la musik

BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

biofilm

DOGVILLE - VILKET MÄSTERVERK, VON TRIER DOGVILLE Drama/Thriller Det händer aldrig något i pyttestaden Dogville. Inte förrän Tom Edison (Paul Bettany) plötsligt hör pistolskott avfyras och Grace (Nicole Kidman) söker skydd från sina förföljare. Dogville blir såsmåningom hennes hem, men en händelse får ett par av byborna att ilskna till och plötsligt har Grace hela stan emot sig. Vem ska då skydda henne? Det är en förunderlig scenbild vi möts av i Lars von Triers pyttestad Dogville. De tiotal ”husen” saknar väggar, tak och i stort sett möbler. Allt som finns är kritstreck på en mörk plattform som omges av ljus för dag och mörker för natt. Det tar en stund att vänja sig vid att osynliga dörrar ska öppnas och att det mer är teater än film, men när man väl accepterar villkoren blir Dogville ett bisarrt mästerverk som fascinerar från början till slut. Skådespelarna är femstjärniga, i synnerhet Kidman som pendlar mellan himmel och helvete på ett ytterst trovärdigt sätt. Kanske är Dogville en aning för lång, men i sammanhanget är det en futtig anmärkning. Varenda en av de 177 minuterna är trots allt mer än värda att se. Går på bio nu. www.dogville.dk MARIA LINDSTRÖM

ONDSKAN Drama Så har den blivit film, Jan Guillous självbiografiska bok från 1981 om tonårige slagskämpen Erik i slutet av 50-talet som misshandlas av sin styvfar och flyttas till internatskolan Stjärnsberg för att få en ny start. Stjärnsberg är på ytan ett bländverk av pedagogiska lärare och en tradition där eleverna själva ska hålla ordning. Men genom rumskamraten Pierre förstår Erik att ”kamratuppfostran” i själva verket är pennalism, där fysisk och psykiskt misshandel är vardagsmat. Erik kan inte tiga och ta emot utan försöker desperat att försvara sig utan att behöva ta till onödigt våld. Det är en plågsam historia regissören Mikael Håfström berättar, men ändå mindre brutal och mer positivt livsbejakande än boken. Filmdebutanten Andreas Wilson är mycket bra som den intensive överlevaren Erik och Henrik Lundström (Tillsammans) gör en sympatisk Pierre. Det är obehagligt, starkt och tidlöst

10 | la musik 58

och trots 50-talsmusik och dito kläder så berör Ondskan ämnen som inte är mindre aktuella idag än för 45 år sedan. Premiär 26 september. MARIA LINDSTRÖM

SPUN Drama/Komedi Innedrogen methamfetamin spelar huvudrollen i svenske musikvideogurun Jonas Åkerlunds filmdebut. Spun handlar om ett tredagarsrus och meth dikterar tempo, kamera och handling. John Leguizamo, Mena Suvari och Brittany Murphy med flera är sunkiga, elaka och nerviga på gränsen till vansinne och Åkerlund använder musikvideoklipp för att fånga drogernas effekter. Men på en filmduk blir skakningarna sjukt irriterande och den redan äcklade magen får ännu en anledning att vilja vända sig. Det är också helt omöjligt att bry sig om rollfigurerna eftersom de varken är goda eller onda nog för att bli intressanta. De är ett gäng skitiga pundare, vars öde inte tas tillvara i filmen.

Åkerlund och manusförfattaren/exmissbrukaren Will De Los Santos har ett budskap, men Spun saknar ändå det som gör att man sugs in i filmen. Nu blir man istället extra medveten om publikens kroppsodörer och hur äckligt popcorn kan smaka om smaksinnet är det enda som förväntas fungera normalt. Festlig fakta: Madonna skulle spela den lesbiska grannen, men ersattes av Blondies Debby Harry på grund av att turnén krockade med inspelningarna. Går på bio nu. www.spunthemovie.com MARIA LINDSTRÖM

IDENTITY Skräck/Thriller Ett fruktansvärt oväder tvingar in en samling bilburna på ett ödsligt motell. En bedagad tevestjärna (Rebecca DeMornay) plus limochaffis (John Cusack), en ex-call girl (Amanda Peet), ett nygift ungt par och en barnfamilj tilldelas rum av den nervige portieren. Då dyker en strandad polis (Ray

Liotta) upp med en galen mördare, som ska transporteras till ett annat fängelse. Plötsligt rymmer mördaren och folk börjar dö... En närmast klassisk ”whodunnit”-rysare med lovande upplägg där ösregn, känslomässiga sammanbrott och ett riktigt rysarsjabbigt motell sätter stämningen. Det funkar hyggligt och en twist i hästväg ger en viss behållning till en annars väl kort film (1.30) som rusat i halsbrytande fart för att hinna med allt innan eftertexterna. För lite andrum mellan skräckscenerna gör publiken snarare blasé än rädd, det blir lite nonstop-slakt över det. Men sjyst popcornsskräckis och för den lättskrämde kanske betyget blir högre. Festlig fakta: Regissören James Mangold (Stulna år, Kate & Leopold) filmade flera olika slut för att inte det riktiga skulle läcka ut innan premiären. Går på bio nu. www.sonypictures.com/movies/identity/ MARIA LINDSTRÖM

KNALLROSA BUBBELGUM I FÖRFÖRISK FÖRPACKNING DOWN WITH LOVE Romantisk komedi

SEABISCUIT Drama 1930-talets depression tär på amerikanerna och de få glädjeämnena höjs till skyarna. Ett av dem är hästen Seabiscuit, som egentligen är för liten men som ändå tar skalp efter skalp på galoppbanorna. Bakom Seabiscuit finns ägaren Charles Howard (Jeff Bridges), en lyckad affärsman med personliga tragedier i bagaget, den bohemiska tränaren Tom Smith (Chris Cooper) och jockeyn Red Pollard (Tobey Maguire) - som istället är för stor för sitt yrke och dessutom är halvblind. Seabiscuit är baserad på en sann historia och för den amerikanska publiken går ju

ITALIAN JOB Action/Thriller/Heist Gamle yrkestjuven John Bridger (Donald Sutherland) ska, mot dottern Stellas (Charlize Theron) vilja, göra en sista stöt tillsammans med sin kronprins, Charlie Croker (Mark Wahlberg). Kuppen går lysande, men kollegan Steve (Edward Norton) visar sig vara en förrädare som dödar John och sticker med bytet i tron att de övriga också är döda. Hämnd är ett måste, och vem kompletterar gänget bättre än polisens kassaskåpsexpert och Johns dotter? Stella nappar på erbjudandet och spelet kan börja ... Heist-filmer kan vara oerhört välgjorda (som Blåsningen) och häpnadsväckande usla (bara att välja på B-filmshyllan), men Italian Job har redan testats som film med Michael Caine på 60-talet så stommen är solid och det märks. Duktiga skådisar i samtliga roller, gänget i övrigt består av Seth Green, Mos Def och Jason Statham, lyfter en bra film som inte faller för frestelsen att låta högteknologi och specialeffekter ta över utan istället kör på klassiskt hederliga spänningsmoment. En härig biljakt med hundkojor är inte heller fel. Roligt, spännande och smart. Går på bio nu. www.italianjobmovie.com MARIA LINDSTRÖM

SMALA SUSSIE Komedi Erik (Jonas Rimeika), som lämnade hembyn Bruket (alias ”Skitlilla Chicago”) eftersom han tröttnade på att bion bara visade halva filmer, återvänder för att leta efter sin försvunna lillasyster Sussie (Tuva Novotny). Det dröjer inte länge förrän han upptäcker att Sussie inte längre är så präktig och att även om Bruket på ytan är sig likt med polarna Pölsa och Micke Tretton, knark, Gott&Blandat-älskande polisen Davidson och gudfader-Gerd i videobutiken, så är allt förändrat. Ulf

inget upp mot en hjältesaga. Nackdelen med ”based on a true story” är att filmerna oftast blir förutsägbara och Seabiscuit är inget undantag. Men den är gjord mer med hjärtat än med plånboken och vilar dessutom stadigt på skickliga skådisars axlar, bland dem klockrena (och svultna) Maguire och Chris Cooper, som här utökar sitt sköna kufgalleri. Som motvikt till hjältehyllningarna gör William H Macy en fantastiskt rolig insats som entusiastiska radiorösten Tick Tock. Seabiscuit är den perfekta matinéfilmen - förslagsvis att ta med morfar på. Premiär 31 oktober. www.seabiscuitmovie.com MARIA LINDSTRÖM

Malmros har gjort en skön Pulp Fiction på bredaste värmländska där inget lämnats åt sitt öde utan allt har skruvats minst ett extra varv. Det är inte gapflabbshumor utan snarare Fucking Åmål-humor, den där som man småler konstant åt och som lämnar en skön känsla inombords efteråt. Kanske blir slutet lite väl skruvat eftersom resten av filmen ändå snuddar vid realism, men Smala Sussie är inte gjord för att tas på blodigt allvar och då får man ta det för vad det är - skönt dialektklingande underhållning och en uppvisning i begåvade filmdebutanter varvade med veteraner som hittat tillbaka till sina rötter. Premiär 3 oktober. www.smalasussie.se

Året är 1962 och ärtiga landsortsfeministen Barbara Novak (Renée Zellweger) är det stora samtalsämnet med bestsellern Down With Love - en uppmaning till kvinnor att prioritera karriär och kravlöst sex på mäns vis. Herrmagasinet Knows främsta kvinnokarl Catcher Block (Ewan McGregor) surnar till och försöker avslöja Barbara som en bluff genom att få henne att själv bli kär. Han utger sig för att vara Zip Martin, kysk sydstatsastronaut, och börjar uppvakta Barbara. Det går inte att klaga på den visuella upplevelsen, Down With Love är en modern technicolorfest med de rätta accessoarerna, en utomjordiskt piffig Zellweger och en barbringad McGregor. Tyvärr orkade ingen bestämma sig för om filmen skulle vara en satir på 60-talets Doris Dayrullar eller en seriös hyllning i 2000talstappning. Istället har regissören (Peyton Reed med tonårsfluffet Bring It On) och producenterna (prisbelönade American Beautys Cohen/Jinks) lagt sig mittemellan - rollfigurerna rör sig som speedade seriefigurer (tänk gamla Batman-teveserien), men dialogen är långt ifrån tillräckligt vass för att funka som ironi. Down With Love är ett

knallrosa bubbelgum i förförisk förpackning som blir en sötsliskig och artificiell besvikelse när man öppnar den. Enda behållningen är underbara David Hyde Pierce (Niles från teveserien Frasier) som Catchers lätt neurotiska, taffliga och ponduslösa chef. Premiär 10 oktober www.down-with-love.com MARIA LINDSTRÖM

PSALMER FRÅN KÖKET Komedi

MARIA LINDSTRÖM

SKILSMÄSSA PÅ FRANSKA Romantisk dramakomedi Isabel (Kate Hudson) reser till Frankrike för att hälsa på gravida systern Roxeanne (Naomi Watts), som av en slump överges av maken samma dag. Medan Roxeanne tampas med skilsmässan och den franska sidan av familjen utforskar Isabel de lokala relationsmöjligheterna - och i centrum för konflikterna finns en fransk tavla ägd av amerikaner. Det är skönt att se en film som inte bara staplar de nödvändiga scenerna på varandra och för att vara en film om kulturella motsättningar drar Skilsmässa på franska ovanligt låga växlar på franska brytningar och amerikansk bufflighet. Men trots begåvade aktörer, intressanta förutsättningar och vackra miljöer blir filmen märkligt blek och intetsägande. Det intressantaste är Glenn Close, som inte synts till på svensk bio på ett tag, i övrigt är det här en film som missar målet ganska grovt. Och benämningen ”komedi” borde strykas, det här är ett drama utan minsta humoristisk anspelning. Premiär 26 september www.le-divorce.com

Svenskarnas iver att ständigt förbättra 1950-talets Folkhem tar sig allt mer absurda uttryck och ett av dem är att skicka nitiska funktionsforskare till Norge för att observera ensamma mäns rörelsemönster i köket. Sagt och gjort, ambitiöse Folke (Tomas Norström) parkerar sin stol i enstöringen Isaks (Joachim Calmeyer) kök och börjar notera norrmannens beteende, men lär sig i slutändan annat än det han kom dit för. Det här är så långt från babbliga dussinkomedier man kan komma, för sammanlagt är det inte många ord som yttras i denna norsksvenska samproduktion. Men med små medel kan man komma långt och de två huvudrollsherrarna gör tveklöst stillsamma Psalmer från köket till en av årets mest annorlunda och sevärda filmer. Trots det makliga tempot är det inte tråkigt en minut och det rycker oavbrutet i mungiporna. Gillade du Elling och Italienska för nybörjare vågar jag påstå att detta är en klockren film för dig! Går på bio nu.

MARIA LINDSTRÖM

la musik

THE CHEMICAL BROTHERS TEXT ANDERS LUNDQUIST

”I LÖRDAGS LEKTE JAG MED MIN DOTTER PÅ DAGEN, VI RULLADE NERFÖR KULLAR OCH SÅ. OCH FRÅN MIDNATT SAMMA DYGN OCH TILL 5.30 MORGONEN DÄRPÅ VAR JAG DJ PÅ EN KLUBB, VILKET OCKSÅ VAR EN INTENSIV UPPLEVELSE, FAST AV ETT HELT ANNAT SLAG. DE TVÅ SAKERNA KAN LEVA SIDA VID SIDA, OCH NÄRMAST FÖRHÖJA VARANDRA.” om Rowlands och Ed Simons hade båda studerat medeltidshistoria på universitetet i Manchester när de flyttade till London för att göra musik tillsammans under namnet Dust Brothers. Det var ganska exakt tio år sedan. Något år in i karriären upptäckte de dock att det redan fanns ett amerikanskt produktionsteam som redan hade samma namn. De amerikanska motsvarigheterna hade bland annat producerat Vince Neil från Motley Crue (något som de kemiska bröderna knappast skulle nedlåta sig till). För att undvika en tokstämning á la L A så bytte våra vänner namn. Och de lär de inte ha ångrat. För bra har det ju gått. The Chemical Brothers släppte i slutet av september en hitsamling. Acid house och annan klubbmusik är ju i viss mån tidsbunden, så det finns av naturliga skäl saker som inte känns lika fräscha och nyskapande i dag som när de var rykande färska. Ändå är det en imponerande hitparad som kompletteras av remixar och två nya spår. Den färska singeln The Golden Path är ett samarbete med Wayne Coyne, mest känd som hjärnan och motorn i The Flaming Lips. När jag träffar Tom Rowlands och Ed Simons på Virgins Londonkontor börjar vi med att tala om just The Golden Path. Jag tycker som alla andra att den har klara likheter med U2:s Where The Streets Have No Name, men misstänker att det inte direkt fallit i god jord hos Chemical. Jag föreslår i stället att den har lite av känslan hos David Bowies Heroes (vilket jag också tycker). – What a lovely thing to say! Det ser vi som en stor komplimang. Speciellt som de flesta tjatar om att den skulle låta som U2, vilket vi börjar tröttna på utbrister Tom. – Men jag vet inte om folk kan vänta sig mer av samma vara på nästa riktiga album. All musik vi gör har någon ny infallsvinkel, säger Ed. Allt på singelsamlingen är gjort av oss, och det ger allt en röd tråd även om stilarna varierar. The Golden Path är ingen motsats till våra övriga saker, den har ett groove och vi kan spela upp albumspår från början av vår karriär som kan ge ungefär samma känsla. Det är en skön känsla som vi säkert kommer att besöka då och då. Vi gillar

10 | la musik 60

fortfarande att göra klubbmusik och vi gillar att ha den publiken. Men hur definieras egentligen klubbmusik idag? – Många tänker direkt på sånt här, säger Tom och gestikulerar samtidigt energiskt framför min mikrofon, liksom för att vara säker på att den ska ta upp hans rörelsemönster. Men för oss har det alltid handlat om att spela saker som är lite oväntade. När vi är DJ:s kan vi spela Tomorrow Never Knows av The Beatles, och det funkar perfekt bredvid en acid house-tolva. Samma sak med Once In A Lifetime med Talking Heads. Oavsett vad vi själva gör för musik så filtreras den nog genom våra erfarenheter av klubbmiljön och vad som fungerar där. Det finns få sammansättningar av publik som är så receptiva och nyfikna som på en bra klubb. Folk går dit öppna och sugna på att uppleva något nytt. Men givetvis finns det klubbar som har en tyrannisk enformighet, där allt måste vara homogent. Vilken är den första höjdpunkten som ni kommer på från era tio år tillsammans? – Lollipopfestivalen, säger Tom. Hmmm. Jag hinner bara undra om han säger detta för att jag är svensk, när han fnissar till. – Naturligtvis säger jag det bara för att du är svensk, säger han, som om han läst mina tankar. Men det är länge sedan vi spelade i Sverige. Och det var verkligen en bra festival! Briljant. – Ja, det var det, instämmer Ed. De som arrangerade måste ha haft en fantastisk vision. Staple Singers, Bob Dylan, Nick Cave, Wu Tang Clan... Fucking awesome! De som gjorde den hade definitivt sin egen uppfattning om vad en festival kan vara. I dag har alla festivaler samma affischnamn oss! garvar han. Vi lämnar ämnet och jag frågar killarna om de har några hjältar. – Boris Becker, säger Ed. – Jag har inga riktiga hjältar, konstaterar Tom. Men jag läste en artikel om vetenskapsmannen Lance Armstrong och han verkar vara en hjältefigur. Vad är den vanligaste missuppfattningen om The Chemical Brothers?

– Att vi är bröder på riktigt, suckar Tom. – Alla tror det, bekräftar Ed. Vi fick ett gemensamt rum när vi spelade i Turkiet bara av den anledningen. Som om alla bröder skulle vilja sova ihop. – De sa till och med att de ville att vi skulle bli påminda om hur det var när vi var små! säger Tom och himlar med ögonen. Han har på senare år hunnit bli pappa och jag frågar om det förändrat honom. – Det har inte förändrat mitt syn på musik. Men man vore dum om det inte påverkade ens liv i allmänhet. Men det känns bra. I lördags lekte jag med min dotter på dagen, vi rullade nerför kullar och så. Och från midnatt samma dygn och till 5.30 morgonen därpå var jag DJ på en klubb, vilket också var en intensiv upplevelse, fast av ett helt annat slag. De två sakerna kan leva sida vid sida, och närmast förhöja varandra. Vissa tror att ens liv förändras när man blir pappa, men det är snarare så att en kvalitet adderas utan att på något sätt förta de andra. Det är en expansion. Här tänker jag fråga Ed om han också blir inspirerad att bli pappa när han hör Toms positiva ordalag. I min iver att ställa snärtiga frågor ransonerar jag orden och hör mig själv fråga Ed om han köper Toms beskrivning. – Om jag KÖPER den? Ja, det verkar väl kul och Tom reagerar givetvis på vad som låtit som spydighet från min sida och tror att jag ifrågasatt hans beskrivning. Nu är han lite purken. – Det där är en ganska laddad fråga, vet du. Det är som om ens förmåga att göra musik skulle försvinna när man blev förälder. Man får frågan som om folk försöker sätta dit en. Som om man tappat all kraft och förmåga. Men det är inte så jag upplever det. Man är ingen annan person. Jag sitter verkligen inte och lyssnar på Mantovani hela dagen. Så var det utrett och vi kan gå vidare. Ångrar ni något i karriären? – Nej, säger Ed. Inte alls. Jag är väldigt nöjd med den musik vi gjort och jag vill inte sitta och tänka på vad som kunde eller borde ha hänt. Musiken har stått för massor av höjdpunkter och

BO KASPERS ORKESTER

vi har haft kul i största allmänhet, speciellt i Stockholm! – It’s all gravy, nickar Tom. Finns det något gemensamt för musik som The Chemical Brothers gillar? – Ja, jag funderade tidigare i dag på vad vi tycker om att höra i en låt, säger Tom. Och det finns nog genomgående element i sådant som jag gillar. Musik som når en upplösning. Jag gillar inte musik som hänger kvar i luften. Jag gillar låtar som återvänder till olika teman, sluter cirklar och når ett slags slutpunkt. I motsats till musik som får dig att känna dig obekväm. Den får gärna vara experimentell men den ska helst ha något riktning och ett mål. En poäng. Är albumet som sådant en döende konstform? – Folks sätt att konsumera musik har definitivt förändrats av internet och MP3:or, nickar Ed. Folk sätter ihop egna samlingar. Men för oss förblir det en spännande utmaning att skapa en timmes musik som har ett flyt och där spåren kontrasterar och kompletterar varann. Det är en kliché, men ett album ska vara som en resa med olika destinationer. Jag vill verkligen inte att albumet ska dö, men sättet som dagens unga lyssnar på i dag är väldigt annorlunda. Man vill ha en viss låt och blir inte nödvändigtvis nyfiken på hur resten av albumet låter. Visst är det kul att vara med på compilations av olika slag men jag tycker verkligen att album som Surrender och

Dig Your Own Hole fungerar som helheter. Får ni fortfarande samma kickar av musik som när ni var tonåringar? – Oftast, säger Tom. Men det är svårt, för ens första musikupplevelser kan givetvis inte upprepas. Men det finns ju skivor som blir bättre ju mer man lyssnar på dem, som faktiskt ger större kickar när man börjar kunna dem. Men det är det som är så skönt med musiken. Att den transporterar en någon annanstans. När man hör en platta som Stones Roses första så minns man när man hörde den och hur man mådde då. Jag gillar speciellt att bli överraskad av musik, när den kommer oväntat. När man sitter i bilen och lyssnar på talradio för att man vill ha något annat än musik och sedan får höra något bra som man inte hört på jättelänge. Det är en skön känsla. Men ni har förlorat en del av er musikaliska oskuldsfullhet sedan ni själva började göra musik? – Ja, bekräftar Tom. Men det är inget problem. Från 15 års ålder försökte jag räkna ut exempelvis hur Public Enemy gjort vissa trumprogrammeringar och försökte kopiera det. Och till och med innan dess, som 13-åring, försökte jag ta ut ackorden till Roadrunner. Som visserligen är oerhört enkla, men det var en utmaning för mig då! Det har alltid funnits saker att lära sig och utforska. Men allt det där analyserandet försvinner liksom när man hör riktigt bra musik. Om alla detaljer passar ihop

och bildar en större helhet så slås man bara av hur fantastisk musiken är. Sedan kanske man vill fundera på vad det är som gör just den musiken så bra. Men målet är att man ska kunna lyssna på en låt som Leave Home och bara förlora sig i låten och strunta i processen, det arbete som lagts ner. Har ni några personliga favoritalbum? – The White Album med The Beatles, säger Ed. Det finns så mycket stilar och atmosfärer på den att det är omöjligt att tröttna på den. Det är en oerhört vacker skiva, mycket speciell. Den är både modig och cool. – Min favorit är Power, Corruption And Lies av New Order, säger Tom. Brukar ni argumentera med varann om exempelvis vilken som är årets bästa skiva? – Nej, men vi bråkar mycket om vilken skiva vi ska spela härnäst när vi är klubb-DJ:s! ler Ed. Men det är alright! Inspireras ni av andra konstformer än musik? Film, tavlor, litteratur? – Den enda bok som inspirerat mig på sistone är typiskt nog en bok som handlar om musik, ler Tom. Den heter Analog Days - The Invention And Impact Of the Moog Synthesizer och knäckte mig fullständigt. En oerhörd inspiration. Den handlar om folk som Robert Moog och hur den tidiga synthesizern skapade en ny ljudvärld. Jag rekommenderar den varmt!

la musik

recensioner BETYG: 1-10

RECENSENTER : ERIC FALLANDER, ANNICA HENRIKSSON, JOHANNA PAULSSON, TOBIAS BRANDT, ERIK DAHLSTRÖM, KALLE MALMSTEDT, ANDERS LUNDQUIST, ANDERS ENQUIST, DAN ANDERSSON, MARTIN RÖSHAMMAR.

Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

EN EKLEKTISK TOUR ÖVER DEN KOSMOPOLITISKA KLUBBMUSIKENS OLIKA LOUNGER OCH DANSGOLV DIMITRI FROM PARIS Cruising Attitude Victor Entertainment Japan Finns han verkligen på riktigt, den där Dimitri From Paris? Han har skapat sig en så utstuderad identitet som jet set-dandy, så konceptuellt tillspetsad att man ibland undrar om han finns i verkligheten. Vore det inte för alla levande bevis så skulle han faktiskt kunna vara en seriefigur. Precis som på omslaget till Cruising Attitude där han är tecknad som en flygkapten på språng i någon internationell transferhall, elegant och förströdd, med den karaktäristiska mustaschen på plats och med en fond av lyftande och landande flygplan bakom sig. Han representerar DFP (Dimitri From Paris) Airlines och ansvarar för det här årets bästa musikaliska resa, en eklektisk tour över den kosmopolitiska klubbmusikens olika lounger och dansgolv, bort till det urbana Japan som haft den goda smaken att släppa Cruising Attitude först av alla. Monsieur Dimitri hör till den lilla skara människor som aldrig kan få nog av alla pastellfärgade intryck och obekymrade minnen från 60- och 70-talets mondäna jet

HOLLY GOLIGHTLY Truly She Is None Other DamagedGoods Jodå, Jack White är nog allt lite småkär i Holly Golightly. Är inte It’s True That We Love One Another, den underbara trudelutten på Elephant som Holly medverkar på bevis nog är det bara att läsa de kärleksfulla liner notes Jack bidrar med på Truly She Is None Other. Och det är lätt att förstå hans förtjusning. Golightly är helt enkelt en bedårande bekantskap, som en Magica de Hex och (en svarthårig) Marylin Monroe i ett. Golightly, med ett förflutet i ett av Billy Childish många sidoprojekt Thee Headcoatees, är för övrigt ett namn som

62 | la musik

set-kultur. Han tillhör ett sofistikerat nätverk med flygtokiga medlemmar som Thievery Corporation, bröderna Karminsky och nedlagda Pizzicato Five vars sångerska Maki Nomiya för övrigt gästar Dimitri på den strålande Burt Bacharach-hyllningen Merumo. Tillsammans älskar de alla romantiska arrangemang och alla snälla popmelodier från det sena 60-talets easy listening, bossanova, library-musik och sweet soul. Och förnyar sedan influenserna i sin egen musik. Dimitris förra platta Sacrebleu byggde till exempel helt och hållet på inspiration från Henry Mancini och var en lika ironisk som passionerad hyllning till ett mytomspunnet Paris. Monsieur Dimitri är också mannen att leva ut sina jet set-lustar eftersom han sedan tio år tillbaka är en av Europas främsta house-dj:s och flyger världen över för allehanda välbetalda spelningar. Som dj tenderar han dock att visa upp en annan sida, nämligen förälskelsen i 70- och 80-talets sexigaste disco och dess naturliga förlängning i soulig house och garage. Discon går igen i de flesta av hans egna housetolvor, hans otaliga remixar och många samlingsskivor. När dessa två sidor möts på Cruising Attitude är det inte fråga om någon kulturkrock utan om transkontinental romantik på 10 000 meters nivå. Det är som en lång sydeuropeisk dröm där jag äntligen får vara Marcello Mastroianni.

passar denna dam utmärkt. För till skillnad från White Stripes brötiga muskelblues trippar Holly försiktigt fram i ett ekoinlindat landskap, omgiven av referenser till femtiotalsestetik, åldrig blues och brylcremesdoftande rock’n’roll. Hon höjer sällan rösten, utan viskar hellre fram sina sånger och låter det minimalistiska kompet lite tafatt tassa på och lyfta fram tystnaden mellan de ödsligt känslosamma tonerna. Hon blandar Charles Browns klassiker Black Night, två relativt okända, men strålande Kinks-nummer, Time Will Tell och Tell Me Now So I Know, och en obskyr cover vid namn There’s An End med sina egna spröda garageblues. Det låter inte så lite amatörmässigt ibland, taffligt och trevande, men det går inte att ta miste på med vilken kärlek och entusiasm Holly Golightly skrivit och spelat in dessa låtar. Lyssna t.ex på Walk A Mile eller You Have Yet To Win

Hur cinematisk La Vie - en liten ödesmättad Ennio Morricone-parafras - egentligen är låter sig knappt beskrivas. Lika sofistikerad är loungehousen i Not Quite Disco med sina cocktailarrangemang. Lika fantastisk är soulhiten Strong Man (For Real) med den underskattade soulsångaren Omar och precisa Bacharach-trumpeter. Lika bitterljuv är Syracuse med China Forbes franska sång. Lika exklusiv är den dåsiga mambopopen Toi Mon Auto med Helena Noguerra. Lika upplyftande är den jazziga Paris-Brooklyn med hela Luaka Bop-bandet Los Amigos Invisibles i besättningen. Och lika livsbejakande är den avslutande allsångshousen i Bokura No Mazinger Z (Black Version) med japanske playboyen Ichirou Mizuki. Men den stora triumfen är ändå Merumo med Maki Nomiya. För oss som gillar oskuldsfull easy-pop är den obegripligt bra. Lika obegripligt som glädjande är att den kommer från en grekisk-fransk dj vid namn Dimitri år 2003. Vilka jet set-lustar har egentligen skapat denna musikalitet och denna fantasi? Här skapar han den låt som den brasilianska sångerskan Nara Leão borde ha spelat in på sitt album Dez Anos Depois från 1971. Om hon nu hade velat göra det klassiska omslaget, där hon visslande vandrar längs en regnig Parisgata, full rättvisa. TOBIAS BRANDT

och hör en synnerligen skarp låtskrivare, och stilfull sångerska i full blom. Holly Golightly är sanslöst produktiv. Hon har släppt elva (!) album sedan 1995 och hunnit med att medverka på inspelningar med bland andra Rocket From The Crypt, April March och The White Stripes, då. Kanske är det lite för snabb jobbat, trots att det som brister här inte direkt är låtrelaterat, utan kanske mer en fråga om inspelningstid och framför allt, kvaliteten på musiker. Den här typen av blues och rock, som spelas och skrivs i ett garage, ska givetvis ha lite tumvante-känslighet för att bli riktigt bra, men jag kan inte låta bli att undra om inte Truly She Is None Other hade tjänat på om Holly Golightly haft ett riktigt bra band, eller producent i ryggen. Vad sägs om Jack White i producentstolen nästa gång, Holly? OLA KARLSSON

SLAGSMÅLSKLUBBEN Den Svenske Disco Beat That!/Energy Rekords Förmodligen finns det bara ett band som skulle komma på tanken att pryda skivomslaget till debutplattan med en bild där en tyghäst med röda vintervantar på hovarna och hörlurar på huvudet, koncentrat sitter och knåpar framför sina syntar och Cubase-programmet. Men kanske är det inte så förvånande med tanke på att det är samma band som stått på scen med riddarhjälmar av papp på huvudet… Musiken på Norrköpingsbandet Slagsmålsklubbens debutplatta Den Svenske Disco är en blandning av lika delar

RECENSIONER

småknasigt blippande och bloppande och rejält discosväng. Dataspelsljuden och syntmelodierna blandas med beats som får det att spritta i benen och flera av spåren blickar mot dansmusiken. På Hit Me Hard har de dessutom samplat dialogen från Fight Club. Men stundvis är det naturligtvis svårt att inte tänka på genrekollegorna Pluxus – öppningsspåret Övningsköra påminner nästan farligt mycket om förra årets Pluxus-hit Agent Tangent. Samtidigt är det förstås oundvikligt och man får väl nästan också säga att Slagsmålsklubben i övrigt nästan låter lite fräschare än vad Pluxus gjorde på senaste European Onion. Många av låtarna på Den Svenske Disco känns igen från gamla demos och det är kul att de äntligen hamnat på ett riktigt album. Däremot känns det skönt att Slagsmålsklubben hoppat över hip-hopsamarbetet med Frej som de tidigare gett ut på sjutumssingel. Titlarna är väl för övrigt ett kapitel för sig och tyvärr framgår det inte vad bandet egentligen menar med Rörmokarhäng eller med I Don’t Miss You Rävbur… JOHANNA PAULSSON

PMD The Awakening Solid Det finns få saker som är roligare än äldre artister som klarar att utveckla sig och behålla sin relevans. Men det finns få saker som är tråkigare än gamla hjältar som faller. Parrish Smith, ena halvan av legendariska EPMD, tillhör tyvärr den senare sorten. Och han verkar inte ha förstått det själv. The Awakening är från början till slut full med låtar som Parrish rappar sönder med förklaringar om hur viktig han är för genren. En gång kan vara ok – visa alla nykomlingar i ”Da business” var skåpet ska stå liksom. Men när låt efter låt fylls med ”Who´s still in the game since back then?” vill man till slut bara kräkas. Hur många gånger kan man slänga in ”Strictly Business” bara för att man hade en hitskiva som hette det för 25 år sedan? Patetiskt är bara förnamnet. Då hjälper det inte att gamle partnern Erick Sermon gästar på en låt och lyckas skapa härligt hård old school. Cypress Hill – också de föredettingar – saggar ju sönder en annan med sin patenterade Muggs-sörja och skapar jämnvikt. När jämnvikten dessutom består av ett knippe spår som knappast kan kallas nyskapande och som bäst låter väldigt tidigt 90-tal förstår åtminstone inte jag varför någon ska lägga pengar på den här tråkiga plattan. Den som har ett sug efter Parrish rätt tuffa röst – som tillsammans med vissa detaljer som stråkarna på All’s I Need hör till The Awakenings höjdpunkter – bör istället damma av någon gammal EPMDplatta. Där är hjältarna fortfarande vitala, hårda och lovande. Nu för tiden är det bara herr Sermon som har något att komma med.

KALLE MALMSTEDT

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE Greendale Warner Music Både Neil Youngs senast Sverigebesök och detta album har delat in hans fans i två läger. Många är tveksamma till Greendale, andra omfamnar den som Youngs bästa elektriska platta sedan Ragged Glory. Det som är ovanligt och intressant med Greendale är i första hand att Young berättar en historia. Hans texter har ofta varit stämningsskapande och fragmentariska snarare än berättande (med några lysande undantag som Powderfinger, eller makalösa Cortez The Killer som han lyckades få både mystisk, mytisk, flummig och glasklar på en gång). Liksom Dylan har Young också varit smart nog att inte förklara sina texter och därmed riskera att förstöra lyssnarens bild av dem. Greendale berättar en högst moralisk och uppfordrande historia som på ytan mest behandlar mediamissbruk men i förlängningen handlar om vart vårt moderna samhälle är på väg. Kanske tycker Young vid 57 års ålder att det är dags att bli den progghippie han alltid sett ut som. Han lyckas riktigt bra. Visst finns det stunder då allt bara maler på, speciellt som vissa låtar är mycket långa utan att rymma någon direkt variation. Men så har vi då Youngs speciella förmåga att piska fram ny kraft och inspiration ur den gamla, galna märren som är hans kompband. Där gitarrerna flätas in i varandra och får i grunden träiga rytmfigurer att bli suggestiva. Det är för dessa stunder jag tycker om den här skivan. Men det krävs kanske att man är ett gammalt och tålmodigt fan för att man ska ha ork att invänta dem.

ANDERS LUNDQUIST

WHYTE SEEDS Memories Of Enemies Stockholm Records När jag första gången hörde om Whyte Seeds trodde jag att de skulle vara precis vad jag ville ha. Slamrigt, körspäckat, ljus och kaxig sångröst och refränger man skulle kunna mörda för. Så var Whyte Seeds i min fantasi. Och så är So Alone, Can’t Get Enough Of Myself och Slow Motions även i verkligheten. Men jag är besviken, för som så många gånger förr räcker det inte med att vara förbannat rolig och självsäker för att göra rockmusik. Missförstå mig inte, jag tror att de här göteborgarna kan bli riktigt, riktigt bra. Men de är inte där än, lyssning efter lyssning försvinner förbi. Jag kommer på mig själv med att tappa koncentrationen gång på gång. I vintras intervjuade jag organisten Olle Hagberg, han hade en svada värdig en rockstjärna och han snackade om att målet var att bli fria, oberoende och äckligt rika. Men han pratade också om att ”låta så här tills vi pensionerar oss”. Inget fel på att vara konsekvent, men då

MARY J BLIGE Love & Life Geffen/Universal 1992 var ett stort år för den amerikanska r&b-industrin. Det var detta år Mary J Blige skivdebuterade. Vid producentbordets spakar styrde en herre vid namn Puff Daddy arbetet. Tillsammans skapade paret albumet What’s The 411 och gav världen därmed också hiphopsoulen (och skivbolagen en ny genre att gräva guld ur). Resten är historia som man brukar säga. Ska man vara ärlig så bör tilläggas att hiphopsoulen funnits i kulissen tidigare, det fanns artister som liksom skrapat på ytan. Med Puff Daddy och Mary J Blige föll dock pusselbitarna på sin rätta kommersiella plats och What’s The 411 var inte bara ett braverande album, det kom att bli stilbildande. Puff Daddy blev hyllad och Mary J Blige var den nya ”Aretha Franklin”. Men det var då. För medan Mary J Blige har satts på piedestal och numera anses som en av de största har Puff Daddy’s anseende rasat i botten allteftersom åren gått. Det mest uppmärksammade som tillskrivits Puff Daddy sedan dess (nästan i alla fall) är att han bytt namn till P Diddy och ”golfat” runt med Jennifer Lopez. P Diddy (jo, det är ett fånigt namn, det kan inte hjälpas) framställs numera som en b-figur inom amerikanska musikindustrin. En kommersiell nolla som vare sig kan rappa, skapa bra hiphop/r&b eller uppföra sig. Vad jag själv frågar mig är om ogillandet mot P Diddy enbart bottnar i att han rappar dåligt? För det går ofta att läsa. Willie Smith är enligt den svenska ”musikeliten” inte bara urusel på att rappa, han är för kommersiell, för populistisk. Han samplar ju bara gamla discooch soulhits (och gör det förvisso icke nyskapande, men med ett skönt svängigt humör). Jag gissar att ogillandet mot P Diddy kan handla om samma saker. Dock, där Willie Smith räddas av sin fantastiska charm och sitt chooserfria sätt att vara, så har inte P Diddy alls samma egenskaper att räddas av. Jag förmodar att det är där skon klämmer. Dessutom har P Diddy som sagt varit tillsammans med J Lo och sådant kan ju inte ge någon cred. Dessutom är han rik som ett troll och en affärsman uti fingerspetsarna. Också förmodligen en anledning till att han inte riktigt accepteras som producent, låtskrivare och, artist (hans soloalbum är fantastiskt underskattade och han samplar med en jädra finess). Men vad man än anser om denne man, en sak kan ingen någonsin ta ifrån honom: Mary J Blige. Utan P Diddy hade vi förmodligen inte haft någon hiphopsouldrottning vid namn Mary J Blige. P Diddy´s engagemang och arbete med Mary J Blige har resulterat i att Mary J Blige utan tvivel tillhör en av historiens verkligt stora souldamer. Naturligtvis är Mary J en självständig och stark kvinna i sig. Men P Diddy har betytt fruktansvärt mycket för Mary J´s både karriär och privata liv. Där är det bara att gilla läget. Dvs om man nu gillar Mary J. Men det gör vi ju nästan alla, oavsett vi är hiphopfreaks, soulmates eller rocknördar. För sådan är hon Mary J, respekterad i alla läger, trots P Diddy. Sedan har Mary J kommit att stå för kvalitet. Svackorna har varit få. Och de svackor som varit har varit så pass starka att hon ändå oftast sopat mattan med det mesta. Hennes sjätte studioalbum album Love & Life är ett album med ytterst få svackor (svackorna har som vanligt hög lägstanivå…). Love & Live är även att album som kan tyckas sakna toppar. Men det beror på att topparna är så pass många att de på något sätt planar ut. Så vi får liksom prata de högsta topparna i en bergskedja beståendes av enbart höga berg, om vi nu måste peka ut topparna. Och dessa är naturligtvis fullständigt magiska som vanligt. Inte minst för att Mary J Blige sjunger som en sann hiphopsouldrottning. Inte minst tack vare att P Diddy gjort ett urstyvt jobb som allsmäktig producent (alla spår utom ett). Inte minst tack vare att snygga samplingar och snodda element elegant smeks in på flera håll i musiken. When Love Calls med Atlantic Starr hittas t ex i sanslöst skönt gungande Willing & Waiting, ett av albumets souligare spår. Att det i första singeln Love @ 1st sight går att hitta hela Hot sex-beatet från A Tribe Called Quest har ni ju redan vid det här laget läst, men det finns annat skoj att försöka känna igen. Ett interlude byggt på Rufus & Chaka Khan´s Better Days och udda saker från Kool & The Gang och Barry White bl a. Det skadar ju aldrig heller att bjuda in snubbar som 50 Cent, Jay-Z och Dr Dre på sitt album. Det är sällan ett album med 74 minuters speltid känns intressant hela vägen. Love & Life lyckas dock hålla spänsten distansen ut. Om man nu inte är allt för jäkla petnoga. Men i Mary J Blige´s fall känns det bara småaktigt. Att vara petnoga alltså.

ANDERS ENQUIST

la musik

RECENSIONER

måste de ju hitta melodierna, det räcker inte med läckra körer som stoppas in här och där. Skitig orgelpumpande 60talsrock behöver sväng och som jag skrev i början, refränger man skulle kunna mörda för. De refrängerna finns bara på tre låtar på Memories Of Enemies och faktiskt känns det lite slarvigt och hafsigt. Den attityden funkade ju på 60-talet när det skulle gå snabbt och man kastade ur sig en singel i månaden. Men det går inte nu, speciellt inte när man har ett storbolag som Stockholm Records bakom sig. Synd på så rar rockstjärneattityd! MARTIN RÖSHAMMAR

THE (INTERNATIONAL) NOISE CONSPIRACY FEAT. JONAS KULLHAMMAR & SVEN-ERIC DAHLBERG Live at Oslo Jazz Festival (Moserobie) Det känns faktiskt inte särskilt konstruerat eller spekulativt att The (International) Noise Conspiracy tog in jazzsaxofonisten Jonas Kullhammar och Sonja Hedenbratts gamla huspianist Sven-Eric Dahlberg för en spelning på Oslos jazzfestival förra året. Precis som när Nicolai Dunger anlitade Kullhammar verkar det främst ha varit på musikaliska grunder. Visserligen ger Kullhammar och Dennis Lyxén en väldig massa cred till varandra,

men Dahlberg (“Han är typ 60!”, berättar Jonas) måste ses som ett strikt musikaliskt tillskott. Det funkar också mycket bra med lite jazzfärger eftersom The (International) Noise Conspiracys garagerock känns mer och mer soulig. Den är betydligt mer “svart” än när jag – som inte intresserar mig det minsta för garagerock – hörde dem för flera år sedan och bara fasades av tröttsamt larmande. Det här mötet är också ideologiskt helt rätt. Dock inte i någon marxistisk mening, utan snarare för att The (International) Noise Conspiracy är sådana dedikerade mods att de med trovärdighet återkopplar till hela mod-kulturens jazzoch r&brötter. Och ja, det svänger. Ofta väldigt mycket och väldigt bra. Inledande New Empire Blues har en fantastisk groove. Kullhammar, som hörs mer än Dahlberg, känns varken vilsen eller överspänd när han tar några solon eller bara riffar. The (International) Noise Conspiracy är också löjligt tighta och explosiva i mina öron. Dennis Lyxéns energiska attityd stör inte mig. Lars Strömberg är en förvånansvärt funkig gitarrist. Inge Johansson och Ludwig Dahlberg är en snabbrörlig rytmsektion. Men det finns en svag tendens till upprepning och lite väl regelstyrd dynamik. Fast nyansering har väl aldrig någonsin varit det här bandets prioritet. Inte heller garagerockens eller punkens. Å andra sidan är den låt som sticker ut mest också den svagaste, den lite nedtonade Will It Ever Be Quiet med sitt malplacerade bossakomp och sin svajiga sång.

Då är det bättre att lyssna på den suveräna Capitalism Stole My Virginity igen. Då undviker man också den utdragna bandpresentation som de flesta liveskivor befläckas av. TOBIAS BRANDT

KICK THE KANGAROO Bits & Pieces Atenzia/Bonnier Vi svenskar är som bekant arroganta när det handlar om att ge musik från våra grannländer en chans. Förutsägbart hajpade band från England och USA anses av någon anledning fortfarande vara mer spännande samtidigt som vi förväntar oss att omvärlden ska kasta sig över våra svenska älsklingar. Detta trots att i synnerhet Norge (Surferosa!) och Finland (Lemonator!) visat framfötterna på senare år. Men Danmark är förstås mer än Sanne Salomonsen. The Raveonettes är ett exempel på ett band som lyckats bli omskrivet i Rolling Stone, dock mer på grund av ett cool koncept än låtkvalitet. Kick The Kangaroo har gått en mer traditionell väg. Gruppen har existerat i tio år, vissa av medlemmarna lärde känna varandra redan i dagisåldern. Det hörs. De är en samspelt enhet och låtarna står i centrum. Båda singlarna, de mycket starka Last Kiss och Think About The Rain, har fått mycket radiospelningar i Danmark. Musiken är oftast drivande, ett slags

gitarrbaserad arenapoprock som landar någonstans mellan Andreas Johnsons Glorious och de raka australiensiska rockband som ett tag sköljde över oss (minns ni The Outfield?). Deras egen benämning ”active rock” känns fantasilös men passar faktiskt. En del av låtarna är väl mainstream och i avsaknad av udda egenheter för min mer aviga powerpopsmak. Men det är tydligt, fett, melodiöst och pang på rödbetan. Perfekt bilåkarmusik rakt igenom. Bara att skaffa bil, med andra ord! ANDERS LUNDQUIST

THE DARKNESS Permisson To Land Atlantic/Warner Nej, spyr ni av ordet retro eller skakar på huvudet åt 70-talets hårda rock så är det bara att leta upp nåt annat att läsa i denna tidning. Att lyssna på engelska The Darkness debutalbum Permission To Land är nämligen som att kliva direkt in i den hårda rockens riffiga 70-tal. Oj vad indierockbefästa skribenter och lyssnare ska hata detta. Här finns ju till och med Boston- och Kissgitarrer i en och samma låt (lyssna bara på I Belive In A Thing Called Love t ex). Inte nog med det, Justin Hawkins låter emellanåt som en kastrerad Robert Smith eller som en hes Freddie Mercury (och går iland med det…).

SPREAD THE

LOVE VIBRATION

JOSH ROUSE I butik 8 september. RCD10641

Sverige-favoriten ger sig in i 70-talet med ett knippe fantastiska sånger. Innehåller bl a singeln "Love Vibration". Första upplagan innehåller bonus-DVD. Håll utkik efter nya plattor med: The Fire Theft, Big Star (samling), Warren Zevon, Robert Wyatt, Steve Earle (live), Television (live) m fl.

64 | la musik

RECENSIONER

Själv tycker jag allt är ganska kul faktiskt. Mest eftersom jag upplever att det släpps alldeles för lite riffig och melodisk (framför allt i sången) hård rock i rakt nedstigande led till band som Montrose, Moxy, Bad Company, tidiga Styx (vid tidpunkten för Equinox-albumet t ex), Queen, UFO, Scorpions när de fortfarande var bra (In Trance-albumet t ex), Babe Ruth, Budgie och för all del: AC/ DC och Slade i Cum On Feel The Noizeform. Men i rättvisans namn, The Darkness handlar inte bara om 70-tal. Vi kan inte utesluta att det spelats en del Guns n´Roses på The Darkness fester (Stuck In A Rut). Och visst tycker jag New Radicals och Gregg Alexander finns därinne någonstans i gröten. Och med det har faktiskt The Darkness fått in de senaste 30 åren i sin musik. Nyskapande? Nej, knappast. Men kul. Och också ganska bra. ANDERS ENQUIST

THE CORAL Magic And Medicine Deltasonic/Sony Singeln Don’t Think You’re The First är helt fantastisk. Underbara ljud och en stämning som gör det till en av årets fem bästa låtar. James Skellys lite svajiga men ändå starka röst passar perfekt. Sen kommer melodikan in och då blir det ännu bättre. Makalöst. Det svänger satan, jag menar: De kommer till och med undan med flöjt, populärmusikens ondska placerad i ett enda instrument. Det är så lekfullt och självklart att jag baxnar varje gång jag hör låten. Jag tycker fortfarande mycket om debuten från förra året och egentligen har det inte hänt så mycket. Det är mycket 60och 70-tal och en hel del flum, men de kommer undan med det eftersom det inte flummas för mystikens skull. Det svänger liksom ändå och då gör det i alla fall inte mig något. Problemet ligger någon annanstans. Jag tror att det är att Don’t Think You’re The First är en så magisk låt att resten av skivan bleknar. Det är bra och skönt, men The Coral når aldrig upp i närheten av den skyhöga topp som den superduperlåten är uppe och dominerar i. Men The Coral är ändå precis vad skivbranschen behöver. Det känns som om de är på riktigt, även om det var länge sedan ”äkta” var ett ord som betydde något i populärmusikens värld. Jag vet att The Coral är ett fult ord i mångas ögon, de är för progressiva och antagligen för ofräcka. De är inga coola killar från New York, de slänger in jazzinfluenser här och zigenarsväng där. Jag gillar The Coral, men Don’t Think You’re The First visar att de kan bli oslagbara om de lyckas hitta tillbaka till det gunget, till den känslan när de jobbar med nästa skiva (som tydligen redan är på gång). Förresten, när jag tänker på det är det när The Coral sänker tempot som de tappar. Då såsar de ner sig i melodier som nog ska vara vackra och stämningsfulla, men som i mina öron mest är ointressanta

och gäspframkallande. The Coral måste ha svänget och attacken. Annars är The Coral bara ännu ett brittiskt sömnpiller i raden av Coldcutar och Travisar.

ELEKTRISK MÄSSA TILL MINNET AV SINA GAMLA HJÄLTAR

MARTIN RÖSHAMMAR

BLACK REBEL MOTORCYCLE CLUB Take Them On, On Your Own (Virgin) What! Bara en femma!? Nå, jag ska inte förstöra hela nöjet för de som gått och längtat efter den här plattan i ett år, för visst finns det bra saker med Take Them On, On Your Own. Några låtar är riktigt bra, men jag kan ändå inte undgå att känna mig lurad. Att BRMC är snygga och har tuffa skinnjackor och ser sådär JC-rock’n’roll ut gör dem tyvärr inte automstiskt bra. Jag är egentligen den förste att applådera en cool attityd, men man bör inte saluföra den om den inte kommer med något mer greppbart. Jag såg BRMC på rockklubben Debaser i Stockholm för ett par veckor sedan, eller det lilla man kunde se av dem i röken och motljus, vad jag vet kan de lika gärna ha ställt tre robotar längst fram så upprymda var de över att spela live. Musiken lider av samma problem och nonchalanta vembryr-sig-attityd, här är det ljud- i stället för ljus- och rökväggar. Det är som om de bygger upp de här väggarna för att ha något att gömma sig bakom eller för att dölja att de egentligen inte har mycket att komma med. På And I’m Aching vågar de visserligen koppla ur disten och bli lite känsliga, men aldrig intressanta eller spännande. Och Six Barrel Shotgun är ju ren humor, den låter precis som fantastiska succésingeln What Ever Happened To My Rock’n’Roll från debutalbumet B.R.M.C., lite mer får man väl kräva? Den bestående känslan är att BRMC sätter på The Jesus And Mary Chain - och inte bara dem förresten, det är en hel ormgrop där mellan Glasgow och Manchester - och skrattar hela vägen från att de dragit upp gylfen tills de kommit fram till banken, och vi förväntas köpa det med hull och hår. Ibland far de ut i Oasisland eller annat outforskat område... Nä, allvarligt, britpopen är död, har inte nyheten nått den amerikanska västkusten än? Kan någon skicka dödsrunan till San Fransisco Examiner så vi kan låta den vila i frid.

ERIC FALLANDER

THE NEPTUNES Presents… Clones Star Trak/BMG Visst är det kul att superproducenterna Neptunes har släppt en helt egen platta. Och visst är det kul att de fått en så celeber skara gäster att ställa upp – inte minst paret Nas/Kelis, Jay-Z och Dirt McGirt (ja, Ol´Dirty kallar sig så nu). Men jag

SONIC MECHATRONIC ARKESTRA Mechatronycon Moserobie Som låtval är det en musikalisk katapultstol rakt ut i rymden. När Sonic Mechatronic Arkestra gör en version av Eddie Harris Carry On Brother från 1970 är det en tribut som tar den svenska funkjazzen till kosmiska höjder. Vi hamnar i den flummigaste delen av funkhimlen där saliga Eddie Harris, Sun Ra, Cannonball Adderley och Miles Davis minns sina tidiga, elektriska 70-tal. Samtidigt nere på jorden, under namnet Sonic Mechatronic Arkestra, fortsätter sju svenska jazzmusiker att hålla en elektrisk mässa till minnet av sina gamla hjältar. Men nu med sina egna, helt briljanta låtar. Det viktigaste fröet till den här musiken såddes redan 1966 när den legendariske Eddie Harris gjorde sin saxofon elektrisk med hjälp av en liten inbyggd Varitonemikrofon och tog både sitt eget sound och hela jazzen ett steg vidare mot funk och fusion. Plötsligt fick han inte bara förstärkta toner utan kunde också leka men ekon och andra effekter. I mitten av augusti förra året, 36 år senare, pluggade Jonas Kullhammar och Per ”Ruskträsk” Johansson in sina saxofoner under överinseende av bandledaren och bastrombonisten Mattis Cederberg. Torbjörn Zetterberg följde efter med sin elbas och Mathias Landaeus lämnade sitt akustiska jazzpiano för att spela rhodes och vintagesynten Korg MS-20. Bara trummisen Anders Hedlund och slagverkaren Ola Bothzén fick lira akustiskt. Bandet hade startat som Queso Negro All Stars på Fasching-klubben med samma namn, våren 2002, och nu spelade man under några välsignade dagar in plattan Mechatronycon. Tio spår pulserande, hypnotisk och spirituell funkjazz. Tio låtar fulla av elektriska effekter och utdragna beats. När de var klara flyttade Mattis till Köln och bandet fick dessvärre läggas på is. Det blev en viktig dokumentation med andra ord. Alla bandets meriter och all stilmedvetenhet till trots, det hade kunnat bli skitdåligt. Funkjazz kan lätt bli världens tråkigaste musik. Det kan bli för mycket energi. För mycket svett. Överilade solon. Schematisk dynamik. Planlösa grooves. Den här plattan rymmer bara motsatsen. Anders Hedlund är en anledning. Han har spelat med Robyn, Kaah och Masayah, och måste vara en av Sveriges smakfullaste funkbatterister. Mattis Cederberg är en annan. Som kompositör bidrar han med en helt oväntad lyrik i sina melodier och teman. Lyssna på Oh My God, It’s Full of Stars. Hans egen trombon är också mjuk och eftertänksam, ljusår från en funkfarbror som Fred Wesley, och Kullhammar, ”Ruskträsk” och Landaeus följer honom längs den insiktsfulla vägen. Ingen behöver spänna musklerna, bara känna de kosmiska vibrationerna. Alla gör faktiskt några av sina bästa solon någonsin: Landaeus i Third Eye och Kullhammar i Mi Casa, Su Queso. Det är i en helt annan galax än Maceo Parker. Mot all förmodan, och glädjande nog, är alltså Mechatronycon en mycket melankolisk platta. Nästan lite sorgset blickar den upp från funkgolvet mot den oändliga stjärnhimlen, längtansfullt undrande vad Eddie Harris och Sun Ra skulle ha tyckt. Och till slut, ungefär i mitten av Mechatronik 1.3.3, lättar de två ensamma wah-wahsaxofonerna och svävar sedan långsamt, melodiskt och fridfullt ute i yttre rymden. Det är något av det vackraste jag någonsin hört.

TOBIAS BRANDT

kommer ändå inte ifrån känslan: Hur bra detta än är som partyplatta, så är det ändå något som saknas. Det är inte variationen det är fel på. Snarare är det kontrasten mellan skönt funkiga It Blows My Mind med Snoop och rockiga Loser med Nerd som utgör Clones tjusning. Neptunes har gett sig själva det fria spelrum de aldrig får när de skriver hitlåtar till Justin Timberlake och Britney Spears och ger sig nu på alla genrer de gillar. Med gott resultat, måste tilläggas. Allra bäst är Frontin’ där Neptunes-Pharell låter sin Mayfieldröst sväva smeksamt över det souliga beatet. Gitarrbemängda HalfSteering… är också riktigt riktigt bra, med riff och en gungande tyngd som skulle kunna få döda att dansa. Det är häftigt när Clones efter nio spår övergår från att vara en svettig kväll på en klubb i mörkaste södern till att vara en slackerkväll med bergssprängare i sluttningen ner mot brofästet, komplett

med luftgitarrer och spontandans. F**k N’Speed kanske inte är den mest relevanta rocklåten i år eller ens den här veckan, men man måste ändå beundra Neptunes bredd och uppfinningsrikedom. De flesta låtar är fyllda med små infall och överraskningar i sann Williams-WalkerHugo-anda. Men ändå, något saknas efter både första, andra och tionde lyssningen. Clones känns först som sist bara som ett väldigt välpolerat mästarprov. Det svänger skönt, huvudet vill nicka och benen vill dansa, men det blir till slut bara en uppvisningsskiva. Med det inte sagt att Clones inte duger att lägga på i stereon under många fester framöver, och Frontin’ att lägga på blandCD:n då musikåret ska sammanfattas. På festerna nästa år är det dock garanterat andra skivor som gäller. KALLE MALMSTEDT

la musik

RECENSIONER

CHEAP TRICK Special One BIG3/Import Den älskvärda kvartetten från Rockford, Illinois har varit ett så otursförföljt band det senaste decenniet att varje platta känns som en comeback. Nu är det sex år sedan de senast försökte. Förra gången valde de att ligga på ett oberoende bolag och gjorde ett briljant, självbetitlat album bara för att se bolaget gå i konkurs tre veckor efter albumets utgivning varpå europaturnén ställdes in. Sedan dess har de försörjt sig på att turnera flitigt utan att ha en färsk platta i bagaget samt ge ut diverse liveplattor och DVD på sitt eget bolag, Cheap Trick Unlimited. Men nu är det dags igen; nytt oberoende bolag, ny studioplatta. Det färgsprakande omslaget bådar gott men dessvärre är det inte den självklara, melodistinna powerpopchocken som jag hoppats på utan en mer mogen och lågmäld midtempoaffär. Ibland låter de nästan som ett Kent med olika gäster (John Lennon, Roy Orbison, Steven Tyler, Jeff Lynne, Harry Nilsson) på sång. Robin Zander är nämligen fortfarande mannen med tusen röster. Fast ändå fullt igenkännlig och unik för fansen. Förr skrev bandets galne gitarrist, Rick Nielsen, låtarna. Och som de flesta halvdana instrumentalister var han en lysande melodimakare. Numera är de flesta låtarna krediterade till tre av medlemmarna (Zander/Nielsen/Petterson) och känns initialt framjammade, finesslösa och lite för långa. Tillsammans blir låtarna lite anonyma, men spelar man dem en och en upptäcker man efter hand andra kvalitéer. Bäst känns de mest otypiska stunderna, som den envetna (I´m) My Best Friend, som handlar om en bitter, aggressiv människa

som inte litar på någon längre. Denna malande låt, som har samma ackordföljd rakt igenom, är ett showcase för Zander. Hans treminutersresa från mummel till öppna spjäll är riktigt fascinerande. Annars är avslutningarna Low Life In High Heels och Hummer en potentiell novely hit. Ett slags suggestiv discorock där Stones Miss You och Billy Idol möts på halva vägen, fast i princip utan text (den heter ju Hummer!). Några låtar är rejält sega, andra öppnar sig sakta och visar mer reflektiva sidor än man väntar sig från ett band som brukade ha texter av typen “I´ve been around the world and I´ve met a million girls” och en gång till och med hade förmågan att få dem att framstå som den vackraste poesi. Visst, det blir godkänt till slut Men Special One? Nja, bandets fem första plattor förblir deras bästa. Tre pigga jabbar, Cheap Trick, Heaven Tonight, In Color, en uppercut till liveskiva, At Budokan, och den pardonlösa knockouten Dream Police är för övrigt en slagserie som de har gemensamt med Kiss första två år. Men i jämförelse med de maskerade farbröderna är Cheap Trick fortfarande ett under av kreativitet. ANDERS LUNDQUIST

GORKY’S ZYGOTIC MYNCI Sleep/Holiday Sanctyary/Showtime Jag har en vän som är galen i de här walesarna sedan flera år tillbaka. Hon har fallit pladask för lekfullheten och den hämningslösa blandningen av influenser. Med Sleep/Holiday verkar även de flesta recensenter ha gått i däck. Men mig får de inte ur balans så lätt. Jag gillar dem och det de gör är ofta vackert och mysigt. Men sällan så mycket mer än charmigt och sympatiskt.

SVENSK FAVORIT I HÖST FIRST FLOOR POWER Nerves Silence Det har alltid funnits något hos First Floor Power. Visst, de kunde inte spela i början, det lät stundtals förjävligt, inte minst live. Men någonstans har de hela tiden haft popkänslan, viljan, och inte minst humorn. Jag väntade mig ändå ingenting av Nerves, men plötsligt sitter låtarna där. Det är elektroniskt och energiskt och för första gången känns det inte uttänkt. Nu är det som om allt lossnat, nu vet Jenny Wilson, Karl Jonas Winqvist och de andra vad de ska göra med all den popkunskap de har. De slänger in lite handklapp där, lite ljus falsettsång där och allt lyfts upp av undersköna små popmelodier. Jag menar, herregud, Happy Endings, Uprising, Take Your Pants Off och Hanging Outside My Window, Looking Down är fantastiska allihop. First Floor Power sprudlar av kärlek till det de gör, likblek pop med rötterna i tusentals timmar av lyssnande på mer eller mindre obskyra brittiska band. Nu har alla bitarna fallit på plats och nu känns det också helt logiskt att de ges ut av Silence. Oron, nervositeten och det kompromisslösa sättet att spela popmusik är den samma som hos producenten Jonas Jonassons band Bob Hund även om likheterna kanske slutar där. Eller förresten, precis som Bob Hund så går det inte att bunta ihop dem med några andra svenska band, de bara är. I sin egen lilla värld av kufar. Och precis som med Thomas Öbergs band får jag känslan av att First Floor Power inte kan annat än att lira ihop. Det finns liksom inga alternativ, inga andra utvägar. Så glöm dina fördomar om falsksång och om pop-smartness, First Floor Power har gjort en skiva som borde däcka alla de som springer benen av sig för att upptäcka den senaste brittiska pop-hajpen. Så köp, snälla du - köp!

MARTIN RÖSHAMMAR

66 | la musik

Gorky’s Zygotic Mynci tillhör helt enkelt den stora skaran band och artister som jag tycker om och som jag högaktar. Men kanske mer för vad de står för och för attityden än för att de faktiskt är skitbra. Självklart är New York-flirten Mow The Lawn kul, för att inte tala om hur mycket mumindal Single To Fairwater luktar. Men det sätter sig inte som ett spjut i mitt hjärta, utan fungerar mer som en gosig musikalisk påminnelse om hur skön sommaren var. Det är folkrock, det är pop och det är läckra harmonier, men jag skulle ändå vilja att mjukheten någon gång blandades upp med något hårt och taggigt. Nästa gång kanske? MARTIN RÖSHAMMAR

DM & JEMINI Ghetto Pop Life Lex Records/Border Tänkt att man kan ha så fel ibland. Fattade inte Ghetto Pop Life alls först. Hade läst någon tämligen oreserverad hyllning och satte glatt på skivan i bakgrunden. Gungade hyfsat skönt, visst. Men inte mer än så. En chans till fick den några dagar senare, den här gången i hörlurarna. POW!!! sa det, och resultatet blev en liten dreglande och dansande hög. “Fast” är fel ord. Det antyder inga av de beroendekänslor gitarrslingan i Omega Supreme frammanar. Kommer inte i närheten av skakningarna som kommer både då man får, eller ännu värre inte tillåts, höra fantastiska Jay-Z-flörtande The Only One. Den gregorianska kören som sjunger “ I got bullets in the clip/ I got a lyric I can spit /I give the bitches good dick” i skivans intro är bara en inkörsport och en försmak i Danger Mouses och Jeminis hysteriskt roliga och svängiga värld. Har inte hört något så här… ja, eggande för både ben, hjärna och skrattmuskler sedan jag senast lyssnade på Outkast eller Killer Mike. Kanske tramsigt ibland och livslängden kan diskuteras, men en kombo av humor och grymt begåvat gung är aldrig fel. Ni fattar naturligtvis att vi snackar om ett förflutet i den ångande södern. Musikgeniet DM är självklart från Athens och har garanterat plockat med sig det flippade funksvänget därifrån. New Yorkrapparen Jemini måste ha fått humorn gratis, men också den goda smaken att åka över Atlanten till England och skaffa skivkontrakt. Och det är bara glädjas över att Lex Records låter oss höra guldkorn efter världsomvälvande guldkorn som Ghetto Pop Life, Don’t Do Drugs och Take Care of Business. Den sistnämnda låten är naturligtvis en kraftig EMPD-blinkning och det finns fler exempel på vilda flörtar med raphistorien – tidigare nämnda The Only One är bara ett. Men en uppräkning av alla små fantastiska glimtar Cypress Hill, Salt’n’Pepa (!) och Wu Tang som dyker upp om man lyssnar med öppna öron tar tid från andra viktiga saker: Att

skaffa skivan och att lyssna på den till exempel. Gör det. Men var samtidigt beredda på att hur god smak Lex Records än har, så har de inte den goda smaken att säga till när nog är nog. Ghetto Pop Life lider av samma syndrom som många andra hiphop-plattor – en oförmåga att rensa ut onödiga låtar och på så sätt skapa en bättre enhet. En utfyllnad som That Brooklyn Shit mindre, till exempel, så hade det här kunnat vara årets släpp. Nu är det hur som helst en helt suverän skiva. Och jag kan skrattande erkänna: Jag hade fel och är glad för det. KALLE MALMSTEDT

GUIDED BY VOICES Earthquake Glue Matador/Playground De spottar ur sig plattor Guided By Voices och årets present till fansen, Earthquake Glue är den tredje plattan på lika många år. Deras rötter sträcker sig tillbaka till tidigt 80-tal och Dayton i Ohio och på de tjugo åren har nästan 40 musiker gått in och ut ur bandet. Men det är fortfarande Bob Pollard som är ledaren, låtskrivaren och bandets själ och kanske är han för impulsiv. Jag kan inte riktigt komma på vad det är för problem med nya Earthquake Glue annars. Musiken är så mycket amerikansk alternativrock att hälften vore nog. Det är som om Pollard bestämt sig för att blanda allt han älskar, inget ont i det, men det spretar ju så ini… Sonic Youth, Byrds, The Who, R.E.M., Dinosaur Jr och Nuggetsrock. Alla älskas av Pollard och alla har de inspirerat honom. Det är mjukt, hårt, långsamt, snabbt, vackert och fult, sansat och skruvat på en och samma gång och det borde sänka mig fullständigt. Ändå känns det hattigt och ofokuserat. Jag tror att Bob Pollard vill för mycket. Det är charmigt och så, javisst, men jag är säker på att han har en superskiva i sig eller så är han för evigt dömd att blanda psykedelia och skev gitarrock utan att få till den där klockrena poppärlan. Han har tydligen redan skrivit färdigt nästa platta. Kanske då?

MARTIN RÖSHAMMAR

DAVID & THE CITIZENS Until The Sadness Is Gone Adrian Recordings Melodierna, det maniska drivet, blåset och de mörka texterna har funnits där ända sedan den första EP:n släpptes för drygt två år sedan. Men det vore fel att säga att David & The Citizens inte har utvecklats. Rekvisitan må vara densamma, men den spretiga valpigheten från förr är till stor del försvunnen. Detta kommer möjligen att beklagas av dem som menar att oartikulerad entusiasm i alla lägen är att föredra framför precision. Själv kan jag

RECENSIONER

BRINGING YOU BACK WHAT YOU MISS IN HIP HOP PARIS Sonic Jihad Guerilla Funk Recordings

Jag trodde det skulle vara svårt att åstadkomma en hiphop-platta som fick mig att gå i spinn på första lyssningen på samma sätt som N.W.A. gjorde på 80-talet. Men arge Paris har lyckats. Och han får det att låta så lätt. Från det hysteriskt tunga och roliga introt där Paris nemesis George W Bush presenteras som Antikrist med hjälp av samplingar från Omen, via hårda och

inte annat än applådera när jag bjuds på så personlig, snygg pop som i The End där klezmergruppen Tummel bidrar med sin vilda sorgsenhet. Faktum är att jag gärna hade hört fler klezmerinslag på skivan. Mötet mellan David Fridlunds hetsiga vemodspop och denna urgamla judiska musikform känns så klockrent, så logiskt. Möjligen kan man invända att här saknas riktiga knock out-låtar i stil med debutalbumets Belly Full Of Butterflies och Song Against Life (även om The End kommer nära). Å andra sidan håller Until The Aadness Is Gone en imponerande hög lägstanivå. Titta bara på arrangemangen små speldosor fulla av omsorgsfullt utmejslade detaljer, tjutande tågvisslor, smattrande trumpeter, piano, orgel, stråkar. Lyssna bara på den totala uppriktighet som hela skivan utandas. Det är möjligt att David Fridlund inte är världens mest tonsäkra sångare men här finns inte en falsk ton. Det där manierade, teatraliska som gör att man helst ska vara under 25 år för att riktigt kunna ta till sig svårmodet hos Kent, saknas helt. Inte heller D&TC räds de stora gesterna men de känns, till skillnad mot nationalhjältarna från Eskilstuna, aldrig självupptagna och poserande. Och jag har faktiskt väldigt svårt att tänka mig Joakim Berg bära gummistövlar på scen, som David Fridlund tvingades göra på bandets Roskildespelning i fjol. STAFFAN RISLUND

HELL ON WHEELS Oh My God! What Have I Done Nons/MNW Det är dags nu va? För Hell On Wheels alltså. Det är hög tid för dem att bli stora även utanför de popnördiga kretsarna i Stockholm. Producenten Pelle Gunnerfeldt (ja, det är ju nästan alltid han numera…) har lyft Hell On Wheels ytterligare några snäpp. Det är lekfullt och stökigt och ja, förbannat bra. I biografin på det krisdrabbade skivbolaget MNW:s hemsida står det att Hell On Wheels inte längre låter som Pixies. Nja, Pixies finns fortfarande där. I

betyget på skivan från att slå i taket är tyvärr att de sparsmakade beatsen, hur läckra de än är, faktiskt blir lite enformiga till slut. Bortskämd som man är av demonproducenter som Timbaland och Dre väntar man på en musikaliskt explosion eller överraskning som aldrig kommer. Men det är inte svårt att blunda för detta. Mannen som gjorde sig till fiende med det politiska etablissemanget redan i 90-talets början med låten Bush Killa har gjort en nödvändig skiva. Och åtminstone jag kommer att ta det säkra före det osäkra och ha den väl framme in min skivhylla den dag då Paris startar sin revolution.

souliga singelspåret What would you do? där samma ärkefiende åker på stryk igen, till avslutande remixen av Freedom där meningsfränderna Dead Prez och Public Enemy smular sönder det sista lilla motståndet är Sonic Jihad närmast en helgjuten platta. Det är stenhård g-funk med ett politiskt ursinne som kan välta berg från första stund. Jag faller som en fura. Hur kan man annat när Paris rappar ”Bringing you back what you miss in hip hop – Hard truth!” och säger sina sanningar om USA? Naturligtvis förstår jag att man måste vara meningsfrände eller åtminstone road för att uppskatta Paris till fullo – annars blir man nog bortskrämd redan av passagerarplanet som är på väg mot Vita huset på konvolutet.

Men är man på Paris sida eller åtminstone gillar läget är Sonic Jihad en av de två bästa hiphop-plattorna i år. Den andra plattan är Gang Starrs The Ownerz, men där Gang Starr är jazziga är Paris funkig och där Gang Starr vill ta hand om kvarteret känns Paris lite farligare och skulle nog hellre starta global revolution. Gang Starr är för hjärtat och benen och Paris är för huvudet och magen och jag vet vad jag väljer om jag måste. Det underlättar också att Paris flow, rimsmideri och coola röst är enastående. De egenproducerade beatsen är läckra och får huvudet att nicka automatiskt var man än befinner sig. Budskapet är uppfriskande och stundtals klockrent – även om kopplingen Illuminati – 666 – Bush känns lite over the top. Det enda som hindrar

avigheten, i överaskningarna, i dynamiken och i Rickard Lindgrens sång. Och det gör mig ingenting. För det känns aldrig som härmande eller kopierande utan det handlar om att inspireras av det band som i sina bästa stunder var bäst, grymmast och coolast. När Hell On Wheels hittar rätt i sina djupdykningar mellan högljutt och lågmält, mellan hårt och mjukt, då är det hisnande bra och svindlande svängigt. Men ibland kommer de inte lika rätt, då blir det bara trist. Men de sömniga stunderna är få på Oh My God! What Have I Done (grymt skön titel för övrigt). Så, ja det är faktiskt dags för Hell On Wheels att bli en angelägenhet för hela Sverige. Med såna melodier och den glädjen vore det synd om inte även P3lyssnarna får sin del av den smaskiga Hell On Wheels-bakelsen!

Anthony Rother. Bandet har förmodligen ägnat de senaste åren åt att febrilt försöka hänga med på vad som händer på den moderna experimentella elektroniska musikscenen och inom dansmusiken. Det hela är ju förstås ganska ironiskt med tanke på att just Kraftwerks egen musik en gång i tiden lade grunden för dessa genrer. Men vad hjälper det när tiden går och de innovativa idéerna rinner ur en som sanden genom ett timglas? Betyget blir faktiskt inte ens godkänt. Det beror inte på att Tour De France – Soundtracks är en dålig skiva, utan snarare på att ett band som Kraftwerk borde ha kunnat hitta på något roligare än det här under sina närmare sjutton år av knåpande på en uppföljare till Electric Cafe i Kling Klang-studion. Det bekräftar också att herrarna Hütter och Schneider kanske borde ha ansträngt sig lite för att hålla kvar en strålande slagverkare som Karl Bartos som ju faktiskt varit betydande för låtskrivandet och popkänslan. Eller så har de två excentrikerna (ja, jag räknar faktiskt inte de två nya dummiesarna som ”riktiga” Kraftwerk-medlemmar) helt enkelt lagt ner för mycket tid på att cykla, vad vet jag?

Han är nog rätt trött på att höra att han sjunger som David Bowie. Men Jesse Hartman alias Laptop gör ju det. När han inte låter som tusen andra sångare. Och han låter som om han längtar till 80talet. Så mycket att han nog har väldigt ont faktiskt. Han vräker på med analoga synthar, torra och inte så lite ironiska texter och kryddar med poprefränger som i Let’s Not sitter som en smäck från sekund ett. Så visst har han talang den här amerikanen. Å andra sidan spelar han alldeles för mycket på att elektroscenen fortfarande håller många i ett järngrepp. Det är dessutom mjukiselektro för de försiktiga. Och även om många av hans låtar smetar av sig på hjärnan fort, så fort så känns det lite tamt, lite fegt och inte så lite beräknande. Helt enkelt alldeles för smart, planerat och ”jaha, var det inte mer”.

JOHANNA PAULSSON

MARTIN RÖSHAMMAR

KRAFTWERK Tour de France – Soundtracks EMI En kompis till mig lånade en gång ett exemplar av Kraftwerks Man Machine. Eftersom han gillar techno tyckte han att skivan lät lite trist på 33 varv och föredrog därför att spela den på 45 varv. På något sätt känns det också som att det var ungefär så Kraftwerk själva tänkte inför nya plattan Tour De France – Soundtracks. De plockade fram sin gamla Tour de France-EP från 1983, speedade upp tempot och gjorde någon sorts techno-varianter av gammal skåpmat. Tanken är förstås inte ny i Kraftwerkhistorien. Redan på remix-plattan The Mix som kom 1991 hade ju bandet kommit på idén att göra sina gamla hits mer dansvänliga. Inget fel i det, problemet med nya Tour De France – Soundtracks är väl snarare att det mesta låter rätt lika trots att några av spåren ska föreställa nyskrivna. De inledande spåren Tour De France Étape 1-3 låter som ett enda långt techfunk-spår. Elektro Kardiogramm är mer dubbigt medan Aéro Dynamik låter som electro-techno à la

KALLE MALMSTEDT

LAPTOP Don’t Try This At Home Gammon

la musik

RECENSIONER

LOUDON WAINWRIGHT III So Damn Happy Sanctuary/Showtime Det är i det närmaste obegripligt hur någon ens skulle komma på tanken att skratta åt sångaren, gitarrsten och låtskrivaren Loudon Wainwright III. Tyvärr har man emellertid inte bara kommit på tanken, utan gör det, högt och ogenerat under hans konserter, varför de två tidigare konsertskivorna under hans vid det här laget mer än 30-åriga karriär är i högsta grad svåravnjutbara historier. Visst, han drar ofta sina folkdoftande popsnuttar om inte sällan sina egna vedermödor och neuroser till deras absurda spets. Men när Wainwright i inledande Much Better Bets – en av fem nyskrivna låtar på nya liveplattan So Damn Happy – sjunger om kärleken att ”No wonder people end up with pets/ Animals are much better bets”, så är det egentligen inte särskilt roligt; snarare tragiskt. Det är hur som helst inte tillräckligt för att motivera den salva om obönhörligen följer, som om han tillhörde den självnedsättande humortradition som närt Groucho Marx och Woody Allen vid sin barm. Å andra sidan har situationen förbättrats. Jämfört med liveupptagningen på B-sidan av Unrequited (1975) har publiken vid de två konserter i januari 2002 So Damn Happy hämtats från, ett avsevärt mindre behov att reagera på vad Wainwright sjunger. Det har

förstås också vid det laget gått mer än 30 år sedan noveltylåten Dead Skunk, hans största hit tillika ok att bära. Tyvärr envisas han för egen del att agera pajas så snart allvaret lägger sig efter låtar som Westchester County men till större delen behåller såväl sångaren själv som gästande Richard Thompson (gitarr), Van Dyke Parks (piano) och dottern Martha Wainwright stämningen genom höjdpunkterna Dreaming och The Home Atretch. Det – tillsammans med ett fint urval låtar från hans förbisedda 1990-tal – resulterar i Wainwrights utan tvivel bästa konsertskiva. Den är, för första gången, faktiskt njutbar. DAN ANDERSSON

JOSH ROUSE 1972 Ryko / Showtime Helt ärligt så trodde jag inte det var möjligt att Josh Rouse kunde göra den här skivan. Att han kunde överträffa sina tidigare alldeles lysande album har jag aldrig tvekat på, men för att göra just den här skivan krävs något alldeles unikt. För det första måste det tillämpa en massa mängd mod att överhuvudtaget våga sig på uppdraget. För det känns på något sätt fördömt att göra en skiva som så tydligt hyllar ens uppväxt och då främst det både heliga och hatade 70-talssoundet. Men Josh Rouse gör det; och han gör det överdrivet! Han döper till och med hela

MARTIN RÖSHAMMAR

68 | la musik

albumet till 1972. Till saken hör ju givetvis också att hela albumet fullständigt bländar med kärlek, vackra melodier, stora tjocka produktioner, fantastiskt tidlösa sånger och faktiskt – jag skojar inte – ett riktigt sväng. Jag ägnade en liten tanke åt hur skivan skulle ha låtit om Josh höll sig kvar vid sin tidigare Nebraska-doftande singer/ songwriter. Förmodligen rätt trist även om jag är säker på om låtarna i sig skulle ha levt kvar i samma kvalité som de alltid har gjort i hans fall. Men var ärlig mot er själva nu; skulle vi verkligen velat ha ytterligare ett album i den magiska trilogi av album som han redan åstadkommit? För mig är svaret enkelt; nej! Redan på inledande titelspåret berättar Josh om att förändringen är här. Och han lever direkt upp till den på efterföljande spåret, den härligt stötande rockdiscoaktiga Love Vibration. Josh är hemma, det hörs på långa vägar. Han har roligt. Till och med det otippade porriga saxofonsolot hör hemma i den här låten. Men Josh är långt ifrån nöjd – han är omöjlig att stoppa den här gången. Efterföljande Sunshine, med de otroligt töntiga baskörerna, blommar ut i en härlig sommarpopdänga och James bjuder in lite congas och en härlig flöjt som drivs framåt av en alldeles för snygg fusion-basgång i äkta 70talsanda. Det är nästan så jag gnuggar mig i ögonen och undrar om det här verkligen är sant. Men givetvis är det sant, mina damer och herrar. Helt och hållet är det inte en reinkarnerad Josh som lämnat hela hans bakgrund för vinden. Hans melodier och

röst känns absolut igen, vilka många av låtstrukturerna också gör (vackra Under Your Charms och Rise), och han passar i det sammanhanget på att skicka en snygg hyllning till Jeff Tweedy och hans Wilco (som Josh alltid tyckt mycket om) med låten Slaveship. Men han ser snabbt till korrigera kursen tillbaka till 70-talet med sanslöst coola Come Back (Light Therapy). Återigen pratar vi torra discotrummor, en hög mixad fusionbas, flöjtsolon, synthstråkar och perfekt utplacerade körer; fullständig oemotståndligt. Kanske chockeras man över vackra Sparrows Over Birmingham för sina udda gospelinlägg i en annars så perfekt och typisk Josh Rouse-ballad, men jag finner absolut inget otalt med dem heller. Genialt, nyskapande eller bara galet; jag vet inte. Det ärliga tilltalssättet räcker för mig. Men okey, en bekännelse går jag med på: Jag trodde faktiskt först att största dragningskraften här stavades ironi men ju längre tiden gått har jag förstått hur viktig den här skivan är för hela den amerikanska folkrockscenen. Med 1972 visar Josh att det finns hopp för den annars så uttömda genrén. Och visst, den är med all sannolikhet gjord med mycket humor – kan ju bara tänka mig hur roligt dom hade i studion - men här finns minst lika mycket blod, svett och tårar som på vilket Josh Rouse-album som helst. Jag ser egentligen - förutom några få skavanker och några få förlängda sekunder i vissa partier - bara ett problem med den här skivan; hur ska han följa upp den? ERIK DAHLSTRÖM

RECENSIONER

SCOUT NIBLETT I Am Too Pure Fördom: Scout Niblett är en 26-årig amerikanska med flummiga teaterapakläder och tovor i håret. Hon använder knallrött läppstift i övrigt är hon au naturelle. Hon har skrivit dikter sedan hon var barn och har nu fört över dem till sin akustiska gitarr. Hon var den konstiga tjejen i klassen och fick ingen date till skolbalen, som hon ändå skulle vägrat gå på. Hon har glasögon med tjocka bågar i en skrikig färg och läser Bukowski och Easton Ellis som hon sedan diskuterar med sina likasinnade vänner på stamfiket. Nuförtiden pluggar hon konst på ett universitet och det var där hon kom på att börja göra musik. Inte för att hon brinner för musik utan som ett form av performance art. Fakta: Scout Niblett är döpt till Emma men tog namnet Scout från filmen To Kill A Mockingbird. Hon kommer från Nottingham i England. Hon lärde sig spela piano som 9-åring men slutade för hon ville inte lära sig andra människors låtar. Gitarren plockade hon upp vid 21års ålder. Hon har pluggat konst. Hon bär en blond peruk och konstiga babydollkläder. På kinderna har hon stark röd rouge som påminner om en påskkärring. Okej, jag hade inte alla rätt, men min fördom visade sig vara skrämmande nära sanningen. Jag kan inte alls med Scout Niblett. Musiken ligger någonstans i närheten av PJ Harveys Dry (den platta jag tycker minst om). Det är avskalat, en trumtakt, en liten gitarrslinga och Scouts omusikaliska sång som bitvis går över till skrik. Scout Niblett är bara konstig.

ANNICA HENRIKSSON

ODDJOB Koyo Amigo Med diabolisk vilja och hänsynslös charm spelade den tyske skådespelaren Gert Fröbe den massiva ärkeskurken Goldfinger i Bond-filmen med samma namn från 1964. Vid sin sida hade han en lojal och trägen medhjälpare vid namn Oddjob - en stum liten japan med en mycket dödlig hatt. Den svenska jazzkvintetten Oddjob har inte särskilt mycket med sin namne att göra, antagligen inte mer än att man i sina bästa stunder har lyckats skapa dödligt bra jazz. Men efter att ha lyssnat igenom Koyo, bandets hypade uppföljare till fjolårets Grammis-belönade debut, infinner sig en märklig och mindre smickrande likhet. Precis som den lilla japanen, som lydde under sin chefs stränga kommandon, verkar även jazzbandet Oddjob ha en hårt styrande instans någonstans bakom sig. Det känns nämligen som att en tjock och sträng jazztyrann står och frustar i kulisserna när det här mästarbandet börjar lira. De ställer sig på scen och börjar spela med stor kärlek i hjärtat. Daniel Karlsson

på piano, Goran Kajfes på trumpet, Per “Ruskträsk” Johansson på altsax, Peter Forss på bas och Janne Robertson på trummor. Men så fort någon försöker ta ut svängarna, när man hör hur idéerna börjar tar form, när känslorna plötsligt hittar ut, då verkar det som att de får en isande ilsken blick från sin alldeles egen Goldfinger där bakom scenen. Han står där och agerar marknadsstrateg och blänger till så fort musiken sticker iväg utanför mittfilen. Då och då smiter de visserligen undan sin övervakare, till exempel när Goran hittar hem med sitt sordinsolo i Leadhead och när Daniel Karlsson flyger iväg över tangenterna i I Am Sailing. Men på det hela taget känns musiken tyglad och återhållen på ett sätt som varken verkar frivilligt eller bekvämt eller särskilt kreativt. Den som har hört Goran i Nacka Forum och “Ruskträsk” i Sonic Mechatronic Arkestra förstår vad jag menar. Jag tror att Oddjob har en lite för tydlig målgrupp framför sig. Man vill nå en publik som blivit nyfiken på soulig jazz genom Bo Kaspers Orkester, Blacknuss och till och med Eric Gadd (artister som Oddjob-medlemmarna vid olika tillfällen spelat med), och den smarta covern på Kraftwerks Man Machine, Blacknuss-jazzen i Return Of The Party Animal och den välavvägda lounge-känslan öppnar helt klart dörren för ovana lyssnare. Detta är självfallet hedervärt, men samtidigt underskattar man publikens förmåga att höra när något verkligen lyfter med egna vingar. Det hela känns lite för tillrättalagt och professionellt - ett hemskt ord som tyvärr hittar hit. Ändå kommer Koyo att få både jazzskäggen och Eric Gadd-publiken att nicka gillande. Det här är “bra” kommer man att konstatera i ljummet samförstånd. Men efter ett tag kommer en gnagande känsla att infinna sig, en känsla av att inte riktigt ha blivit bekräftad. Var det inte lite väl mycket “lagom”? Till skillnad från den Oddjob som till varje pris skulle ha ihjäl Mr. Bond är detta tämligen ofarlig musik.

TOBIAS BRANDT

JAY FARRAR Terroir Blues Act/Resist/Shellshock Utan Jay Farrar hade altcountryscenen sett helt annorlunda ut. Med Uncle Tupelo och Son Volt liksom nu på andra soloskivan gör han och har så gjort, mörk, inåtvänd och långsam country. Eller country förresten, Jay Farrar har sedan länge mutat in en helt egen liten värld. Ofta undersköna, små melodier inbäddade i spöklika arrangemang. Han har också berättarkonstens gåva, vilket gör att hans sånger är små noveller, och det oavsett om de är politiska och kritiska mot hemlandet USA eller personligt sörjande (hans far dog förra året). Musiken är, för att inte tala om partierna mellan låtarna, full av väldigt många knäppa ljud, ljud som han själv beskriver som ”rymdskräp”. Ja, han är en kuf och en älskansvärd kuf som

GRUNDLÄGGANDE PRIMAL ROCKMUSIK SPIRITUALIZED Amazing Grace Sanctuary/Showtime Egentligen har ingenting förändrats. I mer än två decennier har Jason ”Spaceman” Pierce – dels tillsammans med barndomsvännen Peter ”Sonic Boom” Kember som Spacemen 3, dels som Spiritualized – skapat konsekvent storslagen pop. Ord som sinnesutvidgande används ofta för att beskriva resultatet. I själva verket har det hela tiden varit fråga om grundläggande primal rockmusik. Influenser från MC5 till Bo Diddley har alltid dominerat såväl resultatet som den minimalistiska dogm – samma drog- och gospelretorik mumlad över samma två, möjligen tre, väl historieförankrade ackord – som Pierce snudd på slaviskt efterlevt sedan begynnelsen. Det enda som tillnärmelsevis utvidgats med åren är ambitionen att med varje skiva nå lite längre, komma lite högre. Men med undantag för att inspelningskostnaderna och arrangemangen efter hand nått astronomiska proportioner har det aldrig blivit mer komplicerat än det var redan för 20 år sedan. När Pierce nu är tillbaka med ett nytt skivbolag i ryggen, en något blygsammare budget och ett album fjärran senare års storproduktioner, är det kanske inte att förundras över om det talas lite om att återvända till rötterna. Jämfört med senaste skivan, Let It Come Down, som spelades in med en gospelkör och en fulltalig orkester bland ett hundratal musiker, är Spiritualizeds femte studioalbum nämligen en mycket lågmäld historia. Inspelade live i studion med Pierces turnéband och utan pålägg annat än det sporadiska klockspelet och någon vilsen jazztrumpet, markerar de elva låtarna åtminstone på ytan en återgång till tidigare värderingar. Det är uppenbart redan när det första ackordet slås an i första låten This Little Life Of Mine, ljudmässigt bland det primitivaste Pierce åstadkommit sedan Spacemen 3:s fullängdsdebut. Men med undantag för dessa högst formella invändningar erbjuder Amazing Grace vare sig nyheter eller nostalgi. Talande är att Spiritualized vid två tillfällen på nytt spelat in låtar av Spacemen 3 – låtar Pierce skrev för 15 år sedan – ett faktum som ingen som ingen annan än de som redan känner till låtarna höjer på ögonbrynen för. På samma sätt passar Amazing Grace in i bandets alltjämt växande kanon av idel imponerande album. Ingenting har, som sagt, förändrats.

DAN ANDERSSON

får mig att släppa allt runt omkring. Mjukhet och lågmäldhet kräver sin lyssnare och Jay Farrar är alldeles för bra för att försvinna i bakgrunden och jag har en känsla av att den imponerade sjuan i betyg mycket väl kan ha vuxit upp till en välvuxen nia i slutet av den mörka hösten! MARTIN RÖSHAMMAR

REUNION Re: Sonar Kollektiv Kalenderbitaren vet att den här plattan är drygt ett halvår gammal, men först nu fick jag den skickad till mig (faktiskt på egen begäran) av Mathias Landaeus, jazzpianist och tillsammans med basisten Jens Lodén upphovsman till nujazz-projektet Reunion. Det som gör den här plattan särskilt intressant i dagens uppsjö av elektronisk jazz är att en hel laguppställning grymma svenska jazzmusiker medverkar. KarlMartin Almqvist, Jonas Kullhammar, Per ”Texas” Johansson och Fredrik Ljungkvist på saxofoner, Magnus Broo på trumpet, Sebastian Voegler på trummor, samt några till. Plus Landaeus själv. Ett problem med nujazzen kan annars vara att beatsmakarna själva eller någon hyfsat begåvad polare får för sig att lägga solon. Och stänk av amatörjazz brukar skära sönder även den mest slipade ljudbild och fantasirika produktion.

Även Koop visste bättre och anlitade Magnus Lindgren och Mathias Ståhl för att spela sax respektive vibrafon på sin fortfarande helt suveräna Waltz For Koop. Finska Nuspirit Helsinki, japanska Organ Language, italienska Nicola Conte och det mesta som kommer från Spiritual Life Music i New York lyckas också förena levande jazzmusiker och programmerade beats på det där självklara sättet. Andra nujazzare undviker att blanda äpplen och päron, skippar improvisationen och arbetar i stället helt och hållet med samplingar och electronicans egen dramatik. Ofta blir det jättebra. Det är när man hamnar mitt emellan, med musiker som inte riktigt har en given plats i musiken och ljudlandskap som inte får blomma ut, som det blir förvirrat och ofta mindre bra. Reunions platta tangerar tyvärr det sistnämnda. Av alla musikers närvaro märks inte mycket. ”Texas” basklarinett på P.O.B är i och för sig sympatisk, precis som det avslutande jammet på The Great Apes med Kullhammar, Almqvist, Ljungkvist och Broo. Ändå känns det som att endast Torbjörn Richards saxofon på Ambolans verkligen tillför något. Men eftersom Landaeus och Lodén inte bygger sin musik som regelrätt jazz kanske det inte spelar någon roll. Vad som däremot spelar roll är att få av låtarna biter sig fast. Jag saknar spännande grooves, jag saknar bilder i huvudet och jag saknar något som sticker ut - en genomträngande känsla, en associationsrik atmosfär, ett suggestivt tema, eller vad som helst som ger musiken spets. Polish Lady In White är ett undantag, med

la musik

RECENSIONER

underbar melodika från Landaeus. Den nästan skrämmande maskulina funken i When I Was Nine är säkert också en höjdpunkt för alla utom för mig. Avslutande The Jerry Gillies Show stannar också kvar genom sitt soligt barnsliga tema och den nyvakna sången från Svante Lodén som slutligen kommer till sin rätt. Svante, bror till Jens och kompis till Reunion-killarna från tiden i Agurk Players (och känd från ett musikprogram i tv), är annars en sångare som jag personligen har svårt för. Han sjunger alla sina låtar med en mer eller mindre plågad ton, ett temperament som sällan är i fas med musiken. Frida Hyvönen, som sjunger på ett spår, passar betydligt bättre. I slutändan är det Mathias Landaeus uppfinningsrika keyboardspel man får försöka glädjas av, främst eftersom det här är keyboarddriven och inte beatsdriven musik. Men Reunion verkar ändå ha haft svårt att bestämma sig för vart de vill färdas med sin musik. Det känns som att de blir kvar vid första vägskälet, utan att riktigt kunna välja mellan att fokusera på ljudbilden, på låtskriveriet eller på jazzimprovisationerna. TOBIAS BRANDT

FATTARU Jordnära Redline Records/ Virgin Att singeln Bättre var ett otypiskt smakprov på Fattarus andraplatta Jordnära är tydligt. Den nästan hysteriska festbouncen och

snabbrappen som gjorde Fatta Eld till både en uppfriskande och ibland påfrestande platta lyser med sin frånvaro på uppföljaren. Fattaru har tagit ett steg, inte framåt, inte bakåt, men åt sidan. Åt en lugnare, mer eftertänksam sida – från dansgolvet till rummet längst bak i klubben kan man säga. Där de kan sitta och lyssna på soft jazz och reggae och snacka om hur de ser på världen. Och den musikaliska variationen i det där rummet är klart imponerande. Det lekfulla pianot i Demokrati (som faktiskt gör att låten påminner om orättvist bespottade Just D:s starkare spår), flöjten i Varje dag typ av sak och filmstråkarna i OJ! är bara en liten glimt av hur mångfacetterad Fattarus värld har hunnit bli på de år som gått sedan Fatta Eld. Kanske är inte alla musikaliska utflykter av godo – många producenter ger ju som många kockar inte alltid bästa resultat och elgitarren i annars fina Barnen är en ful plump i protokollet. Men det är ändå länge sedan ett så här laid back och varierat hiphop-album producerades i Sverige. Moget är kanske ett tveeggat uttryck och inte heller något man utan att förklara kan sätta som etikett på ett gäng 20-åringar. Men inte bara musiken som Masse, Oskar Skarp, Flyphonics, Earmax, och John Harding turas om att snurra på skivspelaren i det där rummet avslöjar ett mer eftertänksamt och självsäkert Fattaru. Snacket som går visar också på en mer fullvuxen sida hos Söderkisarna. Politiken som alltid funnits närvarande har fått större plats och åsikter om världens orättvisor förs fram med en resignerad

ilska som nästan känns lillgammal, ibland nästan påklistrad, men aldrig irrelevant. Det här är ett Fattaru som har landat på Jorden, lutat sig tillbaka och snackar vardagligheter – på ett seriöst sätt. Och som samtidigt visar att hiphopen i Sverige faktiskt mår rätt bra. Båda sakerna behövdes just nu. KALLE MALMSTEDT

RUSH OF USHERS Delightfully Atenzia/Bonnier Los Angelesbaserade multibegåvningen Daniel O´Brien släppte ett sorgligt förbisett soloalbum för ett par år sedan. Nu är han tillbaka tillsammans med Wheel, som sköter det mesta utom sång och gitarrer. Tillsammans har de gjort riktigt, riktigt stark tidlös amerikansk poprock med stämsång, kraft och massor av sköna gitarrer. Låtar som till en början kan låta som en lite blek mix av mainstream- och collegerock växer med antalet lyssningar och till slut inser man att det är svårt att hitta en svag låt på albumet. O´Brien sjunger med auktoritet, stilkänslan är hundraprocentig, texterna har klass. Det kanske inte är så originellt alla gånger men känns alltid som en mix av bra grejor: Jellyfish, Tal She´s So High Bachman, Butch Walker och Tom Petty innan denne blev för sömnig. Melankoliska Good Day var även med på O´Brien´s soloalbum men förtjänar definitivt en andra chans. Det är dessutom en förbaskat bra platta att lyssna på medan man åker eller kör bil.

ANDERS LUNDQUIST

VUE Down For Whatever (RCA/BMG) När Vue dök upp för ett par år sedan var det lika mycket på andras kvaliteter som på sina egna i vågen av amerikanska garage-band som White Stripes, Black Rebel Motorcycle Club, The Strokes... ja, ni kan ramsan vid det här laget. När det helt plötsligt skulle hyllas nya band varje dag var det mycket som annars bara vore godtagbart som lyckades glida med i hyllningskörerna. Jag påstår inte att Vue inte var värda sin del av uppmärksamheten, men de hade knappast uppmärksammats lika mycket utan sina kollegor. Då var det en skön psych-blues de bjöd på, och Vue lät väldigt väldigt bra. Nu är det alltså upp till bevis. På Down For Whatever är uttrycket mycket punkens, även när de spelar blues behandlar de den som New York Dolls. Tyvärr får bluesen allt för ofta stryka på foten till förmån för det allt punkigare och man tänker oftare på Richard Hell och Television än på Stones. Förmodligen mycket tack vare sångaren Rex Shelvertons frasering och brittisk-amerikanska accent. Samtidigt har det ruffiga soundet

70 | la musik

försvunnit till förmån för RCA-slick. Bästa låten är det skönt stompiga öppningsspåret She’s Sweet, på Look Out For Traffic försöker man samma sak The Strokes gjorde i The Modern Age, men utan samma resultat, och Frozen Juice är skyldig mycket till The Stooges. Även om här finns många sköna låtar måste sådan här musik upp ett antal pinnhål för att hålla genom en hel platta. Det har alltid varit garagebandens problem, ända sedan Count Five och övriga Nuggets från 1960-talet till The Hives Veni Vidi Vici. Down For Whatever känns mer som tolv spår som alla skulle göra väl ifrån sig på Nuggets-lik samlingsplatta över “nya vågen av amerikansk garagerock”. Jag har redan tracklistingen klar. ERIC FALLANDER

RIGMOR GUSTAFSSON I Will Wait For You ACT Rigmor Gustafsson är en sympatisk jazzsångerska på flera sätt. För det första kan hon svänga så man darrar, vilket hon visade på plattan Live från 2000 med ett svenskt toppband. För det andra har hon en beundransvärt jazzig stil med pagefrisyr och ofta ärmlös klänning av sent 60-talssnitt. Så även på omslaget till senaste plattan I Will Wait For You där trombonisten Nils Landgren står i bakgrunden och ser ut som en snäll finansvalp. Han står också bakom henne musikaliskt i egenskap av producent och medmusikant. På den här plattan finns även samma fläskkvartett och ungefär samma band som på Landgrens egen Sentimental Journey från förra året. Den plattan var ofattbart sliskig och slätstruken och så är även den här. Likheterna fortsätter: Landgrens platta inleddes med en himmelsk version av Speak Low som satte resten av plattan i tragisk uppförsbacke och även här finns en grym topp redan i början i form av en både meningsfull och makalös tolkning av Sades Is It a Crime. Jag har sällan hört Rigmor så innerlig, så lekfullt fraserande som när hon placerar sin röst alldeles intill Sade Adus över en vandrande midtempo-groove. Sedan går det alltså utför. Underrubriken lyder Sentimental Journey II och den betydelsen missbrukas mest hela tiden. Här staplas en hel uppsättning uddlösa country- och jazzballader på varandra och varvas med blankpolerad salongsfunk utan särskild dynamik eller övertygande engagemang. För det mesta är det bara jämntjockt sipprande. Först sju präktiga låtar senare ljusnar det. Rigmors och Lina Nybergs It’s Been So Long visar sig vara en nyansrik bossa som är så stark att den kan stå emot Landgrens flottiga produktion. Men säg den lycka som varar. Så snart den är slut glider vi tillbaka ned i vad som tyvärr liknar en sörja av utslätad trivseljazz. Rigmor borde ha bättre smak än så här. Hur det är möjligt att skapa en platta med så här höga toppar mitt i en hopplöst djup dal förblir dock en gåta.

TOBIAS BRANDT

REDAKTIONEN VÄLJER FAVORITPLATTOR UR SAMLINGEN. I DETTA NUMMER : ANDERS ENQUIST, STAFFAN RISLUND, ERIC FALLANDER.

skivhyllan

OÖVERTRÄFFAD HIPHOPKLASSIKER LATIN KINGS Välkommen Till Förorten EMI/Warner, 1994 Petter i all ära men svensk hiphop började på allvar med Latin Kings debutalbum Välkommen Till Förorten (och kommer förmodligen sluta cirkeln med det albumet). Det är inte bara det att det för svensk hiphop är ett stilbildande album. Det är ett album fyllt av tidlös hiphop. Dogges invandrarsvenskatexter om livet i förorten Botkyrka utanför Stockholm, hans raka sanningar om sex och svartskallar är fyllda av humor, självironi och distans och är fortfarande oöverträffade och slitstarka. Dogge Doggelitos syn på romantik skulle ju förvisso kunna tyckas vara värt ett eget debattprogram i TV. Sen ska jag sakta klä av dig naken, jag längtar som fan för att få se den där baken, In och ut, in och ut, in och ut Hoppades att det aldrig skulle ta slut Minut, minut, för minut Du med ditt sår, jag med mitt spjut På gräsmattan rakt under ett träd Över hela dig jag sprutade min säd

Blev trött som fan, klockan var tjugo i fem Så jag bestämde mig för att gå hem. Det dig jag vill ha, det är dig jag vill ha…

Ett Botkyrkas svar på Ulf Lundell´s Rom I Regnet. Skruvat? Ja, om det inte varit för att det var just Dogge som stod som ansvarig. Vem förutom Dogge har framfört rader liknande dessa och få det att framstå som helt logiskt och samtidigt förbannat underhållande utan att det kändes förnedrande? Och vem skulle kunna sampla Van McCoy´s The Hustle, skriva om våld och samtidigt få det till en humorfylld solskenshistoria. …men det räckte inte, hon gick och hämtade Kjell Kjell var ett muskelberg som gick på anabola Vilken tur att jag hade tagit med min pistola För nu var det min tur att spela cool För jag hade tagit med min vattenpistol Jag sprutade vatten i hans ögon och gav han en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger, en höger och slutligen en vänster. Sedan fortsatte jag att njuta av min semester, det var fint väder den dagen också…

Fånigt? Barnsligt? Måhända (inte då…), men fortfarande med den där glimten i ögat och fortfarande vettlöst underhållande. Att rader som dessa sedan var inbakat till förträffliga beats och samplingar gjorde inte saken sämre. Dogge kunde samtidigt också slå an en mer allvarlig ton och rappa om ”kompisar från förr där några lyckas och där andra dör”. Folk från alla samhällsklasser och olika åldrar i hela landet tog till sig Välkommen Till Förorten. Så att det var Petter som tog hiphopen till folkhemmet? Jag måste då citera Dogge Doggelito: Ursäkta, ursäkta, jag sa ursäkta mig… Tyvärr sålde andra albumet I skuggan av betongen inte alls lika bra och efter detta blev det tyst kring gruppen. När tredje albumet Mitt Kvarter släpptes verkade det som intresset för Latin Kings raderats ut. Vi som dock hängde kvar kunde i alla fall glädja oss åt att det var två album som trots allt också var riktigt, riktigt bra. Så, kungarna av svensk hiphop heter fortfarande Latin Kings och det bästa albumet inom svensk hiphop heter fortfarande Välkommen Till Förorten. Och snart släpps gruppens fjärde album. Låt oss hoppas att det albumet för Latin Kings och Dogge Doggelito tillbaka där hemma: Högst på tronen av svensk hiphop. ANDERS ENQUIST

SORGSEN; GLAD; LEDSEN; LYCKLIG CAT STEVENS Tea For The Tillerman A&M,1970 Jag påmindes med viss sorgsenhet om Cat Stevens när jag för några veckor sedan såg en gammal konsert från The BBC Theatre med mannen i fråga sändas på SVT. Påmindes om att det var på tok för länge sedan jag lät den fantastiska Tea For The Tillerman snurra på skivtallriken. Och sorgsen för det liv Stevens hade valt att leva sedan dess. När jag först upptäckte Cat Stevens låtskatt blev jag bestört över att veta att han gjort avkall på hela sitt musikarv och konverterat till islam. Intet illa om religiösa människor (även om religion har haft en tendens att fullkomligen fördärva goda musikers låtskriveri) men att han sålde sina instrument och länge vägrade spela sina gamla låtar borde göra alla musikälskare sorgsna. Men samtidigt som det var sorgset var det som med all tragik befriande och smärtsamt tillfredsställande att se honom sitta där och sjunga låtarna jag älskade. Då, 1971 som konserten spelades in, skulle det ännu dröja flera år innan Cat Stevens, eller Steven Demetre Georgiou som han döptes av sin svenska mor och grekiska far, konverterade till islam, men redan på Tea For The Tillerman kan skönjas tecken av den vilsne sökare Stevens skulle visa sig vara. Cat Stevens hade blivit en tonårsidol under 1960-talets senare hälft med singeln

Matthew & Son som nådde andraplatsen på den engelska singellistan 1967, men hade tre år senare blivit desillusionerad. Han tilläts inte utforska de sidor av sin musikalitet som väckts av artister som Paul Simon och Al Stewart, han var utbränd och samtidigt hade framgångarna uteblivit. Räddningen blev ironiskt nog att han drabbades av tuberkulos. Det tog Stevens ett år att återhämta sig från sjukdomen och när han 1970 återvände till musiken med albumet Mona Bone Jakon var det med en ny syn på livet, en ny musikalisk riktning och i sviterna av sjukdomen med djupa introverta texter om ämnen som döden. Men även om det var mycket död kunde där även skönjas hopp. Redan på Mona Bone Jakon är det en sökare vi möter. En Cat Stevens som söker något mer, en mening, frälsning. Han förädlade uttrycket till uppföljaren Tea For The Tillerman som kom senare samma år och det är svårt att tro att det är en 22-åring man hör då Cat Stevens uttrycker sig som om han hängt med sedan världens födelse. Tea For The Tillerman framstår som Cat Stevens klart starkaste prestation, inte bara genom texterna, för samtidigt ackompanjeras all denna ångest av fläckfria popmelodier. Alla som en gång har sjungit Tänk Att Få Vakna (Morning Has Broken) i skolan vet hur Cat Stevens melodispråk fungerar. Det var samma melodiska självklarheter som fått oss att komma ihåg barnvisor i vuxen ålder. Och när det kommer till singer/songwriters är det endast Paul Simon som kommit i närheten av de melodier Cat Stevens presenterade på Tea For The Tillerman.

I öppningsspåret Where Do The Children Play? iakttar han samhällets krassa utveckling, och Into White är just en drömbild av att leva nära naturen. På låtar som But I Might Die Tonight och Father And Son behandlar han konflikterna mellan det gamla och det nya, gammal och ung, far och son. I låtar som Miles From Nowhere och Longer Boats är han mer existentiell med texter om livet och religionens roll i det. Men mest avslöjande om var Cat Stevens var på väg spirituellt är nog On The Road To Find Out som troligen kan ses som ett soundtrack till hans liv vid den här tiden: So on and on you go, the seconds tick the time out There’s so much left to know and I’m on the road to find out [...] Yes the answer lies within, so why not take a look now Kick out the devil’s sin and pick up, pick up a good book now

Cat Stevens plockade upp en bok, Koranen, och fascinerades av dess budskap. I december 1977 konverterade Cat Stevens till Islam och tog namnet Yusuf Islam. Musiken var ett avslutat kapitel, ett medel i jakten på inre frid som han nu kunde lägga bakom sig, och popkonstnären vi kände fortsatte söka vägar för att finna inre tillfredsställelse. Tea For The Tillerman fortsätter att än i dag ge mig tillfredsställelse. Musik som gör mig sorgsen; glad; ledsen; lycklig; men alltid tillfreds. Sådan bör all god popmusik sträva mot att vara.

RETRO

SUBTILT ÖRONGODIS ENYA Watermark Warner/WEA, 1988 Det verkar som om mina texter här på Skivhyllan oftast handlar om artister som man egentligen inte bör gilla: Rikard Wolff, Lucy Street och nu Enya. Jag vet inte riktigt varför det har blivit såhär. Kanske för att det känns roligare att lyfta fram några av alla de notoriskt ohippa artister som finsmakarna rynkar på näsan åt, än någon som redan åtnjuter klassikerstatus? Vad det gäller den irländska sångerskan/kompositören/ multiinstrumentalisten Enya är det visserligen sant att hon med tiden har förvandlats till en oförarglig mystant vars skivor är lika friktionsfria som kroppstempererat vatten. Men 1988, när hon släppte sitt andra och bästa soloalbum Watermark, fanns det ännu oro och mörka skuggor i hennes musik. Mycket av den syntbaserade musik som spelades in under den här perioden låter idag hopplöst plastig men Nicky Ryans produktion har åldrats väl. Att ljudbilden, trots all pampig kyrkvalvsakustik och alla etnochica arrangemang inte känns överlastad, måste betraktas som något av en bedrift. Men så har också Enya, eller Eithne Ní Bhraonáin som det står i hennes födelseattest, skrivit ett dussin närmast helgjutna låtar. On your shore, Evening falls... och Exile är andlöst stillastående hymner medan Orinoco flow och Storms in Africa fulländar den där älvalikt fjäderlätta känslan som Cocteau Twins endast undantagsvis har varit i närheten av. Watermark har förlöjligats och förringats på många sätt. Den har beskrivits som new age-flummigt örongodis att spela på låg volym i stökiga skolmatsalar och som den musikaliska motsvarigheten till en näve valium. Att skivan sålde i fyra miljoner ex och att Orinoco flow toppade hitlistor världen över, förbättrade knappast dess rykte. Men vad många aldrig har fattat är att Watermark kan användas som annat än en lugnande ljudtapet. Att det här är musik att lyssna på koncentrerat, på hög volym. Gör man det växer en annan skiva fram. En skiva för blåsiga höstdagar. Subtil, vemodig och hisnande vacker. Så långt ifrån färdigtuggad avslappningsmusik det går att komma. STAFFAN RISLUND

FLER BORTGLÖMDA MÄSTERVERK HITTAR DU PÅ WWW.LAMUSIK.NU

ERIC FALLANDER

la musik

BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

dvd/musik

ABBA Gold - Greatest Hits Polar/Universal Jag har en teori: Först när ABBA hade lagt av gav alla deras musik en chans. Deras präktiga image, kreationer och frontfigurernas stela scenstil stod ofta ivägen för den briljanta popmusiken. Visst var de oerhört populära redan under sin existens men först efteråt fick de respekten. På 70-talet stod ABBA mig upp i halsen. Jag tror att det i första hand var ett rent visuellt fenomen. Man gillade ju tuffare artister. I dag är det ett kärt återseende. ABBA´s videor är dokument över en era (eller två). Dessutom hade de turen att få en av Sveriges mer uppfinningsrika videoregissörer, Lasse Hallström. Som varierade sina promos med sann yrkesstolthet och som ju sedan dess mycket riktigt gått vidare mot ännu högre höjder. På denna DVD får vi filmerna som åtföljde 19 av gruppens största låtar. Det är briljant underhållning för hela familjen. Som bonus får vi en riktigt omfattande (speciellt för att vara just bonusmaterial) dokumentär om ABBA´s karriär och en ytterligare video av Dancing Queen, sammanställd 1992.

Speltid: 1 timme, 39 minuter Ljud: Dolby Digital 2.0

BRYAN ADAMS Live At The Budokan Japan 2000 Badman/A&M/Universal Kanadicken Adams är en av världens mer begåvade låtskrivare inom mainstreamrocken och hans hesa röst passar både rockrökare och ballader. Det är inte svårt att förstå varför han är så stor som han är. Som titeln antyder är detta bandat live i Japan för tre år sedan. Huvudkonserten innehåller 22 låtar. En låt, Remember, är hämtad från hans ganska okända debut från 1980, när han bara var 21. I övrigt sträcker sig materialet från hans tredje album Cuts Like A Knife från 1983 och fram till 2000. Detta var en turné som fick kritik för att vara lågbudget då Adams bara hade med sig två musiker och själv spelade bas. Idén med powertrio passar dock Adams musik riktigt bra och ger hans i grunden ganska välkammade rock lite välbehövligt rufs. Men efter ett dussin låtar börjar man tycka att det är väl finesslöst och att det hade behövts lite mer melodiska gitarrfigurer och inte bara slafsande över alla strängarna. Ibland saknar man mer komp bakom gitarrsolona. Bäst är det lätt psykedeliska titelspåret från den underskattade Into The Fire, samt de akustiska inslagen. Att se Adams ta upp en falsksjungande japanska för att sjunga duett i Baby When You´re Gone hade dock undertecknad kunnat klara sig utan.

72 | la musik

Under vinjetten bonusmaterial får vi ytterligare fyra låtar från samma konsert. Varför de sistnämnda inte helt enkelt kunde ingå i det ordinarie materialet övergår mitt förstånd. Men kanske är ordet bonus i sig ett säljargument. Speltid: Ca 1 timme 40 minuter Ljud: Dolby 2.0 och 5.1

BILL WYMAN´S BLUES ODYSSEY Catfish Entertainment Bill Wyman har inte varit sysslolös sedan sitt avhopp från the rockbandet som gillar att kalla sig världens största. Han har bland annat ägnat sig åt böcker, restauranger, hobbyband och nu denna folkbildande resa tillbaka till bluesens rötter. Ni kanske såg den förkortade versionen på TV härförleden. Ett flertal äldre blueslegender intervjuas, ibland av Bill själv, och berättar om musikens rötter. Här finns också en hel del musikinslag. Det hela är en fascinerande och ger en hyfsat grundlig historisk bakgrund för den som inte har blues som examensämne. A Journey To Music´s Heart And Soul är underrubriken och den känns inte överdriven.

Ljud: Stereo Speltid: 1 timme 50 minuter

FOREIGNER Feels Like The Very First Time Atlantic/Warner Music Det är lite ironiskt att Foreigner, som blivit en symbol för amerikansk AOR och arenarock bland både dess försvarare och belackare, till större delen bestod av engelsmän. På en timme berättas här historien om hur den gamle Spooky Tooth- och Leslie West-gitarristen Mick Jones vid 33 års ålder bestämde sig för att det fick bära eller brista och med stor möda satte ihop sitt drömband i New York. Han värvade två engelsmän och fann den perfekte sångaren i amerikanen Lou Gramm. Inget lämnades åt slumpen och framgångarna blev stora. Historien är i sig inte så märkvärdig, kanske för att Jones inte är någon speciellt underhållande historieberättare. Men bandet rockar fetare än man tror i liveklippen och dess tidiga plattor rymmer oväntat varierad och oförtjänt förlöjligad rockmusik. Jones går en begåvad balansgång någonstans mellan Free och Roxette. FM-rock eller ej, den som inte förmår respektera den räcka välskrivna och smakfullt framförda låtar Foreigner levererade under sitt första decennium ihop är antingen inskränkt eller ängslig. Ett minus för att historien slutar redan vid I Want To Know What Love Is trots att bandet än i dag existerar.

Ljud: Stereo Speltid: 58 minuter

MED: ANDERS LUNDQUIST

DIVERSE ARTISTER A Tribute To Stevie Ray Vaughan Sony Music Den 11 maj 1995 samlades en stor del av världens blueselit i Nashville för att hylla den bortgångne gitarriste Stevie Ray Vaughan. Bonnie Raitt gjorde Pride And Joy, B B King gjorde Telephone Song, Buddy Guy gjorde Long Way From Home, Eric Clapton gjorde Ain´t Gone ´N Give Up On Your Love, Robert Cray gjorde Love Struck Baby och Dr John framförde Love Shot. Samtliga i mer eller mindre inspirerade versioner (Raitt och Dr John var mest på hugget). Stevies egen bror Jimmie dök också upp och gjorde titelspåret från sin brors debutalbum Texas Flood. Det hela avslutades med tre låtar som alla körde tillsammans som en enda stor bluesfamilj. Det enda bonusmaterialet är en diskografi.

Speltid: 1 timma 20 minuter Ljud: Dolby Digital 5.1, Dolby stereo

OTO Live In Amsterdam - 25th Anniversary Tour Eagle Vision/BMG Toto kan pendla mellan att vara ett oerhört svängigt band och ett rätt osexigt band. Snyggast låter de i poplåtar som Africa, bryanadamsrock i Afraid Of Love, eller när de drar åt pomprock. Men deras form av fusion känns som en bastardisering av något som redan från början är en oäkting. Detta är en snyggt filmad men oerhört ojämn konsert. Inledningen, med den omarrangerade Goodbye Girl, är suggestiv. Och det är kul att de plockat fram lite udda låtar från tidigare album som Turn Back (men var är materialet från underskattade Isolation? 20 sekunder från Lion duger inte!). Steve Lukather kan vara en riktigt känslig gitarrist när han släpper machogitarrstilen en stund. Men soloutflykterna känns som utfyllnad och det brister i sången. Den pressade, skitnödiga sångstil som Bobby Kimball representerar (och hans scenstil ser ut därefter) kommer jag aldrig att begripa. Det må funka på platta men live finns inga omtagningar. Varför måste alla låtarna gå i en tonart som han knappt fixar? Goodbye Elenore är rent plågsam att lyssna på. Mest imponerar faktiskt trumslagaren Simon Phillips, som ju för tio år sedan fick den otacksamma uppgiften att ersätta den bortgångne trumikonen Jeff Porcaro. På bonusmaterialet får vi följa bandet under Through The Looking Glass-turnén.

Ljud: Dolby Digital 5.1 och 2.0, DTS Speltid: 2 timmar och 13 minuter

IRON MAIDEN Visions Of The Beast - The Complete Video History EMI Steve Harris har alltid styrt sitt Iron Maiden med järnhand och en av hans käpphästar är att undvika för mycket experimenterande i musikvideosammanhang. Det innebär å ena sidan att få av gruppens videor är kalkoner med något som ska föreställa handling. Å andra sidan betyder det att de flesta av videorna utspelar sig på en scen. Och att se bandet mima till sin galopperande heavy metal är inte lika intressant som att faktiskt se en livevideo med dem. Och det finns flera, där upptagningen från Rock In Rio 2001 är den senaste. Denna dubbla DVD ger (som vanligt i Maiden-sammanhang) valuta för pengarna, men gruppens utseende har inte ändrats så mycket genom åren att ens det blir speciellt underhållande att följa. De roligaste är animationerna från de så kallade Camp Chaos-videorna, som finns bland bonusmaterialet.

Ljud: Dolby Digital 2.0 Speltid: 3 timmar + 40 minuter bonusmaterial.

JONI MITCHELL Woman Of heart And Mind - A Life Story Eagle Vision/BMG Denna dokumentär berättar hela den makalösa historien om den lilla konstintresserade och poliodrabbade kanadensiskan som blev Amerikas viktigaste kvinnliga singer/ songwriter. Mitchell har varit pionjär på många områden (självutlämnande sånger, annorlunda stämningar av gitarren, införlivandet av jazzmusikanter i pop, med mera). Intervjuer med artisten själv, celebra före detta pojkvänner som Graham Nash och Larry Klein, musikjournalisten Bill Flanagan, tidigare managern David Geffen med flera talar alla samma språk: Joni är unik, rastlös och multibegåvad. Det hade lätt kunnat bli overkill om det inte var för att det backas upp med musik, texter och målningar som bekräftar lovorden. Här finns också en lite rörande historia om återföreningen med den dotter som Joni i unga år låtet adoptera bort. Bonusmaterialet rymmer mer utförliga intervjusekvenser, hela versioner av låtarna Big Yellow Taxi, Amelia, Hejira och Woodstock, fotogalleri, diskografi med mera.

Ljud: DTS, Dolby Surround 5.1, Dolby Digital 2.0 Speltid: 2 timmar

LEVEL 42 The Collection Universal Music

PINK FLOYD Dark Side Of The Moon Eagle Vision/BMG

ROY ORBISON Greatest Hits Eagle Vision/BMG

Engelska Level 42, med basvirtuosen Mark King i spetsen, var med sin vita popfunk ett av de populärare 80talsbanden under Music Box-eran. Musikaliskt landade de någonstans mellan Nik Kershaw och Earth, Wind & Fire med en gnutta Tears For Fears, fast utan alla nämndas egenart. Personligen har jag alltid haft teorin att de inte varit hälften så stora utan den stora skara som beundrat Kings tumme med basen. Musiken är habil men har ofta insmickrande drag, med lite karaktärslösa klaviaturer och nasal sång. Bandet fick efter medlemsbyten och originalgitarristens bortgång svårare att hävda sig. Gruppens musikvideor samlas på denna DVD och är ganska tidstypiska skapelser. Kings frisyrer är ofta hiskeliga (sidobenan!) och det halvtimmeslånga dokumentära bonusmaterialet, som bland annat visar ett extremt avskräckande möte på Polydors kontor, hade man definitivt kunnat klara sig utan. Medföljer gör också en CD med samma låtar som på DVD:n plus ytterligare två spår.

Kanske kan jag historien om den här plattan för bra efter att ha läst om dess tillkomst i diverse engelsk musikpress. Men är inte denna dokumentär övermaga torr och teknisk? Alan Parsons och Chris Thomas är fantastiska skivproducent men vem bryr sig om vem som ville använda mindre kompressor? Rick Wright har alltid varit en grå figur, Roger Waters är kanske den mest pretentiösa låtskrivaren någonsin och den väluppfostrade David Gilmour har aldrig varit något särskilt intressant intervjuobjekt. Inte ens trumslagare Nick Mason, annars en hejare på självironiska oneliners, är i form här. Kanske är de helt enkelt för diplomatiska. Gruppens inre motsättningar och bråk om vem som gjorde vad på plattan berörs överhuvudtaget inte. På sina ställen kommer man in på andra aspekter av albumets storhet än ljudeffekterna: Känslan, stämningen, enkelheten, modet att låta vissa spår ta sin tid och de jobbiga ämnen texterna berörde. Och de gamla filmer som i någon sorts pre-videor ackompanjerar musiken i vissa klipp berör på ett märkligt vis. Men i stort sett är albumet klart bättre än den här dokumentären.

Ljud: Dolby Digital 2.0 och Dolby Digital 5.1 Speltid: 1 timme 10 minuter + 31 minuter bonusmaterial

MARVIN GAYE Live In Montreaux 1980 Eagle Vision/BMG

Ljud: Dolby Digital Stereo Speltid: 1 timme 24 minuter

THE CURE Trilogy Eagle Vision/BMG

Låturvalet är det inget fel på. Marvin hade en hel del att välja på inför denna konsert, inspelad 7 juli 1980 utomhus på Montreaux jazzfestival. Det är ingen märkvärdigt inspelad film, men den fångar soullegenden i god form och det är den bäst filmade konsertupptagning jag sett med Gaye. Han känns klar och koncentrerad och inte alltför Las Vegasaktig. Både hans lättare 60-talssoul, mer samhällskommenterande sida och de sexuella anspelningarna får utrymme. Klassikerna står som spön i backen: Let´s Get It On, Ain´t That Peculiar, I Heard It Through The Grapevine, What´s Going On och så vidare. Bandet gör sitt jobb, varken mer eller mindre. I slutet håller Gaye ett långt tal om vad vi har för mål med våra liv, nästan som en predikant. Hans eget mål var att bli en bättre låtskrivare och artist. Sexual Healing hann han göra, men tyvärr fick han inte så många fler år på sig att utvecklas eftersom han tragiskt sköts till döds av sin egen far i april 1984.

The Cures självklare ledare Robert Smith har alltid uppfattat albumen Pornography, Disintegration och Bloodflowers som besläktade. Vid två konserter på Berlins Tempodrom i november 2002 framfördes de tre albumen efter varandra, som en trilogi (med två låtar från Kiss Me Kiss Me Kiss Me som extranummer). Resultatet är en dubbel-DVD med mörk arenarock som bara The Cure kan göra den. Cure har genomgått en del medlemsbyten och kvar från de klassiska åren är bara basisten Simon Gallup och Smith, men den sistnämnde är förstås den ende oersättlige medlemmen. Hans suggestiva, bräckliga men känslostarka röst är intakt och han låter fortfarande som om han just gråtit klart, snutit sig och bestämt sig för att ta revansch på hela världen. Egentligen ganska pubertalt, men ack så effektivt. Bonusmaterialet innehåller intervjuer och gömda spår, något som blivit ganska vanligt på DVD.

Speltid: 1 timme 40 minuter Ljud: DTS, Dolby Digital 5.1, PCM stereo

Ljud. Dolby Digital 5.1, PCM Stereo Speltid: 3 timmar och 43 minuter

Samling av Orbisons 13 mest kända låtar i upptagningar från olika TVspecialer. Historien bakom de flesta låtar berättas av Orbison själv, som har en Gessleaktig koll på branschens mekanismer och egna listplaceringar. Som bonusmaterial hittar vi två musikvideor och två 5.1-mixar. Men det bästa bonusmaterialet är två så kallade electronic press kits (EPK) från 1992. Det vill säga små promotionfilmer som gjorts av skivbolaget för att skickas till branschfolk som skivbolag, skivhandlare och journalister. Dessa är naturligtvis positivt hållna och till för att öka intresset för den aktuella produkten. Men ofta är många inblandade tungviktare villiga att ställa upp, och här hittar vi intervjuer med bland andra Jeff Lynne, Don Was och Roys änka Barbara.

Ljud: Dolby Surround 5.1, Dolby Digital 2.0, DTS Speltid: 1 timma 30 minuter

SLAYER War At The Warfield American Recordings/Universal 19 stenhårda gerillaattacker från ett av världens tyngsta metalband, kan det vara något? Själv är jag svag för dessa brutala rifforgier ända sedan jag såg dessa pionjärer live. Om AC/DC sjunger om helvetet men ändå spelar ganska familjevänlig boogierock så låter Slayer som om de också kom från down under - och då menar jag inte Australien… Här framförs de flesta av Slayers vettlöst tunga klassiker i ett sanslöst tempo. Och även om de börjar bli till åren och rimligtvis inte borde kunna vara lika brutala som förr, så visar denna konsert från december 2001 på Warfield Auditorium i San Francisco inte många tecken på gubbighet. Riffglädje är kanske fel ord för något så laddat med aggression, men liksom Pantera kan Slayer trots det mörka innehållet få mig på väldigt bra humör. Värt att notera är att ljudet är mixat av en viss Tony Bongiovi (farbror till Jon Bon Jovi), som rimligtvis inte heller borde vara någon ungdom. Som bonus finns en dokumentär som främst är en hyllning till bandets (ofta distanslösa) fans, videon till Bloodline och en diskografi.

SINÉAD O´CONNOR Goodnight, thank you you´ve been a lovely audience Eagle Vision/BMG Titeln är lite otymplig, men undertiteln Live In Dublin säger mer vad det handlar om. Eftersom den egensinniga irländskan sagt farväl till sin artistkarriär är detta möjligen det sista livedokumentet med henne. Här finns en blandning av hennes originalhits och de omarrangerade versioner av irländska folksånger som fanns på hennes senaste album Sean-Nos Nua. Som bonusmaterial hittar vi en dokumentär från inspelningen av nämnda album, inklusive intervjuer med flera inblandade. O´Connor är känd för att ha en integritet som gränsar till dumdristighet, men hon har också gjort en del magisk musik (jag minns att jag var helt absorberad av hennes andra album I Do Not Want What I Haven´t Got när den kom för 13 år sedan). Några av dessa stunder har fångats här.

Ljud: DTS, Dolby Surround 5.1 och Dolby Digital stereo Speltid: 2 timmar och 30 minuter

SAXON The Saxon Chronicles SPV Saxon slog igenom som ett av föregångsbanden i The New Wave Of British Heavy Metal kring 1980. I dag finns det olika versioner av gruppen som ligger i ständig fejd med varandra. Tyvärr är bara två originalmedlemmar kvar, där Paul Quinn är en habil och smakfull sologitarrist med viss bluesfeeling. Men Biff Byford (skönt namn, inte sant?) tillhör inte genrens mest energiska eller karismatiska frontmän. Det handlar om en välmatad dubbelDVD på totalt tre timmar och 45 minuter, där 97 minuter består av en konsert från Wacken. I övrigt får vi diverse videor, en turnédokumentär, en TV-dokumentär på 16 minuter och en 13 minuter lång intervju med sångaren Biff Byford. Dessutom pressklipp och foton och en 52-sidig bok. Själv tycker jag att Saxon är ett genomsnittsband i genren, lite småfåniga med en del bra låtar. Men är man ett fan är det i alla fall mycket material för pengarna. Dessutom är det onekligen lite coolt med ett band vars originaltrummis varit autencitetskonsult till Spinal Tap…

Ljud: Dolby Digital 51. (konserten), Dolby stereo (resterande) Speltid: 3timmar 45 minuter

Ljud: Dolby Digital 2.0 och 5.1 Speltid: 1 timme och 22 minuter (plus bonusmaterial)

la musik

DVD

”Nu börjar det bli kul på riktigt” DVD med Lennart Persson

u börjar det bli kul på riktigt. Dvd-floden är över oss. Den är redan bred och börjar, glädjande nog, också bli riktigt djup. Jag kan med allt större frenesi och allt mindre besvär odla mitt intresse för udda filmer från jordens alla hörn – allt från Vincent Gallos Buffalo 66 (Metropolitan), Wes Andersons Bottle Rocket (Columbia), Steven Shaibergs Hit Me (Lions Gate) och Abel Ferraras King Of New York (Carlton) till japanska skräckisen Audition (Horse Creek), den oklippta versionen av australiska Heavenly Creatures (Miramax) och Dog Days (Tartan), det absurda nerslaget i den österrikiska vardagen, som måste vara den sämsta reklam det landet fått sedan Hitler gick in i Polen. Häromdan hittade jag en av mina absoluta filmkomedier, Funny Bones (Hollywood Pictures), den italienska neorealistiska pärlan Rocco & His Brothers (Image) och Ken Loach-mästerverket Kes (MGM). Klart man handlar. Jag kan nu också återknyta bekantskapen med den oerhört vitala amerikanska filmkonst som från det sena sextiotalet och fram till det tidiga åttiotalet fick mig att nästan bo på bio. Allt från The Gypsy Moths (Warner Brothers), Five Easy Pieces (Columbia) och Medium Cool (Paramount) till Cutter’s Way (MGM), Dog Day Afternoon (Warner Brothers), Driver (Atlantic Films) och Maria’s Lovers (MGM). Eller varför inte Terrence Malicks mästerliga Badlands (Warner Brothers) och Days Of Heaven (Paramount)? Jag kan få se fantastiska dokumentärer av så skilda slag som American Movie (Sony), Dogtown And Z-Boys (Sony), When We Were Kings (Universal) och Dark Days (Palm Pictures). Filmer jag aldrig ens vågat drömma om att få se på bio. Jag kan dessutom nu se filmerna som kom och vände så blixtsnabbt på biograferna att jag inte hann med. Engelska Last Orders (Sony) smet retfullt förbi mig. För att inte tala om amerikanska Love Liza (Sony), med Philip Seymour Hoffman i en rollprestation som borde gett honom en Oscar. Visades den bara i Stockholm? Och den bästa skandinaviska film jag sett på många år,

norrmannen Marius Holsts Gryningsland (Scanbox), gick den ens upp på någon svenska biograf? Nu ser jag alla de här filmerna på min egen bio. När jag vill. Hur många gånger jag vill. I vilka portioner jag vill. Nu kan jag till exempel köra avsnittet i Heartworn Highways där Townes Van Zandt med stor komisk talang spelar upp hur han hjälplöst dras ner i gången till boet som en jättekanin har på hans bakgård gång på gång på gång. Det var svårare när jag bara hade en uselt flimrande vhs-inspelning, kopierad från någon som kände någon som kände någon som en gång för snart trettio år sedan hade spelat in programmet från tv. Jag kommer ihåg den som en väldigt mörk film. Nu finns Heartworn Highways (Catfish Entertainment) i varje anständig dvd-butik. I perfekt kvalitet, med en hel timmes extramaterial. Man bugar. Det börjar nämligen bli både fart och stil på utgivningen av musik på dvd också. Heartworn Highways, som lång tid efter inhandlandet fortfarande ligger överst i min titthög, är jämte Dylans Eat The Document den mest eftertraktade och uselt piratkopierade musikdokumentären någonsin. Filmen gjordes 1975, när ett gäng oerhört talangfulla låtskrivare i Texas just uppfunnit singer/songwriter-genren, när countrymusiken skulle återerövras med hjärta och nya litterära ambitioner. Och många av de andra hjältarna är också med här – Guy Clark, Steve Young, Rodney Crowell, en väldigt ung Steve Earle. De täljde sina initialer i hjärtat på alla som lyssnade, och man förstår verkligen varför när man ser den här filmen. Och det är bara en av många höjdpunkter i den allt mer accelererande utgivningen. Tidigare nämnda Eat The Document, D. A. Pennebakers skruvade film om Bob Dylans skruvade världsturné 1966, får man visserligen jaga i en piratutgåva, men den finns där. I utmärkt kvalitet. Pennebakers första och ännu mer omistliga Dylan-dokumentär, Don’t Look Back (Eagle Vision) finns numera till och med distribuerad i Sverige av skivbolaget BMG. Helt lagligt.

Vinn ett DVD-exemplar av den fantastiska filmen Rockers som Lennart Persson nämner i sin krönika. Det enda du behöver göra för att vara med i utlottningen är att maila oss din lista på dina fem viktigaste reggaelåtar genom tiderna. Självklart publicerar vi de vinnande bidragen i nästa nummer. Maila ditt bidrag till erik@lamusik.nu eller ge posten mer jobb: La Musik Box 92114 120 07 Stockholm 10 | la musik 74

DVD

The Rolling Stones On DVD 1964-1969 är naturligtvis en piratutgåva, men ett måste för alla Stones-fans. Precis som den oerhört påkostade nyutgåvan av bröderna Maysles turnédokumentär Gimme Shelter (Criterion) från 1969. Med en av väldigt få filmsekvenser med The Flying Burrito Brothers, dessutom. Den som vill kolla upp var Stones fick allting ifrån kan ge sig på boxen American Roots Music (Palm Pictures); en strålande beskrivning av bluesens och countryns utveckling från folkmusik till massmusik. Den är ett imponerande, fyra timmar långt snitt genom en ännu mer imponerande tradition. Så mångskiftande, så kantad av intressanta och fascinerande människoöden. Och så fylld av fantastisk musik – från The Fisk Jubilee Singers fortfarande europeiskt präglade sätt att sjunga religiösa sånger till genuint amerikanska skapelser som Monroes blixtrande intensiva bluegrass och Muddy Waters tungt elektrifierade Chicagoblues. Som ytterligare fördjupning rekommenderas regissören Robert Mugges och Eurythmicsmannen Dave Stewarts Deep Blues (Centre Stage), om våra tiders fortfarande hårdbitande Mississippiblues, eller dokumentären That High And Lonesome Sound (Shanachie), som ger en inträngande bild av vad bluegrassmusiken egentligen är för något. REGGAEVÄNNER kastar sig förstås över filmerna Rockers (Wienerworld) och The Harder They Come (BMG). Den medföljande dokumentären om inspelningen av The Harder They Come är banne mig lika rolig som själva filmen. Och i dokumentären Roots, Rock, Reggae (Shanachie) finns fantastiska scener inifrån producenten Lee Perrys mytomspunna Black Ark-studio. Vem hade trott att man någonsin skulle få se det? Straight No Chaser (Warner Brothers) om jazzmusikern Thelonious Monk är förmodligen den bästa musikerdokumentär som gjorts och Woman Of Heart And Mind (Eagle Vision) fick mig äntligen att förstå lite av Joni Mitchells storhet. Man lär så länge man lever. Och tittar på dvd. Och jag kan inte uttrycka nog glädje över att utgivarna redan fattat att vi behöver det udda materialet lika väl som de mer förväntade mainstreamprodukterna. Precis som när cd:n introducerades förvånas jag nu snabbt över att man så direkt och så fantasifullt grävt så djupt i arkiven. Devil Got My Woman (Stefan Grossman) ger mig ett fantastiskt bakom-scenenreportage från den Newportfestival som gästades av både Howlin’ Wolf, Skip James, Bukka White och Son House! Och The !!!! Beat (Rounder) bjuder på en otroligt fräck tv-konsert med gitarrhjälten Freddie King från 1966. Jazz Casual-serien (Idem Home Video) innehåller en volym som ger oss en halvtimme helt unika bilder på John Coltrane och i serien Country Music Classics (Shanachie) finns en omistlig volym med tv-inspelningar med Ray Price och Jim Reeves; värd att se bara för de fantastiska scenkläder femtio- och sextiotalets countrymusiker klädde sig i. Creams avskedskonsert på Royal Albert Hall 1968 finns på Farewell Concert (BMG), i både dess tv- och dess långfilmsversion, och någon har för JJ Cale (Classic Pictures) grävt fram en tv-inspelning med JJ Cale från 1979. Helt suveränt, speciellt med tanke på att han de två gånger då jag sett honom live har varit så skygg att han nästan gömt sig bakom förstärkarna. Anacona (BMG), med underrubriken Ten Sisters Of Rhythm, är en rakt igenom ljuvlig dokumentär om en kvinnoorkester från Havana, verksam sedan tidigt trettiotal. En guldgruva för den som vill utöka sin dansrepertoar med några varianter man sällan ser på dagens dansgolv. Det börjar med andra ord att bli dags även för de kräsna musikälskarna att skaffa dvdspelare. För nu börjar det bli kul på riktigt.

LENNART PERSSON LENNART@LAMUSIK.NU

la musik

den fascinerande historien om

POINTER SISTERS EFTER EN KARRIÄR MED ETT PÄRLBAND AV HITS LÄR DET DRÖJA INNAN DEN AMERIKANSKA SYSTERTRION POINTER SISTERS ÄR BORTGLÖMDA. UNDER 30 ÅR TILLSAMMANS HAR DE UPPLEVT EXEMPELLÖSA FRAMGÅNGAR MEN OCKSÅ DRABBATS AV DE SVARTASTE TRAGEDIER. AV ANDERS RINGMAN

POINTER SISTERS

dag är det längesen bandet hade nån hit och faktiskt hela tio år sedan nån ny studioplatta släpptes. Men har man låtar som Jump, Automatic, He’s So Shy och givetvis partyhymnen nr 1, I’m So Excited, på sitt samvete och fortfarande är i livet kan artistkarriären på nåt sätt aldrig gå på halvfart. Historien om Pointer Sisters tar sin början för drygt 40 år sedan i West Oakland, Kalifornien. Prästparet Elton och Sarah Pointer uppfostrade tillsammans en sexhövdad barnaskara, sönerna Fritz och Aaron samt systrarna Ruth (f. 19 mars, 1946), Anita (f. 23 jan, 1948), Bonnie (f. 11 juli 1950) och June (f. 30 nov, 1953) - samma systrar som senare skulle vinna världsberömmelse som en av vår tids framgångsrikaste sånggrupper. Likt många andra succéhistorier börjar systrarna Pointers väg mot stjärnhimlen under väldigt fattiga och primitiva förhållanden. Inga smycken, inget smink, ingen dans, ingen bio och definitivt ingen rockmusik. – Vi var den fattigaste familjen i världen, säger Ruth Pointer. Det var vad vi trodde. Vi fick nya kläder endast ett par gånger per år och de flesta kläderna kom ifrån överskottslager, andrasorteringar eller loppmarknader. Tiderna var minst sagt tuffa, men tidigt upptäckte systrarna hur mycket de älskade att sjunga. Sången blev deras överlevnadstrick för att hålla humöret uppe. De sjöng låtar de hörde på radion och gospelnummer de lärt sig i föräldrarnas kyrka. De vågade dock sällan sjunga de tuffare sångerna hemma utan fick smyga sig iväg till kompisar eller vara utomhus. Kom föräldrarna på dem med att sjunga blues och skaka på rumpan bestraffades de obönhörligen med ett ordentligt kokstryk. När systrarna blev äldre sjöng de allt mer i kyrkan och en dag kom Ruth, som hade tjänat sina första pengar som körledare, hem med sin första skiva, Elvis Presleys All Shook Up. Överraskande nog fick hon spela den i hemmet. Anledningen var troligen att deras mor gillade singelns B-sida Crying In The Chapel. Direkt efter high school gifte sig både Ruth och Anita och skaffade barn, men Bonnie och June hade andra planer. De ville sjunga. Tillsammans startade de duon Pointers-A Pair och efter det dröjde det inte länge förrän Anita sa upp sig från sitt jobb på en juristbyrå och den första upplagan av Pointer Sisters var född. Men vägen till framgång skulle visa sig bli krokigare än de nånsin kunnat föreställa sig. 1969 begav sig systrarna till Texas för att testa lyckan som sångerskor. Resan blev en katastrof. Utan pengar och mat fann de sig själv strandsatta i Houston. De ringde sin mor och bönade och bad om att få åka hem. Sarah sa: “Jag har inte råd att skicka hem alla, men jag kommer att se till att June kommer hem, because that’s my baby!” Bara några dagar senare fick Pointer Sisters kontakt med managern David Rubinson som flög dem tillbaka till Kalifornien. Han såg till att de fick sessionjobb med bl.a. Taj Mahal, Grace Slick och Boz Scaggs. Tillsammans med sin kollega Bill Graham skrev Rubinson ett managementkontrakt med Pointer Sisters. Det första skivkontraktet var säkrat när Atlantics vice VD Jerry Wexler hörde gruppen sjunga med Elvin Bishop på legendariska rockklubben Whiskey A-Go-Go i Los Angeles 1971. Pointer Sisters första EP innehöll två låtar varav Don’t Try To Take The Fifth med June på solosång är den som lever kvar i folks medvetande idag. Skivan floppade rejält. Det enda stället den spelades på var enligt Anita i deras egna vardagsrum. I augusti 1971 bröt David Rubinson med Bill Graham och skrev kontrakt med Pointer Sisters på sitt eget nystartade bolag David Rubinson and Friends. Det började så smått att puttra i grytan och nu hade Ruth slutligen insett att också hon ville vara med i bandet. – Det var ju tur att de faktiskt lät mig vara med, skrattar Ruth. De kunde ju lika gärna ha sagt: “Vi behöver dig inte!” I december 1972 blev storasyster Ruth officiell medlem i Pointer Sisters, som nu alltså var en kvartett. De var nu ett riktigt band med ett riktigt skivkontrakt. De visste exakt vilken musik de ville göra; en blandning av jazz, scat, bebop och funkrock. Men de funderade

fortfarande över lämplig image. Då inga pengar fanns i sikte så var dyra kläder från kända designers knappast att tänka på. De mindes hur deras föräldrar hade gjort när varit små och än en gång hittade de vad de sökte på överskottslagren. Inspirerade av 1940-talets glamorösa filmmode draperade de sig i blommiga klänningar, storbrättade hattar och fjäderboas. Den första, idag klassiska, Pointer Sisters-looken vad född. Kläderna passade utmärkt till musiken och när alla bitarna började falla på plats repeterade bandet sina nya låtar. I maj 1973 var det premiär för den nya sättningen på The Troubador i Los Angeles. De hade i princip ingen erfarenhet eller känsla för hur man genomför en konsert. – Vi bara skakade på allt vi kunde skaka på, berättade Ruth för Newsweek Magazine. Och som de skakade. Utstyrda i sina secondhand-kläder scattade och sjöng de i överljudsfart och tog sig igenom ett brokigt set innehållande svettig jazz, bebop, rock och gospel. Efter två timmar stod folk upp, stampade och visslade och systrarna blev inropade för flera extranummer. Framgången med konserten spred sig snabbt och redan några veckor senare gjorde Pointer Sisters sitt första tvframträdande på The Helen Reddy Show. När så debutalbumet äntligen släpptes på David Rubinsons egna etikett Blue Thumb var en enig kritikerkår inte snåla med superlativen. Pointer Sisters kallades den mest spännande akten i showbiz på många, många år. Plattans första singel, Allen Toussaints Yes We Can Can, nådde plats nr 11 på Billboard singellistan och en andra singel, Wang Dang Doodle, skriven av Willie Dixon, gjorde också den bra ifrån sig. Albumet nådde snabbt guldstatus och Pointer Sisters blev med all rättvisa en av 1973 års mest omtalade debutanter. 1974 kom uppföljaren That’s A Plenty, åter igen med en hejdlös blandning av stilar. När den smäktande countryballaden Fairytale, skriven av Anita och Bonnie, blev en framgång flögs bandet till Nashville för ett uppträdande på The Grand Ole Opry. Pointer Sisters blev de första svarta artisterna att beträda denna klassiska scen i countryns huvudstad. 1974 blev ett år med långa, tröttande turnéer och sent på året blev Pointer Sisters det första popbandet att inta ännu en anrik konsertlokal, San Fransiscos operahus. Konserten förevigades på dubbelalbumet Live At The Opera House som släpptes 1975. Samma år fick Fairytale en Grammy och senare belönades de även med den äran när självaste Elvis Presley spelade in låten. Bandets fjärde album Steppin’ (1975) innehöll singeln How Long (Betcha Got A Chick On The Side), ännu en Anita och Bonniekomposition, som nådde Topp 20 på Billboards poplista och ända till förstaplatsen på R&B-listan. Men framgången hade kommit snabbt för Pointer Sisters och det hårda turnéschemat fick snart sina oundvikliga biverkningar. Under 1976 fick June ställa in flera uppträdanden på grund av sviktande hälsa och Bonnie hade börjat fundera på en solokarriär. 1977 släpptes Having A Party, gruppens sista album för Blue Thumb och samma år lämnade slutligen Bonnie Pointer Sisters till sina systrars och inte minst fansens stora besvikelse. Ruth Pointer har än idag svårt att beskriva sina känslor när Bonnie meddelade de andra sitt beslut. – Det var som om hela världen ramlade samman, säger hon. Vi gjorde en konsert samma dag som hon stack men sedan bara tappade vi allt. Tillsammans med Anita hade ju Bonnie skrivit många av våra bästa låtar och vi trodde aldrig att det skulle funka utan henne. De avbokade de flesta spelningarna på den kommande turnén och började fundera över framtiden. June och Anita ville spela in soloalbum (Anita gjorde faktiskt ett för ABC Records, men det släpptes aldrig) medan Ruth födde sitt tredje barn. Men efter ett tag tog tristessen över och bandet återförenades, nu som en trio, och gav sig ånyo ut på vägarna. Men att uppträda i sina gamla kläder med samma uttjatade låtar kändes inte längre rätt. I praktiken betraktades de ännu som ett jazzband, trots att de hade haft framgång med flera olika stilar.

la musik

POINTER SISTERS

När de träffade producenten Richard Perry, som bl.a. hade jobbat med Barbra Streisand och Carly Simon, började de tillsammans med honom forma sitt nya sound. De beslutade sig för att spela in ett rent rockalbum. (Vid det här laget får man anta att föräldrarna Elton och Sarah såg mellan fingrarna med döttrarnas tilltag att sjunga vad de kallade “djävulens verk”, dvs. rock n’ roll...) De skrev kontrakt med Planet Records och släppte albumet Energy (1978). Förändringen och det nya soundet blev en lyckosam affär. Första singeln, en cover på Bruce Springsteens Fire, nådde Billboards andraplats och sålde guld. Framgången hjälpte också singeln Happiness, en riktig Pointers-klassiker signerad Allen Toussaint, högt upp på listan. Året därefter kom fullängdaren Priority innehållande covers av kända rockgruppers låtar. Plattan blev inte en lika stor säljare som föregångaren men visade en än gång att Pointer Sisters behärskade i princip vilken stil som helst - och när det gällde att sjunga avancerad stämsång stod de i en klass för sig själva. De följande åren kom att bli de mest framgångsrika under hela Pointer Sisters karriär och födde singlarna som för evigt har gjort dem till... tja, poplegender. Plattorna Special Things (1980), Black & White (1981), So Excited (1982) och Break Out (1983) gav oss en hel bunke med odödliga poplåtar; He’s So Shy, Slow Hand, Neutron Dance, Automatic, Jump (For My Love) och såklart - I’m So Excited, tveklöst en av tidernas mest spelade partylåtar. Break Out är Pointer Sisters i särklass mest framgångsrika album. Singlarna Automatic och Jump nådde 5:e respektive 3:e platsen på listan och när det blev dags att släppa den fjärde singeln (allra först ut var I Need You) var det så dags för det som för alltid skulle förändra systrarna Pointers liv. Skivbolaget var aldrig riktigt nöjda med hur låten I’m So Excited hade lyckats på listorna. Låten släpptes först som andrasingel från plattan So Excited och nådde endast till plats nr 30 på Billboard, medan förstasingeln American Music (vem kommer ihåg den?) var upp och vände på nr 16. Man beslöt sig därför att ge I’m So Excited en ny chans. Beslutet kan ha varit ett av pophistoriens mest lyckade. Den återutgivna och ommixade inspelningen blev denna gång en omedelbar succé och har ställt mat på bordet åt hela tjocka släkten Pointer alltsedan dess. I’m So Excited är en de få låtar under karriären som skrivits av Ruth, Anita och June tillsammans. – Hur det känns att ha skrivit en sån låt? Jag kan inte förklara det. Den bara kom till oss och tillsammans med Trevor Lawrence gjorde vi klart den. Det var en sån låt som tog högst en halvtimme att skriva. I’m So Excited är på gott och ont en del av min kropp och själ, säger Ruth Pointer. Singeln blev aldrig etta i USA men väl Topp 10 och inkluderades på en andra upplaga av Break Out, mer än ett år efter albumets ursprungliga release. Snart kom också Paramount Pictures och frågade om de fick lov att använda Neutron Dance som ledmotiv till filmen Snuten i Hollywood med Eddie Murphy. Singeln blev ännu en succé och albumet Break Out blev en multimiljonsäljare och resulterade i ett flertal branschpriser, bl.a. två Grammys och två American Music Awards. Nu var Pointer Sisters inte bara ett av de populäraste banden i USA utan hade även fått ett efterlängtat genombrott i övriga världen. Bandet turnerade ständigt och gjorde massor av tv-framträdanden. Gruppen skrev ett nytt guldkantat kontrakt med RCA och släppte 1985 miljonsäljaren Contact med hitsingeln Dare Me. 1986 kom Hot Together som var det andra albumet i följd som inte innehöll några låtbidrag från medlemmarna själva. Det kan tyckas konstigt då meritlistan hittills hade varit minst sagt imponerande; systrarna själva hade ju varit med och skrivit flera av deras

78 | la musik

största hits som Fairytale, How Long, Could I Be Dreamin’ och inte minst I’m So Excited. – Sanningen är att vi, framförallt Anita, skrev låtar även under denna period men tillsammans med bolaget valde vi helt enkelt andra låtar framför dessa, säger Ruth. Det viktigaste var att ha de bästa låtarna på plattan, inte att just vi hade skrivit dem. 1988 släppte Pointer Sisters det stenhårda albumet Serious Slammin’, deras sista för RCA. Plattan var mera “street” än det mesta som släpptes det året. Egentligen inget konstigt i det men att det var tre damer runt de fyrtio som 15 år tidigare hade inlett karriären med jazz och bebop gjorde kanske saken något överraskande. Dock gick plattan hem hos både kritiker och fans. People Magazine kallade Pointer Sisters för 80-talets bästa kvinnliga R&B-grupp. Men trots framgången kände bandet att det var dags för ännu fler förändringar. Ett nytt decennium stod för dörren och man kände att var dags att bryta samarbetet med producenten sedan 10 år tillbaka, Richard Perry. Inte på grund av osämja utan just på grund av att det var dags för förändring. De signades av Motown Records och släppte 1990 Right Rhythm, en blandning av tuff hiphop, street och deras egna patentmärkta harmonier. För första gången på flera år var också bandet själva inblandade i låtskrivandet. En högst ojämn platta bjöd emellertid på en personlig Pointers-favorit, Insanity, det ojämförbart hårdaste bandet någonsin presterat på skiva. Att höra Anita, vid tillfället 42 år gammal, sjunga röven av allt och alla är fortfarande en upplevelse. En remix av Insanity letade sig ända upp på Topp 5 på Billboards danslista. 1993 markerade Pointer Sisters 20-årsjubileum som skivartister och firades med albumet Only Sisters Can Do That, gruppens senaste och till dags dato klart starkaste studioalbum. Alla tre Pointers var denna gång inblandade som låtskrivare på flertalet av titlarna. Till toppnumren hör inledande It Ain’t A Man’s World, Feel For The Physical och titelspåret. Det är tungt, fräckt, mycket gitarrer, feta syntar och en alldeles förtjusande blandning av pop, rock, soul och R&B. Under de nästföljande åren lugnade de ner sig något med turnerandet och ägnade sig åt familjelivet. 1993 blev Ruth vid 47 års ålder mamma till tvillingar och året därefter blev Pointer Sisters (inklusive Bonnie Pointer) förärade en stjärna på Hollywoods Walk of Fame. Stadens borgmästare utnämnde dagen till “Pointer Sisters Day” och samma dag aviserade också bandet att man än en gång skulle öppna sin gamla garderob med fjäderboas och platåskor för turnén Ain’t Misbehavin’. Dock får man förmoda att de blommiga klänningarna denna gång inte införskaffades på försvarets överskottslager. Cirkeln var sluten, Pointer Sisters sjöng åter musikaljazz, bebop och turnerade nonstop i hela 46 veckor med den gamla Fats Wallermusikalen. Arbetet hamnade senare på liveplattan Ain’t Misbehavin’ (1996) - vilken alltså är den allra senaste Pointer Sisters-plattan som getts ut, om man bortser från de många mer eller mindre bra samlingar som kommit de senaste 4-5 åren. Idag visar Pointer Sisters inte många tecken på att dra ner på tempot. De uppträder fortfarande flitigt över hela klotet, senast som gästartister i turnén Night Of The Proms. De har inte gjort nån ny popplatta på 10 år. Anledningen, enligt Ruth, är att de helt enkelt valt att prioritera andra saker i livet. – När vi var yngre hängde vi alltid ihop och drog åt samma håll. Idag har mycket förändrats. Vi behöver inte jobba för pengarnas skull och vi har också fått andra värderingar, säger hon.

Pointer Sisters har trots en skrämmande ojämn skivproduktion upplevt en makalös karriär kantad av konsert- och listframgångar. De har hedrats med otaliga priser för sin gärning men den oftast överfyllda bägaren har också fler än en gång smolkats. T.ex. gick Anitas dotter Jada Pointer bort i lungcancer tidigare i år, och både Ruth och June har under långa perioder brottats med svåra drogproblem. Faktum är att June ej uppträtt med Pointer Sisters sedan augusti 2002 på grund av sina hälsoproblem. Istället har Ruths dotter Issa tagit hennes plats. – Hur kul jag än tycker att det är att ha min dotter med oss skulle jag ingenting hellre vilja än att se June tillbaka i bandet. Och är det nåt jag skulle vilja ändra på i mitt liv om jag bara kunde, så är det att jag skulle sluppit helvetet med drogerna. Det har förstört mycket, konstaterar Ruth som idag vid 57 års ålder både är stolt mormor och inne på sitt femte äktenskap. Man brukar ju säga att framgången har en baksida men i Pointer Sisters fall har nog inte skandalerna och de personliga tragedierna varit fler eller värre än nån annanstans. Med tanke på deras strängt religiösa uppväxt torde den värsta skandalen vara att lillasyster June en gång poserade för Playboy. Vad framtiden håller i sitt sköte för Pointer Sisters vet ingen. Det har talats om böcker, filmer, fler musikaler. Men främst längtar nog många efter ett nytt, fräscht popalbum. Kalla mig tråkig men i mitt tycke skulle det dock vara helt okej om den sista plattan blev Only Sisters Can Do That om inte annat bara för att visa att titeln säger allt: Bara syrror som älskar varann skulle kunna ha skapat en karriär som denna.

La Musik rekommenderar det bästa av Pointer Sisters 1973 The Pointer Sisters 1974 That’s A Plenty 1974 Live At The Opera House 1975 Steppin’ 1977 Having A Party 1978 Energy 1979 Priority 1980 Special Things 1981 Black & White 1982 So Excited Break Out, 1983 Fyra av de fem första låtarna är Pointer Sisters allra största hits, som än idag spelas flitigt på radion: Jump (For My Love), Automatic, I’m So Excited och Neutron Dance. Men trots det är detta inte deras genomgående bästa platta. Varför man känner så är kanske att det är lite väl mycket 80-talsblippig produktion. Men förutom det håller absolut låtmaterialet i all evighet.

Contact, 1985 En “varannan-låts-platta”. Hey You, Back In My Arms, Bodies And Souls och givetvis singeln Dare Me, kanske deras bästa singel någonsin, är riktigt starka sånger medan de andra spåren kändes hopplöst urvattnade och daterade redan när de kom. Men Dare Me och Back In My Arms är bara de värda mer än full pott och lyfter hela plattan, därav det höga betyget.

finns inte ett enda dåligt nummer. Sånginsatserna är lysande, produktionen av Peter Wolf bländande och låtar som It Ain’t A Man’s World, Feel For The Physical, Don’t Walk Away (med Michael McDonald), Only Sisters Can Do That och Tell It To My Heart är helt enkelt tokbra. Det kanske inte fanns några riktiga singlar, men detta är ett helgjutet album - sådana som gjordes förr i tiden (kommer någon ihåg…?). Rekommenderas starkt! Men förvänta dig inget ens i närheten av deras 70- eller 80-talsproduktion. Detta är helt i en klass för sig. Och bäst.

Highlights from Ain’t Misbehavin’, 1996 Pointer Sisters på hemmaplan. I jazzens och musikalernas värld. Om du är nyfiken på deras tidigaste album mellan 1973-76 kan detta fungera som en bra uppvärmning. Svårt att fånga handlingen i en musikal på platta, men var för sig är sångerna och framförandet av dessa i total världsklass.

1986 Hot Together 1988 Serious Slammin’ 1990 Right Rhythm Only Sisters Can Do That, 1993 Pointer Sisters absolut starkaste album. Systrarna har varit inblandade som låtskrivare på flertalet av spåren och här

soloalbum: 1978 BONNIE POINTER Bonnie Pointer 1979 BONNIE POINTER Bonnie 1983 JUNE POINTER Baby Sister 1984 BONNIE POINTER If The Price Is Right 1987 ANITA POINTER Love For What It Is 1989 June Pointer: June Pointer

la musik

la musik dokumenterar musikhistorien gospellegender del III Text: Lennart Persson

the dixie hummingbirds

et var en gangster i Houston som på allvar satte fart på deras karriär. Inte mycket tyder på att han var särskilt gudfruktig. Han gillade nog bara prasslet av dollarsedlar. Vilket möjligen The Dixie Hummingbirds också uppskattade. Gangstern hette Don Robey, en svart miljonär med både judiskt och irländskt blod i ådrorna. Pengarna hade han tjänat på nattklubbsverksamhet, en taxifirma, en skivaffär och ett skivbolag som i huvudsak gav ut just gospelmusik. Dessutom kontrollerade han med järnhand bokningsverksamheten på alla de småklubbar, barer och restauranger i Texas som hade levande musik. Han rörde sig aldrig ute utan beväpnade livvakter. Mest känd är han för att han var mannen bakom skivbolaget Duke, hem för storsäljande svarta bluesartister som Johnny Ace och Bobby ”Blue” Bland. Skivbolaget hade han dock ”kommit över” med tvivelaktiga medel.

DET hade startats av radiomanen David Mattis, som hade en chefsposition på R&B-stationen WDIA i Memphis, en av Söderns största radiostationer med ”svart” inriktning, och därför hade goda kontakter med Memphis svarta

10 | la musik 80

musiker. Han beslöt sig på våren 1952 för att konkurrera med Sam Phillips, som under några år bedrivit inspelningsverksamhet och vid ungefär samma tidpunkt hade startat bolaget Sun Records. Mattis döpte sitt bolag till Duke, ”eftersom King redan var upptaget”, och gjorde sina första rhythm & bluesinspelningar med sångaren och pianisten Roscoe Gordon. På försommaren 1952 visade My Song med Johnny Ace alla tecken på att bli både en hit och ett problem för Mattis. I likhet med många andra ägare av små, oberoende skivbolag hamnade han direkt i den onda spiral där likviditetsproblem kunde knäcka ett framgångsrikt bolag innan det hunnit skörda frukterna av sin framgång. Spiralen såg ut ungefär så här: För att nå ut till skivköparna var producenten tvungen att förse skivdistributörerna runt om i det stora landet med skivor, och ju mer efterfrågan steg desto mer pengar behövde han för att pressa upp skivor. Pengar som han inte hade. Och distributörerna betalade inte för sålda skivor förrän de sett att bolaget är så starkt att det kan fortsätta producera hitlåtar. Skakar man inte fram fler hits har man nämligen heller inte råd att stämma distributören, så varför betala ut pengar till ett bolag som ändå kommer att gå i konkurs? Detta samtidigt som skivproducenten var helt utlämnad till distributörerna, för utan deras tjänster kan inte de presumtiva skivköparna hitta skivorna i affärerna. Förhandlingsläget kunde varit bättre. Det gällde helt enkelt för femtiotalets små skivbolag att skynda långsamt, att alltid ha så mycket kapital bakom sig att man kunde vänta ut skivdistributörerna, utan att svälta ihjäl under tiden. För nybörjaren Mattis, som saknade eget kapital, gällde det att snabbt hitta en kapitalstark samarbetspartner om han ville löpa linan ut med My Song och dessutom hålla liv i sitt bolag. Aningslöst vände han sig till Don Robey.

Robey vädrade pengar och gick gladeligen in i projektet, och med hans finansiella stöd gick My Song direkt i topp på R&B-listan. Den låg kvar där i nio veckor och blev en av det årets allra bästsäljande rhythm & bluesplattor. Och framgångarna fortsatte. Kombinationen av den lena, Nat King Cole-influerade rösten och Memphis råa rhythm & bluestradition var så vinnande att den under året som följde skickade också de fyra nästföljande Ace-singlarna i topp på listorna. Någonstans på vägen avpolleterades Mattis. EFTER de snabba och framgångarna med Ace tyckte han att det var dags att se lite utdelning på sina satsade pengar. När han satte sig på andra sidan Robeys skrivbord för att kräva sin rätt var denne dock måttligt intresserad av att ens diskutera saken – han la bara helt stilla upp en revolver på bordet. Mattis fattade vinken och några månader senare hade han sålt sin del i det skivbolag han själv startat. Till reapris. Robeys framgångar med Johnny Ace – och andra Duke-artister som Junior Parker och Big Mama Thornton – sammanföll med det generella uppsvinget för den här typen av musik och han såg verkligen till att mjölka ur allt han kunde. Artisterna var oftast knutna till honom på ett flertal olika sätt – han var inte bara den som gav ut deras skivor, han var dessutom deras manager och genom sin Buffalo Booking Agency bokade han deras turnéer runt om i landet. Så missade han inte intäkter i något enda led... THE Dixie Hummingbirds kom inte till Robey som gröngölingar i branschen; gruppen hade startats av James Davis redan i slutet av tjugotalet, den hade spelat in skivor i nästan femton år, den hade turnerat över hela USA och den hade gjort stor succé på Café Society, New Yorks första integrerade nattklubb. (Där för övrigt Count Basies tenorsaxstjärna Lester Young spelade i kompbandet.) Ira Tucker var gruppens självklara mittpunkt; en showman av Guds (!) nåde. Redan i mitten av fyrtiotalet började han släppa taget om den traditionellt stela roll som gospelsångare fram till dess tvingats uppfylla. Tucker lossade fötterna från golvet, gick med stor dramatik ner på knä, kastade sig ut från scenen och rockade upp och ner i kyrkgångarna. Man kan säga att han, tillsammans med The Blind Boys-sångaren Archie Brownlee, stått modell för senare tiders alla soulsångare.

GOSPEL

Med foten precis in i femtiotalet var The Hummingbirds mogna för nya utmaningar. Robey hade vid det laget ännu inte utökat sitt imperium med bolaget Duke, men han hade under några år sålt massor av gospelskivor med artister som The Bells Of Joy och The Five Blind Boys (Of Mississippi) på sin Peacock-etikett. Och han var något av en förnyare, eller åtminstone en trendkänslig entreprenör. Han hade lyhört snappat upp de strömningar som signalerade att gospelpubliken väntade på något nytt, något som bättre speglade tidens anda. Innan femtiotalet hade de flesta gospelinspelningar gjorts acapella, utan något ackompanjemang att tala om. Robey var snabb med att införa en tydligare, mer markerad rytm på sina skivor. Han plockade in studiomusiker, som med gitarr, bas och så småningom även trummor gjorde musiken så mycket mer pådrivande och upphetsande. Och han sålde plötsligt massor av skivor. Precis innan The Hummingbirds skrev på för Robey hade han till exempel sålt en halv miljon exemplar av Let’s Talk About Jesus med The Bells Of Joy. Vilket säkerligen inte hade undgått de ambitiösa männen i The Hummingbirds, som var trötta på de stora bolagens rätt slentrianmässiga utgivning av gospelmusik. Och Robey gav dem rätt omgående en hit av stort format; drygt ett år efter att de skrivit på kontraktet blev deras Let’s Go Out To The Programs en av gospelmusikens mest populära inspelningar någonsin. Låten är något av en novelty, men en oerhört medryckande provkarta på vilken sångkraft det fanns i gruppen. ”The programs” är ett annat ord för de gospelshower som ägde rum runt om i landet och låten var en sorts ”reklamjingel” för dessa tillställningar. Ira Tucker, som då under många år varit gruppens främste ledsångare, imiterar med stor skicklighet och inkänning Sam Cooke i The Soul Stirrers, Kylo Turner i The Pilgrim Travellers och Archie Brownlee i The Blind Boys. En tajt studiogrupp trycker på bakifrån. Gruppen lyckades aldrig upprepa den kommersiella framgången, men dess fortsatta Peacock-utgåvor sålde i högst respektabla antal. Och de är rakt igenom lysande exempel på den klassiska, extroverta ”hard gospel” som framförallt många manliga grupperna så framgångsrikt förde fram under femtio- och sextiotalen. ATT gruppen lyckades göra så många inspelningar för Robey var också ett mått på stor ihärdighet. ”Robey var väldigt snabb att försöka göra sig av med en grupp så fort den inte sålde tillräckligt många skivor”, har Tucker berättat i efterhand. ”Kunde han tjäna in hundra dollar någonstans så gjorde han det. Även om han måste skrämma oss för att göra det.” Gruppens största ekonomiska klipp kom långt senare – när man 1973 bjuds in av Paul Simon för att medverka på dennes album There Goes Rhymin’ Simon. Inspelningen av Loves Me Like A Rock gavs även ut på singel och försåg Simon med hans största hit från albumet. Robey var inte sen att spela in låten med The

Hummingbirds på egen hand och inspelningen blev en så stor hit att den till och med klättrade på poplistorna, vilket är ytterst ovanligt för en gospelinspelning. Grammyn 1973 för Loves Me Like A Rock följdes upp med att inflytelserika magasinet Ebony 1988 utnämnde The Hummingbirds till ”the world’s greatest gospel group” och dess inval i The Gospel Music Hall Of Fame för tre år sedan. Gruppen har fortsatt att turnera och att göra skivor ända in i våra dagar, alltid känslig för vad som var rätt. Elgitarristen Howard Carroll gavs en framträdande plats i gruppen redan på femtiotalet, 1966 medverkade gruppen på jazzoch folkmusikfestivalen i Newport, sjuttiotalet präglades av samarbetet med Simon och på nittiotalsalbumet Music In The Air hade man Stevie Wonder, Mavis Staples, Vickie Winans, Deniece Williams och Isaac Hayes som gäster. Gamla gubbar, men med fingret på pulsen. Gruppens sociala engagemang har alltid varit stort. Den första låt man spelade in för Peacock var Wading Through Blood And Water, en blodisande protest mot kriget i Korea. Och när man på sextiotalet på nytt började sjunga femtiotalslåten Our Prayer For Peace, som för övrigt låter som en blåkopia för John Lennons Imagine, lade man till nyskrivna verser om både John Kennedy och Martin Luther King. Fingret på pulsen. Och med ett ökande intresse för gospelmusik hos rockpubliken har man nu gjort ett strålande album producerat av Bob Dylans gitarrist Larry Campbell I kompet återfinns bland andra Dr John och de två femtedelar av The Band som fortfarande lever OCH talar med varandra. Campbell har med säker hand styrt gruppen mot rätt material – från Dorothy Love Coatesklassikern I’ve Been Born Again, nu med skönt Woodstock-gung, till Dylans City Of Gold och Buddy och Julie Millers specialskrivna Too Many Troubles. Det är dessutom ett avskalat, jordigt och behagligt sound han har skapat, med mycket luft mellan de fortfarande kraftfulla rösterna. Ira Tucker, i dag över åttio år gammal, står fortfarande i centrum; med självklar och djupt själfull auktoritet. Dixie Hummingbirds har så här långt avverkat sjuttiofem år som aktiv grupp; de har sett alla upptänkliga musikstilar passera, de har sjungit sig genom den stora depressionen, tretton olika presidenter och så där fyra olika amerikanska storkrig. Och de verkar ändå inte ett skvatt trötta. Det nya albumet heter Diamond Jubilation (Treasure Records/Border) och det rekommenderas varmt. Väldigt varmt. Gruppens tidigaste inspelningar för Decca Records har jag inte lyckats hitta på cd. Deras inspelningar från sista halvan av fyrtiotalet – för bolagen Apollo, Gotham och Hob – finns på den japanska cd:n Journey to The Sky (P-Vine/import). Gruppens Peacock-inspelningar är värda åtminstone en dubbel-cd, men i väntan på det duger Thank You For One More Day (MCA/import) väldigt bra som en snabbintroduktion. På samlingsalbumet

THE

Gospel At Newport (Vanguard/Amigo) finns två låtar från gruppens explosiva framträdande på 1966 års upplaga av festivalen. Bästa introduktionen till gruppens musik får du på samlingen Jesus Has Traveled This Road Before som just i dagarna ges ut av de svenska entusiasterna på Gospel Friend/Gospel Treasures. Den innehåller tjugofem välvalda spår, bland annat den ovan nämnda Wading Through Blood And Water, från gruppens produktion under åren 1939-1952. Det är gospel av förnämsta snitt, rakt igenom. Genom gruppens hela produktion strömmar framförallt en djup humanism; en känsla och ett budskap som gruppens grundare James Davis så tydligt slog fast på sextiotalsinspelningen The Inner Man: It’s the inner man what’s in a man that counts It’s not his height not his size not the color of his eyes It’s the inner man what’s in a man that counts

Några andra gospelfynd: JERRY ZOLTEN Great God A’Mighty! – Celebrating the Rise of Soul Gospel Music (Oxford University Press) Lysande bok om The Dixie Hummingbirds långa och mångskiftande karriär.

ARETHA FRANKLIN One Lord, One Faith, One Baptism (Arista/BMG) Inte riktigt i samma klass som Atlantic-albumet Amazing Grace från 1972, men bra nära. Den här kyrkoinspelningen från 1987, nu kompletterad med ett antal bonusspår, hör också hemma i alla välsorterade gospelsamlingar.

THE STARS OF BETLEHEM Above My Head (Gospel Treasures) En utmärkt albumsession från 1960, med den Soul Stirrerslika grupp som anonymt hade backat upp Sam Cooke på dennes inspelning av Steal Away. I kompet: lysande studiomusiker som pianisten Ernie Freeman och trummisen Earl Palmer! Dessutom två femtiotalsspår, från den tid när gruppen rymde framtida soulstjärnan Little Johnny Taylor.

KING LOUIS H NARCISSE It’s Nice To Be Nice (Gospel Treasures) En god, gospelsamlande vän till mig svär på att det här är den bästa gospelsamling som någonsin presenterats på cd. Han kan mycket väl ha rätt. Och jag lovar ut återkomma i ämnet. Till dess, skaffa den här cd:n!

Gospel Treasures når ni på adress: Jonas Bernholm, Blekingegatan 25, 11856 Stockholm

la musik

BETYG: 1-10 Recensionsskivor : La Musik Box 92114 120 07 Stockholm

retro

RECENSENTER : DAN ANDERSSON, ANDERS LUNDQUIST, OLA KARLSSON, PELLE ALMGREN

DETTA ÄR INTE BARA THE KILLERS TRE I SÄRKLASS BÄSTA ALBUM; DET ÄR TRE AV DE BÄSTA COUNTRYALBUM SOM ÖVERHUVUDTAGET SPELAS IN… JERRY LEE LEWIS Another Plave, Another Time / She Even Woke Me Up To Say Goddbye (Raven/Smash) 1967 var The Killer i det närmaste helt slutkörd. Ändlösa turnéer, problemfyllda skivinspelningar och omsusade skandaler avlöste varandra och började kräva sin tribut; inspirationen och kraften sinade. Det behövdes en nystart. Som så många andra gick Jerry Lee tillbaka till sina rötter för att hitta nytt bränsle till den falnande glöden. Countryn hade alltid

GARY VALENTINE Tomorrow Belongs To You Overground Records Gary Valentines anspråk på en plats i rockhistorien är inte många och inget av dem nämnvärt övertygande. Fram till i fjol bestod de i stort sett av två låtar med Blondie samt att - hävdar han - ha introducerat smala slipsar som en del av den amerikanska punkestetiken. Redan 1980, 24 år gammal, pensionerar han sig efter två år med vad återigen han själv beskriver som ett av USA:s mest framgångsrika band utan skivkontrakt. Sedan dess förblev det tyst om honom till 2002, när hans memoarer över punkåren, New York Rocker: My Life In The Blank Generation, sätter ny standard för den avmytologiserande rockbiografin. Boken markerar dessutom den första gången på säkert lika lång tid som The Know - ovan nämnda poptrio - omskrivs. Därtill lyckas Valentine med boken lansera sitt tidigare band så övertygande att Overground Records nu samlar såväl utgivet - sammantaget tre låtar - som outgivet material och ett antal konsertupptagningar som Tomorrow Belongs To You. Naturligtvis är det lätt att kategoriskt avskriva gruppen med att det brukar finnas en anledning till att vissa aldrig lämnar garaget. Det krävs emellertid inte mer än ett flyktigt öronkast för att konstatera att det är smått anmärkningsvärt att The Know aldrig blev mer än ytterligare en samling nollor i kölvattnet av punkvågen, även om det i deras fall snarare är fråga om 1960-talspop och grupper som The Byrds och Love. Å andra sidan är det kanske inte så underligt med tanke på att betydligt större mindre giganter som Jonathan Richmans The Modern Lovers - återigen uppenbara influenser - heller aldrig blev mer än lovande.

82 | la musik

legat honom närmast hjärtat och han kände att tiden nu var mogen för det renodlade countryalbum han så länge längtat efter att få göra. Another Place, Another Time ställde dock publiken kallsinnig när den kom ut. Lewis rockfans gillade inte alls idolens nya stil och countrypubliken såg honom som en förrädare, en Judas som i det närmaste förstört countrymusiken, dels genom att överge den för rock’n’roll och dels genom att medverka till att låta r’n’r ta över countryns plats som Amerikas enskilt viktigaste musikstil. Det är lätt att så här i efterhand konstatera hur fel båda falanger hade. Jerry Lee Lewis släppte mellan 1968 och 1970 tre countryalbum i följd varav de två första nu alltså släppts på en gemensam

CD, med sex spår från She Still Comes Around (to love what’s left of me) som bonus. Och Käre Jesus, vilka album det är; stenhård, självförgörande och demonutdrivande hästjazz som försätter berg. Som brukligt är när country är som bäst låter Lewis nämligen all sorg, vrede, frustration, längtan och kärlekstörst (och bara törst också för den delen) flöda ut över spåren som lava. Titlarna talar sitt tydliga språk; “What’s Made Milwaukee Famous (has made a loser out of me), Play Me a Song I Can Cry To, All The Good Is Gone, “You Went Out Of Your Way (to walk on me) och There Stands The Glass. Jerry Lee gråter i ölen, svär evig trohet och super sig redlös om vartannat, hela tiden med hjärtat utanpå skjortan. Han sjunger fantastiskt, har tonat ner sitt

karaktäristiskta, lite klumpiga pianospel till ett smakfullt minimum och enbart de tre titellåtarna är så galet bra att de rättfärdigar ett inköp (plus det faktum att han ser så förskämt cool ut på bilderna i CD-häftet). Att han inte skrivit en enda låt själv, utan förlitat sig på proffs som Glenn Sutton, Jerry Chestnutt, Merle Haggard och Don Chapel är av underordnad betydelse. Jerry Lee Lewis tar sig an dessa 28 låtar med en sådan kärlek och själfull energi att det gör alla andra versioner överflödiga. Detta är inte bara The Killers tre i särklass bästa album; det är tre av de bästa countryalbum som överhuvudtaget spelats in…

Nej, någon omskrivning av rockhistorien är knappast aktuell. Långt ifrån allt håller samma höga klass. Bland annat de låtar som spelas in i slutet av 1990-talet efter att Valentine sparkats ur en återförening med Blondie är knappt värda mer än ett omnämnande. Poppärlorna duggar emellertid tillräckligt tätt för att konstatera att The Know är värda ett bättre öde än som bara ytterligare ett exempel på Valentines aldrig sviktande självförtroende och att mannen i fråga själv - säkerligen till hans belåtenhet - är långt mer än sina två låtar med Blondie.

comebackskiva Two Against Nature. Någon svettdroppe lär inte ha trätt fram under inspelningarna, om man säger så. Men likafullt är detta en cool vit gryta som puttrar på riktigt bra. Intensivlyssnande kan vara förrädiskt mot örat, men foten vickar på ett förtroendegivande sätt när jag kopplar av och tänker på annat. Alltid ett gott tecken. Nu hittar jag dessutom favoritlåtar som subtila inledningen/programförklaringen Trans-Island Skyway, mysigt harmoniska Snowbound (vars grunder skrevs av Steely Dan i mitten av 80-talet), den funksouliga Springtime och så vidare. Nej, jag är ingen hifidåre och har alltid haft en förhållandevis enkel stereoanläggning. Men jag vill ändå tro att DVD Audio och SACD kan komma få mig att omvärdera fler skivor; detta är bra! Att denna utgåva dessutom rymmer två musikvideor, filmade intervjuer med Fagen och Walter Becker (som producerade) och en belysande essä av Billboards framlidne redaktör Timothy White är inte av avgörande betydelse, men onekligen en trevlig bonus.

Last Mall kör på i ganska pigg shufflestil och retas på typiskt manér med att ta slut precis där de två avslutande synkopslagen brukar komma. Blues Beach har tragisk, övergiven depptext till ett må-bra-sväng. Ett sätt att kontrastera text och musik som de använt sig av sedan Peg. Green Book har en viss magi som faktiskt känns ny för bandet. I ett antal låtar, exempelvis Godwhacker, Pixleen och Lunch With Gina, går radarparet tyvärr på rutin. Lakoniska Slang Of Ages överraskar med att ha Walter Becker på ledsång för första gången på en Steely Dan-platta. Det låter ungefär som på hans soloplatta 11 Tracks Of Whack. Men det vore inte Steely Dan om inte texterna generellt höjde dem över allt som vanligtvis kallas västkust. Man försöker som vanligt skapa en stämning som är rå men hjärtlös. Men något har hänt. Tidigare fanns en föraktfull elitism i allt de skrev. Men när de numera beskriver patetiska figurer som är smått vilsna i tillvaron får man känslan av att de grävt i sina egna inre, alternativt varit empatiska. När fan blir gammal blir han religiös. När Steely Dan blir gamla får de medkänsla. Fast jag kunde ha svurit på att melankoliska Things I Miss The Most var allvarligt menad. Det är den tydligen inte. På denna DVD Audio-utgåva finns förutom alla olika ljudformat också en lågbudgetdokumentär kallad Steely Dan Confessions där herrarna åker runt i en taxi i Las Vegas och plockar upp främlingar som de snackar Steely Dan med. Riktigt underhållande! Albumet fick betyget 7 av mig på La Musiks hemsida, men här låter det ännu bättre. Inte bara Steely Dans nyansrika plattor, utan all musik är avhängig ljudkvaliteten. Och tycker du jag snackar skit, tänk på hur kul det var senast du var på en konsert med dåligt ljud…

DAN ANDERSSON

DONALD FAGEN Kamakiriad Reprise/Warner DVD Audio De högupplösta formaten DVD Audio och Super Audio CD är vad CD skulle ha varit redan från start. CD:n marknadsfördes som bekant som ett stort kliv fram från vinylen, men med åren har allt fler tröttnat på dess brister. Själv är jag numera oftare mer trött i huvudet efter en dags lyssnande på CD än vad jag någonsin blivit efter en dags vinylspisande. Det är något som inte stämmer. Men nu börjar det likna något. Ett bra exempel är detta album, som jag avfärdade som alltför kliniskt när det ursprungligen kom på CD, för exakt tio år sedan (och som jag sedan knappt har lyssnat på). Kanske är det Steely Dans två senaste album som successivt ändrat min attityd, men på DVD Audio får den här plattan ett liv som jag inte tidigare tillskrivit den. Svänget känns naturligare. Detaljer (exempelvis Georg Wadenius utsökt plockande kompgitarrer) träder fram tydligare. Låtarna, som knyter ihop en vag science fictionhistoria, är förvisso minst lika knastertorrt utförda likt på de som skulle komma att vara Steely Dans

ANDERS LUNDQUIST

STEELY DAN Everything Must Go Reprise/Warner Music, DVD-Audio Steely Dans andra album efter comebacken låter liksom Two Against Nature lite för nytt för min smak. Men det finns en lite mer tillbakalutad blues- och soulfeeling i både harmonier och attityd som klär dessa medelålders jazzoch soulfanatiker. Dessutom sköts gitarrsolona i huvudsak av Walter Becker, som har mer taggtrådsbett än finfusion i sina bluesiga licks. Däremot känns Donald Fagens röst svagare och tunnare än på den gamla goda tiden. The

OLA KARLSSON

ANDERS LUNDQUIST

RETRO

RETROSERIE SOM FUNKAR CONFUNKSHUN 7 (Miracle/Mercury/Universal)

MANDRILL Just Outside Of Town (Miracle/Polydor/Universal)

LOVE UNLIMITED In Heat (20th Century Records/Universal)

KOOL & THE GANG Something Special (Miracle/De-lite/Universal)

BOHANNON Summertime Groove (Miracle/Mercury/Unversal)

GLORIA SCOTT What Am I Gonna Do? (Casablanca/Universal)

BUDDY MILES Them Changes (Mercury/Universal)

THE GAP BAND The Gap Band (Miracle/Mercury)

ROY AYERS A Tear To A Smile (Miracle/Polydor/Universal)

CAMEO Ugly Ego (Chocolate City/Casablanca/ Universal)

ONE WAY FEATURING AL HUDSON One Way featuring Al Hudson (MCA/Universal)

THE UNDISPUTED TRUTH Face To Face With The Truth (Gordy/Universal)

CAROLINE CRAWFORD Nice And Soulful (Mercury/Universal)

Universal Music har intensifierat sitt arbete med att återutge godbitarna ur sin katalog på CD. Nu har de startat Original Funk LP Series, med godbitar från etiketter som Casablanca, Miracle, 20th Century Records och Gordy Records. Samtliga utgåvor har mastrats om, har fina digipackomslag, originalbilder och nyskrivna essäer. Con Funk Shun startade i Kalifornien under namnet Project Soul men flyttade till Memphis för att bli kompband till Staxgruppen The Soul Children och samtidigt försöka få ett eget kontrakt. De bytte namn, fick sitt kontrakt och hade sin storhetstid under andra halvan av 70-talet. Gruppen turnerade flitigt och skrev, arrangerade, producerade och framförde sina album själva. I början var materialet ganska tung funk men med åren blev musiken mer slick och allt fler lugna låtar smög sig in i repertoaren. 1981 kom albumet 7, som har en blandning av sofistikerat arrangerad disco och sugande ballader. Plattan låter bitvis som en länk mellan Michael Jacksons Off The Wall och Thriller, men utan deras nyskapande produktion. Love Unlimited var en tjejtrio vars material huvudsakligen skrevs och producerades av Barry White, som också var gift med en av gruppens vokalissor, Glodean James. In Heat var gruppens tredje album och rymde inte oväntat sensuell soul, men med betydligt större variation i tempo och intensitet än man skulle kunnat tro. Plattan blev en succé och spenderade ett år på Billboards R&B-lista där den som högst nådde femtonde plats.

Skönast är dock den TV-deckardoftande Love Theme, med typiskt stråkarrangemang signerat Gene Page, var etta på samma singellista. Detta album är klassisk midseventies soul och det enda som drar ner betyget något är att sångerskornas intonation faktiskt stundtals är lite sur. Den före detta Motown-skolade Hamilton Bohannon var lika inne på sex som på Gud och hans plattor, utgivna under namnet Bohannon, hade ofta lättklädda kvinnor på omslaget. Musikaliskt var det ren partysoul och disco. Tidigare plattor hade haft typiska namn som Keep On dancin´ och Dance You Ass Off. Låtarna på 1978 års Summertime Groove går in i varandra, tempot är högt och det är först mot slutet av plattan en tryckare dyker upp. Fast bitvis blir det hela lite kitschigt och jag saknar höjdpunkter. Buddy Miles är för mig mest känd som trummis i Jimi Hendrix Band Of Gypsies, men han hade ett förflutet i Electric Flag och som ledare för Buddy Miles Express. Efter samarbetet med Hendrix gjorde han Them Changes, som slog rejält. Plattan har funkoch soulinspirerad rock och Miles själv är en stark sångare. Här finns både originalmaterial och covers av bland andra Neil Young, Gregg Allman och Otis Redding. Plattan är producerad av Miles själv i samarbete med Robin McBride och Steve Cropper. Den sistnämnde spelar själv inte en ton på plattan men hans ande svävar definitivt över de Staxlåtar som finns med. Acid jazz-föregångaren Roy Ayers hade

som klaviaturspelare och sångare mixat jazz, soul och funk i många år när han i mitten av 70-talet drog sig mer åt soulhållet. A Tear To A Smile från 1975 räknas med all rätt som en klassiker. Här finns förutom soulgrooves också några meditativt jazziga inslag, som den oerhört vackra Miles (Love´s Silent Dawn). Ayers musik passade inte in i det kliniska 80-talet, men på 90talet blev han både flitigt samplad av hiphopare som A Tribe Called Quest och agerade gästmusiker på exempelvis Guru´s Jazzmatazz och Masters At Works Nuyorican Soul. Ayers musik håller än och han lär inte hamna ute i kylan igen. Mandrill bildades redan 1968 av tre bröder som kom från Panama men växt upp i New York. Deras musik var precis den öppna mix av stilar som präglade 60-talets sista år och några år framåt. Allt var möjligt: soul och funk mötte jazz och latin. Ibland resulterade det i någon sorts prototyp för progressiv rock. Det är ingen slump att en före detta Santanamedlem som tyckte att dessa blivit för stela anslöt sig till Mandrill. 1973 kom Just Outside Of Town och det är en fantastisk platta. Här finns pulserande pop (Never Die) som skulle ses som extremt modern och hip om den gjorts av ett av dagens indieband. Här finns djuriskt svängig latinsk funk (Mango Meat). Och här finns Fat City Strut som gav namnet till en hiphopetikett i Manchester. Avslutande Aspiration Flame är konstrock som skummast och skönast. Jag tänker definitivt kolla upp fler album med Mandrill, som släppte plattor mellan 1971 och 1982. Kool & The Gang hade passerat sin första peak när de medverkade på soundtracket till Saturday Night Fever och snart var de större än någonsin. När de släppte 1981 års

Something Special hade två nya sångare och en producent (Eumir Deodato) lyft bandet och det svänger på rätt bra. Vem har inte hört klassiska megahiten Get Down On It? Här finns också Take My Heart, en låt som är rätt okänd i dag med tanke på att den faktiskt var USA-etta när det begav sig. Soundet är lite väl polerat, annars är det en skön platta rakt igenom. Kool And The Gang finns faktiskt än. Om man bortser från Kiss framgångar var Casablanca främst en discooch souletikett. Gloria Scotts What Am I Gonna Do? från 1974 är ett bra exempel på den kvalitetssoul etiketten gav ut. Albumet är producerat av Barry White och med låtar av bland andra Tom Brock och radarparet Vance Wilson/ Thomas Anderson. Albumet slog av någon anledning inte, men det verkar inte alls osannolikt att det tillhör de album som påverkade David Bowie att göra Young Americans året därpå. Bowie byggde hela sin låt Right på kompet till That´s Why You Say (Everytime You´re Near Me)! Gap Band kom från Tulsa, Oklahoma och flera av medlemmarna spelade även med Leon Russell. Gruppens främsta influenser var Stevie Wonders melodisinne, Sly Stones funk och Earth, Wind & Fires sätt att använda blås. Även om Gap Band sällan nådde dessa nivåer var de bitvis ett funky soulband, något som också bevisats av att många hiphopare

la musik

RETRO

samplat dem. Den mest kända låten från Gap Band är kaxiga Shake, som nådde en fjärde plats på Billboards R&B-lista. Men gruppen blev ännu större några år senare, med megahiten I Don´t Believe You Wanna Get Up And Dance (Oops) med den kända frasen “oops upside your head, said oops upside your head”. Nice And Soulful från 1979 var den andra plattan som Carolyn Crawford gjorde under namnet Caroline Crawford på Mercury Records. Hamilton Bohannon skrev och producerade allt material. Soundet var klassisk discosoul med stråkar och kraftfull sång. Det här är den sortens platta som möjligen kan ha känts dussinartad när den kom men som har det där sköna, klassiska, torra 70talssoundet som jag personligen kan sakna. Därför gillar jag automatiskt alla plattor som låter så här. Både sång och produktion är kanon, men låtarna är rätt standardmässiga. Cameos grundare Larry Blackmon har kallat Cameo för svart rock ´n´ roll. Helt klart var gruppens tid på Casablanca en tid full av glamour. När de skulle ut och promota det här albumet köpte de Muhammed Alis lyxbuss! Ugly Ego (skön titel, inte sant?) kom ut 1978 och var bandets tredje album på Casablanca. Bandet turnerade mycket med George Clinton´s olika Parliament och Funcadelic-sammansättningar. Även Blackmon inspirerades av attityden att ha bandet som en enda stor familj och som mest bestod Cameo av elva personer. 1985 var man nere i tre. På plattan varvas tung funk, slick soul och ballader. Al Hudson från Detroit prövade sig fram med olika band och sättningar innan One Way blev hans varumärke. One Way featuring Al Hudson räknas som deras främsta album. På de bästa låtarna blandas soulens relativa djup med discomusikens förföriskhet, men en förkärlek för såsiga ballader drar ner helhetsintrycket. Två hits plockades från albumet, You Can Do It var en internationell hit medan uppföljaren Music var stor i England. The Undisputed Truth släppte sitt andra album Face To Face With The Truth 1971 på Gordy Records. Gruppen var mer eller mindre resultatet av Norman Whitfields drömtrio som skulle blanda Sly & The Family Stones grooves med melodisinnet hos 5th Dimension. Första singeln och inledningsspåret You Make Your Own Heaven And Hell Right Here On Earth var typisk Whitfield, lång, episk och atmosfärisk. Det finns fler exempel på låtar som dras ut till både sju och nio minuter. Flera låtar fick man på typiskt Motown-manér dela med andra artister. När Whitfield fem år senare lämnade Motown för att starta eget tog han med sig gruppen, som nu inkluderade Chaka Khans syster Taka Boom. ANDERS LUNDQUIST

84 | la musik

KUNGARNA AV SUNSET STRIP ÅTER PÅ CD

NYLIGEN ÅTERUTGAVS ALLA ALBUM MED MÖTLEY CRÜE. VI BJÖD IN PELLE ALMGREN TILL DET SMUTSIGA JOBBET ATT LYSSNA IGENOM SAMTLIGA. ”Mötley Crüe has the best international image and sound since the Sweet”. Citatet är från 1981 och kommer från Kim Fowley, Sunsets Strips egen motsvarighet till Malcolm McLaren. I händerna på the Runaways-skaparen Fowley hade sagan om Mötley Crüe kunnat sluta riktigt illa. Nu fick vi istället en klassisk hårdrocksåpa med alla bekanta inslag - fylla, knark, sex, porr och död. Och mellan överdoserna, då och då en ny platta. Att lyssna igenom Mötleys alla remastrade album (inte så många trots mer än tjugo år i branschen) plus bonusspår är verkligen ett smutsigt jobb, men någon måste göra´t. Det började bra med Too Fast For Love 1982. I en tid då hårfönen var lika viktig som gitarren för LA-banden, slog Mötley Crüe ner som en sleazebomb på klubbarna. Blandningen bestod av en dos glam, lite punkattityd och sunkiga Sabbath-riff. Det lät bra då och det funkar fint även idag. Live Wire är ett perfekt öppningsspår och intro till ett nytt band och resten av plattan klarar sig på lika delar charm och energi. Plus att huvudsaklige låtskrivaren Nikki Sixx på den tiden fortfarande hade fokus på musiken. Låtar som Come On And Dance och Piece Of Your Action är kanske bara billigt skräp, men det rockar. Den besynnerlige Mick Mars kan sin Jeff Beck/Tony Iommi, Vince Neil sjunger lagom surt och Tommy Lees trummor är kittet som håller ihop. Nikki Sixx bas hör man som vanligt ingenting av. Personligen föredrar jag originalmixen på Mötleys egenhändigt utgivna Leathür Records-vinyl. När Elektra kände doften av dollar och signade bandet lät man Roy Thomas Baker av alla människor mixa om plattan, varvid en del av den ruffiga charmen försvann. Trots RTB:s försök att polera Mötleys sound är Too Fast For Love fortfarande bandets mest punkiga platta. Och därmed också den bästa? Nä; Shout At The Devil är bäst. Kontraktet med Elektra betydde stor budget, stora planer och ny image. Och Tom Werman. Denna producentvärldens Tomas Ledin har mesat ner Cheap Trickplattor och i stort sett allt som han har getts chansen. Att be honom sätta löständerna i Mötley Crüe borde ha blivit

en katastrof. Men faktiskt, för en gångs skull gör han jobbet. Det beror förmodligen på att låtmaterialet är för bra. Nikki har fortfarande drivet som låtskrivare och bandet är tajt och tungt. Singlar som Looks That Kill och Too Young To Fall In Love snurrade på MTV och turnéerna var veritabla segertåg. Mer pengar betydde också mer droger. Vince Neil som redan innan han blev Mötleys sångare injicerade amfetamin, gick över till tyngre substanser. Nikki och Tommy hängde på. Den märklige Mick Mars drog i sig Jack Daniels som om morgondagen inte fanns. Kanske anade han något. Theatre of Pain är hur som helst en riktigt dålig platta. Från att ha iklätt sig nån sorts trovärdig devilworshipterminator-image på Shout var det nu ett Hollywood-Crüe som vacklade ut ur studion. Okej, Home Sweet Home är en hygglig ballad och covern på Smokin´ In The Boys Room är habil, men resten är inte kul. Taskiga riff och töntiga texter. Att albumets liner notes hävdar att plattan är inspirerad av commedia dell´ arte och Antonin Artaud (“Hey, glam-metal bands can read too” - Ja och helst i form av pratbubblor) är totalt absurt. Glöm det. Det här är en platta enbart inspirerad av för mycket droger. Den egenartade Mick Mars är ärlig i sin kommentar i cd-häftet: den håller inte. Fjärde albumet Girls Girls Girls är ett litet fall framåt. Titellåten lär vara den mest spelade på strippsyltorna i USA, och det är väl logiskt. Den påföljande turnén var större och mer påkostad än någonsin och Tommy Lee lanserade sitt hemliga vapen (nej inte ”den”) det uppochnervända trumsolot. Trots detta: Wild Side är helt okej sleazerock, och titellåten precis så korkat bra som man förväntar sig. Resten av albumet är inget mästerverk men efter den kreativa härdsmältan med TOP ändå en seger. Inför Dr Feelgood passade Nikki Sixx på att dö i en överdos. I fem minuter var Nikki kliniskt död innan han återvände till jordelivet. Detta inspirerade till låten Kick Start My Heart och ett övertygande album som många håller som gruppens bästa. Titellåtens blytunga riff och låtar som Rattlesnake Shake och Same Ol´ Situation håller fortfarande. Feelgood kom att bli bandets största försäljningsframgång men också början till slutet.

Det skulle dröja nära fem år av skilsmässor, misshandel och mer sprit och droger innan Mötley gick in i studion igen. Då var Vince Neil ersatt av John Corabi och ingenting sig likt. Sjätte albumet Mötley Crüe skulle signalera en nystart men Mötleys försök att göra nån sorts metallgrunge med streetcred håller inget vidare. Corabi är en bra sångare men detta är inte Mötley Crüe. Det tyckte inte fansen heller. Plattan sålde dåligt och turnén var en flopp. Tre år senare var Vince Neil tillbaka och comebacken med Generation Swine är inte så misslyckad som många vill göra gällande. Brandon, som är Tommy Lees hyllning till sin son är ingen höjdare (inte hans tårdrypande meddelande till exet Pamela Anderson i tacklistan heller) men annars är detta helt okej hårdrock med lite industritouch och nyuppväckt popkänsla på gamla dar. Försäljningsmässigt fortsatte dock den negativa trenden och bandet rensade arkiven och släppte Greatest Hits och tidigare outgivet material på Supersonic and Demonic Relics. Dessa är endast för extrema fans och detsamma gäller Live: Entertainment or Death. En dubbel cd med Mötley live blir lite mycket från ett band som alltid handlat lika mycket om det visuella som om musik. Var är stripporna liksom? År 2000 kom så New Tattoo ett sista (?) försök att återvinna fansen. Det är partymetal för hela slanten och låter det relevant för tjugohundratalet så okej då. Hell On High Heels, Treat Me Like The Dog I Am och She Needs Rock N´ Roll säger en del vad det handlar om. Nu ska ju The Dirt bli film så räkna med ytterligare ett comebackalbum och världsturné inom en inte allt för avlägsen framtid. Åtminstone om den remarkable Mick Mars mystiska sjukdom inte visar sig vara kronisk. Alla Mötleys album innehåller generöst med bonusmaterial i form av demoinspelningar, outgivet och videor. Som vanligt finns det en anledning till att stekta låtar inte gavs ut när det begav sig. De höll inte måttet då, och gör det i regel inte idag heller. Men för Mötleyarkeologer är det kul att höra gamla bsidan Toast of The Town från bandets första singel, och en del demos är kul. Men vem i hela världen blir lyckligare av 3:15 minuters trumkomp av Tommy Lee?

RETRO

JACK BRUCE Things We Like (Polydor/Universal)

6 Out Of The Storm (Polydor/Universal)

8 Live In ´75 (Polydor/Universal)

6 How´s Tricks (Polydor/Universal)

7 Jet Set Jewel (Polydor/Universal)

8 Jack Bruce är i mitt tycke en av de mest begåvade musiker och sångare som kom fram under den brittiska bluesboomen och sedan utvecklade den mer experimentella rocken. Han har medverkat i allehanda prestigefyllda sammanhang de senaste 40 åren men är ändå lite av en oförtjänt doldis. Han är väl mest känd för sin tid som basist och sångare i Cream, men det är på soloalbumen man kan hitta hans finaste stunder. De klassiska tidiga 70talsalbumen Songs For A Tailor och Harmony Row har redan tidigare släppts på CD. Nyligen var det dags för den övriga 70talsproduktionen att släppas på CD med uppfräschat ljud, bonusspår och välskrivna essäer signerade Mark Powell, där man får veta hela Bruce historia fram till albumet,

dock alltid med fokus på den vidhängande skivan. Things We Like spelades in redan 1968, strax innan Creams splittring, men släpptes först två år senare. Den innehåller friformsjazz och fusion och gjordes 1970 tillsammans med John McLaughlin (elgitarr), John Hiseman (trummor) och Dick Heckstall-Smith (tenorsax). Bruce spelar förstås bas (företrädesvis kontrabas) och är som en kalv på grönbete efter Creams vid det här laget ganska formaliserade improvisationer, och spelglädjen går inte att ta miste på. Detta är dock instrumentalt och definitivt en platta som kräver aktiv lyssning, åtminstone för en som är van vid rakare rock och jazz. Skönast är nog blusiga Born To Be Blue, som inte hade behövt skämmas för sig på Miles Davis klassiker Kind Of Blue. 1972-74 hade Bruce ännu en supergrupp ihop med Leslie West och Corky Laing men bandet festade alltför hårt för att hålla ångan uppe. Idén med Out Of The Storm var att spela in den på tio dagar med Los Angeles musikerelit. Dock urartade det hela i och med att John Lennon respektive fanns i rummen intill och allt blev en enda stor fest. Ändå lyckades Bruce i slutändan få ihop ett av sina mest personliga, koncentrerade och laddade album. Peaces Of Mind är vidsynt och spännande progressiv 70-talsrock med popkänsla och balladen Golden Days anses allmänt vara ett av Bruce bästa samarbeten med textförfattaren Pete Brown, som han arbetat med även på Creamtiden. 1975 satte Bruce ihop ett nytt turnéband bestående av namnkunniga Mick Taylor (som just lämnat Stones) och Carla Bley. Det var ett band med stor musikalisk bredd, vilket märks på dubbel-CD:n Live In ´75, vars inspelning från första juni 1975 legat bortglömd fram till nu. Upptagningen är inte perfekt utan det förekommer några missljud. Men bandet är välrepat, samspelt och känns laddat. Materialet är främst hämtat från Bruce solokarriär men man avslutar med en tolv minuter lång version av Sunshine Of Your Love. Och Carla Bley är en underbar pianist, i synnerhet när hon improviserar. Men här finns också longörer och svackor som visar de sämre sidorna av en era där låtarna tillåts flyta ut i solouppvisningar och tappa fokus. Gruppen sprack omedelbart efter sin omfattande europaturné och Bruce spenderade ett år med att kontemplera sin situation innan han satte ihop en ny version av Jack Bruce Band, denna gång med Tony Hymas, Hugie Burns och den då tonårige trumvirtuosen Simon Phillips. Gruppen gjorde två album ihop av vilka bara det första blev utgivet när det begav sig. How´s Tricks var en inspirerad platta som präglades av en prestigelös stämning, där Bruce även släppte in andra på sång och låtskrivande. I samband med uppföljaren Jet Set Jewel såldes dock skivbolaget RSO, som Bruce var kontrakterat till (och hade aktier i) till Polygram. Dessa vägrade att släppa den nya skivan och Bruce blev deprimerad. Nu ser den dock dagens ljus och visar sig vara något av en juvel. I synnerhet titelspåret, som är textförfattaren Pete Browns kritiska beskrivning av det svineri som rika människor, allt från Stones till politiker,

ägnade sig åt. Även här är alla medlemmar lika viktiga för helheten, vilket tyder på en öppen attityd. Jack Bruce har fortsatt att göra inspirerad musik i perioder (inte minst på senare år), men det är hans 70-talsplattor som håller högst och jämnast kvalitet. De är spännande och progressiva utan att bli pompösa eller överpretentiösa. ”Jag har aldrig velat vara en stjärna, jag vill bara göra bra musik”, har Jack Bruce sagt. Även om branschens fallgropar och hans oförmåga att skärpa till sig när det behövts ibland satt käppar i hjulet för honom, har han (med vissa undantag för spekulativa projekt som Cream-kopian BBM ihop med Ginger Baker och Gary Moore) levt efter sin filosofi. ANDERS LUNDQUIST

NEIL YOUNG On The Beach (Reprise/Warner Music)

9 American Stars ´n´ Bars (Reprise/Warner Music)

8 Haks & Doves (Reprise/Warner Music)

5 Re-ac-tor (Reprise/Warner Music)

5 Någon kallade Neil Young för en helig rock-ko i en tidning nyligen. Jag började fundera kring huruvida det stämde. Förvisso finns det en generation artister och musikmakare vars kompletta verk är så omfattande (och betytt så mycket för så många) att de mäts efter sin totala insats snarare än efter vad de senast presterat. I mitt tycke passar dock både Springsteen och Lundell bättre in på den beskrivningen. Neil Young har nämligen en lång historia av sågningar bakom sig. Vart tionde år kommer det en eller två plattor som unisont hyllas. Senast var det nog den elektriska Ragged Glory (med Crazy Horse i kompet) och den akustiska Harvest Moon (som var en 20 år sen uppföljare till Harvest). Men det är nog fler Young-album som genom åren fått ett närmast fientligt mottagande. Under en stor del av 80-talet var han

vilsen och man visste inte om hans plattor var dåliga skämt eller bara ett försök att bli av med sitt skivkontrakt med Geffen Records. Bortsett från den fina countryplattan Old Ways, som kändes genuint menad, kan man med fördel ta 80talet sist (och 70-talet först!) om man har för mycket pengar och ska köpa upp sig på hela Youngs utgivning. En platta som blev oerhört dåligt mottagen när den släpptes var On The Beach, då man fortfarande gick och hoppades på en uppföljare till den förvisso mästerliga mainstreamplattan Harvest. Den bångstyrige Young spenderade 1973 med att bearbeta att vännerna Danny Whitten (originalgitarrist i Crazy Horse) och Bruce Berry (roadie) båda dött av varsin överdos heroin. Det trasiga och starka albumet Tonight´s The Night hade spelats in 1973 men skulle inte komma att släppas förrän 1975, då skivbolaget förstod att den berusade, stenade dödsmässan skulle skrämma slag på alla som ville ha en ny Heart Of Gold. Men en misslyckad liveskiva, Time Fades Away, hade också släppts. Och nu kom den deppiga, eller åtminstone melankoliska On The Beach. Folk tyckte att en redan gnällig sångare framförde alltför självömkande låtar. Men i efterhand framstår albumet som ett av hans bästa. Ett torrt ljud som låter så analogt att till och med den nya CD-versionen har värme och närhet. Stämningsskapande melankoli. Ett skönt, spontant samspel med lineups som skräddarsytts för olika sessions. Framför allt är det en riktig nattplatta. 1976-års American Stars ´n´ Bars består av delar av Homegrown, ett av dessa outgivna och därmed mytomspunna album. Av någon anledning drog Young in den strax innan utgivning, bytte ut hälften av spåren och gav ut den ojämna American... Här finns en del sorglig eller romantisk countryrock, där exempelvis den skönt drivande Hey Babe är fin uppföljare till Zumas Looking For A Love. Men också den naket självutlämnande akustiska demoinspelningen Will To Love, komplett med bakgrundssprak från en öppen eld. Young anser själv låten vara en av de mest självutlämnande som nått allmänheten. Plattans mest kända låt är förstås Like A Hurricane, här i den originalversion som faktiskt härrör från ett soundcheck. Låtens har med dess episka, drömska och smått stenade stämning och dess melodiskt manglande solon flera klassiska Youngska ingredienser och är lite av hans Stairway To Heaven. Av samma skäl börjar den också kännas rätt uttjatad vid det här laget. Hawks & Doves släpptes 1980 och följde den fantastiska Rust Never Sleeps. Med en kort speltid och många bagatellartade spår känns den som en obskyr mellanplatta, dock med vissa höjdpunkter. Men när Young skulle vara politisk och samhällskommenterande blev han mest bara gnällig. Råa Re-ac-tor kom året därpå och hade ett allmänt överdistat sound vars organiska stil gick stick i stäv med den begynnande syntpopen och vågen av kliniska nyromantiker som stod för dörren. Avslutande Shots är en kakafoni av bångstyriga elgitarrer, kulsprutesmatter och en i grunden mycket vacker mollstämd melodi (låten var ursprungligen akustisk). Mycket av det övriga låtmaterialet lämnar

la musik

RETRO

dock en hel del att önska, i synnerhet albumets bottennapp T-Bone, som mycket väl kan vara ännu ett utslag av Youngs ibland mycket barnsliga humor. Man frågar sig dock varför många av hans bästa låtar är två minuter långa medan ett goofy skämt tillåts ta tio minuter? Allt som allt utgör dessa fyra återutgivningar en högst blandad kompott, med On The Beach som given höjdpunkt. ANDERS LUNDQUIST

BOB MARLEY & THE WAILERS Live At The Roxy Tuff Gong/Island/Universal Spaltkilometer har skrivits om Bob Marley and the Wailers klassiker Live!, inspelad på London Lyceum 1975. En oerhört inspirerad konsert, vars versioner av Marley-klassiker är minst lika kända som studiooriginalen. På grund av en genialisk mikrofonplacering anses till och med ljudkvalitén och närvaron vara exceptionell. 1978 kom Babylon By Bus, en dubbel liveLP som också den är fantastisk. Live At The Roxy, som spelades in på den legendariska klubben i Los Angeles 26 maj 1976 har inte riktigt samma närvaro och fyllighet. Men eftersom både Marley och hans exceptionella Wailers hade få svackor är det likafullt en lysande konsert, som nu för första gången ges ut i sin helhet. På den andra CD:n återfinns nämligen två tidigare outgivna extranummer, där det andra är ett 24 minuter långt medley av Get Up, Stand Up, No More Trouble och War. Klart man ska ha hela konserten. Det är ju inte direkt så att man får chansen att se Marley igen inom en överskådlig framtid. Förhoppningsvis…

ANDERS LUNDQUIST

ROXY MUSIC The Best Of Virgin/EMI, SACD Som så många andra gamla band har Roxy Music gjort comebackturnéer (inklusive de obligatoriska liveskivorna) regelbundet de senaste 20 åren. Men om man ska tala om originaleran handlar det om åren 1972-1982, även då med undantag för en första splittring mellan plattorna Siren och Manifesto. Att Roxys musik skulle släppas i det högupplösta Super Audio-formatet var närmast självklart, liksom att hela albumet Avalon fått motsvarande behandling. Lite förvånande är kanske att även bandets tidiga stunder får sig ett rejält lyft. Musiken kommer in i rummet och omfamnar en, alternativt ger lyssnaren en fet käftsmäll (ibland bådadera i samma låt, vilket var lite av tjusningen med Roxy när de var som bäst). En samling med Roxy som sträcker sig från debutens aggressiva, spretiga protoartpunk till den eleganta Avalon blir oundvikligen splittrad. Dessutom riskerar man att skrämma slag

86 | la musik

på sentillkomna fans, som väntar sig musik som guppar som en yacht vid franska Rivieran och blir utsatt för den arroganta attack som var debutsingeln Virginia Plain. Skivbolaget Virgin har här löst detta på ett smart sätt: 18 av gruppens mest kända låtar (i princip hitsinglarna) presenteras här i omvänd kronologisk ordning. Det betyder att intensiteten under plattans gång trappas upp, från Avalon till nämnda debut snarare än avmattas, ungefär som på en konsert. Det belyser Roxys utveckling lika bra och med detta upplägg kanske till och med slölyssnare som föredrar Bryan Ferrys senare muzak hänger med nästan till slutet innan de undrar vad det är för oväsen de lyssnar på. En lyckad infiltration i så fall. För även om jag främst är en sucker för gruppens första fyra album kan jag inte låta bli att erkänna att allt här har sitt självklara existensberättigande och håller än i dag. ANDERS LUNDQUIST

SUPERTRAMP Crime Of The Century (A&M/Universal)

10 Crisis? What Crisis? (A&M/Universal)

9 Even In The Quietest Moments (A&M/Universal)

8 Breakfast In America (A&M/Universal)

8 Paris (A&M/Universal)

Famous Last Words (A&M/Universal)

6 Brother Where You Bound (A&M/Universal)

3 Free As A Bird (A&M/Universal)

5 Supertramp fortsätter att sälja (inte minst samlingarna) men de förblir oförklarligt och oförlåtligt ignorerade i media. Nu har alla deras album från åren 1974 till 1987 återutgivits på CD med ännu en ny mastring. Inga bonusspår, ingen ny information. Bara samma musik med ännu bättre ljud. Det räcker långt. Åtminstone på 70-talsplattorna. Men först lite historik. Efter att ha finansierats av en excentrisk miljonär under sina två första album och floppat rejält befann sig det engelska bandet Supertramp 1973 vid ett vägskäl. Splittras eller omgruppera? Ledarna och låtskrivarna Roger Hodgson och Rick Davies (som båda sjöng och spelade keyboards) valde att ta in tre nya medlemmar, John Helliwell (saxofon, klarinett), Bob Siebenberg (trummor) och

Dougie Thompson (bas) och satsa allt på ett kort. Tillsammans med producenten Ken Scott, vilken tidigare bland annat producerat Hunky Dory och Ziggy Stardust åt David Bowie, började det utdragna arbetet med albumet som var vinna eller försvinna för Supertramp. Resultatet gavs titeln Crime Of The Century, släpptes 1974 och framstår än i dag som ett av 70talets verkliga mästerverk. Det var här som gruppens karakteristiska sound, ett slags progressive light med oslagbar känsla för melodisk melankoli, cementerades. Hodgsons ljusa, klagande röst och envetna fjärdedels-kompande på elpianot. Davies mer jordnära rhythm n´ blues-liknande låtskrivande, jazzigare pianospel och grötiga men sköna röst. De dramatiska, precisa arrangemangen där i princip varje låt tog med lyssnaren på en resa. Kritiska texter om det engelska klassoch skolsystemet respektive miljöförstöring och maktmissbruk, varvat med på ytan vackra låtar om mental ohälsa. Egentligen var det ungefär samma teman som Roger Waters behandlat på Dark Side Of The Moon, men med ännu mer kraftfull och suggestiv musik. Crime Of The Century förblir ett av de få album från denna era där det inte finns ett svagt spår. School, Dreamer, Hide In Your Shell Rudy, If Everyone Was Listening, Asylum och titelspåret, alla har de magiska ögonblick.

Visst, jag har lyssnat på albumet regelbundet sedan mitten av 70talet och saknar distans, men folk i min närhet har fått samma känslor av plattan fast de kommit i kontakt med den på senare år. Det måste betyda något. Crisis? What Crisis? från 1975 är inte fullt så helgjuten, men här finns fortfarande tillräckligt mycket (Easy Does It, The Meaning, A Soapbox Opera, Lady, Another Man´s Woman) för att jag ska vilja utnämna även den till omistlig. Even In The Quietest Moments från 1977 är ytterligare något ojämnare, men titelspåret kan mycket väl vara det bästa Roger Hodgson fått ur sig. Vem behöver alkohol eller droger när det finns sådan här musik? Gåshud är bara förnamnet. Babaji är ännu en låt som behandlar new agemannen Hodgsons eviga kontaktsökande med ett högre väsen. Davies lättare handlag i harmoniska Downstream och ironiska Lover Boy ger albumet nödvändig balans. Episka Fool´s Overture, komplett med inspelat tal av Winston Churchill, är dock på gränsen till för pretentiös. Med Breakfast In America blev Supertramp ett av världens största band. De hade vid det här laget flyttat från England till USA och albumet var en löst hållen temaplatta om USA sett ur olika perspektiv. Titelspåret skrevs av Hodgson när han som tonåring fantiserade om att åka över Atlanten medan Child Of Vision är de politiskt korrekta engelsmannens attack mot landet som uppmanar oss att inte tänka för mycket utan i stället se på TV och ta en Coca-Cola till. Här fanns flera stora hits, exempelvis The Logical Song och Take The Long Way Home. Supertramp hade lyckats med konststycket att poppa

till sin musik ytterligare utan att tappa sin särart och var här ett unikt mellanting mellan ABBA och Pink Floyd; lättsmält musik med substans, dynamik och en alldeles egen stil. Men som så ofta när succén nått sin kulmen fanns det orosmoln på himlen. Casual Conversations var Davies beskrivning av hur han och Hodgson slutat kommunicera på allvar och oundvikligen höll på att glida ifrån varandra. Den kreativa, toleranta miljön från Crime Of The Century var långt borta. En liveskiva med Supertramp var egentligen en motsägelse, eftersom en del av bandets storhet låg i de finkänsligt utmejslade produktionerna där inget lämnades åt slumpen. Men för att vinna tid och rida på framgången släppte man dubbelalbumet Paris, som i princip var en greatest hits-skiva inför publik, där versionerna lät som på skiva fast lite sämre. Albumet sällar sig till Eagles Live och Pink Floyds Is There Anybody Out There? i kategorin Världens Mest Onödiga Liveskivor. Av titeln att döma visste bandet att 1982 års studioalbum Famous Last Words var deras sista i denna sättning. Man fick i och för sig till en sista stor hit med It´s Raining Again. Och Davies avslappnade blues/ gospel-grooves firade triumfer i bagatellen Put On Your Old Brown Shoes. Men resten visade hur Supertramp nu fastnat i en formel. Efter detta album lämnade Roger Hodgson gruppen. Eftersom denne skrivit 90 procent av bandets mest kända låtar trodde många att Supertramps saga var all. Men ett varumärke är ett varumärke och de övriga fortsatte. Brother Where You Bound var Davies försök att (med David Gilmour på gästgitarr) fylla tomrummet genom att skriva material med ett mer ambitiöst anslag. Det föll platt till marken. Titelspåret tog en hel LP-sida i anspråk och är nästan omöjligt att ta sig igenom utan att snabbspola då och då. Davies insåg dessbättre sitt misstag och återgick på uppföljaren Free As A Bird till de lite mer lättsamma låtar han behärskade. Nu var Supertramp ett betydligt mer endimensionellt band och det är en tragedi att bandet än i dag existerar under detta namn och åker runt som ett slags Hodgson-coverband när denne (vars senaste album Open The Door låter mer som Supertramp än bandet själva) hamnat i skymundan. Historien kunde dock ha fått en liten twist. För tio år sedan var en återförening mellan Hodgson och Davies nära. Sättningen skulle ha kompletterats av Trevor Rabin, Chris Squire och Alan White från Yes. Men Hodgson tyckte inte att det kändes rätt, drog sig ur och tackade därmed nej till en garanterad mångmiljonvinst. Kanske lika bra. ANDERS LUNDQUIST

ANNONSERING: 08-448 25 50 PRISUPPGIFTER: INFO@LAMUSIK.NU WWW.LAMUSIK.NU

marknaden la musik Acceptans. Mod. Kunskap! Ring 046-20 75 00 www.namndemansgarden.se

FAKTURERA DEN DINA ARVO UTAN ATT HA TAG! EGET FÖRE • Via ett omräkningstal omvandlar du lätt ditt arvode till fakturapris

classic rock progressive rock melodic hard rock alternative pop

• Du gör själv upp med kunden • Du har fortsatt rätt till A-kassa • Du slipper kostnader som härrör till att driva ett företag som revisionskostnader

Kontakta oss redan idag!

Tel. 018-15 10 00 • frilans.finans@swealandz.se

WWW.LAMUSIK.NU - DEN DAGLIGA SVENSKA MUSIKTIDNINGEN

the missing piece storgatan 33b 915 32 robertsfors sweden tel:+46 934 550 46 fax:+46 934 550 43

www.missingpiece.net

la musik

marknaden

ANNONSERING: 08-448 25 50 PRISUPPGIFTER: INFO@LAMUSIK.NU WWW.LAMUSIK.NU

Order: 019-20 67 50 | www.brl.se

www.pam-pro.se

High End i den ypperst världstoppen

Allt inom ljud & ljus för restaurang och nattklubbar

Det vassaste du kan stoppa en CD-skiva i just nu! Denon DND-9000 www.tts.se

Wadia 301 - (Ring)

Audacia Audio Jazz, Blues och Klassisk musik på DVD-Audio, SACD och CD från Chesky Records Turtle Records First Impression Music Premonition Records Groove Note Records Surroundedby Linn Records Classic Records Bad Dog Records Beställ direkt från www.klubben.net eller via Distributör i Sverige

LJUDPRODUKTER

Audacia Audio www.audacia.net info@audacia.net Tel: 08 653 6910 Fax: 08 653 9510

SACD DVD-Audio HDCD

88 | la musik

Återförsäljare av bl a: Kuzma, Primare, Rotel, Sony, Thule, Copland, QLN, AE, Amphion, Supra, IXOS, Cloucable...

Tel. 0346-583 55, 070-72 95 236

www.westtoneaudio.com

ANNONSERING: 08-448 25 50 PRISUPPGIFTER: INFO@LAMUSIK.NU WWW.LAMUSIK.NU

marknaden la musik WWW.LAMUSIK.NU Högtalarlådor, Möbler o. rack för studio o. installation. Även byggsatser. JOA SNICKERIVERKSTAD Veteg. 3, 466 91 SOLLEBRUNN Tel/Fax: 0322-830 37

Högtalare Service & Reparationer

Vi reparerar (omspolning talspole, byte foam kant) i alla priser med garanti! Tel: 08-792 05 89, 070-485 20 73 Fax:08-792 05 90 Porfyrvägen 1 187 34 Täby

www.koral.se

Ear 90

Kvalitetsförstärkare för drivning av hörlurar. Testvinnare. Tester finns på vår hemsida.

HiFi och Hembio Amerikanska och Engelska samt Skandinaviska produkter Tel/Fax: 063-133088 N.Gröngatan 7 Östersund www.jamtljud.se

Pris: Med RCA in 3600 kr Med XLR in 4100 kr

Harmony Design www.harmonydesign.se info@harmonydesign.se Tel 0300 370 54

la musik

marknaden

Grand Recordings

CD & LP KÖPES!

- 24 kanaler analogt på 2 tum

BRA BETALT

- Amek, Otari, Studer, Neumann, Lexicon mm.

MICKES SERIER, CD OCH VINYL

- 2 000:-/dag inkl tekniker (exkl moms) 031-83 11 48, 15 90 25 www.grandrecordingstudio.com

LÅNGHOLMSG. 20 & 13 STOCKHOLM TEL. 08-668 10 23

CD-SKIVOR: premastering - tillverkning även bränning av mindre serier

DIGITALREDIGERING

KASSETTKOPIERING OINSPELADE KASSETTER

- vi gör det mesta inom audio. Professionellt! Till ett bra pris ! Maila oss så skickar vi prislista ! info@multiaudio.se www.multiaudio.se

MultiAudio

PRODUKTION AB

90 | la musik

Tel: 046 - 13 36 30 Fax: 046 - 13 36 91 Box 155 / 221 00 LUND

ANNONSERING: 08-448 25 50 PRISUPPGIFTER: INFO@LAMUSIK.NU WWW.LAMUSIK.NU

NATUR RESOR ANNELIE UTTER AB www.naturresor.com

Tel 031 99 01 25 /91

Valdes 2001 till Sveriges bästa ekoturismarrangör Vi reser alltid i små grupper och erbjuder goda fotomöjligheter • • • • •

HÖST I SAMERNAS LAND sept. SPÄCKHUGGARSAFARI LOFOTEN okt-nov SAFARI KENYA/TANZANIA och ZANZIBAR TIGERRESA INDIEN feb.-mars Boka gärna ett föredrag/bildvisning med Annelie Utter

VÄLKOMMEN TILL VÅR RESEBYRÅ, FOTOUTSTÄLLNING, BUTIK OCH ”CAFÉ ZANZIBAR” I TJUVKIL. LOGIMÖJLIGHETER. TEL. 0303 22 56 80

bo kaspers orkester vilka tror vi att vi är Ny CD ute nu! www.bokaspers.com

Följ oss på vår resa H T T P S : // W W W. FAC E B O O K .C O M / L I V E TS G O DA /

H T T P S : // W W W. I N STAG R A M .C O M / L I V E TS G O DA _ M AGA Z I N E / @ l i ve t s g o d a _ m a g a z i n e

Livets Goda W W W. L I V E TS G O DA . S E

La Musik #5

Articles inside

RETRO

POINTER SISTERS

KRÖNIKA LENNART PERSSON

DVD

SKIVHYLLAN

THE CHEMICAL

DOGVILLE

SOPHIE RIMHEDEN

ONDSKAN

JOHN HIATT

KRÖNIKA SIDE B

TUVA NOVOTNY

LONESOME ECHO

KOMEDA

KINGS OF LEON

BO KASPERS

LINA NYBERG

FATTARU

IAN HUNTER

THE RAPTURE

RICHEY JAMES

AYESHA

SVENSK HOUSE

KELLY JOE PHELBS

EMMYLOU HARRIS

B.R.M.C

PADDY McALOON

DANKO JONES

JORMA WHITTAKER

KAIZERS ORCHESTRA

KRÖNIKA SIDE A