PADDY McALOON

AV ANDERS ENQUIST paddy mcaloon FOTO MICHAEL LOKNER PREFAB SPROUT

ag åkte till Newcastle för att träffa och

Jintervjua Paddy McAloon, låtskapargeniet och hjärntrusten i Prefab Sprout. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Missförstå mig rätt; jag träffade Paddy, vi pratade i nästan fyra timmar. Vi kom varandra riktigt nära kändes det som (jo, vi kramande om varandra länge och väl när vi skildes åt, manliga kramar alltså…). Jag hade mina frågor, han hade sina svar. Men, min kärlek till den musik Paddy McAloon skapat genom åren är helt enkelt alldeles för stor för att jag ska kunna skriva ”nyktert”. Och med sitt första album under eget namn, I Trawl The Megahertz som släpptes i juni, knäckte Paddy mig totalt - ännu en gång. Jag kan bäst beskriva min känsla med att för er berätta det smått patetiska att när skivan nådde handeln bestämde jag mig för att köpa fem exemplar. Dessa delade jag ut till personer i min omgivning som jag vet aldrig skulle köpa albumet. I samband med det fick jag också en kommentar från en nära släkting när denne lyssnade på I Trawl The Megahertz för första gången: ”Guuud så pretentiöst.” Jag ursäktar denne släkting med att hon vid detta tillfälle inte bara var aningens på örat, hon ju har heller inte träffat Paddy och liksom jag fått upptäcka att pretentiös är det sista som denne man är. Paddy McAloon är en man med vissa speciella egenskaper. Men vem är inte det? Man är som man är. Så, det här blev ingen informativ intervju i vanlig mening. Det blev istället min hyllning till en man och dennes musik. Det blev ett långt samtal med Paddy helt enkelt.

vi möter Paddy i hotellets bar i Newcastle. Han har tunna vita tyghandskar på sig. – Nej, det är inget Michael Jackson-grepp. Jag blir så oerhört lätt sjuk. Mitt immunförsvar är jättedåligt så jag skyddar mig med handskarna.

Han skrattar, drar av sig handskarna och tar oss i hand. Hotellet där mötet sker är det mest trendriktiga i Newcastle för tillfället, vilket inte är svårt att förstå. Det ligger strategiskt placerat vid floden och är ombonat stylat. När vi bokade rum visste vi inte att intervjun också skulle ske där, på en av hotellets sviter.

Både jag och La Musiks fotograf Michael Lokner känner oss som hemma direkt och hamnar snart i baren en trappa upp från receptionen när vi anländer, en dag innan vi ska träffa Paddy. När vi tagit ett par öl beger vi oss till rummet. Där tar vi varsin dusch, inspekterar minibaren, alla TV-kanaler och annat som man brukar göra när man kommer till ett nytt hotell. På hotellrummet finns, ödets ironi?, en cdspelare, en bra sådan, och jag har naturligtvis samtliga Prefab-album nerpackade. Och I Trawl The Megahertz. Så vi blandar några drinkar med hjälp av minibaren, slår oss till ro och sätter in I Trawl The Megahertz i cd´n och låter det tjugotvå minuter långa titelspåret ljuda. Högt. Jag blir lycklig när jag ser på Micke att han sakta men säkert sjunker in i den speciella stämning som råder på I Trawl The Megahertz. Han ger I Trawl The Megahertz det tålamod och koncentration albumet behöver. Och får sin belöning. Albumet talar till honom så att han förstår (när Micke hemma i Sverige senare läser en sval recension i en stor dagstidning säger han irriterat att ”han, recensenten, inte kan ha fattat vad det handlar om”). Jag berättar bakgrunden till albumet för Micke. Jag berättar att Paddy på grund av en ögonsjukdom som drabbade honom 1998 fick uppleva lång tid i nära total blindhet. Jag berättar att det var under tiden Paddy återhämtade sig från ögonoperationen som gav honom synen tillbaka, han skrev albumet. Paddy kunde inte se och han mådde inte tillräckligt bra för att kunna sitta vid datorn och spela in ny musik.

Så Paddy började lyssna på radio. Ofta nattetid. Han hoppade mellan kanalerna, lyssnade på dokumentärer och talkshows och plockade ut lösa fragment från konversationerna. Paddy plockade en minut från en konversation och några sekunder från någon annan och skapade på så sätt temat för albumet och inte minst det fantastiska titelspåret, där Paddy låter skådisen Yvonne Connors berätta fiktiva och verkliga utdrag ur livet som folk berättat när de ringt in. Paddy har sammanställt fragment ur allt detta till att komma att handla om en kvinna som försöker bringa någon vettig mening i sitt liv. Det är märkligt. Det är vackert. Det är fascinerande.

Sedan fastnar vi där, jag och Micke. Vi lyssnar på I Trawl The Megahertz och dricker drinkar och ”rummets vin”. Och då menar jag att vi om och om igen lyssnar på själva titelspåret, det tjugotvå minuter långa mästerverket (och aldrig har väl tjugotvå minuter upplevts så korta).

Jag berättar det här för Paddy dagen efter och frågar honom om han blir rädd att han har en psykopat med sin psykopatiska fotograf framför sig. Han skrattar dock bara och ser uppriktigt rörd ut.

– Jag vill att lyssnaren ska se albumet som en värld man besöker för en kort stund. Ungefär som att se en film. Du tittar inte på en film medan du gör något annat. Du ger den full uppmärksamhet. När du tittar på en film så kliver du in i den filmens värld. Det förhållandet vill jag att lyssnaren ska känna med I Trawl The Megahertz.

Detta är också albumets stora svaghet, om man nu ska prata svagheter. Du måste ge albumet din fulla koncentration, annars funkar det inte. Du kan inte småpyssla med andra saker samtidigt.

Plockade du ut fragment från dessa ”radiotalkshows” som låg dig närmast hjärtat, som du kunde relatera till dig själv?

– Ja, visst blev det så. Men helt ärligt Anders, jag hörde någon säga ”I´m telling myself a story of my life”. Det var inte från någon novell eller så utan någon som pratade om en mormor. Jag tyckte det var en underbar replik och började bygga låten kring detta.

Sedan hörde Paddy sent en kväll på radion en ung kvinna berätta”Your daddy loves you very much, he just doesn´t want to live with us anymore”. – Det kändes fruktansvärt i mitt hjärta men det kändes samtidigt som musik i min kropp. I Trawl The Megahertz kan ses som en artmodern bluesskiva och även om det är ett mycket annorlunda projekt om man betänker Paddys historik, så finns det en hel del Prefab Sprout över det hela. Melodierna, melankolin, stråkarrangemangen. Och det magiska med titelspåret är just längden. Desto längre in man kommer i den tjugotvå minuter långa resan, desto mer vill man ha. Det biter sig kvar, fascinationen bara växer och till slut går det helt enkelt inte att slita sig. Och då är det kanske uppenbart varför det också blev ett sådant långt stycke. Det kräver tjugotvå minuter för att förstå?

Paddy har annars en vad jag brukar kalla McCartney-tendens i sitt låtskrivande. Det vill säga att man inte riktigt vet om låten handlar om honom själv, om det är ren fiction eller om det handlar om någon annan i hans omgivning. Paddy och McCartney kan sjunga om tredje part eller droppa några namn, men jag kan ändå vilja tolka det hela som att det i grunden handlar om dom själva, och ändå inte. Samtidigt går det inte sällan att relatera låtarna till sig själv och sitt eget liv. Det blir personligt och inte personligt på en och samma gång, vilket man själv nu känner (kan

ju också bero på hur mycket man tycker om musiken). Och det stora med I Trawl The Megahertz är att trots det närapå är ett helt instrumentalt album så upplever jag det som det mest innerliga och personliga Paddy någonsin gjort. – Jag förstår precis vad du menar. Det är ett känslostarkt album och texter och sång behöver inte alltid göra en låt eller ett album mer personligt. Om gud är med mig så kommer folk om fem eller sex år säga att de förstår vad det handlar om. Jag hoppas det är ett sådant album.

Paddy har genom albumet förverkligat en ambition som han länge haft. Han har nämligen alltid velat göra ett helt igenom instrumentalt album, som står för sig själv, utan sång. Ändå fanns tvivel där. Tvivel som att Paddy inte riktigt litade på att musiken var stark nog. Titelspåret var också från början tänkt som ett helt instrumentalt stycke. – Jag hade musiken helt klar och tänkte från början lämna det så. Men när jag såg alla de här anteckningarna jag skrivit ner från radion så kände jag att jag måste få in dessa rader i musiken. I Trawl The Megahertz handlar naturligtvis inte bara om titelspåret. Även om det känns så i början av bekantskapen. Men, ”den tålmodige och nyfikne ska finna och belönas”. Jag belönas med att återigen hamna i ett Moment 22liknande trauma när det jag idag benämner ”Trilogin” tar vid. Det vill säga spår sex, sju och åtta och med början på I´m 49. Nej, Paddy är inte 49. Han är 41, liksom jag. – Det var en man som yttrade det i nån talkshow, ”I´m 49 and divorced”. Jag kom att älska den meningen helt enkelt. Kände att jag ville göra en låt kring det. Och det hade ju kanske inte varit lika kul med ”jag är 41 och inte skild”, tillägger Paddy och skrattar hjärtligt. ”Trilogin” fortsätter med lika underbara Sleeping Rough och här är det den enda gången på albumet Paddys röst framträder. Det är också det enda jag emellanåt kan sakna på I Trawl The Megahertz; Paddys röst. Det är ändå lite

”Musikkritiker idag anser att rockmusiken är för de yngre. De ifrågasätter vad Madonna har där att göra på listorna, vad Sting har där att göra. Men du är ju inte ung hela livet. Jag vill inte använda ordet middle-age, det är så trist ord, men faktum är det fi nns en sån publik därute. En väldigt stor köpstark sådan och du kan inte ta ifrån äldre artister sitt berättigande.

blandade känslor i den saknaden. För i vissa moment på Prefab Sprouts album har jag känt att Paddy gott och väl kunnat vila rösten och låtit musiken prata mer. Paddy har förvisso en väldigt underskattad röst, men ibland har rösten gett en mer smart än själfull känsla. Jag säger det här till Paddy och blir faktiskt lite förvånad över hans motkommentar. – Jag har aldrig riktigt gillat att höra mig själv sjunga och vad jag också alltid velat gjort egentligen är ett album som jag kan lyssna på tillsammans med andra utan att höra min egen röst. ”Trilogin” avslutas med Ineffable som, ja, vad ska jag säga? Att jag är tagen? Knäckt? Vid det här laget in i albumet så bör alla ha accepterat Paddys sologiv, öppnat sina sinnen helt och därmed också kunnat ta till sig I Trawl The Megahertz fullt ut, även om det är ett instrumentalt album. Eller har Paddy skrämt iväg Prefab Sprout-fansen? – Jag ville först att I Trawl The Megahertz skulle vara ett Prefab-album. Min bror Martin ville det också trots att han inte ens medverkar på skivan. Men hade jag satt albumet under Prefab Sproutnamnet så hade de flesta väntat sig ett mer typiskt Prefab-album med kortare poplåtar och undrat vad detta handlar om. Jag är van att göra som jag exakt vill hela tiden men för en gångs lyssnade jag på vad andra sa till mig, att använda mitt namn som artist på albumet för att just kanske inte skrämma iväg Prefab-fansen.

Lite i alla fall, tillägger han. Varför Paddy gjort något så totalt annorlunda förklarar han också med att alla artister som varit med några år och släppt flera album, upphör till slut att göra nya saker och blir därmed till en nostalgisk akt. – Prefab Sprout är en nostalgisk akt, en 80-tals nostalgisk akt och det känns lite deprimerande att ens band till slut ses på det sättet. Så jag kände inför I Trawl The Megahertz att ”låt det inte bara bli Paddy och grabbarna från 80-talet”. Låt det bli nåt annorlunda.

Är det en av anledningarna till att Prefab Sprout inte släpper så många album?

– Nja, förklaringen till det är att jag inte blir särskilt lycklig över att göra skivor. Som många kanske tror. Jag gillar arbetet hemma framför datorerna, när jag skriver musiken, skriver texterna. Jag tycker om att leva mig in i materialet, att lyssna på materialet i flera månader för att sedan övertyga folk om att spela in det hela. Men det är just det, när det hela ska skapas i studion, när skivan ska produceras. Därför att när du sedan gör skivan så är det som att alla dina drömmar ska slå in. Du har den perfekta drömbilden i hjärnan av hur det ska låta. Men oftast går den drömbilden inte att uppfylla och då blir arbetet en besvikelse. Jag blir aldrig riktigt nöjd eller känner mig helt säker.

Paddy säger själv att det här är en av hans allra största svagheter, att gå in i studion med en producent och musiker för att skapa drömbilden. – Jag är inte bra på att sitta med musiker och säga ”det där var den perfekta versionen vi ska använda”. Jag måste på ett väldigt långsamt sätt bestämma vad jag egentligen tycker om och hur jag vill ha det. Det är därför jag gillar att jobba med musiken på datorn hemma för mig själv. I I Trawl The Megahertz fall var allt färdigt, gjort hemma i huset, innan studioarbetet. Det var klart hur det skulle låta. Det var bara att få musikerna att spela in allt i ”verkligheten”.

All den här perfektionism och ängslan i Paddy gör naturligtvis att han inte är helt lätt att jobba med i studion. – Jag är i inspelningsarbetet inte en speciellt snäll kille. Och det är faktiskt något jag inte är särskilt glad över. Jag önskar att jag vore mer social.

Ändå älskar han den ”riktiga musiken”. – Det jag skapar i datorn kan aldrig bli detsamma som när riktiga musiker spelar. På I Trawl The Megahertz användes fem stråkmusikanter. Och de spelade helt enkelt underbart.

Vet du alltid bäst då, hur slutresultatet ska låta?

– Nej, självklart inte. I arbetet med I Trawl The Megahertz litade jag väldigt mycket på Calum Malcolm som var recording engineer. När jag tvivlade och tyckte något inte lät bra sa han ofta att ”nejdå, det här blir bra, vi tar de här fragmenten, spelar om det där och sätter de tillsammans så blir det kanon”. Och då Malcom under årens lopp har blivit van vid att spela in udda saker, van vid knepiga situationer i studion, så kände jag att jag kunde lita på hans omdöme. – Jag behöver någon som säger till mig att ”få inte panik om den första inspelningen inte låter som du tänkt dig”.

Så, hur ser framtiden ut då? Ja, Paddy säger att han idag har material nog för att göra ett nytt Prefab Sprout-album, men att han inte riktigt vet hur han vill att ett sådant album ska låta, om det ska bli liknande I Trawl The Megahertz i arrangemangen eller om det ska bli ett mer gitarrbaserat album.

Vad är det du väntar på?

– Hm, nog på att jag ska bli klar i skallen på vad jag vill göra för ett slags Prefab-album.

Han säger att vissa färdigskrivna låtar han nu arbetar på är mer popkonventionella. Andra är tvärtom, mer i samma anda som I Trawl The Megahertz. Och det är här han tvekar. Paddy känner att han har svårt att placera det material han idag skrivit på samma album. – När hela arbetet med I Trawl The Megahertz var klart men innan albumet släpptes, var jag bestämd på att ganska snabbt spela in ett mer Prefab Sprout-ekande album, som vi alla är vana vid. Men efter de positiva skriverierna om I Trawl The Megahertz så vet jag inte riktigt längre.

Han berättar om en annan idé till ett album han jobbar med, som går ut på att man inte ska behöva fokusera sig på saker och ting mer än en minut. – Vilket alla ibland känner behov av och som också jag ibland känner behov av.

Det vore intressant att göra ett helt album kring detta tema. Ett album med enbart en minut korta låtar helt enkelt. Samtidigt kräver det kanske att ett sådant temaalbum också ges ut snabbt. Och problemet med mig är ju att jag har den där egendomliga egenskapen att ”sitta på materialet i evigheter”.

Paddy har en annan egenskap som kan tyckas märklig. Han gillar inte att spela live. – Nej, jag saknar inte det. Och det beror på att jag inte blir särskilt lycklig av hela den upprepande proceduren varje kväll som ett turnerande innebär.

Och som det ser ut idag kommer vare sig Paddy McAloon eller Prefab Sprout någonsin igen att bege sig ut på turné. Vårda därför musiken ömt kära läsare.

EPILOG I Trawl The Megahertz avslutas med ”…but we were happy” och vi som känner Paddy vet vid det här laget att lycka inte är ett glättigt stadie för denne man. Lyckan för Paddy är dramatisk, vemodig, melankolisk, bitterljuv, och samtidig oerhört hoppfull. Jag vet ingen annan popmusikmakare (sedan McCartney/Lennon) som kan ge mig så mycket dramatiskt vemod och hoppfullhet på samma gång. I Trawl The Megahertz är också allt detta. Och jag älskar det fullkomligt och gränslöst. Tack Paddy!

Anders och Paddy pratar Prefab Sprout-album

Swoon Epic, 1984

Första albumet. Spelades in mycket snabbt och närapå helt live. – Har faktiskt likheter med I Trawl The Megahertz i den mening att vi också här gjorde albumet utan skivbolagets inblandning. Swoon spelades in i Skottland på 2-3 dagar och vi hade en helt färdig demo innan vi gick till skivbolaget. Vi tyckte Swoon var ett lika kommersiellt album som Michael Jacksons Thriller. Haha, vi trodde på fullt allvar att det skulle bli ett lika populärt album. Albumet är ju inte det minsta kommersiellt. – Det är just såna här saker som får mig att tvivla på mitt eget omdöme, hur jag kan ha så fel om min musik. Jag måste erkänna att jag hatar min sång rakt igenom på Swoon. Låtar? Ja, jag gillar Cruel och jag gillar Couldn´t Bear To Be Special. Även Cue Fanfare tycker jag känns okej idag. Sedan gillar jag idén med Technique, det hade kunnat bli en briljant låt med dagens teknik.

Många gillar Swoon för att det var liksom mer rock´n roll över det hela.

– Helt klart. Det är något som har gått förlorat sedan Swoon, och det är mitt fel. Vi var vid den här tidpunkten mycket mer som ett band tillsammans i ett rum, testandes olika idéer.

Du saknar lite av det idag?

– Absolut, visst gör jag det.

Steve McQueen Kitchenware, 1985

Första proffesionellt gjorda albumet. Mycket snyggt. Thomas Dolby producerade. Av många ansedd som det bästa albumet. – 1984-85 hade jag börjat skriva låtar på keyboard och jag ville ha någon som verkligen behärskade och förstod sig på instrumentet. När jag sedan läste en artikel där det stod att Dolby skulle arbeta med Michael Jackson så svär jag att jag tänkte ”duger han åt Michael så duger han åt mig”. Inget fel på mitt självförtroendet där inte, haha.

Trots Dolby är det ändå ett mer gitarrbaserat album.

– De flesta låtar på Steve McQueen är faktiskt skrivna innan 1984. Bonny och Faron Young skrev jag redan 197778. Jag tycker inte det är det bästa albumet jag gjort, men jag kan förstå varför många av mina fans tycker det. Låtar som Goodbye Lucille (Johnny Johnny) och When Love Breaks Down funkar ju verkligen bra. Thomas Dolby förtjänar verkligen credit för arbetet på Steve McQueen. Han gjorde ett jättejobb. Det var han som formade albumet. Jag kunde sitta längst bak i rummet och klaga ”så där kan vi ju inte göra” men han gav sig inte.

Protest Songs Kitchenware, 1989

Ett album som var tänkt att tona ner förväntningar på Prefab Sprout efter Steve McQueen. – Släpptes året efter From Langley Park To Memphis men spelades in redan 1985, tre månader efter releasen av Steve McQueen. På grund av diverse strul med förlorade tapes och annat fördröjdes utgivningen. Först 1989 gavs den ut. Tanken med albumet var från början att jag bara ville bryta mönstret. Det kändes direkt som Steve McQueen blev en ganska stor sak hos folk, att vad vi än nu skulle komma att göra skulle det ställas bredvid Steve McQueen. Ett snabbt album med udda låtar för att ta bort den effekten tyckte vi då var en bra idé. Protest Songs är ett enkelt album som vi spelade in på en månad. Några av låtarna var nyskrivna. Bl a då Till the Cows Come Home och Pearly Gates liksom Wicked Things. Men de flesta var lite äldre material som jag kände att det skulle vara kul att spela in helt enkelt. Jag gillar soundet på albumet.

From Langley Park to Memphis Epic, 1988

Det stora kommersiella genombrottet. Också det album som Paddy tycker minst om. – Här finns Cars And Girls och The King Of Rock & Roll, som fortfarande spelas mycket på radion och som jag idag kan tycka om. Här finns en av mina favorit Prefab-låtar, I Remember That. Men annars, nja… jag gillar idag mer idéerna kring vissa låtar än själva låtarna.

Cars And Girls handlar om kritiker och fans som blir väldigt upprörda när man säger något negativt om Bruce Springsteen. Vilket många verkar ha missat helt, fortfarande.

– Låten är skriven ur en väldigt engelsk synpunkt, och kanske det som gör att så många missförstått låten. Men det är lite roligt med det hela. Folk har blivit arga på mig för att de tror att jag har något emot Springsteen medan jag i själva verket skrivit en låt om just det; hur folk blir nästan löjligt arga över några som klankar på Springsteen. Låten handlar ju om att det finns annat i världen än ”cars & girls” och att Springsteen är en ”ordinary man” som skriver ”ordinary songs”. Men det får du inte säga, då rasar alla.

En annan missuppfattning gäller The King Of Rock & Roll som många trott handla om Elvis Presley.

– Det är en sång som handlar om ”one hit wonder”. Det handlar om en kille som bara får en hit och sedan måste spela samma låt om och om igen, kväll efter kväll, tillsammans med massa covers. Låten kunde lika gärna handlat om mig, haha.

Jordan: The Comeback Epic, 1990

Ett album som skulle bli Paddys svar på Sgt Peppar. – Nitton låtar med en sammanlagd speltid på över en timme. Här knäckte jag Thomas Dolby helt, haha. Allvarligt talat, jag hade alldeles för mycket musik som skulle spelas in på för kort tid. Thomas tyckte från början att det var för många låtar och jag är benägen att hålla med honom. Men han tyckte om min passion inför det hela. Jordan blev ett tufft projekt. Jag hade ju nästan gjort allt mitt arbete innan vi klev in i studion. Väl i studion vilade huvudansvaret på Thomas och då först förstod han vilken uppgift som verkligen väntade. Vi började inspelningsarbetet väldigt entusiastiskt bara för att se Thomas bli mer och mer trött och utarbetad. Jag hade ju min bild av hur det skulle låta och med så mycket musik och detaljer i musiken så tog allt en väldig tid och Thomas tröttnade alltmer på både mig och inspelningarna. Men vi lyckades genomföra hela projektet. Thomas gjorde ett jättejobb och jag tycker vi fick till en hel del bra grejer. Wild Horses är en av Prefab Sprouts bästa låtar någonsin. One Of The Broken är en annan favorit. Det är ett bra album. Trots allt.

A Life of Surprises: The Best of Prefab Sprout Epic, 1992

Samling med två nya låtar, bl a fantastiska Sound Of Crying.

Inte så mycket att säga om. Bolaget ville ha ut en samling de trodde kunde sälja bra och det gjorde den. Vi hade inte haft särskilt många singelhits så urvalet är baserat på de singelvänligaste låtarna. Vi valde ut låtarna med skivbolaget och även om många av mina personliga favoriter saknas så kan jag inte heller argumentera mot urvalet. Men ska jag vara helt ärlig, det finns bara en ”Best of” som jag tycker om. Det är John Lennons Shaved Fish från 1975. Den är fantastisk.

ANDROMEDA HEIGHTS Sony, 1997

Anses av de mest inbitna Prefab Sprout-fansen som Paddys riktigt stora mästerverk, tillsammans med Steve McQueen. Paddy har dock lite kritiska synpunkter. – Jag tycker om Andromeda Heights. Personligen anser jag dock att jag gjort ett mindre bra producentjobb emellanåt. Ta The Mystery Of Love. Den kunde blivit mer intressant än den blev. Jag försökte göra en låt som var programmerad på datorn men lät som ett riktigt band. Jag hade aldrig en riktig trummis som spelade. Däremot hade jag en riktig trummis som spelade bredvid mig vid datorn så jag kunde få fram rätt ljud. Det lyckades inte fullt ut. Och det är det här som retar mig idag, jag tycker om låtarna men känner att de hade kunnat blivit så mycket mer intressanta. Jag önskar vi hade varit lite mer dynamiska, gjort albumet med lite mer rocksound i sig. Men vi spelade in albumet i min studio hemma och jag ville vid den här tidpunkten inte ha det ”biffigt” och fullt av rocksound utan mer poporkestralt och lågmält, och det är ju bara att acceptera idag.

The Gunman and Other Stories EMI, 2001

Ett temaliknande album med material Paddy skrivit åt andra artister, bl a då Jimmy Nail och Cher. Och låtar som var tänkt åt andra artister. – Om jag ska vara ärlig så hade jag nog väntat mig att The Gunman And Other Stories skulle bli mer populär än vad den blev. Tar man låt för låt så tycker jag inte de är sämre än något annat jag skrivit. De flesta av de här låtarna skrev jag faktiskt innan Andromeda Heights. Men det var låtar som jag skrev menat för andra artister att spela in och några var direkt skrivna med Nashville i tankarna. Jag vet att Madonna tyckte att Blue Roses var den vackraste låt hon hört. Jag får väl leva på det.

I Trawl The Megahertz EMI, 2003

Se intervju…