paddy mcaloon AV ANDERS ENQUIST FOTO MICHAEL LOKNER
PREFAB SPROUT
ag åkte till Newcastle för att träffa och intervjua Paddy McAloon, låtskapargeniet och hjärntrusten i Prefab Sprout. Men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Missförstå mig rätt; jag träffade Paddy, vi pratade i nästan fyra timmar. Vi kom varandra riktigt nära kändes det som (jo, vi kramande om varandra länge och väl när vi skildes åt, manliga kramar alltså…). Jag hade mina frågor, han hade sina svar. Men, min kärlek till den musik Paddy McAloon skapat genom åren är helt enkelt alldeles för stor för att jag ska kunna skriva ”nyktert”. Och med sitt första album under eget namn, I Trawl The Megahertz som släpptes i juni, knäckte Paddy mig totalt - ännu en gång. Jag kan bäst beskriva min känsla med att för er berätta det smått patetiska att när skivan nådde handeln bestämde jag mig för att köpa fem exemplar. Dessa delade jag ut till personer i min omgivning som jag vet aldrig skulle köpa albumet. I samband med det fick jag också en kommentar från en nära släkting när denne lyssnade på I Trawl The Megahertz för första gången: ”Guuud så pretentiöst.” Jag ursäktar denne släkting med att hon vid detta tillfälle inte bara var aningens på örat, hon ju har heller inte träffat Paddy och liksom jag fått upptäcka att pretentiös är det sista som denne man är. Paddy McAloon är en man med vissa speciella egenskaper. Men vem är inte det? Man är som man är. Så, det här blev ingen informativ intervju i vanlig mening. Det blev istället min hyllning till en man och dennes musik. Det blev ett långt samtal med Paddy helt enkelt.
J
vi möter Paddy i hotellets bar i Newcastle. Han har tunna vita tyghandskar på sig. – Nej, det är inget Michael Jackson-grepp. Jag blir så oerhört lätt sjuk. Mitt immunförsvar är jättedåligt så jag skyddar mig med handskarna. Han skrattar, drar av sig handskarna och tar oss i hand. Hotellet där mötet sker är det mest trendriktiga i Newcastle för tillfället, vilket inte är svårt att förstå. Det ligger strategiskt placerat vid floden och är ombonat stylat. När vi bokade rum visste vi inte att intervjun också skulle ske där, på en av hotellets sviter. Både jag och La Musiks fotograf Michael Lokner känner oss som hemma direkt och hamnar snart i baren en trappa upp från receptionen när vi anländer, en dag innan vi ska träffa Paddy. När vi tagit ett par öl beger vi oss till rummet. Där tar vi varsin dusch, inspekterar
10 | la musik 18
minibaren, alla TV-kanaler och annat som man brukar göra när man kommer till ett nytt hotell. På hotellrummet finns, ödets ironi?, en cdspelare, en bra sådan, och jag har naturligtvis samtliga Prefab-album nerpackade. Och I Trawl The Megahertz. Så vi blandar några drinkar med hjälp av minibaren, slår oss till ro och sätter in I Trawl The Megahertz i cd´n och låter det tjugotvå minuter långa titelspåret ljuda. Högt. Jag blir lycklig när jag ser på Micke att han sakta men säkert sjunker in i den speciella stämning som råder på I Trawl The Megahertz. Han ger I Trawl The Megahertz det tålamod och koncentration albumet behöver. Och får sin belöning. Albumet talar till honom så att han förstår (när Micke hemma i Sverige senare läser en sval recension i en stor dagstidning säger han irriterat att ”han, recensenten, inte kan ha fattat vad det handlar om”). Jag berättar bakgrunden till albumet för Micke. Jag berättar att Paddy på grund av en ögonsjukdom som drabbade honom 1998 fick uppleva lång tid i nära total blindhet. Jag berättar att det var under tiden Paddy återhämtade sig från ögonoperationen som gav honom synen tillbaka, han skrev albumet. Paddy kunde inte se och han mådde inte tillräckligt bra för att kunna sitta vid datorn och spela in ny musik. Så Paddy började lyssna på radio. Ofta nattetid. Han hoppade mellan kanalerna, lyssnade på dokumentärer och talkshows och plockade ut lösa fragment från konversationerna. Paddy plockade en minut från en konversation och några sekunder från någon annan och skapade på så sätt temat för albumet och inte minst det fantastiska titelspåret, där Paddy låter skådisen Yvonne Connors berätta fiktiva och verkliga utdrag ur livet som folk berättat när de ringt in. Paddy har sammanställt fragment ur allt detta till att komma att handla om en kvinna som försöker bringa någon vettig mening i sitt liv. Det är märkligt. Det är vackert. Det är fascinerande. Sedan fastnar vi där, jag och Micke. Vi lyssnar på I Trawl The Megahertz och dricker drinkar och ”rummets vin”. Och då menar jag att vi om och om igen lyssnar på själva titelspåret, det tjugotvå minuter långa mästerverket (och aldrig har väl tjugotvå minuter upplevts så korta). Jag berättar det här för Paddy dagen efter och frågar honom om han blir rädd att han har en psykopat med sin psykopatiska fotograf framför sig. Han skrattar dock bara och ser uppriktigt rörd ut.
– Jag vill att lyssnaren ska se albumet som en värld man besöker för en kort stund. Ungefär som att se en film. Du tittar inte på en film medan du gör något annat. Du ger den full uppmärksamhet. När du tittar på en film så kliver du in i den filmens värld. Det förhållandet vill jag att lyssnaren ska känna med I Trawl The Megahertz. Detta är också albumets stora svaghet, om man nu ska prata svagheter. Du måste ge albumet din fulla koncentration, annars funkar det inte. Du kan inte småpyssla med andra saker samtidigt. Plockade du ut fragment från dessa ”radiotalkshows” som låg dig närmast hjärtat, som du kunde relatera till dig själv? – Ja, visst blev det så. Men helt ärligt Anders, jag hörde någon säga ”I´m telling myself a story of my life”. Det var inte från någon novell eller så utan någon som pratade om en mormor. Jag tyckte det var en underbar replik och började bygga låten kring detta. Sedan hörde Paddy sent en kväll på radion en ung kvinna berätta”Your daddy loves you very much, he just doesn´t want to live with us anymore”. – Det kändes fruktansvärt i mitt hjärta men det kändes samtidigt som musik i min kropp. I Trawl The Megahertz kan ses som en artmodern bluesskiva och även om det är ett mycket annorlunda projekt om man betänker Paddys historik, så finns det en hel del Prefab Sprout över det hela. Melodierna, melankolin, stråkarrangemangen. Och det magiska med titelspåret är just längden. Desto längre in man kommer i den tjugotvå minuter långa resan, desto mer vill man ha. Det biter sig kvar, fascinationen bara växer och till slut går det helt enkelt inte att slita sig. Och då är det kanske uppenbart varför det också blev ett sådant långt stycke. Det kräver tjugotvå minuter för att förstå? Paddy har annars en vad jag brukar kalla McCartney-tendens i sitt låtskrivande. Det vill säga att man inte riktigt vet om låten handlar om honom själv, om det är ren fiction eller om det handlar om någon annan i hans omgivning. Paddy och McCartney kan sjunga om tredje part eller droppa några namn, men jag kan ändå vilja tolka det hela som att det i grunden handlar om dom själva, och ändå inte. Samtidigt går det inte sällan att relatera låtarna till sig själv och sitt eget liv. Det blir personligt och inte personligt på en och samma gång, vilket man själv nu känner (kan
