FATTARU

AV JOHANNA OLOFSSON

– Vi har äntligen fått skivorna nu, vinylen också, visst är de fi na? säger Kristoffer ”Stuffe” Malmsten och viftar stolt med en kasse med Fattarus Jordnära.

Jag möter upp ”Stuffe” och Mingus ”Mingan” Price utanför Skivspåret vid

Skanstull och blir eskorterad till lägenheten på Ringvägen som lillebror Markus ”Mackan” lånar när deras jazzpappa Melvin är i USA. Storebrorsan Magnum Coltrane Price är också musiker och senare på kvällen ska Mackan spela med hans band Majestic 3 på Fasching, men först har Fattaru några intervjuer att avklara.

Mackan släpper in oss i sitt småkaotiska hem och ställer fram hembakta bullar. Stuffe käkar en sen yoghurtfrukost och muttrar något om att ”Mogge”, Morgan ”DJ Kojak” Röhl, inte går att få tag på. Det visar sig att vi klarar oss hyfsat bra utan honom, Fattaru är inte lika rappa i konversation som på sitt debutalbum Fatta eld men har åsikter om det mesta. Särskilt Mingus, nybliven 22-årig pappa och två år äldre än de andra.

När Fattaru slog igenom 2001 var alla utom Mingus fortfarande tonåringar. Ryktet om dem började spridas 1999 när några demospår florerade på nätet. Ett år senare var en av deras låtar med på Svenska Underjorden, utgiven på Redline Records och när de 2001 vann rap-SM var albumkontraktet med Latin Kings skivbolag redan påskrivet. – Folk tjatade på oss hur länge som helst att vi skulle vara med och tävla. Vi hade ju redan vår deal, vi hade singeln klar och visste att vi skulle slå igenom. Vi kände oss lite för etablerade för att vara med. Om vi hade en spelning på Kafé 44 så drog vi 400-500 pers, fullt hus två gånger om, så de ville ha med oss som dragplåster. Sen var det nära att vi inte vann, men hade vi inte gjort det så hade vi blivit skitsura, säger Mingus och flinar.

Med förstasingeln Mina hundar och en bedårande video där de i krympta versioner studsade runt som ”Linus på linjen” charmade de skiten ur hela svenska folket. Eftersom deras låtar blivit flitigt nerladdade sålde inte Fatta eld så bra som väntat, men serverade dem ett gäng hitar till. Risken finns att nya plattan inte gör riktigt samma succé. För medan rockband med åren går från rock’n’roll till gubbrock har Fattaru på Jordnära bytt bouncen mot mogenrap. – Eftersom vi turnerade så mycket och körde de där låtarna så kände vi att bounce inte är det vi vill göra. Förut gjorde vi låtar som vi kunde spela live, nu vill vi göra skivor man kan lyssna på i stereon hemma utan att det känns jobbigt. Jag skulle inte kunna lyssna på vår förra skiva för det är för mycket energi, lite påfrestande, säger Mingus och Stuffe fortsätter: – Vi har lyssnat igenom kanske två-trehundra beats inför den här skivan. Vi ville ha en helhet på skivan, ett genomgående sound. Och jag tror att det är det svenska producenter är bäst på just nu – mysiga låtar. Det var oftast de som var de bästa beatsen, så det föll sig naturigt.

Är ni inte rädda för att göra fansen besvikna?

– Jag tror att de som gillar oss vill höra mer av oss, vad vi kan göra för musik och vilka vi är, säger Mingus. Jag tror inte att någon vill höra tio nya festlåtar med Fattaru. Om vi skulle göra det så skulle de tycka att vi upprepade oss, stampade på samma ställe och körde på säkra kort: ”De där barnrapparna kommer alltid att göra samma grej.”

Det speedade ordbajsandet var dessutom ganska tidskrävande att snickra ihop. För att texterna skulle flyta var de tvungna att använda strikta strukturer och flerstaviga rim. – Det gör att man blir begränsad i vad man kan säga, för man måste tänka så mycket på hur det låter, säger Stuffe. – Och det är det som är svårigheten och det är därför vi inte ville göra det på den här plattan, det tar sån jävla tid. Och sen var det ändå ingen som brydde sig, ingen som ens reagerade över hur mycket och bra vi rimmade, alla tyckte bara att vi rappade snabbt, säger Mingus som trots det anser att de är mer värda en Grammis som ”Årets textförfattare” nu än 2001 när de nominerades och dessutom vann Grammis som hiphopgrupp och nykomling.

Vilka svenska textförfattare är bra?

– Jag tycker att Jocke är grym, säger Stuffe. – Det är Stuffe som tycker, skriv inte att alla tycker det! utropar Mingus och lillebrorsan faller in: – Jag lyssnar inte på Kent. Men det är klart att de kan vara bra.

Mingus: Det finns ju bra låtar i alla genrer, men vi kommer inte från någon rockbakgrund, vår farsa är jazzmusiker. Och om jag ska vara ärlig så är det rapparna som skriver bra texter. När man skriver sånger så blir det ofta ganska flummigt, speciellt om du skriver på engelska, då kan du skriva va fan som helst och folk kommer inte att reagera på att du är kass. Det är vi rappare som lägger ner tid på att textförfatta.

Stuffe: Fast det är det som är starkt tycker jag, när man kan skriva bra texter till musik. För då är man så begränsad, man måste ha exakt samma struktur på verserna, samma mängd stavelser.

Mingus: Men hur många ord är det i en rocklåt? Kanske sextio.

Stuffe: Jag tycker inte att det är det som är grejen. Kvalitet, inte kvantitet. Om man lyckas göra ett så starkt intryck på så få ord… – Jaja, men det är sällan det blir kvalitet på