EMMYLOU HARRIS

INNAN EMMYLOU RINGER upp hinner jag tänka att det är en legend jag ska prata med. En person som har varit med om att skapa countryrocken och återuppliva bluegrass- och americanamusiken. En kvinna som sjungit duetter med Gram Parsons och Neil Young och haft en trio med Dolly Parton och Linda Ronstadt. Hon var med i The Last Waltz. Och ett ungt par som skulle föreställa Emmylou och Gram blixtrade förbi i Almost Famous. Det var väl en och en halv sekund va? skrattar hon när jag för det på tal. – Du får förlåta att jag lider av the post-fifty disease, alltså dåligt närminne, men jag tror att Cameron (Crowe, regissör) faktiskt gjorde en liten förfrågan om det var OK att ge illusionen av att det var Gram och jag som satt där. Jag har känt Cameron sedan han var en 16-årig rockskribent och intervjuade Gram Parsons i Phil Kaufmans hus.

Emmylou blir tyst en kort stund. – Cameron var 16, man kan göra så mycket när man är 16, jag vet inte varför mitt eget skrivande kom igång så sent. Men på sätt och vis är tid en illusion. Linjärt tänkande är egentligen konstigt men svårt att komma ifrån. Jag är besatt av kalendern men tror egentligen mer på att tänka på tid i cirklar och spiraler.

Du skrev merparten av materialet på 1985 års album Ballad Of Sally Rose. Hur kom det sig att du kom igång igen 15 år senare?

– Det hela började med att Malcolm sa ”vi jammar fram lite låtar i studion och så kan du göra klart dem på plats”. Det skrämde mig. Jag vet att vissa arbetar så men jag ville känna att jag åtminstone hade ett antal låtar helt klara innan jag gick in i studion. Det fick mig att jobba vidare med låtar som jag aldrig hade avslutat.

Och denna gång?

– Den här gången hade jag en del eget och tänkte göra några covers. Som tolkare samlar jag konstant på låtar jag tycker om. Men jag skrev mer än jag trodde att jag skulle och det blev inga covers. Däremot skrev jag ihop med folk som Kate och Anna McGarrigle, Jane Siberry och Jill Kuniff från Luscious Jackson.

Finns det någon annan som du skulle vilja skriva med?

– Jag vill egentligen inte säga det, för det kan bli sant - och då måste jag leverera! Men kanske kommer jag att skriva med Patti Griffin en dag, vi är vänner. Men hon behöver egentligen ingen annan. Jag kommer säkert att skriva mer med Buddy och Julie Miller.

Har du något råd till unga artister?

– Jag vet att det är en kliché, men det är sant; man måste följa sin instinkt och sitt hjärta. Anledningen till att du är artist är för att något passerar genom dig. Du är utvald. Och det är skillnad mellan den som förstår det och hjälper dig att få ut det än någon som försöker forma dig till någon annan som redan haft succé. Jag hade tur tidigt som träffade Gram, och managers och producenter som var känsliga. Det gäller att hitta folk du litar på som hjälper dig att växa. Så fort någon säger “gör det så här, även om det inte känns rätt” run like hell! Kompromisser går inte att korrigera i efterhand.

Har du något att växla musiken med, som Joni Mitchell har sin konst?

– Nej, inget annat utlopp, på det sättet som Joni har. Jag kan inte teckna, måla, skriva prosa eller liknande. Jag dansar, dels för att träna men för att det är skönt att röra sin kropp till musik. Bluesgrassfestivaler får mig att “go nuts”!

Tror du att albumet är en konstform på utdöende?

– Jag tror inte det händer så länge det görs bra album! Om albumet dör i vissa genrer är det inte köparnas fel. Gör man ett album med två hits där resten är utfyllnad så håller det inte. Köparna går inte att lura i längden.

Du har sjungit på en platta med en stor New Zeeländsk artist som heter Dean Chandler. Plattans co-producent, Joacim Backman som är en vän till mig, är stolt över att ha din sång på en platta som han producerat.

– Kul. Det där skedde via Brady Blade, som undrade om jag ville sjunga på den och jag gillade både Deans röst och låten. Så jag gick hem till en kompis och la på sång. Alla kan göra en skiva i dag, det är så enkelt. Jag har förstått att Brady bor i Sverige nu och är nygift. Hälsa Jocke att jag var glad att stå till tjänst! Men vi måste nog sluta nu, skivbolagstjejen vinkar att tiden är över.

Men tiden är ju inte linjär?

– Ha ha, det där kommer jag att få äta upp!

DE ÄR LIKA hemliga som de fragment de samplar och återanvänder i sin musik. Historierna och spekulationerna om duon är många och först efter många resultatlösa försök att nå dem för en intervju fick jag till slut tag på grabbarna bakom Sveriges funkigaste disco-arrangemang; möt Karlheinz Kaputt och Werner Windbeutel.

Berätta nu - vad har ni för story?

Karlheinz Kaputt: Jag och Werner möttes på en rastplats längs Autobahn för tre-fyra år sedan, då han uppmärksammade mig på att jag hade tappat en fralla på marken. Vi började talas vid, och insåg att vi båda nyligen fått uppenbarelser och insett vårt kall i tillvaron, det vill säga att sprida funkig dansmusik över världen. Detta kunde ju inte vara en slump, så vi slog oss genast samman och bildade vår dynamiska discoduo. En första antydan till genombrott kom när vi spelade på Rookie i Hultsfred hösten 2001, vilket faktiskt var vår tredje spelning någonsin. Sedan har det rullat på med fler spelningar, några samlingsplattor och splitsingeln med Idiot Savants, som vi också gjort en kort Sverigeturné tillsammans med.

Werner Windbeutel: Efter en av spelningarna på den turnén kom förresten Pontus från Pontus & Amerikanarna fram och frågade om vi ville producera en dansgolvsvänlig come back-platta åt dem, men jag svarade undvikande.

Ni har ett ruggigt snyggt bandnamn.

Karlheinz Kaputt: Det är faktiskt taget från ett riktigt brödrostföretag. De har en fabrik någonstans i Niedersachsen, och har en hyfsat stor del av den tyska marknaden. Varför vi sedan lånade deras namn är en avancerad historia, som bland annat involverar långa kvällar med bourbonintag.

Jobbar ni hårt med samplern?

Werner Windbeutel: För att vara kortfattad så består uppbyggnaden till största del av risgrynsgröt, analoga synthar och tjuvrökande.

Karlheinz Kaputt: Vi jobbar ganska mycket i skift.

Hur mycket disco är ni?

Karlheinz Kaputt: Med tanke på vår mission så kan man säga att vi lever, andas, äter och sover disco. Å andra sidan finns den nya musik jag finner intressant oftast inom andra genrer, eftersom discon idag tyvärr inte har den framträdande roll i tillvaron som den förtjänar. Ingen av oss är heller heltänd på slickade tiominutershouselåtar.

När kommer er revolutionerande fullängdare?

Karlheinz Kaputt: Den kommer antingen när vi hittar ett skivbolag som vill betala utgivningen av den, eller när vi själva känner att vi har så otroligt mycket bra material att vi säljer allt vi äger för att få ut det.

Werner Windbeutel: Och det kan faktiskt ta lite tid, eftersom vi arbetar ganska långsamt. Karlheinz spelar ju landhockey på elitnivå, vilket givetvis tar en massa tid och energi. Själv är jag ganska engagerad i kampen mot valfiske.

Karlheinz Kaputt: Men för den som är otålig kan jag ju tipsa om att vi släppte ett album redan för några år sedan, under pseudonymen Daniel Saturn. Den plattan var dock inte riktigt lika funkig som vårt nuvarande material.

Bremen Brotröster GmbH

AV ERIK DAHLSTRÖM

charizma

DET TOG ARTON

år, sen hamnade Charizma på listorna. Med en repertoar som genom åren spänt från dansband, via hårdrock till dagens dansanta FM-rock har Oskarshamnsbandet kämpat för att göra sig hörda och nu slutligen fått betalt för mödan och belönats med en plats på den svenska singellistan, tack vare singeln Waiting (here for you). Men det är inte musiken som är viktigast för dessa veteraner, utan budskapet. – Vi är missionärer i första hand, musiker i andra, säger bandets sångare Johan Mauritzon.

Genom åren har Charizma hunnit med att vara stora i Estland, få en hit i Kalifornien och turnerat i flera europeiska länder. Man har på (nästan) helt egen hand byggt upp en stadig, och trogen fanbas, med hjälp av word-of-mouth och ett envist turnérande.

Men Johan håller med om att en av anledningarna till att framgångarna låtit vänta på sig i hemlandet är att man avskräckt många genom sin öppet kristna framtoning. – Det har säkert legat oss i fatet tidigare. Men det verkar som om det inte spelar så stor betydelse längre, att det är ett bevis på att så länge musiken är bra är det det primära.

Likaså är det en svår balansgång att vilja, och våga, vara tydlig, seriös och trovärdig i ett budskap samtidigt som man dels verkar i den ytligaste av branscher, dels förmedlar detta budskap med relativt lättviktig popmusik. – Det är ju onekligen en paradox, men så länge man är säker i sin identitet, både musikaliskt och personligt, behöver det inte bli någon stor issue. Du kommer således aldrig se Charizma spela nakna med clownnäsor för att få uppmärksamhet och sälja mer skivor.

Men, de flesta band vill ju trots allt sälja skivor, och Johan är både glad och stolt över listframgången och Tracksplaceringen. För det är Sverige som man inriktar sig på nu. Att Charizmas öppet kristna värderingar skulle vara något hinder på vägen tror inte längre bandet på. – Ingen kallar ju t.ex Beastie Boys för ett buddhistiskt rapband, trots att två medlemmar är buddhister. Folk lyssnar på musik på ett annat sätt nu och bryr sig inte så mycket om genrer, eller nischer, längre, på samma sätt som t.ex i USA.

På min fråga om kristna rockband får några vidare groupies skrattar Johan och säger att de nog är självsållande tack vare (eller på grund av) sin framtoning. Däremot är det många som vill stanna och diskutera efter spelningar, något som bandet mer än gärna ställer upp på. – Det är ju en del av vår målsättning, att få prata med och nå ut till så många som möjligt. Det är värt mer att få folk att tänka, eller börja fundera på humanistiska och teologiska frågor än det är att sälja massor av plattor.

10 snabba till sverigeaktuella Muse

AV ANDERS LUNDQUIST

Vad driver er?

– När vi startade, i en liten stad som heter Teignmouth i Devon, var det delvis för att vi var uttråkade. Man ville ha något göra. Vissa blev fulla och slogs men vi föredrog att göra något konstruktivt. Vi tre har växt upp ihop och vänskapen i bandet är nog viktigare än allt annat.

Har ni någonsin funderat på att ta in en fjärde medlem?

– Vi har talat om det. När man är i studion och experimentar inser man stundtals att det blir svårt att spela live. Men varje gång har vi beslutat oss att fortsätta som trio. Vi har hållit på i nio år och är samma våglängd. Om det inte är nån vi känner sedan förr kan vi nog inte addera någon medlem. Och jag kan inte komma på någon vi redan känner!

Har tiden kommit för det oundvikliga bakslaget i engelsk media för er?

– Ja, det verkar vara en naturlag (skratt). De större magasinen bygger upp en bara för att knocka ner en när det går bra. Men det är ofta en hel scen och inte ett band som får ett bakslag. Vi har alltid fått blandad kritik. Och det är ändå bara en persons åsikt.

Har ni någonsin fått negativ kritik som ni tycker varit rättvis?

– Jag tror inte att någon varit orättvis. På sista plattan sa de att saker var grandiost, över the top och uppblåst. Det stämmer ju i viss mån och vissa gillar det så, skälen till att hata och att älska oss är egentligen desamma.

Finns det någon musik som alla i Muse älskar?

– Ja. Flera belgiska band, framför allt Millionaire, som vi spelat med, och Deus. Alla belgiska band verkar fantastiska. De har ett annorlunda sätt att skriva, en viss stämning. Millionaire låter rock möta sjuttiotalsfunk och hårda elektroniska beat. En spännvidd som blir en helt ny grej.

Hur känns det att bli stämplade som ”progressive rock”?

– Jag har inget direkt emot det. Om man vill upptäcka och pusha sig själv måste man experimentera. Många fastnar i ett sound när de slår igenom med det. Butterflies & Hurricanes har en 18-mannaorkester och det skäms vi inte för! Men jag vet inte så mycket om den musiken, skälet till att vi lyssnat på gamla band från den eran är att vi jämförts med dem. Men vi vill bara tillfredsställa oss själva.

Folk nämner ofta Freddie Mercury, Jeff Buckley eller Thom Yorke när de talar om er sångare Matt Bellamy. Finns det en koppling?

– När det gäller det vokala så finns det ju få manliga sångare som använder sin falsett. Jag vet att Matt såg Jeff Buckley på en festival och att det påverkade hans inställning till hur man kunde använda rösten.

Spelar ni någonsin rak rock ´n roll?

– Det elementet finns där, i vårt förflutna. Rak rock eller punk. Det är kul att bara spela som en powertrio med gitarr, bas och trummor. Låten The Small Print har den känslan. När vi först började lyssnade vi på Nirvana och sådant, men med åren blir man förhoppningsvis mer öppen gentemot olika typer av musik.

Ni spelar på Cirkus i Stockholm i oktober. Vad kan vi vänta oss?

– Det blir en del andra instrument. Svårt att säga. Lite LED-skärmar på väggen. Vi har spelat på Cirkus förr, i som förband till Live 1999. Det var vinter och mycket snö vilket framhävde att det är en oerhört vacker byggnad.

Känner ni att er live-DVD fångade känslan av att se er live?

– Ja, den tidpunkten, som var runt vårt andra album Origin Of Symmetry. Men i morgon har vi vårt första gig på ett år och det blir en annan känsla. Varje show är representativ för just den tiden och det aktuella albumet. Men man vet först efteråt vad det var man gjorde.