emmylou harris upp hinner jag tänka att det är en legend jag ska prata med. En person som har varit med om att skapa countryrocken och återuppliva bluegrass- och americanamusiken. En kvinna som sjungit duetter med Gram Parsons och Neil Young och haft en trio med Dolly Parton och Linda Ronstadt. Hon var med i The Last Waltz. Och ett ungt par som skulle föreställa Emmylou och Gram blixtrade förbi i Almost Famous. Det var väl en och en halv sekund va? skrattar hon när jag för det på tal. – Du får förlåta att jag lider av the post-fifty disease, alltså dåligt närminne, men jag tror att Cameron (Crowe, regissör) faktiskt gjorde en liten förfrågan om det var OK att ge illusionen av att det var Gram och jag som satt där. Jag har känt Cameron sedan han var en 16-årig rockskribent och intervjuade Gram Parsons i Phil Kaufmans hus. Emmylou blir tyst en kort stund. – Cameron var 16, man kan göra så mycket när man är 16, jag vet inte varför mitt eget skrivande kom igång så sent. Men på sätt och vis är tid en illusion. Linjärt tänkande är egentligen konstigt men svårt att komma ifrån. Jag är besatt av kalendern men tror egentligen mer på att tänka på tid i cirklar och spiraler. Du skrev merparten av materialet på 1985 års album Ballad Of Sally Rose. Hur kom det sig att du kom igång igen 15 år senare? – Det hela började med att Malcolm sa ”vi jammar fram lite låtar i studion och så kan du
INNAN EMMYLOU RINGER
36 | la musik
göra klart dem på plats”. Det skrämde mig. Jag vet att vissa arbetar så men jag ville känna att jag åtminstone hade ett antal låtar helt klara innan jag gick in i studion. Det fick mig att jobba vidare med låtar som jag aldrig hade avslutat. Och denna gång? – Den här gången hade jag en del eget och tänkte göra några covers. Som tolkare samlar jag konstant på låtar jag tycker om. Men jag skrev mer än jag trodde att jag skulle och det blev inga covers. Däremot skrev jag ihop med folk som Kate och Anna McGarrigle, Jane Siberry och Jill Kuniff från Luscious Jackson. Finns det någon annan som du skulle vilja skriva med? – Jag vill egentligen inte säga det, för det kan bli sant - och då måste jag leverera! Men kanske kommer jag att skriva med Patti Griffin en dag, vi är vänner. Men hon behöver egentligen ingen annan. Jag kommer säkert att skriva mer med Buddy och Julie Miller. Har du något råd till unga artister? – Jag vet att det är en kliché, men det är sant; man måste följa sin instinkt och sitt hjärta. Anledningen till att du är artist är för att något passerar genom dig. Du är utvald. Och det är skillnad mellan den som förstår det och hjälper dig att få ut det än någon som försöker forma dig till någon annan som redan haft succé. Jag hade tur tidigt som träffade Gram, och managers och producenter som var känsliga. Det gäller att hitta folk du litar på som hjälper dig att växa. Så fort någon säger “gör det så här, även om det inte
känns rätt” run like hell! Kompromisser går inte att korrigera i efterhand. Har du något att växla musiken med, som Joni Mitchell har sin konst? – Nej, inget annat utlopp, på det sättet som Joni har. Jag kan inte teckna, måla, skriva prosa eller liknande. Jag dansar, dels för att träna men för att det är skönt att röra sin kropp till musik. Bluesgrassfestivaler får mig att “go nuts”! Tror du att albumet är en konstform på utdöende? – Jag tror inte det händer så länge det görs bra album! Om albumet dör i vissa genrer är det inte köparnas fel. Gör man ett album med två hits där resten är utfyllnad så håller det inte. Köparna går inte att lura i längden. Du har sjungit på en platta med en stor New Zeeländsk artist som heter Dean Chandler. Plattans co-producent, Joacim Backman som är en vän till mig, är stolt över att ha din sång på en platta som han producerat. – Kul. Det där skedde via Brady Blade, som undrade om jag ville sjunga på den och jag gillade både Deans röst och låten. Så jag gick hem till en kompis och la på sång. Alla kan göra en skiva i dag, det är så enkelt. Jag har förstått att Brady bor i Sverige nu och är nygift. Hälsa Jocke att jag var glad att stå till tjänst! Men vi måste nog sluta nu, skivbolagstjejen vinkar att tiden är över. Men tiden är ju inte linjär? – Ha ha, det där kommer jag att få äta upp! ANDERS LUNDQUIST
