LONESOME ECHO

”I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofi stikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962.”

YASUSHI IDE & LONESOME ECHO PRODUCTION

AV TOBIAS BRANDT

Det populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder (gärna svenska). Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet.

I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962.

Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden.

Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv.

DET handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck.

Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både amerikanen John Sturges och italienaren Sergio Leone att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva Sweet Dream med gamle Ten Citysångaren Byron Stingily. Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad. Sweet Dreams är alltså klassisk garage filtrerad genom ett stycke japanskt vemod, ett vemod som förmodligen har sina rötter djupare ner i den japanska kulturen än vi kan ana. Det är ärlig, hängiven och fantasifull musik, och det är musik som redan inspirerar både houseproducenter och lyssnare över hela världen.

BAKOM namnet Lonesome Echo Production döljer sig Yasushi Ide. I över tio år har han varit en av de bästa kreatörerna på den sällsynt kreativa japanska klubbscenen. I början av 90talet producerade han soulbandet Original Love, med gamla Pizzicato Five-sångaren Takao Tajima i spetsen, och den gåtfulla fransyskan Clémentine vars blandning av fragil lolitapop, house, cocktailjazz, chanson, bossa och västkustspop är sorgligt svår att hitta utanför Japan. 1995 släppte han sin första soloplatta Lonesome Echo i samarbete med ljudteknikern Yoko Ota. Två år senare följde Yasushi Ide presents Lonesome Echo Strings: Purple Noon.

När jag tänker på den kan jag inte riktigt sansa mig, Purple Noon är faktiskt en av mina verkliga

favoritskivor. En mer eller mindre unik blandning av kontinental easy listening, melankolisk dub, sitarer, lätta popmelodier och ett överflöd av sentimentala stråkar. Och en sagolik blandning av eget material och noga utvalda covers, såsom Fellini-kompositören Nino Rotas Plein Soleil, John Lennons Jealous Guy och Nikki Giovannis A Certain Peace. Bland gästerna märks toastaren Big Youth, slagverkaren Nana Vasconcelos, Tony Joe White, Monday Michiru och Clémentine.

Plattan licensierades av franska Yellow Productions och släpptes i Europa och följdes av två förträffliga remixplattor, Black Velvet och Afro Blue, med bidrag från Trüby Trio, MAW, Kyoto Jazz Massive, Silent Poets, Joe Claussell, DJ Spinna, 4 Hero och en massa andra kändisar på den globala klubbscenen.

Med andra ord är Yasushi Ide inte någon obskyritet utanför sitt hemland och när senaste plattan Silver Ocean släpptes för ett år sedan i Japan var det förstås bara en tidsfråga innan den skulle släppas i resten av världen.

Sweet Dream inleder och sedan följer gästspel från jazzgiganterna Pharoah Sanders och Lonnie Liston Smith, jamaicanerna U-Roy, Ken Booth och Mutabaruka, housemannen Osunlade och brasilianska sångerskan Liliana Chachian (ex Da Lata). Nämnas måste också en version av Rose Royces soulklassiker Wishing On a Star med Sarah Divine och en kör som skulle kunna vara inspelad i en flygplanshangar.

Engelska skivbolaget Mr. Bongo drog vinstlotten och släpper Silver Ocean på sin underetikett Disorient nu i september.

FINGRARNA dansar över tangenterna när jag mailar Yasushi Ide för att be om en intervju, så att han kan berätta mer om nya plattan och alla andra spännande projekt. En timme senare får jag svar från Lonesome Echo Productions manager. Hon är mycket vänlig och tillmötesgående. Aha, japanskt ansvarskännande, kommer jag på mig att tänka. Jag får också ett pressmaterial som på ivrig engelska beskriver Yoko Ota som “very famous beautiful female engineer” och berättar att Yasushi Ide har öppnat en egen skivbutik i Tokyo under namnet Lonesome Echo med egenhändigt utvalda skivor “for people’s comfortable life”.

Nu visar det sig dessvärre att Yasushi inte är särskilt bekväm med sin engelska. Det får bli en intervju per mail i stället.

Berätta hur Silver Ocean utvecklades.

– Från början hade jag tänkt att det skulle bli ytterligare ett soloalbum. Men allteftersom projektet utvecklades blev Yoko Otas inblandning och betydelse allt större. Så det är i allra högsta grad ett gemensamt album, varför vi också har valt att släppa det under namnet Lonesome Echo Production.

Jämfört med Purple Noon så har beatsen på Silver Ocean rört sig mer och mer mot garage och house.

– Ja definitivt, men det var faktiskt så att jag började jobba på den nya plattan samtidigt som jag höll på med Purple Noon. När vi sedan höll på med remixalbumen blev jag mer och mer houseinfluerad i mina dj-set, vilket helt naturligt ledde till att Silver Ocean fick en starkare houseprägel.

Börjar du alltid i den änden, alltså med beatsen, när du skriver och producerar?

– Vanligtvis ja, men till exempel Sweet Dream började med en ackordföljd.

Hur kom du i kontakt med Byron Stingily?

– Jag har gillat honom ända sedan Ten Citys dagar, och jag gillar även det han gjort som soloartist. Innan jag hade skrivit Sweet Dream kunde jag inte ens drömma om att få samarbeta med honom, men när melodin stod klar kunde jag inte sluta tänka mig honom som sångare. Så jag kontaktade skivbolaget, Nervous Records, direkt.

Är det så du väljer ut alla gästerna till dina album?

– Ja. Så snart jag har lagt grunden till en låt så börjar jag tänka ut vem som skulle passa att ha med, beroende på den stämning och atmosfär jag är ute efter.

Hur var det att jobba med Pharoah Sanders?

– Jag kan bara säga en sak: Helt fantastiskt! Pharoah spelar ju tillsammans med Lonnie Liston Smith, DJ Spinna och rapparen Apani på en låt som heter Love och det visade sig att det var första gången som Pharoah och Lonnie var tillsammans i en studio sedan de spelade in Karma 1969. (Här menar Yasushi antagligen Thembi från 1970, min anm.) Det var dessutom på min födelsedag.

En annan av dina samarbetspartners är houseproducenten Osunlade från New York.

– Jag åt faktiskt lunch med honom för bara två veckor sedan. Det började med att jag kontaktade honom för några år sedan när jag fick höra att han skulle komma hit till Japan. Han berättade att han hade gillat min musik i flera år och vi bestämde oss för att börja samarbeta. Han gjorde också en remix av Chieko Kinbaras A espera till hennes album, och i slutet av förra året spelade vi live allihopa, Lonesome Echo Production, Chieko och Osunlade.

CHIEKO Kinbara är den tredje nyckelfiguren kring Lonesome Echo Production. Hon är en klassiskt skolad violinist och före detta medlem av Tokyos filharmoniker. Hon lämnade konstmusiken för att i stället ägna sig åt att göra mjuk solig house tillsammans med Ide och Ota, och det är alltså hon som ligger bakom alla sköna stråkar på Purple Noon och Silver Ocean.

Hennes debutalbum A espera släpptes på Disorient tidigare i år och är en lika ljuvlig som märklig samling houselåtar med ensamma violiner, spanska gitarrer, morgonrosiga bossaarrangemang och sång av Liliana Chachian. Samt en dancehall-version av Edith Piafs paradnummer La vie en rose. Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan.

Hur kom det sig att ni började samarbeta med Chieko Kinbara?

– Jag har känt henne ända sedan hon spelade på första Lonesome Echo-plattan och när vi gjorde Purple Noon spelade hon en nyckelroll som ledare för stråksektionen. Hon är fantastisk. Jag tycker att hennes violin är mycket sensuell. Hon är influerad av spansk musik, brasiliansk musik och även rock. Idag arbetar vi inte bara tillsammans i studion utan turnerar också ihop. Hennes liveshow är otrolig.

Hur utvecklades egentligen Purple Noon?

– Tanken var att göra en platta med easy listening för 2000-talet och en platta som var helt uppbyggd kring stråkarrangemang. Skulle jag beskriva musiken så skulle det bli något i stil med Spiritual Mood Music.

Min favoritlåt framför andra på den plattan är Someday.

– Ahh, Rico Rodriguez-låten! Jag visste redan från början att jag ville ha den låten sist. Jag visste också att jag ville göra den som en bossanova i stället för att följa originalets reggaeversion. Jag ville försöka lägga till den där “saudade”-känslan som finns i brasiliansk musik.

Someday säger det mesta om Yasushi Ides kreativitet. Tre och en halv minut. Månsken. Sandstränder. Palmer i silhuett. Tårögda stråkar. Tropiska slagverk. En liten gitarr i bakgrunden. En sammetslen tenorsax i förgrunden. Och så hennes röst. Försiktigt suckar hon. Lyckligt. Förälskat.

Det är svårt att tänka sig att Someday skulle kunna vara gjord någon annanstans än i Japan.