”I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962.”
YASUSHI IDE & LONESOME ECHO PRODUCTION AV TOBIAS BRANDT
avundsjuka, och i bästa fall inspiration för oss i den inte alltid lika hängivna västvärlden. Och som så ofta när det handlar om inspiration så påverkas man av det som i grunden redan är bekant, men som man ändå aldrig hade kunnat åstadkomma själv. handlar om ett effektivt bumerangmönster. I det populärkulturella Japan hittar vi alltså våra egna preferenser, våra egna beteenden, våra egna uttryck och stilar. Fast tagna ett steg längre. Dragna ytterligare en bit mot sin spets. För ända sedan efter andra världskriget, när Japan utvecklades till kapitalismens viktiga utpost i Öst och den västerländska kulturen formligen pumpades in i landet, har japanerna varit pigga på att absorbera alla möjliga idéer och impulser från världen utanför. Man har vridit och vänt, skruvat sönder, justerat, adderat, reducerat, kombinerat, polerat och satt ihop igen. Sedan har man presenterat sina egna varianter av allt ifrån bilproduktion och mobiltelefoni till nybossa, house och skräckfilm. Ofta lite bättre, ofta lite mer kreativt och alltid med ett alldeles eget uttryck. Det handlar alltså om inspiration i båda riktningarna. Som när Akira Kurosawa såg John Fords klassiska västernfilmer och fick den avgörande impulsen till att göra sina egna banbrytande samurajfilmer. Vilka i sin tur fick både amerikanen John Sturges och italienaren Sergio Leone att förnya västerngenren på sina håll. Eller för att ta ett helt annat exempel: Lonesome Echo Productions monumentala garagetolva Sweet Dream med gamle Ten Citysångaren Byron Stingily. Det är svårt att tänka sig att den skulle kunna vara gjord någon
DET
et populärkulturella Japan fortsätter att fascinera. Efter ett par decennier av västerländskt utforskande är det fortfarande lika spännande att höra om japanska 20-åringar i Shibuya, Tokyo som varje månad spenderar tusentals kronor på designerkläder (gärna svenska). Eller få ännu en rapport om leksaksfetischismen och det hämningslösa skivsamlandet. I Japan verkar ju jakten på den perfekta stilen inte känna några gränser. I deras urbana djungel samexisterar och frodas de mest sofistikerade subkulturer, från övertygade pudelrockare som ser till att Yngwie Malmsteen fortfarande har en karriär till snobbiga easy listening-mods som drömmer om franska Rivieran anno 1962. Varför då denna fascination? Är det för att det verkar exotiskt? Fjärran? Charmigt? Lite tokigt? Kanske till och med urartat? Inte alls. Fascinationen inför den japanska hyperstilmedvetenheten är snarare en lockande
D
10 | la musik 44
annanstans än i Japan. Förvisso finns alla obligatoriska garage-ingredienser med: leende körer som mässar refrängen bakom Stingilys kråmande falsett, tjocka lager av svepande stråkar och slagverkspauser på de rätta ställena (i det här fallet massor av timbales). Men samtidigt är hela låten upptagen av en djupt sentimental ton som utkristalliseras redan i den inledande, ensamma keyboardslingan. Skulle den vara gjord i USA eller England skulle den antagligen vara svettigare, sexigare och mer emotionellt uppskruvad. Sweet Dreams är alltså klassisk garage filtrerad genom ett stycke japanskt vemod, ett vemod som förmodligen har sina rötter djupare ner i den japanska kulturen än vi kan ana. Det är ärlig, hängiven och fantasifull musik, och det är musik som redan inspirerar både houseproducenter och lyssnare över hela världen. BAKOM namnet Lonesome Echo Production döljer sig Yasushi Ide. I över tio år har han varit en av de bästa kreatörerna på den sällsynt kreativa japanska klubbscenen. I början av 90talet producerade han soulbandet Original Love, med gamla Pizzicato Five-sångaren Takao Tajima i spetsen, och den gåtfulla fransyskan Clémentine vars blandning av fragil lolitapop, house, cocktailjazz, chanson, bossa och västkustspop är sorgligt svår att hitta utanför Japan. 1995 släppte han sin första soloplatta Lonesome Echo i samarbete med ljudteknikern Yoko Ota. Två år senare följde Yasushi Ide presents Lonesome Echo Strings: Purple Noon. När jag tänker på den kan jag inte riktigt sansa mig, Purple Noon är faktiskt en av mina verkliga
