KRÖNIKA SIDE B

Det är soul, Gud och Aretha Franklin

Hamnar i ett (förmodligen) meningslöst grubblande när jag får Aretha Franklin´s nya album So Damn Happy (BMG) i min hand för första gången: ”Är det stort att Aretha släpper ett nytt album? Är det inget särskilt med det hela? Känner jag mig upprymd? Nyfiken? Hur starkt är varumärket Aretha Franklin fortfarande, egentligen? Senast det begav sig var med A Rose Is Still A Rose 1998 och trots ett halvljummet mottagande på de flesta håll tyckte jag mycket om det albumet. Inte minst det underbart bitterljuva Lauryn Hill-skrivna titelspåret. Må nåt liknande finnas med här…”

Ja, så här håller jag på medan inledande The Only Thing Missin´ få ta plats i högtalarna. Och naturligtvis och som ett brev på posten; besvikelse. Det låter som en högst ordinär r&b-låt, lite på halvfart så där med akustisk gitarr. Men det finns dock där, rösten, känslan. Jag bestämmer mig för att parkera på The Only Thing Missin´. Ja, jag bestämmer mig för att lyssna på The Only Thing Missin´ om och om igen (fråga mig inte varför, det bara blev så…) innan jag går vidare in i albumet. Och The Only Thing Missin´ växer sakta till att inte bara vara en vanlig r&b-låt. Jag ser och känner så småningom den gospelfärgade orgeln klart, att Det handlar om innerlig gospelfärgad-r&b.

The Only Thing Missin´ är måhända i slutändan i grund en ”ordinär r&b-låt” men grejen är - ja, jag vet, det är ingen nyhet – att Aretha har en sådan känsla i vad hon än gör att en högst ordinär låt som i en annan soulsångerskas strupe bara skulle flyta förbi, får i Arethas utandning en mening, en innebörd, något som kräver uppmärksamhet. Det är också rösten som håller So Damn Happy´s första halva från att haverera, kommer jag att upptäcka när jag äntligen tar mig vidare in i Arethas värld denna gång. För efter The Only Thing Missin´ följer Wonderful och Holdin´On. Båda smeksam old school-soul med viss sparsam 80tals stuns och popbeklädnad men väldigt anonyma. Nästa anhalt, det D´Angelo-färgade samarbetet med Mary J Blige i No Matter What, är intressant men sövande.

Med undantag för inledande The Only Thing Missin´ skulle så här långt So Damn Happy kunnat benämnas dussinvara, nära ” bara ännu en dag i soulfabriken”. Om det då inte varit för att just Aretha Franklin beklätt dessa nämnda produktioner med sin röst och inlevelse. Det gör att So Damn Happy´s hänger kvar i matchen, dock tvivelaktigt och fortfarande utan att riktigt ta tag i mig. Men, So Damn Happy börjar leva på allvar när balladerna tar vid. Och det sker från låt numro fem, Everybody´s Somebody´s Fool - Aretha´s första samarbete med Jam & Lewis och Flyte Tyme´s Jimmy Wright. Det är bl a med urstarka gospeldränkta soulballader som You Are My Joy och titelspåret som Aretha börjar krypa in under skinnet på mig. Det är med popfärgade ballader som Falling Out Of Love (producerad och co-skriven av Burt Bacharach) som So Damn Happy börja växa sig starkare på allvar. Det är med Ain´t No Way – med tidlösa raden ”That ain´t no way to treat a lady” - som Aretha ännu en gång låter oss förstå hur en soulballad ska sjungas och hur en hjärtesak ska tacklas. Och vem kan uttrycka en bitterljuv, gudsbefruktad hoppfullhet med den kraft som Aretha gör i Good News? Nej, precis. So Damn Happy kommer inte att hamna under facket ”Mästerverk”. Det är inte ens ett album som hamnar på Arethas egna ”topp typ tio”. Men det är soul, Gud och Aretha Franklin. Något som fortfarande värmer själen och får oss att fortsätta tro på Livet, Kärleken och Lyckan.

Anders Enquist

ARETHA FRANKLIN So Damn Happy (BMG) Ute nu!