JOHN HIATT
John Hiatt brukar i USA beskrivas som en typisk ”lifer”. En sådan som verkar vara född att göra det han gör. En person som skulle skriva sånger och framföra dem även om han saknade skivkontrakt. Hiatt har både drivkraften att skriva och viljan att framträda. Det är nu över 30 år sedan han lämnade hemstaden Indianapolis för att söka lyckan som låtskrivare i den mytiska södern. Sedan dess har han inte tittat tillbaka. Anders Lundquist åkte till New York för att prata med Hiatt om hela hans karriär. Inklusive dess ups and downs.
i sitter på Michelangelo Hotel på Manhattan. Dagen innan har Hiatt och hans kompband The Goners genomfört en utsåld och bejublad spelning på Astor Plaza och artisten är på lysande humör. Vi börjar med att prata om årets platta, Beneath This Gruff Exterior. Ett album som inte hakar på den i dag alltför vanliga hårddiskinspelningen (trots alla dess redigeringsmöjligheter) utan är inspelad live i studion. – Vi har gjort allt för att få den att låta som en gammal vinylplatta. Doug Sax, som mastrade, hade gjort en massa vinyl i sina dagar. Vi hade till och med idén att mastra plattan för vinyl, gravera den för vinyl och så vidare, och i slutet av processen föra över den till CD. Men det sprack. Fast den låter ganska bra ändå. Skivköpare skulle chockas av att veta hur lite på dagens skivor som är hela tagningar, med folk som spelar ihop. Var det inte svårt att hitta en ljudtekniker som faktiskt visste hur man spelar in allt på en gång? – Nej, Don Smith visste hur man gjorde. Jag arbetade med honom på min platta Walk On och visste att han hade spelat in en massa plattor med Tom Petty och några med Stones och någon Keith Richards. Han klarar att fånga ett rockband på tejp, på det gammaldags sättet! Trots begränsad tid berättar jag för Hiatt om min idé, att försöka gå igenom hela hans karriär. Idéer av det här slaget brukar kunna spricka av olika skäl. Ibland vill artisten bara prata om sin nya platta och inte älta det förflutna. Andra gånger visar sig artisten i stället vara så förtjust i att älta att man fastnar i en era och inte hinner med allt. Men Hiatt är med på noterna: – Från 11 till 18 år ålder formades jag musikaliskt. Jag hade turen att redan från start
V
46 | la musik 10 | la musik
spela med andra killar som var talangfulla och skrev egna låtar: Rick Panyard och Richard Goatey. Vi hade ett band och var på rätt ställe vid rätt tillfälle. Vi inspirerade varandra. Och alla som jag umgicks med tog musik på allvar och var nyfikna på bra musik. Man upptäckte The Beatles och Rolling Stones redan från start. När jag var 12 var det ”Little” Stevie Wonder, med låtar som Fingertips. Kanske den låt jag lyssnat på mest i hela mitt liv. Och när jag nådde tonåren blev det Otis Redding och Bob Dylan. Blonde On Blonde var nästa stora kick. Jag måste ha spenderat nästan ett år på mitt rum lyssnandes på Sad-Eyed Lady Of The Lowlands, om och om igen. Liknande saker hände med Otis Redding, The Beatles, Hendrix och Cream. Och Led Zeppelins första album var en närmast religiöst upplevelse när det kom. Allt det här fick John att gå tillbaka och upptäcka rötterna, främst folkmusik och blues som Mississippi John Hurt och Lightning Hopkins. – Jag ser mina barn göra detsamma i dag: leta sig tillbaka till källan. Samma procedur. Det börjar med att man matas av radion och fortsätter förhoppningsvis med att man börjar botanisera själv, i takt med att man blir nyfiken och förhoppningsvis utvecklar en smak. Men de flesta konsumerar inte inspelad musik på samma sätt i dag. De går inte upp i plattorna och det är mer slit-och-släng. Hiatt berättar om en existerande teori som han tror på. Hela den digitala presentationen av musik har ändrat hjärnans sätt att ta till sig musiken. Det mesta vi hör är en falsk återgivning av det som spelats in. Det är ettor och nollor, en massa information saknas och hjärnan måste fylla i den själv. – Hjärnan märker skillnaden och jag tror att det är det som hänt med folks sätt att lyssna på skivor. Kalla oss gärna gamlingar och
bakåtskrivare, men när jag och min fru har gäster på middag blir det i alla fall vinylplattorna som åker på. Harvest med Neil Young eller något sådant. Och jag tror inte det nödvändigtvis är för att musiken i sig var bättre. Men den lät bättre. Och det tar en tillbaka till varför man började lyssna på musik. Om jag sätter på en CD får jag bara inte samma upplevelse, hur bra artisten än är. – Vi har en hel generation som gått miste om det. Men jag vet att många unga har upptäckt vinylen i efterhand, gudskelov. Min 15-åriga dotter hör skillnaden. Hans äldre dotter har just gått ut college och är själv en låtskrivare. Men John har inte gett henne några råd i låtskrivandets konst. – Nej, fnissar han, som om han föreställer sig situationen och finner den absurd, hon får klara sig på egen hand. Hon gör ett bra jobb. Svårt att säga vad det är för stil, men hon har en väldigt unik, rik röst. Hon försöker inte ens få skivkontrakt, hon ska studera vidare. Hennes eget val! När John var 18 år gammal flyttade han från hemstaden Indianapolis till Tennessee. – Jag ser det som starten på min professionella bana. De första åren i Nashville handlade i första hand om att bli låtskrivare. Även om jag inte var direkt involverad i countrymaskineriet där, så var jag i närheten och plockade upp tips om bransch och låtskrivande. Hade du en realistisk bild av vad du gav dig in på när du åkte dit? – Absolut inte. Jag var fullständigt naiv. Hade
