Episod 8 - Ormkrig/ amöbadysenteri

Trots att byn Porluma ligger så avlägset och djupt in i urskogen, så händer det alltid något. En del bra saker och en del mindra bra. Som t.ex när skolministern störtade med ett plan bara någon kilometer från vårt hus.

Det är sen eftermiddag och det har börjat skymma, när vi hör motorljud från ett mindre flygplan. Det finns inget flygfält inom de närmaste två milen, dessutom flyger planet på låg höjd. Inom någon minut ser vi planet - en Cessna. Vad gör ett flygplan här i djungeln? Och vid den här tiden på dygnet? Antingen har piloten tappat orienteringen eller så har han slut på bränslet? Vi får senare veta, att båda orsakerna stämmer. Efter någon minut tystnar motorljudet och blodet isas i våra ådror.

Det måste betyda att en olycka inträffat.

Det finns ingen telefonförbindelse här uppe i obygden. Mobiltelefoner fanns inte på den tiden. Djungeln är tät runtomkring och det är omöjligt att ta sig fram till olycksplatsen. Vi meddelas senare via djungeltelegrafen, att ett räddningspådrag har hittat flygresenärerna och att skolministern omkommit. Ofta hör vi att amerikanska missionspiloter, som flyger mindre plan, störtar. Liberia är ett mycket kuperat land och det finns gott om bergsklyftor. Dessutom är flygfälten korta, ojämna gräsplättar. Och ibland ligger dimman tät över fältet, när det är dags för landning.

En morgon får min fru besök av en man. Hans fru skall just föda sitt barn. Och nu har det uppstått problem. Barnet vill inte komma fram trots timmar av förlossningsarbete. BB-avdelningen består av en öppen glänta i skogen inte långt från vårt hus. Det är vanligt, att de kvinnor som agerar barnmorskor tar till drastiska åtgärder, med risk för både mor och barn om inte babyn kommer ut fort nog. Nu är hennes man orolig vad som kan hända med kvinnan, därför kommer han upp till vårt hus.

Min fru är inte barnmorska och därför ber hon mannen ta med sin fru till Foya Camara. Där finns en klinik och en barnmorska som kan hjälpa kvinnan. Men ytterligare problem uppstår. Det är svårt att få fyra män att bära en kvinna i hammock. Och en som dessutom är gravid.

Män är definitivt portförbjudna att komma i närheten av kvinnor som föder barn - åtminstone i den här kulturen. Hur det nu blev, så kom kvinnan ned till Foya och fick den hjälp hon behövde.

48 EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI Våra kvällar, i Porluma, består för det mesta av brevskrivning och läsning av medhavda böcker från Sverige. Men då vi endast har fotogenlampor som belysning, blir kvällarna korta. Ibland får vi besök av någon av lärarna på skolan. Edward MacArthy brukar underhålla oss med jakthistorier som han själv varit med om. Han har ju ett hagelgevär - det som han sköt två svarta mambor med i hålet på skolvägen. För det mesta verkar historierna trovärdiga, men ibland ifrågasätter vi sanningshalten i dem. En historia, som min fru berättar, är definitivt sann. Vi har en liten utbyggnad, på vårt hus, i anslutning till vårt sovrum. Det fungerar både som tvättrum (handfat på en bänk) och toalett. Bredvid torrtoaletten står det en plåtkoffert mot väggen. Men väggen, som är rejält ojämn, lämnar en ganska stor glipa fram till kofferten. En dag, när min fru använder toaletten, råkar hon snegla bakom kofferten. Och där ligger en stor, tjock, svart kobra hoprullad bara några decimeter ifrån henne. Den verkade sova i lugn och ro. Kanske den smälte maten? Min fru drog sig snabbt och ljudlöst ut ur tvättrummet. En dag, när hon hänger tvätt ute på baksidan, är hon nära att trampa på en skorpion. Den ligger i försvarsställning med stjärten upplyft och med gifttaggen i full beredskap. Ibland, när vi behöver litet gemenskap med våra landsmän, brukar vi ta en promenad på två svenska mil till Foya Camara. Oftast bor vi hos sjuksköterskorna i deras hus - ormhuset. Varför det kallas så, förklarar följande: En kväll, när vi installerat oss i ett av sovrummen, upptäcker vi en stor, grön mamba hoprullad under en av sängarna. Nu talar vi tre meter orm! Hur den hamnat där vet ingen. Vi kallar på en av de större afrikanerna. Han kommer med en cutlass, - en stor, bred kniv. Men innan han kommer fram till huset, har ytterligare en stor, grön mamba infunnit sig. En vild jakt uppstår. Och de båda ormarna flyr för sina liv. Men vart ska de fly? Fönster och dörrar är stängda, så vi kan inte få ut ormarna. Den ena försöker komma upp på hatthyllan. Ormen är så lång, att den når från golvet och nästan upp till taket. Vi ser vilken oerhörd kraft det finns i denna gröna muskel. Den står på golvet med stöd av stjärten. Under tiden söker den andra ormen skydd under bord och stolar medan mannen, med kniven, hugger efter den. Hela golvet är ett blodbad. Så småningom är båda ormarna döda och vi kan äntligen gå till sängs. Men först måste alla rum och skrymslen besiktigas. Den gröna mamban är känd för att vara både snabb och aggressiv. Här gällde det att välja orm eller människa. Vi valde människa.

EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI 49

I slutet av vårt andra år råkar jag drabbas av amöbadysenteri! Man kan undra hur det går att få detta, när det finns kylskåp i huset, och maten steks och kokas omsorgsfullt. Men kylskåpet drivs av fotogen. För det mesta fungerar det. Och när det inte fungerar, är det kris.

Jag började känna mig halvdålig fick feber och tappade matlusten. Jag orkade inte göra någon större fysisk ansträngning. Att sitta i en stol med en bok var det längsta jag kunde sträcka mig. Jag hade fått förfrågan i Sverige, om jag ville skriva en bok om jakthistorier från Liberias djungler. Och jag tänkte att Edward MacArthys berättelser skulle komma väl till pass här. Tidigare har tiden inte räckt till för skrivande, men nu ser det ut att vara läge för det. Därför sätter jag mig med skrivmaskinen i knäet i en stol i ett hörn och börjar skriva. Det resulterar så småningom i “På jakt i djungeln”.

Vi inser, att det är nödvändigt med en läkarundersökning. Och planerar en promenad igen ned till flygfältet i Foya. Jag behöver inte säga, att det blev en jobbig vandring. Vi bordar planet - ett propellerplan med två motorer och landar på Robertsfields flygplats utanför Monrovia. Där tar oss en taxi in till staden och till en läkare.

Efter en noggrann undersökning med röntgen av levern och andra tester, blir diagnosen amöbadysenteri med leverabsess. D.v.s. amöborna har angripit min lever. Doktorns ordination är: omedelbart byte av klimat. Då ska levern själv klara av läkningsprocessen. Så det är bara att göra samma procedur tillbaka till Porluma. Samla ihop våra saker som vi behöver ta med på resan till Sverige och promenera ned till Foya flygfält - igen.

Den här gången packas planet ordentligt. LNA Liberian National Airline flygs av amerikanska piloter. En ur besättningen brukar stå vid ingången till planet och boka av passagerarna. När vi tycker att planet verkar fullt, sätts extra stolar in i mittgången och flera passagerare packas in. På min fråga om inte planet är fullt nu, svarar piloten: “Att det går nog in några till”. Vi håller andan när motorerna drar igång och planet rullar ut till start.

Den här gången taxar planet så långt ut det går att komma, innan bushen tar vid. Och när planet, med fullt pådrag av de två motorerna, sakta börjar lyfta från marken, ser vi människor som arbetar på en risfarm nära flygfältet, kasta sig ned på marken för att inte mejas ner av planet. Vi landar dock lyckligt på Robertsfields flygplats. Nästa destination är Bromma, Sverige. Men då med ett fyrmotorigt plan - en DC-6-a.

Efter en tid i Sverige friskförklaras jag och kan börja vikariera, som lärare, i Nyköping, vår hemstad under vår tid i Sverige.

Året är nu 1959 på hösten. Det är september. Då föds vår son Peter på Nyköpings länslasarett. Vid den tiden arbetade Rut Hellman - en god vän till oss, som barnmorska på BB-avdelningen där. Fem år senare, när

50 EPISOD 8 – ORMKRIG/AMÖBADYSENTERI vår andra son Björn föds, är Rut också då med och assisterar vid förlossningen - men den här gången i Liberia. Vid den här tiden arbetar hon som sjuksköterska/barnmorska på kliniken i Foya.